Graal (glasteknik)
Orrefors graalglasteknik togs fram i juli 1916 av glasblåsarmästaren Knut Bergqvist, helt på egen hand. Graal nr 1 finns på Orrefors glasbruks museum och är signerad "Graal Orrefors KB HW N:o 1". Graal nr 3 som Bergqvist behöll själv, är sönderslagen och har en signering i den sparade bottendelen: "Graal Orrefors K.B. 28 juli 1916 N:o 3". Mäster Knut drevs på och inspirerades av bruksdisponenten Albert Ahlin att förnya tekniken med mångfärgade och etsade överfångsglas. Resultatet blev att Knut B. uppfann den typ av mellanskiktsdekor, som Ahlin i november 1916 döpte till Graalglas, inspirerad av Gustaf Frödings dikt Sagan om gral. 1950 sålde Knut Bergqvist till Orrefors bruk rätten att söka patent på graalmetoden. Något patent erhölls ej - man framhöll inte tillräckligt tydligt det specifika med den tunnväggiga Orreforsgraalen: att göra relativt små ämnen där tunna färgade glasskikt krängs över varandra i en speciell överdrivningsmetod som Bergqvist tog fram. Dessa tunnväggiga graalglas kunde inte efterliknas av andra bruk och man behövde då ej något patent. Från 1930-talet och framåt började man göra tjockväggiga graalar. Ämnet behandlades då med gravyr, slipning och blästring och på senare år målas även ämnet med värmebeständig färg. Man kan också lägga på värmetåliga dekaler. Då blev graalmetoden något lättare att arbeta med och tekniken har därefter tagits upp vid flera glasbruk och studiohyttor. Ariel, slipgraal, ravenna, kraka etc är vidareutvecklingar av Knut Bergqvists graalmetod. Bergqvist kunde lägga upp till fem olikfärgade glasskikt över varandra utan att ämnet blev för tjockt att genometsa, när glasmålaren Heinrich Wollman överförde ett tecknat mönster till detsamma. Det färdigbehandlade ämnet värmdes till cirka 800 grader Celsius och häftades an på Mäster Knuts glasblåsarpipa. Det drogs över med ett skikt av klarglas. Med detta ytskikt blåstes glaset ut och då kom det mångfärgade och etsade mönstret att ligga inne i glasmassan. Mönstret förstorades och ändrade karaktär vid utblåsningen och graalens slutliga design formades vid detta mästararbete vid hyttstolen framför glasugnen. De första recensionerna talade om "den heta teknikens mästerverk". Gustaf Fröding hämtade sitt gralbegrepp från legenderna om den Heliga Graal. Dick Harrison i Lund har i boken Förrädaren, skökan och självmördaren utförligt behandlat hur dessa legender växte fram under medeltiden. Omkring år 1200 trädde Josef av Arimataia in i dessa legender - man menade att han vid korsfästelsen i en skål hade samlat upp blod från Kristi lekamen. Det skulle ha skett ett under och blodet blev inneslutet i graalskålen. På Orrefors hämtade man hösten 1916 namnet graalglas från dessa legender, emedan man tyckte att mönstret i dessa glas ligger inbakat i glasmassan på ett liknande sätt som Kristi blod skulle ha blivit inneslutet i den Heliga Graalskålen. Frågan är om S i ligatur med G i Orrefors varumärke S/Graal syftar på det konstnärliga smakrådet Simon Gate eller på Frödings Sagan om Gral eller på legendernas San Graal. Knut Bergqvist formgav själv ett hundratal av de första graalglasen – många av dem är onumrerade – samt formgav även ett stort antal därefter. Denna Knut Bergqvists roll som formgivare av graalglas har under senare år belysts av den tyske konsthistorikern Helmut Ricke i boken Glas in Schweden och även i Orrefors – ett hundra år av svensk glaskonst. I den senare boken har också konsthistorikern Dag Widman lyft fram formgivaren Knut Bergqvist i en utförlig beskrivning av pionjäråren från 1914 och framåt. I boken Glas in Schweden har Ricke tagit in bild och beskrivning av några av Bergqvists tidiga graalar, där mästerblåsaren har låtit hantverksbriljansen flöda.
Ewald Dahlskog
Ewald Albin Filip Dahlskog, född 25 april 1894 i Stockholm, död 25 september 1950 i Gävle, var en svensk mångsidig bildkonstnär, keramiker och glaskonstnär. Han var förnyare inom intarsiakonsten. Ewald Dahlskog växte upp i Duvbo, Spånga (sedan 1949 Sundbyberg). Han var son till en boktryckare och skapade redan i mycket unga år illustrationer till trycksaker. Som elvaåring påbörjade han en fyrårig utbildning (1905–1908) till litograf vid Centraltryckeriet i Stockholm. 14 år gammal antogs han till Tekniska skolan, nuvarande Konstfackskolan, i Stockholm där han utbildade sig 1908–1912. Därefter (1912–1917) fortsatte studierna vid Konstakademien i Stockholm. Vid examen mottog han Konstakademiens kanslermedalj. År 1918 erhöll han Konstakademiens resestipendium vilket möjliggjorde långa inspirationsresor till bland annat Italien, Frankrike och Tunisien. Dahlskog ägnade sig med samma glöd åt måleri, intarsia-kompositioner, glaskonst, keramik och illustrationer. Han var en arbetsmyra och hade ett omvittnat gott humör och ett sprakande gosselynne. Hans dotter minns hur han i ateljén brukade spela argentinska tangos på en resegrammofon, vissla och måla med en undulat sittande på axeln. Han var en person som både kunde umgås med fiskarbefolkningen i Nordnorge och föra sig i de fina salongerna ute i världen. Det var inte bara hans stora konstnärliga begåvning utan även hans framåtanda, sociala kompetens, och språkbegåvning som bidrog till de stora framgångarna. Det var framförallt de stora dekorativa intarsia-kompositionerna som gjorde Dahlskog berömd utanför Sverige. De var på en gång klassiserande och moderna. Motiven kunde vara hämtade ut historien eller från platser runt om i världen. Bland de mest hedrande stora konstnärliga uppdragen finns de många intarsia-kompositionerna på dörrarna till stora salen i Stockholms Konserthus (1926) och takmålningen "Såningsmannen" (1923) i Stockholms Stadshus. Finansmannen Ivar Kreuger utsmyckade sitt "Tändstickspalats" i Stockholm med intarsior av Dahlskog och när han skulle bygga sin bank vid Place Vendôme i Paris år 1932 fick Dahlskog i uppdrag att där utföra två stora fresker och en intarsia. Ivar Kreuger fick aldrig se de färdiga verken då han sköt sig dagen innan han skulle bese sitt nästan fullbordade palats. Verken antogs länge ha gått förlorade, men hittades 2016 i samband med en byggnadsrenovering, vilket blev en världsnyhet. Dahlskog finns representerad på bland andra Nationalmuseum, Moderna Museet, Göteborgs konstmuseum, Röhsska museet, Norrköpings konstmuseum och Gävle museum. Utomlands finns hans verk på The Metropolitan Museum i New York, samt på museer i Barcelona, Buenos Aires, Helsingfors, Köpenhamn, Paris, Philadelphia, Wien med flera. Ewald Dahlskog var även initiativtagare till Stiftelsen Konstnärernas Hjälpfond, sedermera Konstnärernas Vänner. Initiativet, som skulle trygga äldre konstnärers försörjning, stöttades av bland andra Prins Eugen. Dahlskog var en av de ledande krafterna inom konstnärsgruppen Optimisterna. År 1919 gifte sig Ewald Dahlskog med Beth Strandmark. Tillsammans fick de barnen Gunnel och Sten. Familjen bodde i en stor våning på Karlavägen 73. Ateljén med det stora fönstret i norr fanns högst upp i huset på Valhallavägen 104. Ewald Dahlskog insjuknade och avled hastigt år 1950. Bland de svenska intarsiakonstnärerna framträder Dahlskog som den som utvecklade intarsian från att vara möbeldekoration till att bli en självständig konstart för bildskapande. Steget från måleri och teckning till bildkompositioner i trä var logiskt för Dahlskog. Hans principer för bildbyggande baserades på linjen och ytans klarhet och på kompositionens harmoni och elegans. Detta bildspråk lämpade sig ypperligt för kompositioner i intarsia. Han kunde ställa upp staffliet mitt ute i naturen. Eller så tog med kameran ut i naturen för att skapa minnesbilder inför arbetet i ateljén. Såningsmannen, takmålning i Stockholms stadshus, 1923. 1930 Stockholmsutställningen.
Kennet Williamsson
Kennet Williamsson, egentligen John Gert Kenneth Williamsson, född 29 april 1951 i Örebro, är en svensk keramiker och konstnär. Han är bosatt i Zinkgruvan i södra Närke. Kennet Williamsson växte upp i Östansjö i Närke. Modern var sjukvårdsbiträde, fadern resemontör. Hans intresse för keramik väcktes när han som trettonåring såg ett tv-program om drejning. Han fick sedan göra högstadiets pryo hos keramikern Ulla Viotti och fortsatte att arbeta hos henne på helger och sommarlov. Kennet Williamsson har ingen formell konstnärlig utbildning, är i huvudsak autodidakt men har också lärt sig hantverket genom att arbeta med keramikerna Lis Husberg, Märit Lindberg-Freund och i två år med Bertil Vallien och Ulrica Hydman-Vallien. Han blev redan som mycket ung uppmärksammad i svenska konst- och hantverkskretsar. Hans första utställning var på ett galleri i Stockholm 1971 och samma år köpte Nationalmuseum ett verk av honom. Han har sedan kommit att bli representerad på många museer i Sverige och i andra länder. Vid sidan av sitt arbete som konstnär har Kennet Williamsson även verkat som lärare på Konstfack, Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg och på Capellagården på Öland. Han uppbär sedan 1992 statlig inkomstgaranti, "konstnärslön". Kennet Williamssons dotter Sunna Jonsdotter är också keramiker. Kennet Williamsson har genom alla år varit mycket influerad av andra konstnärer. I olika perioder har han tagit intryck av japansk keramik, Kaj Franck, Jackson Pollock, Kazimir Malevitj, Yves Klein, Tony Cragg och Anish Kapoor med flera. Han refererar till andra konstnärer - härmar, tolkar och hedrar. (Redan krukan som Nationalmuseum köpte in 1971 var inspirerad av ett föremål, en räfflad Gevaliaburk i plåt.) Han har också ofta samarbetat med andra konstnärer, bland andra Signe Persson-Melin, Channa Bankier, Tom Hedqvist och Pasi Välimaa. Han är både en traditionell krukmakare och en experimenterande skulptör, gör både bruksföremål som muggar och skålar, offentlig utsmyckning, installationer och annan konst. En tid använde han egentillverkad lera från trakten. Ett vanligt tema har varit kärl och hålrum i olika former, men han har ständigt prövat nya uttryck och tekniker, även glaskonst. I en intervju 2018 säger han att slutat tävla, han inget behov längre att vara personlig utan söker enkelhet. En av de konstnärer som Kennet Williamsson samarbetat med är Channa Bankier. Hon beskriver honom som en eklektiker, en som lånar idéer från andra och sedan gör något alldeles eget av idéerna. Brandbergens skola i Haninge 2002, "Paradisträdgården". Spånga pendeltågsstation 2005, betongrelief "Från tvåflodslandet". Universitetssjukhuset i Örebro, "Once upon a time there was an ocean, now it's just a mountain range". Ängens vårdcentral i Örebro 2011, stengods. Nerikes Allehandas kulturpris 1987. Statlig inkomstgaranti 1992. Edstrandska stiftelsens konstnärsstipendium 1998. Villeroy och Boch Gustavsbergs keramikstipendium 2005. Prins Eugens medalj för konstnärlig gärning 2006. Höganäs keramikstipendiat 2018.
Konstglastekniker
Konstglas kan framställas med olika metoder och tekniker. Nätglas tillverkas genom att trådar av färgad glasmassa i äldre tid oftast mjölkglas infärgat med tennoxid infogas i glasmassan. Mjölkglaset fångas upp på punteln och rullas till ett tunt rör, varpå det doppas i färglös glasmassa, och dras ut till en smal tråd av några millimeters tjocklek. Trådarna placeras därefter i en lercylinder omväxlande med trådar i klarglas, för att skapa det mönster man önskar, varpå cylindern fylls med klarglas, och sedan upphettas och på nytt dras ut till en tunn tråd samtidigt som den vrids. Trädarna placeras därefter åter i en cylinder, och de föremål i klarglas som önskas dekoreras placeras upphettat i cylindern, varpå trådarna fastnar på föremålets yta och smältersamman med denna vid ytterligare blåsning. Genom blåsning och utvidgning av föremålet plattas glastrådarna ut och deras spiralformade mönster framträder. Vid tillverkning av nätglas sveps varma tunna färgade glastrådar i ett ränder över en glasblåsa så att de fastnar men inte fullständigt förenas med glasmassan utan bildar ett svagt ribbmönster på ytan. Glasblåsan blåses sedan och vrids så att trådarna kommer att ligga i spiral. En blåsa av samma storlek tillverkades därefter men med vridning åt andra hållet. Den varma glasmassan i dem skars upp och de lades över varandra så att ett nät bildades. De gjordes därefter åter till en blåsa och kärlet formades av massan. Nätglas och trådglastekniken var särskilt omhuldad i Venedig, särskilt under 1500- till 1800-talet. Tekniken till överfångsglas fanns redan under antiken och i orientalisk glaskonst. Vid framställning av överfångsglas överdras en ofärgad glaskärna med ett eller flera glasskikt i andra färger. Genom slipning och/eller etsning avlägsnas de olika skikten delvis och ett reliefmönster i olika färger uppstår. Enligt den äldsta metoden fångade man först det ofärgade glaset i en degel och det färgade glaset fångades an däröver från en annan degel. Denna metod hade den nackdelen att överskiktet blev för tjockt för att etsa. I äldre tider gjorde man överskiktet tunnare med en stöpningsmetod. I Sverige tog man fram en enklare metod: överdrivningsmetoden som man började använda på Kosta glasbruk vid början av 1890-talet. Därvid blåser man två jämnstora kulor där färgen ligger som underfång i den ena. Som underfång har en liten färgtapp klippts på pipan och blåsts ut innan man fångat an klarglas däröver. De båda kulorna sätts ihop och den med underfång knackas loss från sin pipa. Man värmer in, öppnar och kränger den sedan över den andra kulan. Där ligger då färgen överst och man blåser så upp samt puntlar, klipper och driver ut det avsedda glasföremålet. Färgen ligger överst i ett tunt skikt och i avsvalnat tillstånd kan man bearbeta glaset med etsning och så vidare. I Sverige användes överfångsglas gärna under jugendepoken och formgavs av bland andra Ferdinand Boberg, Alf Wallander och Gunnar G:son Wennerberg. En vidareutveckling av överfångsglaset är graalglas och arielglas som togs fram vid Orrefors glasbruk 1916 resp. 1936/37. Graal kommer från latinets gradalis, som betyder skål, pokal. Denna teknik är en vidareutveckling av överfångsglas, som innebär att ett så kallat ämne (en liten glaspost) dras över med ett eller flera skikt av färgat glas. Efter avkylningen etsas, graveras, slipas eller blästras dekoren av olika mönster. Sedan lämnar man tillbaka ämnet till hyttan för att genom upprepad invärmning, påläggning av klarglas och uppblåsning, få den slutgiltiga formen. Motivet förändrar sin ursprungliga storlek och form och verkar liksom sväva inuti glaset. Namnet kommer från vikingasagan om Ragnar Lodbrok och Kraka, som kom insvept i ett fisknät när hon varken fick vara påklädd eller naken.
