Ehrenstrahlsalongen
Ehrenstrahlsalongen (tidigare kallad Stora audienssalen) är ett rum i Drottningholms slott på Lovön, Stockholms län. Salongen ligger intill Hedvig Eleonoras paradsängkammare på huvudvåningens norra del och visar allegoriska skildringar utförda av David Klöcker Ehrenstrahl. Intill Hedvig Eleonoras paradsängkammare inrättades på 1690 drottningens stora audienssal eller styrelserum. Till väggarnas och takets utsmyckningar anlitades hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl, som utförde sex stora väggmålningar, placerade i förberedda inramade väggfält samt en plafond (takmålning). Verken skildrar allegorisk viktiga händelser i den kungliga familjens historia. Målningarna och inredningen uppsattes 1696-1698 men under Lovisa Ulrikas tid ändrades rummets tunga barockstil av Carl Hårleman till lättare rokoko. Mittpartiet i plafonden (titel: "Svenska konungars berömliga bedrifter") blev i mars 2000 motiv för Czesław Słanias 1000:e av honom graverade frimärke. Ehrenstrahls målning innehåller ett myller av figurer, gudinnor, putti och det rytande nordiska lejonet. Att överföra denna enorma målning till ett frimärke var en stor utmaning för Czesław Słania. Hans tolkning av Ehrenstrahls målning har utförts i kombinationsteknik, stålgravyren har kompletterats med färg (rött och blått) i form av offsetlitografi. På frimärkets nedre ram har Słania även graverat slottets fasad mot väst som det såg ut 1695. Märket har valören 50 kronor och är med 60 x 81 mm troligen världens största graverade frimärke.
Johan Sylvius
I Rom målade Sylvius en oljemålning av okänt datum föreställande Minerva. Hon var visdomens och den strategiska krigskonstens gudinna i romersk mytologi. Hon tillhörde den Kapitolinska Triaden tillsammans med Jupiter och Juno och tillbads i det berömda templet på Capitolium i Rom såsom stadens och statens skyddsgudinna. Oljemålning har formatet 164 cm x 122 cm. I Rom ritade Johan Sylvius även en lavering i grått och brunt på papper med svartkrita, penna och brunt bläck kallad Gravmonument över Ferdinand van den Eynde, Elevation av François Duquesnoy, sarkofagen har inskriptionen VIVENS MORI MEMOR, i Santa Maria dell'Anima, en kyrkobyggnad i Rom helgad åt Jungfru Maria. Inom liturgin betyder elevation bruket att vid nattvarden lyfta upp det invigda brödet och kalken med det invigda vinet för församlingen. Teckningen har formatet 38,2 x 23 cm. Nedre vestibulen kommer man till efter att från slottets huvudentré på sjösidan ha stigit upp för den första ganska mörka delen av trappan. Här öppnar sig byggnaden mot våningarna och med utblicken mot omgivningarna. Besökaren får ett första intryck av slottets inplacering i och samspel med trädgårds- och parkanläggningen. Takmålningen, som är utförd av Johan Salvius, skildrar en romersk fältherres triumftåg. I Trapphuset, Drottningholms slott, utförde han en takdekoration med drottning Hedvig Eleonora som dygdernas beskyddarinna som fullbordades av Olof Pilo 1686, på kortsidorna utförde han al frescomålningar med sällskapsscener med skenperspektiv och målade rumsbildningar där man ser gestalter från all världens länder diskutera eller beundra trapphusets prakt. Under studier i Italien och Frankrike lärde sig Sylvius tekniken att måla al fresco och att konstruera skenperspektiviska bilder. Den glansfullt genomförda idén till dessa fresker är hämtade från Escalier des Ambassadeurs i Versailles, men återger samtidigt förebilder från tidig italiensk barock. Huvudtrapphuset på Drottningholms slott skapades mellan 1665 och 1687 av arkitekten Nicodemus Tessin den äldre med hjälp av de italienska stuckaktörerna Giovanni Carove och Carlo Carove (troligen bröder), skulptören Nicolaes Millich från Antwerpen samt målaren Johan Sylvius. Det magnifika trapphuset med tillhörande vestibuler räknas till Tessin den äldres mäktigaste arkitektoniska skapelser. I Nedre vestibulen öppnar sig byggnaden mot våningarna och med utblicken mot omgivningarna får besökaren ett första intryck av slottets inplacering i och samspel med trädgårds- och parkanläggningen. Takmålningen är utförd av Johan Sylvius och skildrar en romersk fältherres triumftåg. Romersk triumf (latin triumphus), var det festliga intåg i Rom som en fältherre höll med sin segerrika krigshär, ett segertåg. Till nedre vestibulen kommer man efter att från slottets huvudentré på sjösidan ha stigit upp för den första relativt mörka delen av trappan. I Övre vestibulen, som fungerar som förhall till våningens sviter, utförde han en takmålning med Olympens gudar 1687, den är en fri efterbildning av en fresk i Villa Borghese i Rom, och i arbetsrummet en plafond med Flora och putti 1687. Från övre vestibulen har med en god utblick över lustträdgården. I övre norra drabantsalen målade han arkitekturer och hörnkaryatider uppbärande en mittspegel med Kronos och årstiderna samt målningar i Karl XI:s galleri. Johan Sylvius plafondmålning är signerad och daterad år 1692, och den framställer historien om Kronos, en härskare av titanernas släkte i den grekiska mytologin. Han åt upp sina barn så snart de blivit födda av fruktan för framtida konkurrens. Hans maka Rhea lyckades dock rädda en av sönerna, Zeus, som när han vuxit upp tvingade fadern att utspy syskonen, bland dem Poseidon och Hades. Även de fyra årstiderna avbildas i målningen, dessa är Våren med blommor, Sommaren med fjärilsvingar, Hösten med frukter och Vintern som värmer händerna vid ett fyrfat.
Ewald Dahlskog
Ewald Albin Filip Dahlskog, född 25 april 1894 i Stockholm, död 25 september 1950 i Gävle, var en svensk mångsidig bildkonstnär, keramiker och glaskonstnär. Han var förnyare inom intarsiakonsten. Ewald Dahlskog växte upp i Duvbo, Spånga (sedan 1949 Sundbyberg). Han var son till en boktryckare och skapade redan i mycket unga år illustrationer till trycksaker. Som elvaåring påbörjade han en fyrårig utbildning (1905–1908) till litograf vid Centraltryckeriet i Stockholm. 14 år gammal antogs han till Tekniska skolan, nuvarande Konstfackskolan, i Stockholm där han utbildade sig 1908–1912. Därefter (1912–1917) fortsatte studierna vid Konstakademien i Stockholm. Vid examen mottog han Konstakademiens kanslermedalj. År 1918 erhöll han Konstakademiens resestipendium vilket möjliggjorde långa inspirationsresor till bland annat Italien, Frankrike och Tunisien. Dahlskog ägnade sig med samma glöd åt måleri, intarsia-kompositioner, glaskonst, keramik och illustrationer. Han var en arbetsmyra och hade ett omvittnat gott humör och ett sprakande gosselynne. Hans dotter minns hur han i ateljén brukade spela argentinska tangos på en resegrammofon, vissla och måla med en undulat sittande på axeln. Han var en person som både kunde umgås med fiskarbefolkningen i Nordnorge och föra sig i de fina salongerna ute i världen. Det var inte bara hans stora konstnärliga begåvning utan även hans framåtanda, sociala kompetens, och språkbegåvning som bidrog till de stora framgångarna. Det var framförallt de stora dekorativa intarsia-kompositionerna som gjorde Dahlskog berömd utanför Sverige. De var på en gång klassiserande och moderna. Motiven kunde vara hämtade ut historien eller från platser runt om i världen. Bland de mest hedrande stora konstnärliga uppdragen finns de många intarsia-kompositionerna på dörrarna till stora salen i Stockholms Konserthus (1926) och takmålningen "Såningsmannen" (1923) i Stockholms Stadshus. Finansmannen Ivar Kreuger utsmyckade sitt "Tändstickspalats" i Stockholm med intarsior av Dahlskog och när han skulle bygga sin bank vid Place Vendôme i Paris år 1932 fick Dahlskog i uppdrag att där utföra två stora fresker och en intarsia. Ivar Kreuger fick aldrig se de färdiga verken då han sköt sig dagen innan han skulle bese sitt nästan fullbordade palats. Verken antogs länge ha gått förlorade, men hittades 2016 i samband med en byggnadsrenovering, vilket blev en världsnyhet. Dahlskog finns representerad på bland andra Nationalmuseum, Moderna Museet, Göteborgs konstmuseum, Röhsska museet, Norrköpings konstmuseum och Gävle museum. Utomlands finns hans verk på The Metropolitan Museum i New York, samt på museer i Barcelona, Buenos Aires, Helsingfors, Köpenhamn, Paris, Philadelphia, Wien med flera. Ewald Dahlskog var även initiativtagare till Stiftelsen Konstnärernas Hjälpfond, sedermera Konstnärernas Vänner. Initiativet, som skulle trygga äldre konstnärers försörjning, stöttades av bland andra Prins Eugen. Dahlskog var en av de ledande krafterna inom konstnärsgruppen Optimisterna. År 1919 gifte sig Ewald Dahlskog med Beth Strandmark. Tillsammans fick de barnen Gunnel och Sten. Familjen bodde i en stor våning på Karlavägen 73. Ateljén med det stora fönstret i norr fanns högst upp i huset på Valhallavägen 104. Ewald Dahlskog insjuknade och avled hastigt år 1950. Bland de svenska intarsiakonstnärerna framträder Dahlskog som den som utvecklade intarsian från att vara möbeldekoration till att bli en självständig konstart för bildskapande. Steget från måleri och teckning till bildkompositioner i trä var logiskt för Dahlskog. Hans principer för bildbyggande baserades på linjen och ytans klarhet och på kompositionens harmoni och elegans. Detta bildspråk lämpade sig ypperligt för kompositioner i intarsia. Han kunde ställa upp staffliet mitt ute i naturen. Eller så tog med kameran ut i naturen för att skapa minnesbilder inför arbetet i ateljén. Såningsmannen, takmålning i Stockholms stadshus, 1923. 1930 Stockholmsutställningen.
Olaus Petri kyrka, Stockholm
Olaus Petri kyrka, är en kyrkobyggnad i Oscars församling. Den ligger på Armfeltsgatan 2 i stadsdelen Ladugårdsgärdet, Stockholm. Arkitekt är Peter Celsing. Kyrkan invigdes 1959. Kyrkan är integrerad i den norra delen av en lätt svängd hyreshuslänga. I byggnaden finns, förutom kyrkan och ett trettiotal bostadslägenheter, församlingslokaler för barn-, ungdoms-, kör- och äldreverksamhet samt en gymnastiklokal. Till vardags kallas kyrkan vanligtvis OP. Arkitekten Peter Celsings intention var att skapa ett kyrkorum för att kunna möta den andaktssökande nutidsmänniskan så att hon förnimmer att "här är helig plats och här bor förvisso Gud". Byggnaden uppfördes av ingenjör Nils Nessen och för kyrkans konstnärliga utsmyckning ansvarade professor Olle Nyman, silversmeden Sigurd Persson, samt textilkonstnärerna Märta Gahn och Sofia Widén. Kyrkodelen av byggnaden markeras av ett begränsat antal fönster och ett stort vitt kors i betong snett framför gaveln. På södra sidan en fristående vitt klockstapel i betong, med tre klockor. På södra långsidan finns två fönsterrader. Kyrkorummet är rektangulärt, med lägre takhöjd längs tre sidor och däremellan ett högre rum med altaret vid långväggen. Orgeln står till vänster om altaret väl synlig för församlingen. Den är från Åkerman och Lund Orgelbyggeri, gjord 1961 och har 16 stämmor. Orgeln är mekanisk. Dopfunten, en av kyrkans sevärdheter, är tillverkad i en enhet av vit Ekebergsmarmor i formen av ett ägg och väger ca 1,5 ton. På medeltida vis är den placerad vid ingången. Altaret har ett fristående altarbord i slipad diabas vilande på fem runda pelare i vit marmor. Altaret smyckas av ett kraftigt kors i silver av Sigurd Persson. Ovanför altaret i rummets mitt finns en takmålning på trä av Olle Nyman.
Karl Axel Pehrson
Karl Axel Ingemar Pehrson, född 30 oktober 1921 i Örebro, död 10 augusti 2005 i Danderyd, var en svensk målare, grafiker och skulptör. Karl Axel Pehrson växte upp i Örebro och var son till direktören Carl Arvid Pehrsson och Emma Larsson och från 1943 gift med Karin Birgit Nilsson samt bror till Karl-Gustaf Pehrson. Sven Hemmel var hans teckningslärare i skolan under studieåren i Örebro. Pehrson studerade därefter vid Berggrens målarskola i Stockholm 1937 och vid Otte Skölds målarskola 1938-1940 samt för Fritiof Schüldt, Sven Erixson och Otte Sköld vid Konsthögskolan i Stockholm 1940–1946. Han tillhörde 1947 års män och deltog med dem i utställningen Ung konst på Färg och Form 1947. Han hade sin första separatutställning 1954 på Galleri Blanche i Stockholm. I slutet av 1940-talet framträdde han med ett renodlat nonfigurativt men rörelsefyllt måleri, där färgplan och linjer skär in i och över varandra. I denna stil utförde han bl. a. väggmålningar i Astras kontorshus och mäss i Södertälje 1955 och 1956, den senare tillsammans med 1947 års män. Under 1970-talet återvände han till sin ungdoms motivkrets, skalbaggar. Med djup biologisk insikt och med skapande fantasi formade han nya insekter i lackerat trä och målad plast och gav dem trovärdiga latinska namn. Utöver målningar, tidigare konkreta och senare oftast fantasilandskap, har Karl Axel Pehrson formgivit mönster för tryckta tyger, bland annat 1954 Delfinsk rörelse som ingick i Astrid Sampes Signerad textil. Han har också formgivit det svenska filmpriset Guldbaggen 1964, en emaljerad och förgylld kopparskalbagge. Pehrson installerades 1987 som hedersledamot vid Södermanlands-Nerikes nation. Takmålning i Halmstads nya Folkets Hus teater (1954), tillsammans med Pierre Olofsson. Stucco lustro-målning i Astras matsal i Södertälje (1955, tillsammans med Olle Bonniér, Lage Lindell, Pierre Olofsson och Lennart Rodhe. Springvända (1957-58), väggmålning i Svenska Handelsbankens kontor i Hötorgscity i Stockholm. Strandens håvor (1958-59), väggmålning i nya posthallen i Örebro. Djur som inte finns (1967-68), utsmyckning av Gärdets tunnelbanestation i Stockholm (1967), fantasiskalbaggar i montrar. Utsmyckning på Sturups flygplats (1972), målning, skalbaggemonter samt två skulpturer Pehrson är representerad vid bland annat Nationalmuseum och Moderna museet i Stockholm samt Göteborgs konstmuseum, Norrköpings konstmuseum, Örebro läns museum och Kalmar konstmuseum. Per Bjuström: Karl Axel Pehrson, Sveriges allmänna konstförening 1992, Sveriges allmänna konstförenings publikation 101, ISSN 0347-2515.
Olle Nyman
Per Olof (Olle) Nyman, född 24 december 1909 i Saltsjö-Duvnäs, Nacka, dödär 27 juni 1999, var en svensk målare, skulptör och textilkonstnär och professor i måleri. Olle Nyman var son till konstnären Hilding Nyman och växte upp i Saltsjö-Duvnäs utanför Stockholm. Han utbildade sig vid Filip Månssons målarskola 1926–1928 och vid Konstakademien i Stockholm 1929–1934 för Olle Hjortzberg. Olle Nyman hade sin separatutställning 1946. Han var professor i måleri vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1953–1963. Olle Nyman bodde och arbetade på Duvnäs övre gård vid Strandpromenaden 61 i Saltsjö-Duvnäs, vilken inköptes 1863 av hans morfar, disponenten på Gustafsbergs Fabriker Robert Herman Küsel. Gården gav i början av 1950-talet namn till den löst sammansatta Saltsjö-Duvnäs-gruppen som utgjordes av konstnärer som tidvis umgicks och arbetade här. Hit räknar man, förutom Olle Nyman själv, bland andra Sixten Lundbohm, Roland Kempe, Torsten Renqvist, Evert Lundquist och Staffan Hallström. De hade blivit vänner under elevtiden på Konstakademien och bodde några år i Saltsjö-Duvnäs under 1940-talet. Huset och ateljéerna är sedan 2007 plats för Olle Nymans ateljéer och konstnärshem som ägs och drivs av Syskonen Kajsa och Olle Nymans kulturstiftelse. Olle Nyman är en konstnär, en klassiker i Cézannes anda men istället för att måla äpplen har han valt vita husgavlar. Han har genom åren inspirerats av Bonnard och Matisse. Bonnard har inspirerat med sitt ljus och Matisse med sina dekorativa och spänstiga former. "Jag vill ha en levande kontakt med traditionen" lär han själv en gång ha sagt. Med kubismen som utgångspunkt har Nyman i bland annat figurkompositioner och landskap utvecklat en sträng och återhållsam bildform med melodiskt välstämda färgklanger, ofta mot en grå grundton. Han har utfört många monumentala verk i varierande material och teknik, väggmålningar bland annat för Karolinska sjukhuset, gobelänger (i samarbete med Barbro Nilsson), för bland annat Borås stadshus, banker och för finansdepartementet, mosaik i natursten för Södertälje krematorium etcetera. Olle Nyman var son till konstnären Hilding Nyman och hans hustru Edith född Küsel (1877–1962), dotter till ägaren av Duvnäs gård, godsägare Robert Herman Küsel. Olle Nymans morbror var konstnären Ernst Küsel. Olle Nyman fann sin sista vila i Robert Küsels familjegraven på Solna kyrkogård. I samma grav finns bland andra Ernst Küsel, Hilding Nyman och Robert Küsel. Väggmålningar i Tuppstugan (1933), Nacka kommun. Veckans sju dagrar (1952), stucco lustro, Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Takmålning (1959), Olaus Petrikyrkan, Stockholm. Majestas Domini (1960-1963). väggmosaik, Ljusets kapell (fd krematoriet), Södertälje. Källaren Auroras flaggskylt, 1965. Ridå, textil, Hjalmar Bergman-teatern i Örebro. Frihängande textil, Hotel Sheraton i Stockholm. Skaparens hand, Lilla Aska Griftegård i Linköping och Tomteboda postterminal i Solna. Idealiserad park, keramik, Järnvägsparken vid Tegelbacken i Stockholm. Stenkvinna (1977), granitblock och betong, Kista Torg i Stockholm. Sankt Göran, draken och prinsessan (1980), skrotskulptur, Tomteboda postterminal i Solna. Tamburmajoren (1990, relief, samt triptyk i textil, Bostadsrättsföreningen Minken, Jarlaberg i Nacka. Nyman finns representerad vid bland annat Göteborgs konstmuseum, Nationalmuseum, Moderna Museet i Stockholm och Kalmar Konstmuseum. Bo Lindwall: Olle Nyman, Sveriges allmänna konstförening nr 0347-2515, Stockholm 1985.
