Knyppling
Knyppling är en form av handarbete och används bland annat för att tillverka spets. Att knyppla kan liknas vid en avancerad flätning. Trådarna är lindade på särskilda spolar, knyppelpinnar (ibland kallade knypplar, singularis knyppel). För upprullning av tråden på knyppelpinnarna finns särskilda spolmaskiner, liknande dem som används för spolar till de skyttlar som används vid vävning. Själva arbetet är fäst vid en knyppeldyna där spetsen, vartefter den blir färdig, rullas ihop. Traditionellt knypplar man med lintråd i olika grovlekar och med olika antal ihoptvinnade trådar. Knypplingen härstammar sannolikt från Italien tidigt 1500-tal. Enligt en mönsterbok tryckt i Zürich 1561 introducerades tekniken från Venedig under 1520-talet. Under 1700-talet var Flandern känd för de florstunna skickligt utförda knypplade spetsarna av högt konstnärligt värde. I Flandern kunde man även tillverka den tunnaste lintråden avsedd för knyppling. När man knypplar använder man hela tiden två par pinnar där två olika förflyttningar av pinnarna är möjlig, "korsning" och "vridning". Dessa kan sedan kombineras till "enkelslag", "vävslag" och "dubbelslag". Genom att kombinera de olika slagen bildas mönster. Man använder också nålar för att fixera spetsen. I de flesta områden knypplar man med stöd av ett mönsterunderlag – ett knyppelmönster, som är en schematiskt ritad bild över trådarnas rörelse genom spetsen med markeringar för var nålarna som fixerar trådarna skall placeras. Men man kan också knyppla på fri hand. Det innebär att de nålar som fixerar trådarna sätts med hjälp av ögonmåttet. Att knyppla på frihand skall inte förväxlas med att knyppla fritt, då man utifrån en ritad skiss som underlag knypplar helt utifrån egen fantasi och med otraditionella material. Knypplingen är känd i Sverige sedan 1700-talets första hälft. I Vadstenatrakten har knypplingen varit en saluslöjd och bidragit till mångas försörjning. Det bidrog till att knypplingen förändrades enligt mode och efterfrågan. Vid 1800-talets slut var det kragar, manschetter och barber som tillverkades, och i början av 1900-talet blev det kraftigare spetsar avsedda för lakan och örngott. Från ca 1930-talet omfattades Vadstenaknypplingen av hemslöjdsföreningen i Östergötlands verksamhet och ett nyskapande i form av inredningstextilier, som lampor, och bordslinnen smyckades med knypplade spetsar – liksom behovet av altarspetsar. Från 1962 kom den ideella Föreningen Svenska Spetsar att verka för att främja knypplingen framförallt i Östergötland men även i andra delar av Sverige där knyppling har utförts på ett traditionellt sätt. Sådana områden är bland annat Dalarna, Skåne, Blekinge och Hälsingland. Där det funnits en folklig typ av knyppling utförd för eget behov att använda till folkdräkten eller som inredningstextil. I dessa områden har vanligtvis ett ålderdomligt mönsterformer konserverats. Det finns olika skolor inom knyppling, där vissa använder färg och andra inte. I traditionell svensk knyppling knypplar man i blekt eller halvblekt lingarn av olika grovlekar. I dag knypplas det med alla möjliga material och färger, mycket inspirerat från utlandet. Riktigt flortunna spetsar knypplas i bomullsgarn eftersom det i dag inte går att producera lingarn av så fina kvaliteter. Konstknyppling utförs i alla möjliga material, från metalltråd till fiberoptisk kabel. Dalknyppling har traditionellt utförts i ett antal socknar i främst Siljan-området. Den idag mest kända dalknypplingen är utfört i Gagnef/Mockfjärd, men dalknypplingen har även förekommit i Leksand, Rättvik, Dala-Floda, Bjursås och Ore. Knypplingen har konserverat många ålderdomliga inslag och utförts på frihand det vill säga utan mönsterunderlag som ledning för arbetet och endast med nålar i sidorna som fixerar arbetet. Hantverket gjordes på en knyppelkudde eller pöl som placerad i en låda och trådarna är upplindade på raka pinnar som hålls inne i handen under arbetets gång.
Knypplerskan
Knypplerskan är en oljemålning av Johannes Vermeer från 1669–70. Knypplerskan avbildar en ung kvinna, som koncentrerat arbetar med sin knyppling. Hon håller ett par knyppelpinnar i sin vänstra hand samtidigt som hon placerar en nål i ett mönsterkort på en knyppeldyna på ett arbetsbord. Kvinnan har en genomarbetad frisyr och är klädd i en gul överdel med vit knypplad krage. På ett bord mellan betraktaren och knypplerskan ligger en turkisk matta och på den en sykudde och en bok. Målningen är Johannes Vermeers minsta. Målningen tillhörde sannolikt de målningar som har haft Pieter van Ruijven som förste ägare, och som efter honom gick i arv till respektive hustrun, dottern och svärsonen. Den såldes på auktionen efter Jacob Dissius i Amsterdam i maj 1696. År 1778 såldes den på auktion efter Jacob Crammer Simonzon till Jan Danser Nijman. Därefter ägdes den av olika personer i Nederländerna och Frankrike för att hamna hos den nederländske samlaren Dirk Vis Blokhuyzen (1799–1869) i Rotterdam. Den skänkte sin samling under vissa villkor till Rotterdams stad, men denna avstod. Därför gick hela samlingen på auktion i Paris 1870 och köptes där för Louvren.
Flätning
En fläta är något som skapats genom att sammanföra tre eller fler remsor i ett diagonalt överlappande mönster. Knyppling är en form av handarbete och används bland annat för att tillverka spets. Korgflätning är en sammanfattande benämning på flätteknik använd inom olika icke-textila hantverksformer. Näverslöjd är en främst i Norden och Ryssland vanlig förekommande form av hemslöjd som omfattar tillverkning av olika föremål med näver från björkar som huvudsakligt råmaterial.I Sverige har näverslöjd förekommit i Västmanland och Värmland, liksom i Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen och Jämtland, samt bland nybyggare i norra Norrland. Shakers från engelskans shake (skaka) är en särpräglad asketisk protestantisk frikyrkorörelse eller sekt som ursprungligen uppstod i England. Ett snöre är ett tunt tvinnat rep eller liknande flätad eller virkad produkt.Snöret tillverkas genom hoptvinning av två eller flera garn, remsor eller liknande. En spets är en genombruten, mönstrad tunn textil, utförd i olika material som till exempel linne, silke och bomull och med olika tekniker, till exempel sömnad, knytning, flätning, språngning, vävning, stickning, virkning och knyppling. Textil är ett samlingsnamn för material och produkter framställda av textilfibrer genom en textil teknik. Tågvirke, vardagligt omnämnt som rep, är ett samlingsnamn för olika typer av längre sammanhängande knippen tvinnade, mer sällan flätade, fibrer, som t.ex.
Lingarn
Lingarn är som tråd i ofärgat skick alltid brunaktig, men bleknar med tidens gång och tvättande till ljust beige. Lin krymper bara vid första tvätten. Lin är svårare att slå tätt i en vävstol än till exempel dagens bomull, och torde vara ännu svårare att få tätt slaget i de stående vävstolar man hade fram till 1700-talet, där inslaget "packas" uppåt. Tätheten i tyget påverkar tygets slitagetålighet. Beredning av växten lin för tillverkning av lingarn (linberedning) är en omständlig procedur från skörd, rötning, bråkning, skäktning, häckling och spinning, omgärdad av många moment och särskilda redskap. Fram till 1500-talet då spinnrocken fann sin väg till Sverige, spann man tråden med hjälp av sländor försedda med rotationsvikter i form av sländtrissor. Lin är ett tyg som nästan alltid har funnits i Sverige. Man brukar säga att det härstammar från Island men vissa hävdar också att det kommer ifrån norra Sverige. Man framställer tyget under våren eller någon gång under sommaren. Detta kan bara inträffa sedan den marinblåa rosen har vissnat. Linvarpen är en varp i en klass för sig. Vare sig det är myt eller fakta så skiljer det sig från andra slags varpar att ha i vävstolen. Lintråden betraktas som att den "lever sitt eget liv", det fordras ett annat slags handlag i uppsättningen och hela hanteringen av varpen, även under vävningen. För att råda bot på en trilskande varp kan man pensla den med avsvalnat linfrövatten, det vill säga uppkokade linfrön i vatten som silas och därefter penslas på. En vanlig blomspruta kan vara lämplig att ha till hands under vävningen, för att ge varpen en dusch emellanåt, men skeden rostar lätt av åtgärden och vävlokalen behöver vara såpass torr att skeden hinner torka ordentligt utan rostangrepp. Lintråd används även vid broderi och knyppling. Lin tål inte centrifugering då fibrerna bryts av. Kallmangling av linnevävar ger den slags glans i textilerna som bara lin kan åstadkomma. Marita Rausérs linberedningssidor med bilder Hela linberedningen i ord och bild.
Spets (textil)
En spets är en genombruten, mönstrad tunn textil, utförd i olika material som till exempel linne, silke och bomull och med olika tekniker, till exempel sömnad, knytning, flätning, språngning, vävning, stickning, virkning och knyppling. Som äkta spetsar räknas dock endast sydda och knypplade spetsar. De mest förnämliga spetsarna tillverkas i Venedig. Spets pryder vanligtvis bordsdukar och kläder. Förr hade även överlakan och örngott spetsar. Ursprungligen utfördes spetsarna som avslutning på ett tyg med utnyttjande av tygets trådar. En spets i sträng bemärkelse är emellertid obunden av trådarna i en vävnad. Som de sydda spetsarnas föregångare räknas den senmedeltida reticellatekniken, som var ett sorts geometriskt nätbroderi. I början av 1500-talet övergav man i Italien denna stil till förmån för ett friare mönster, och därmed lades grunden för den senare utvecklingen. Mönsterböcker spreds i Europa och tjändade som förebilder ända fram till barocken. Venedigs barockspetsar, "point de Venise" betecknar en höjdpunkt av denna konstutövning. Genua, Malta och Milano var också berömda för sina spetsar. Frankrike fick på initiativ av Ludvig XIV:s finansminister, Colbert, "spetsskolor", där tillverkningen var statligt kontrollerad. Produkterna kallades "point de France". Alençon, Argentan och Chantilly var huvudorter för detta hantverk, som i stort sett försvann med revolutionen. Under 1700-talet var istället Belgien den knypplade spetsens speciella hemvist. I de nordiska länderna har danska spetsar från Tønder, finska från Raumo och svensk från Vadstena blivit särskilt kända. I samtliga fall gäller det främst knyppling. Vadstenaspetsarna torde inte ha med klosterkulturen att skaffa, snarare är de ett minne av ett manufakturverk på 1700-talet, dit man införskrev flamländska textilarbetare, som kan ha introducerat sitt hemlands knypplingsteknik. Under 1800-talet utvecklades en större spetsindustri i Vadstena dominerad av Anna Elisabeth Hartwick (1796-1882) och Catharina Lidman (1792-1856). Genom bl. a. västgötaknallar spreds Vadstenaspetsarna i Sverige och efterbildades i bl. a. Gagnef, Floda, Mockfjärd och Ore i Dalarna samt Ovanåker i Hälsingland. Blekingespetsarna är originella med sina inflätade röda och blå trådar. Kulörta trådar förekommer också i Delsbospetsarna. Särskilt rikt utformad har spetstraditionen varit i Skåne. De svenska spetsalstren distribueras numera främst genom hemslöjdsbutikerna. När man började maskintillverka spetsar försökte man efterlikna de handgjorda. Så blev inte minst de svenska knypplade spetsarna utsatta för välgjorda maskinvävda imitationer. Baby Irish är en smal spets i irländsk virkning, framställd i Irland under 1800-talet. Bisette är en smal grov spets som under 1600-talet tillverkades för eget bruk av bondkvinnorna i trakten kring Paris. Flätspets, enklaste formen av knypplad spets. Som namnet antyder består den bara av flätor, varför den inte heller har några täta partier. Flätspetsen har vidareutvecklats till formslagsspetsen. Formslagsspets är flätspets kombinerad med mönsterformer i så kallade formslag. Ett exempel på formslagsspets är genuaspets från 1600-talet. Granatspets är en äldre benämning på svarta spetsar tillverkade av grenadine. Spetstypen används vanligen till slöjor, sjalar och besättningar.
Fyrklöver
Fyrklöver eller fyrväppling är en ovanlig fyrbladig form av den annars trebladiga klövern, vanligtvis vitklöver eller rödklöver. Orsaken till denna variant är en kombination av genetik och yttre miljöfaktorer. Enligt västerländsk tradition är fyrklövern en lyckosymbol, speciellt om den hittas av en slump. Vitklövern har en mängd olika gener som påverkar form och färg på bladen, och vissa av dessa gener är mycket ovanliga. En av dessa mycket ovanliga gener i kombination med yttre miljöfaktorer resulterar i att den vanliga trebladiga klövern istället får fyra blad. Det finns beräkning på att det går ungefär 10 000 trebladiga klöver på varje fyrklöver Klöver kan ha än fler blad än fyra och rekordfyndet på en klöver (Trifolium repens) är 56 och återfanns i Japan 2009. Det finns kultivarer av vitklöver (Trifolium repens) som regelbundet producerar mer än tre blad, bland annat en lilabladig sort som kallas "Purpurascens Quadrifolium", en grönbladig som kallas "Quadrifolium", och en grönbladig sort med tre, fyra eller fem blad med mörka bladcentra som kallas "Good Luck". Det finns även andra arter som påminner om klöver men som normalt har fyra blad som exempelvis många arter inom släktet Oxalis med exempelvis arten lyckoklöver (Oxalis articulata). Ett annat fyrbladigt släkte Marsilea har flera arter som påminner om klöver, exempelvis Marsilea quadrifolia. Enligt västerländsk tradition är fyrklövern en lyckosymbol, speciellt om den hittas av en slump. Ibland tillskrivs de fyra bladen egenskaperna tro, hopp, kärlek och lycka, och i kristens mytologi representerar bladen ibland fadern, sonen, den helige anden och guds nåd. I den kristna mytologin kring Adam och Eva berättas det att när de blev utkörda från paradiset så tog Eva med sig en fyrklöver som ett minne. Förutom att vara en lyckobringare så beskrivs det att fyrklövern tillät henne att förutse faror och ondska. Fyrklövern är starkt kopplad till Irland och irländsk kultur och ses ofta som deras inofficiella statssymbol. Men den ursprungliga irländska klöversymbolen shamrock är egentligen en treklöver som representerar kristendomen och den heliga treenigheten. Ordet shamrock härstammar från iriskans "seamrog" som betyder "liten klöver". Inom den keltiska kulturen ansågs vitklövern skydda mot onda andar och denna symbolik togs senare över av den kristna irländska kyrkan och enligt traditionen använde sig Sankt Patrik av en treklöver för att illustrera den heliga treenigheten. Fyrklövern är även en politisk symbol. 1921 inrättades den så kallade Gröna Internationalen (en konkurrent till Bondeinternationalen, Krestintern), formellt Internationella Agrarbyrån av fyra agrardemokratiska partier från Bulgarien, Tjeckoslovakien, Kroatien och Polen. Internationella Agrarbyråns symbol blev fyrklövern. Efter andra världskriget ombildades Internationella Agrarbyrån och blev International Peasant Union (IPU). Finlands agrarparti inspirerades av polska landsbygdspartiet PSL och började använda klövern som symbol vilket i sin tur gjorde att Bondeförbundet, senare Centerpartiet 1942 antog fyrklövern som symbol. Andra grupper, rörelser och företeelser som använder fyrklövern som symbol är exempelvis 4H-rörelsen, det skotska fotbollslaget Celtic och Alfa Romeo. Den senare symbolen kallas för "Quadrifoglio", vilket betyder fyrklöver på italienska och har förekommit som symbol på Alfa Romeos tävlingsbilar sedan 1923. Fyrklövern förekommer också inom heraldiken. Den fyrbladiga symbolen Sankthanskorset, ⌘, vilket också är en gammal symbol som skulle skydda mot ondska kallas ibland för fyrväppling. Inom arkitektur har fyrklöverformen, den så kallade fyrpassen, varit vanlig under vissa perioder. I västerländsk arkitektur märks den främst inom gotiken, men även under renässansen, och formen är också vanlig inom arabisk och indisk arkitektur. Fyrväpplingen förekommer också inom konsthantverk och är en klassisk form inom exempelvis spetssömnad som knyppling.
