Göteborgs hamn
Stora Hamnen uppmättes 1644 till en längd av 800 meter (från Göta älv och fram till nuvarande Kvarnbron, som går mellan Hotellplatsen och Norra Hamngatan) och till en bredd av 43 meter. Först i samband med byggandet av Trollhätte- och Göta kanal på 1820- till 1840-talen, började den moderna hamnen att utformas. Omfattande muddringsarbeten utfördes då i älvens yttre del samt ovanför Stora Bommen. Nedanför Stora Bommen muddrades till 15 fots djup och längre upp i älven till 10-12 fot. Förtöjningsplatser närmare staden för större fartyg kunde därmed erbjudas, varför sjöförbindelsen med inlandet underlättades väsentligt. Säffle kanal blev klar 1837 och Dalslands kanal 1868. Därigenom knöts ett mycket stort område i Bergslagen, Värmland och Dal med dess skogar och järnbruk, till Göteborg. År 1843 utarbetades den hamnplan som omfattade Stora och Lilla Bommens hamnar med sina strandområden samt Stenpiren. En ny hamnplan tillkom 1857, främst på grund av järnvägarnas framväxt och Västra stambanan beräknades medföra stora trafikökningar för Göteborg. Här ingick en fortsatt utbyggnad kring Stora- och Lilla Bommens hamnar, från Järnvågen, strax väster om Vallgraven, till den västra delen av Gullbergskajen i öster. Dessa arbeten var klara kring 1874. Bergslagsbanan medförde att Gullbergskajen byggdes ut åt öster och den nya banans hamnspår förlades dit. Hamnbanan på Gullbergskajen stod klar 1879, då Bergslagsbanan invigdes i sin helhet. Om man bortser från hamnkanalerna, är Stenpiren från 1845 hamnens äldsta kaj. Det var framför allt den ökade trafiken i samband med ångfartygens och Göta Kanals tillkomst, som ställde krav på en betydligt större och djupare hamn. Hamndelarna väster om Lilla Bommens hamn var avsedda för ett djup av 17 fot (5,1 meter) och åt öster för 7, 10 och 12 fots djup (2,1, 3,0 och 3,6 meter). I älvfåran utanför kajerna var djupet i genomsnitt cirka 1 fot (30 centimeter) större. Kajerna saknade vid denna tid all utrustning, undantaget Stora Tullpackhuset (1864) och ett mindre träskjul (1873) vid Packhuskajen. År 1878 blev den tredje hamnplanen klar. Den omfattade ytterligare fördjupning av segelrännan till 20 fots djup (6 meter), byggandet av en kaj för samma djup - och 900 meter lång - längs Masthugget samt en reglering av vattenområdet utanför Gullbergskajen och förlängning av denna åt öster. Den blivande Masthuggskajen skulle utrustas med varuskjul och hamnspår för kranar. Kungl Maj:t godkände planen 1879, och kring sekelskiftet 1900 var arbetena i huvudsak genomförda. Den första fasta förbindelsen mellan älvstränderna i Göteborg tillkom 1874, Hisingsbron. Därmed delades hamnen i praktiken upp i två delar, den östra, som huvudsakligen var avsedd för inlands-(kanal-)trafiken och den västra för kust- och havstrafiken. Den centrala Packhuskajen blev speciellt hemvist for emigranttrafiken till Amerika under denna tid. Den närbelägna Sillgatan, senare Postgatan var den speciella gata med billiga hotell, som betjänade emigranterna. Trafiken gick inte direkt till USA utan i de flesta fall till Hull i England, varifrån emigranterna fortsatte med tåg till Liverpool för vidare transport över Atlanten. Ovanför Packhuskajen ligger Lilla Bommens hamn, som användes av trafiken på Vänern och Göta kanal. Idag är den gästhamn för småbåtar. Stenpiren och den numera rivna Träpiren nedanför denna blev ändpunkt för passagerartrafiken längs Bohuslänska kusten och till Göteborgs skärgård, medan Skeppsbrokajen i övrigt användes av det mindre kust- och kanaltonnaget, under 1900-talet betecknat som segelfartyg med hjälpmotor. Idag är all denna trafik försvunnen. Till Göteborgs norra skärgård går det bilfärjor från Stora Varholmen på Hisingen, och till den södra skärgården går trafiken från Saltholmen.
Katmandu
Malladynastin har spelat en stor roll i landets historia. De styrde Katmandu mellan 1200-talet och år 1769 då Shahdynastin erövrade staden och slog samman den med de två andra stadsstaterna i Katmandudalen, Patan strax söder om Bagmatifloden, och Bhaktapur 12 kilometer sydöst om Katmandu. Staden var i flera århundraden isolerad från omvärlden och öppnades inte för utländskt bistånd och immigration förrän på 1950-talet. Under 1960-talet blev staden ett populärt resmål, mycket på grund av dess buddhistiska och muslimska byggnader. I staden finns ett antal byggnader som står med på Världsarvslistan. Staden ligger i ett svårt drabbat jordbävningsområde och har flera gånger blivit i det närmaste jämnad med marken. Man räknar med att större jordbävningar inträffar i området ungefär vart 75 år. Det senaste stora skalvet inträffade den 25 april 2015 i Gorkhadistriktet cirka 80 kilometer från Katmandu. Magnituden beräknades vara 7,8 på richterskalan. Detta var det kraftigaste skalvet i området på 80 år, sedan jordbävningen i Nepal–Bihar 1934. Vid skalvet 2015 skadades många byggnader i Katmandu allvarligt, däribland även de historiska byggnaderna vid Durbartorget, och en del byggnader, som Kasthamandaptemplet, förstördes helt. Staden ligger i Katmandudalen, nära floden Vishumati nära Nepals mittpunkt. Administrativt är staden del av Katmandudistriktet, som ligger i Bagmatizonen (där staden är huvudort) i Centralregionen. I norr finns Himalaya och i söder Mahabharatbergen. Området avvattnas av floden Bagmati och dess åtta bifloder, som även försörjer staden med dricksvatten. Katmandu har ett ganska milt klimat. Temperaturen blir aldrig lägre än 0° C. Mellan oktober-november och mars-april är vädret ofta klart och varmt. Mellan november och februari är det torrt och ofta kallt. Mellan maj och juni kan bli väldigt varmt och kvavt tills monsunen anländer mellan juni och september. Maxtemperaturen är 40° C. Vid folkräkningen 22 juni 2011 hade Katmandu 975 453 invånare, vilket beräknas ha ökat till 1 182 598 invånare 2015. Staden är hem till 40 procent av Katmandudalens population och har sedan 1990-talet haft en årlig befolkningstillväxt på 4,5 procent. Den snabba tillväxten förväntas fortsätta och Katmandu uppskattas nå en folkmängd på 1,4 miljoner år 2020. En stor andel av Katmandus befolkning, omkring 40 procent, är människor som har flyttat dit från andra delar av landet, och cirka 3,5 procent är födda utomlands. De interna migranterna flyttar till huvudstaden främst av familjeskäl – det läröra sig mest om nygifta kvinnor som enligt tradition förväntas bosätta sig i sin makes hem – samt för att söka jobb. Invandrare från andra länder, som är mycket färre till antalet, bosätter sig i Katmandu för att arbeta eller studera. Katmandu är Nepals kommersiella och industriella centrum och de flesta av huvudkvarteren för företag, banker och organisationer är belägna i staden. Turism utgör en viktig del av stadens ekonomi sedan staden bröt sin isolering på 1950-talet. Under åren som följde byggdes flygplatser samt en motorväg som knöt staden till Indien. Turister besöker ofta de gamla delarna av Katmandu vid Vishumatifloden. Den är känd för sina buddhistiska tempel och palats, varav många härstammar från 1600-talet, även om flera har förstörts av jordbävningar och förorening. Dessa inkluderar Durbarplatsen, med det gamla kungliga palatset (Hanuman Dhoka), samt Thamel, en samling vindlande smågator med många billiga hotell, småbutiker och internetcaféer. Inte långt från Katmandu ligger också Bhaktapur, en mindre stad med bevarade delar från omkring 1500-talet som ingår i världsarvet Katmandudalen.
