Folkhälsa
Folkhälsa är den samlade hälsan i en befolkning eller i någon annan större grupp av människor. Folkhälsan omfattar alla aspekter av hälsa, såväl psykisk, social och fysisk. Den mäts ofta genom bland annat medellivslängd, självupplevd livskvalitet, förekomst av olika sjukdomar och/eller dödlighet vid till exempel barnafödande. Folkhälsa är även en tvärvetenskaplig disciplin som ägnar sig åt att stärka hälsan i en befolkning, till exempel genom folkbildning och genom att förhindra smittspridning eller en ohälsosam livsstil. Folkhälsoarbete omfattar främjande och förebyggande arbete för att stärka förutsättningarna för att människor ska kunna ha så bra hälsa som möjligt, till exempel genom att se till att det finns gott om lekplatser och bra miljö för barn och unga att röra sig inom. Centrala fält av folkhälsan är epidemiologi, miljömedicin, yrkesmedicin, och preventiv psykiatri. Folkhälsa bedrivs många gånger tematiskt utifrån ett hälsoproblem eller viss teoretiskt motiverad strategi. I Sverige är Folkhälsomyndigheten den myndighet som ansvarar för folkhälsoarbetet inklusive smittskydd. Tidigare bedrevs folkhälsoarbetet inom två separata myndigheter, Statens Folkhälsoinstitut samt Smittskyddsinstitutet. Socialstyrelsen gör regelbundet Folkhälsorapporten, som beskriver befolkningens hälsa. Folkhälsoarbete bedrivs också på regional och lokal nivå. På lokal nivå är det vanligt att ha ett folkhälsoråd och personen som arbetar med detta kallas vanligtvis folkhälsostrateg, folkhälsoplanerare, folkhälsosamordnare. Folkhälsovetenskap (public health science) är ett tvärvetenskapligt område som studerar samhällsstrukturens, arbetslivets, miljöns, vårdsystemets betydelse för befolkningens hälsa och hälso- och sjukvårdsforskning. Högskoleutbildningarna är mycket populära då det finns ett stort intresse för hälsa medan arbetsmarknaden är relativt sval, därför läggs nu ett antal utbildningar ner runt om i Sverige. I Finland är det Institutet för hälsa och välfärd, underställt finska social- och hälsovårdsministreriet, som ansvarar för folkhälsoarbetet. Det finns även en finlandssvensk organisation vid namn Samfundet Folkhälsan som bedriver friskvårdsarbete samt forskning. Jämte allmän ordning eller inre säkerhet utgör folkhälsa en av tre grunder för vilken den fria rörligheten för personer inom Europeiska unionen kan begränsas. Sådana begränsningar får endast göras i väldigt restriktiva fall och måste då ske med hänsyn till en sjukdom som är epidemisk enligt Världshälsoorganisationen eller annan epidemisk sjukdom för vilken särskilda restriktiva åtgärder även gäller den egna befolkningen.
Hälsa
Definitionen av hälsa har varierat från en tid till en annan. De föreställningar om hälsa som föreligger under olika tider är beroende av och inbäddade i olika historiska och sociokulturella sammanhang. I dag kan hälsa dels betraktas som frånvaro av sjukdom och dels som ett ideal för det goda livet. Utöver dessa i tiden liggande föreställningar, som inte alltid klargörs, knyts hälsa till måttfullhet och självdisciplin, medan sjukdom förknippas med svaghet, något som kan utgöra en moralisk-etisk komplikation i samband med människors möten med hälso- och sjukvården. Hälsa är något som människor i alla tider har eftersträvat. Forskare som studerar hälsa i ett idéhistoriskt perspektiv, beskriver hur såväl antika som judiska och kristna förebilder har haft betydelse för vår tids syn på hälsa både i ett religiöst, filosofiskt och etiskt perspektiv. Dessa förebilder präglades bland annat av att människan i tidernas begynnelse antogs ha levt i harmoni med naturen. Ett liv nära naturen kom också att uppfattas som norm och rättesnöre för människan. Sjukdom ansågs som självförvållad genom att man inte hade levt enligt naturens föreskrifter. Man trodde, trots skilda uppfattningar om naturens beskaffenhet, också på dess läkande kraft. Eftersom människan inte helt kan förstå och kontrollera naturen måste hon för att uppnå hälsa anpassa sig till den. Då man under antiken och i den äldre traditionen endast kunde bota ett fåtal sjukdomar kom hälsoupplysning, det vill säga levnadsregler för hur den enskilde skulle kunna undvika ohälsa och sjukdom, att spela en stor roll. Det ankom således på läkaren att, i den hippokratiska läkekonstens efterföljd, underlätta för naturen genom att försöka se till att den sjuke inte genom sin livsföring motarbetade naturens läkande processer. För Hippokrates och Platon var hälsa ett helhetsperspektiv där både kropp och själ ingick. Galenos utvecklade sin balansteori vilken innebär att de fyra elementen skall vara i harmoni med varandra för att människan skall vara vid god hälsa. Vesalius arbetade med dissektioner av människokroppar och kunde därigenom visa ett biologiskt samband mellan symptom och sjukdom. Under 1800-talet då den moderna medicinska vetenskapen etablerades genom ökade kunskaper i patologi, fysiologi och bakteriologi och då man så småningom i allt högre grad kunde bota sjukdomar, fick hälsa en "negativ" definition. Hälsa likställdes nu med "frånvaro av främmande och skadliga materier i kroppen" Enligt den biologiskmekanistiska sjukdomsmodellen, "apparatfelsmodellen", definieras hälsa som "ett tillstånd av normal biologisk funktion hos varje organ och hos organismen som system, ett tillstånd som kan beskrivas vetenskapligt" . En liknande definition kunde man på 1980-talet läsa i uppslagsverket "Medicinsk terminologi". Hälsa formulerades också då i normativa termer som "kroppens normala tillstånd när den (och dess organ) fungerar optimalt (på bästa sätt) utan tecken på sjukdom eller avvikelse" . Filosofen Nordenfelt har pekat på att en människa enligt det "biologiskt statistiska" hälsobegreppet anses vara vid hälsa om hennes kropp och hennes psyke fungerar i ett för arten typiskt mönster. Den mest kända hälsodefinitionen i vår tid är kanske den som formulerades av Världshälsoorganisationen. Enligt WHO:s definition bör hälsa vara en fundamental rättighet för alla människor, oberoende av religion eller politiska åsikter. Här har vi då en hälsodeklaration som tydligt betonar att både fysiska, psykiska och sociala faktorer har betydelse för att komma tillrätta med ojämlikhet vad beträffar hälsan. Då det gäller socialt välbefinnande är det möjligen så att WHO har velat markera att sådana faktorer som boende, arbetsliv, ekonomiska möjligheter och socialt nätverk har betydelse för att minska ohälsa.
Hitlerhälsning
En Hitlerhälsning (tyska: Hitlergruß), eller nationalsocialistisk hälsning, ursprungligen Tyska hälsningen (tyska: Deutscher Gruß), var en hälsning inom Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet och efter maktövertagandet i hela Tyskland under nazisternas regim. Den innebar att högerarmen utsträcktes i en vinkel mitt emellan vågrätt och lodrätt, samtidigt som frasen Heil Hitler eller Sieg heil uttalades. Då Adolf Hitler personligen hälsades, uttalades istället frasen Heil mein Führer. Hälsningen var ett led i personkulten kring Führern Hitler. Hitlerhälsningen är baserad på den hälsning som togs i bruk av de italienska fascisterna i början av 1920-talet. Den har kallats "romersk hälsning" då den då antogs ha använts i antikens Rom. Det är dock en oriktig benämning eftersom den inte finns beskriven i antika texter eller är avbildad i något skulpturverk eller på något mynt från den tiden. Frasen Sieg heil betyder var hälsad seger eller med äldre svenska hell seger. Svenska nynazister, som i dag använder hälsningen, benämner den därför segerhälsning. På svenska kallas den annars även för heilning. Att göra en hitlerhälsning offentligt är olagligt i många länder, bland annat flera länder som var ockuperade av Nazityskland under andra världskriget. Hälsningen är förbjuden i Österrike, Nederländerna och Tjeckien och kan ge upp till 6 månaders fängelse i Tyskland. Hitlerhälsningen är inte uttryckligen förbjuden i Sverige, men kan enligt rättspraxis medföra åtal som ett led i brottet hets mot folkgrupp.
Högskolan i Halmstad
Högskolan i Halmstad är en svensk statlig högskola i Halmstad, med 594 anställda och 12 201 studenter, varav 6 166 helårsstudenter. Lärosätet har 50 utbildningsprogram på grund- och avancerad nivå och 200 fristående kurser (samtliga siffror från 2019). Forskningen är inom flera områden internationellt välrenommerad. Högskolans profil är att vara "det innovationsdrivande lärosätet". Merparten av Högskolans forskning och utbildning ryms inom tre områden: innovationsvetenskap, informationsteknologi samt hälsa och livsstil. Dessa områden utgör en bas för lärosätet och det är även inom dessa som Högskolan erbjuder utbildning på forskarnivå. Högskolan i Halmstads vision, som antogs år 2013, sammanfattas i tre värdeord: värdeskapande, innovationsdrivande och samhällsutvecklande. Det beslutades att Halmstad skulle bli högskoleort 1975 och den första högskoleutbildningen startade 1977. Det dröjde dock tills 1983 innan det formellt blev en högskola,även om eftergymnasial utbildning hade funnits i staden tidigare. 1988 flyttade Högskolan till sina nuvarande lokaler på området Larsfrid i östra Halmstad. 2015 invigdes den stora satsningen Elektronikcentrum i Halmstad (ECH, som bland annat erbjuder resurser i form av elektroniklaboratorium och EMC-testanläggning. I november 2016 invigdes Digitalt laborativt centrum (DLC). I mars 2017 tillträdde Stephen Hwang som rektor, närmast från tjänsten som rektor på Linnéuniversitetet. I november 2017 invigdes Hälsolabbet – en samverkansarena och lärandemiljö med inriktning vård, hälsa och idrott. Merparten av Högskolans forskning ryms inom tre områden: innovationsvetenskap, informationsteknologi samt hälsa och livsstil. Det är även inom dessa som lärosätet erbjuder utbildning på forskarnivå. Forskningen sker i nära samverkan och i samproduktion med aktörer utanför akademin. År 2011 utsågs Högskolan av KK-stiftelsen till så kallad KK-miljö. Högskolans KK-miljö "Forskning för innovation" består i dag av två profilområden: Hälsoinnovation och Smarta städer och samhällen.Tema hälsoinnovation är en lärosätesövergripande profil som startade 2014. Högskolans forskning organiseras sedan 2016 i fem forskningsmiljöer som är knutna till lärosätets fyra akademier (se nedan). Inom miljöerna samlas forskare kring gemensamma forskningsämnen och mycket av forskningen är mångvetenskaplig. Högskolans forskningsmiljöer är. 53 professorer är verksamma vid Högskolan i Halmstad (siffra från 2020). År 2010 fick Högskolan forskarutbildningsrättigheter inom två områden: informationsteknologi och innovationsvetenskap. År 2013 erhölls rättigheten att utfärda examen på forskarnivå inom området hälsa och livsstil. Högskolan i Halmstad är från och med år 2015 organiserad i fyra akademier. Akademin för företagande, innovation och hållbarhet. På Akademin för företagande, innovation och hållbarhet finns dessa ämnesområden representerade. Samtidigt som dessa utvecklas inom respektive ämne, pågår samarbeten över ämnesgränserna i såväl utbildning och forskning som genom samverkan med omgivande samhälle. Akademin för lärande, humaniora och samhälle. Akademin för lärande, humaniora och samhälle bedriver grundutbildning, fortbildning, forskning, och regional och internationell samverkan inom lärarutbildning, humaniora och samhällsvetenskap. Akademin för hälsa och välfärd. Akademin för hälsa och välfärd bedriver utbildning, forskning och samverkan inom stora vetenskapliga fält såsom beteendevetenskap, samhällsvetenskap och vård. Akademin för informationsteknologi. Akademin för informationsteknologi bedriver utbildning, forskning och samverkan inom datorteknik, datalogi, datakommunikation, elektroteknik, bildanalys, mekatronik, fotonik, realtidssystem, signalanalys, fysik, intelligenta system, matematik och informatik. SvenOve Johansson (1983–1997). Lars Fredén (1998–2000). Romulo Enmark (2000–2010). Mikael Alexandersson (2011–2016). Centrum för lärande, kultur och samhälle (CLKS).
Hälsning
En (välkomsthälsning) hälsning är ett budskap som framförs av människor som möts eller skiljs åt i syfte att markera vänskap eller social status. Hälsningar kan framföras med ord eller gester. Ett exempel på en hälsning, vanlig i västvärlden, är handskakningen. Under Covid-19-pandemin blev denna dock delvis ersatt av bugningar och en typ av armbågshälsning, eftersom detta ansågs minska risken att smitta andra människor. När man hälsar på en person kan man på svenska till exempel säga "hej" eller "god dag" och när man lämnar personen "hejdå" eller "adjö". Ursprungligen önskade man varann god hälsa, därav namnet. Uttrycket "tjänare" är vad som blivit kvar av hälsningsfrasen "Er ödmjuke tjänare". I nutid har "hej" nästan trängt ut andra hälsningsfraser, som "god dag", "god middag" och "god kväll". Det nu vanliga hälsningsordet "hej" var tidigare bara en interjektion. Ordet började först användas som hälsning av medlemmarna i Götiska förbundet under tidigt 1800-tal, som ansåg att ordet var vikingalikt, och menade att vikingarna faktiskt kunde sagt så. Efter detta togs "hej" upp i studentkretsar i Uppsala på 1870-talet, för att bli allmänt spritt först på 1930-talet. Det togs även upp av ungsocialisterna i 1900-talets början. Anton Nilson skrev 1980: "Per Albin Hansson blev redaktör för det nya förbundets tidning Fram. Ofta sammanträffade vi, hälsade vårt 'Hej'. (Det var ungsocialisterna som tog upp det lilla nätta ordet 'hej' efter Götiska förbundet, som låtit det falla i glömska, och genom ungsocialisterna och ungdemokraterna bredde det lilla ordet ut sig över hela landet och blev omsider ett allmänt hälsningsord.".
Elisabet av Wied
Brudparet anlände på nyåret 1870 med Donauångare till gränsstaden Turnu Severin, där Elisabet hälsades med kanonsaluter, leverop och blomsterregn. Trots det välvilliga mottagandet drabbades hon under sina första år av hemlängtan och svårighet att förstå en delvis annorlunda kultur. Det rådde också spända förhållanden både inom landet och till grannländerna. I september 1870 födde Elisabet en dotter, Maria, vars födsel hälsades med glädje. Under sin dotters uppväxt lärde sig Elisabet det rumänska språket och visade intresse för landets folkvisor, legender och klädedräkt. Under en epidemi av scharlakansfeber 1874 insjuknade och avled dottern Maria. Carol föreslog då att hon för att hedra dottern och skingra sina egna tankar och sin sorg skulle studera rumänsk litteratur och översätta valda delar till tyska. Elisabet påbörjade en översättning av den kände skalden Vasile Alecsandris dikter. Hon översatte även i motsatt riktning "de stora tyska mästarna", som för första gången fick en rumänsk tolkning. Sina egna diktförsök hade hon alltifrån sin ungdom gömt undan, men sedan Alecsandri vid ett tillfälle hade läst några och uppmuntrat henne, beslöt hon att låta publicera en del. Hon valde så småningom sin pseudonym Carmen Sylva, av latinets carmen sylvae (skogens sång), då hon menade att hon försökte vara som "fågeln på grenen, som sjunger till människornas glädje". Under befrielsekriget mot Osmanska riket 1877–1878 anförde Carol armén, medan Elisabet organiserade vården av de sårade. Av soldaterna erhöll hon hedersnamnet Mama ranitilor ("De sårades moder"). Sedan rumäner och ryssar segrat, blev Rumänien självständigt och utropades 1881 officiellt till ett kungarike. Elisabet stiftade Elisabetorden som utmärkelse för bedrifter inom sjukvården. Elisabet beskrivs som en skicklig musiker, pianist och organist. År 1880 besöktes paret av den svenska kompositören Ivar Hallström, som tonsatte flera dikter och bad henne att skriva ett libretto till en opera. Resultatet blev operan Neaga, som uruppfördes i Stockholm 1883. En 1888 på franska utgiven samling aforismer, Pensées d'une Reine, (En drottnings tankar), belönades till Elisabets glädje med franska akademins hederspris. Elisabet satte med sitt välgörenhetsarbete och finansiering av konstnärer, stipendier, utbildning och stiftelser mönster för Rumäniens överklasskvinnor, något som hade stor betydelse i ett land utan socialt skyddsnät, hon grundade 1893 en organisation för allmän sjukvård och 1909 landets först institution för blinda och understödde också kvinnans frigörelse och tillgång till utbildning, något som var betydelsefullt i ett land som vid denna tid var vagt påverkat av övriga Europa. Hon understödde även turismen och uppträdde ofta i folkdräkt med sina hovdamer i offentliga sammanhang. Elisabet var i själva verket både socialdemokrat och republikan, åsikter hon dock inte framförde öppet, och sade till sina vänner att hon inte kunde förstå hur allmänheten kunde tåla en monarki. Då paret inte fick några fler barn, adopterades 1889 kungens brorson Ferdinand av Sigmaringen som tronföljare. Ferdinand inledde ett förhållande med en av Elisabets mest omtyckta hovdamer, Elena Văcărescu, och hans planer på giftermål med Văcărescu stöddes av Elisabet trots att detta var olagligt, vilket fick till följd att både Văcărescu och Elisabeth tvingades att resa utomlands och Ferdinand tvingades välja en kunglig brud. Den så kallade Văcărescu-affären bidrog till den allmänna bilden av henne som en orealistisk drömmare och skadade hennes sinnesjämvikt, och hon tillbringade åren 1891–1894 med att "rekreera sig" i Venedig. Vid hemkomsten hälsades hon varmt, och blev nu känd som Mama Regina ("Vår moder drottningen").
