Reseskildring
Reseskildring (reseskildrare) är en litterär skildring av en genomförd resa, således en berättelse med en röd tråd och inte bara en resedagbok, loggbok eller en uppräkning av besökta platser. En reseskildring inkluderar i regel beskrivningar av de besökta platserna, men är inte tänkt att användas i första hand som ett praktiskt hjälpmedel på det sätt en reseguide är. Den kan ha formen av ett reportage, men också vara en skönlitterärt gestaltande berättelse.
Ria Wägner
Ria Wägner, egentligen Maria Wägner, född 28 oktober 1914 i Stockholm, död 11 november 1999 på Lidingö, var en svensk författare, översättare och programledare i TV. Under andra hälften av 1950-talet blev hon en av de första svenska TV-kändisarna. År 1939 blev Ria Wägner filosofie magister vid Lunds universitet, men anställdes redan året innan vid Nya Dagligt Allehanda där hon stannade till 1941 då hon fick en tjänst vid Åhlén och Åkerlunds förlag. Hon var TV-producent under åren 1957–1966 och 1970–1977. Hon ledde TV-programmet Hemma som började sändas 30 november 1956. Hennes signum var hennes vinkning med handryggen mot tittaren, som hon lärde sig när hon studerade i Italien. Wägner skrev även kokböcker och reseskildringar samt var redaktör för tidningen Vecko-Revyn. På 1950-talet översatte hon ett flertal böcker till svenska, däribland de tre inledande böckerna i deckarserien Jaguar (1950), men även titlar i monografiserien Tidens franska klassiker. Under åren 1962–1963 var Wägner chefredaktör för tidningen Idun, som 1963 slogs samman med Vecko-Journalen. Hennes faster Elin Wägner hade varit redaktionssekreterare där 1907–1917 och hennes mor 1921–1923. Under 1960-talet medverkade hon även i ett antal husmorsfilmer. Ria Wägner är gravsatt i minneslunden på Lidingö kyrkogård. Ria Wägner var dotter till författaren Harald Wägner och Ellen Rydelius samt brorsdotter till Elin Wägner. Hon gifte sig 1939 med Staffan Rosén, med vilken hon fick två söner. Makarna skilde sig 1946, men redan från 1945 sammanlevde Ria Wägner med författaren Gustav Sandgren, med vilken hon fick dottern Veronica Wägner. År 2014 fick de svenska TV-producenternas pris namnet Ria för att hedra Ria Wägner som en legendarisk pionjär inom svensk television. Priset utdelas årligen till förtjänta TV-produktioner och medarbetare inom en mängd olika kategorier. Möte med Stockholm (tillsammans med Ellen Rydelius, 1950, med teckningar av Gunnar Brusewitz). 8 spanska städer (tillsammans med Ellen Rydelius, 1952). Smakbitar från åtta länder (tillsammans med Ellen Rydelius, 1953). Häpen och hungrig (1958). Med Ria vid TV-spisen (ill. av Birgitta Nordenskjöld, 1960). Käraste systrar (ill. av Gunilla Cederholm, 1961). Portugal (Bonniers reseguider) (1963). Italien söder om Rom (Bonniers reseguider) (1965). Glad och hungrig eller Jag tar vad jag har (1967). Gott och skönt med spaghetti och makaroner (1968). Holland: en reseguide (Bonniers resegudier) (1971). Första gången i Rom (tillsammans med Gustav Sandgren, 1973). Första gången i Paris (tillsammans med Gustav Sandgren, 1977). Satsa på ett leende: 31 kåserier (illustrationer av Ditte v d Schulenburg-Kjellberg, 1986). Rena rama Ria: intryck och hågkomster (1991). Dubbel matglädje (illustrationer av Veronica Wägner, 1996). W. C. Tutte: Vilt blod (Hidden blood) (Wennerberg, 1950). Raymond Radiguet: Djävulen i kroppen (Le diable au corps) (Tiden, 1950). Denis Diderot: Rameaus brorson (Le neveu de Rameau) (Tiden, 1951). Olga Golbaek: Vi tonåringar: vägledning i skönhetsvård, intim hygien, utveckling av personligheten m.m. (Teen-age) (1952). Alphonse Daudet: Sapho: en parisisk sedeskildring (Sapho) (Tiden, 1956). Honoré de Balzac: Kyrkoherden i Tours , Den ryktbare Gaudissart (Tiden, 1956).
Mariefred
Mariefred är en tätort i Strängnäs kommun, belägen vid Mälaren cirka 65 km väster om Stockholm. Mariefreds historia går tillbaka till 1370-talet då Bo Jonsson Grip lät bygga en borg på en udde, Gripsholm, som efter flera utbyggnader senare blev det kungliga Gripsholms slott under Gustav Vasa på 1530-talet. Själva namnet Mariefred kan tillskrivas ett kloster som kartusianermunkar började uppföra 1493, och låg där nuvarande kyrkan ligger. Klostret hade namnet Pax Mariae, som betyder "Marias fred", och bebyggelsen runt omkring fick så namnet Mariefred. År 1498 förlänades Gripsholm med underlydande till klostret. Klosterkyrkan invigdes 1504 i samband med Sten Sture den äldres begravning där. Hans kvarlevor flyttades senare till Strängnäs domkyrka. År 1526 kom den gamla borgen Gripsholm i Gustav Vasas ägo. Samma år drogs klostret in, för att senare rivas i samband med reformationen. Vid Mariefreds kyrka finns några framgrävda rester av det gamla klostret. Vid platsen, på kyrkbackens södra sida, finns en minnessten över Sten Sture den äldre. Stenen restes år 1905. I reformationens kölvatten växte ett samhälle starkare kopplat till kungamakten upp, delvis befolkat av de hemlösa munkarna. Enligt andra uppgifter tvingades munkarna att flytta till Julita kloster 1526. I augusti 1537 lät Gustav Vasa påbörja bygget av ett slott på den holme där den gamla borgen låg. Under de kommande seklen kom stadens utveckling och liv att präglas av närheten till slottet och hovlivet där. Kungamakten på Gripsholm gynnade till exempel samhället genom donationer. Bland annat skänktes ett par skogsområden till stadens borgare (se nedan). Mariefred fick stadsrättigheter av kung Karl IX den 12 juni 1605. Gustav III:s tid innebar en blomstringstid för Mariefred. Kungamakten sökte genom att bevilja skattefrihet uppmuntra till anläggandet av fabriker, och själv anlade han vid Gripsholm ett större bränneri. Detta sysselsatte cirka 280 människor och bedrev sin rörelse (i mindre skala) fram till 1860-talets början. Mariefred fick stadsprivilegier år 1605. Den ursprungliga stadens bebyggelse omgavs av Kärnbo socken och Mälaren, och begränsades till ett litet område vid den nuvarande stadskärnan. Den gamla stadskärnan har fortfarande i huvudsak samma plan som på en karta från 1759, men bebyggelsen sträcker sig numera även över mark som tidigare tillhörde den omgivande socknen Kärnbo. Entrén till staden ligger vid den gamla tullporten, där stadens huvudgata leder rakt ned mot vattnet. Det fanns även en sjötull, vid den sjönära ändan av Storgatan. Under 1600-talet drabbades Mariefred av tre svåra bränder, på 1620-talet, år 1640 och år 1682, då kyrkan brann ner. Det året fanns det sammanlagt 85 tomter inom stadens gränser. År 1759 hade antalet tomter ökat till 91, och år 1897 fanns det 100 tomter. Samtidigt som handel, fabriksverksamhet och sjöfart hade möjligheter att expandera och erbjuda nya arbetstillfällen i andra städer, stagnerade Mariefred, vilket främst satte spår i befolkningsutvecklingen. Samma utveckling ägde rum i ofta mycket gamla städer som hade grundats under helt andra förutsättningar än 1800-talets, exempelvis Gränna, Sigtuna, Skanör, Trosa, som kom att förbispringas av den industriella utvecklingen. De kom att vegetera som charmfulla, slumrande idyller, ganska oberörda av förändringarna på det ekonomiska och tekniska området. "Mariefred är en av landets mest välbevarade trähusstäder med plankinhägnade gårdar och gårdshus för småhantverk", skriver en reseguide. Efter branden 1682 har bebyggelsen i stort sett skonats från de rivningar som drabbat så många andra småstadsidyller. Under andra världskriget internerades tre polska u-båtsbesättningar strax utanför staden. Mariefredsborna fick, genom två donationer daterade den 24 april 1590 och 12 juni 1605, rätt att bruka två skogsområden söder respektive norr om staden. I Mariefred finns idrottsföreningen IFK Mariefred som grundades 1908.
Nikulás Bergsson
Nikulás Bergsson eller Bergtorsson (Bergþórsson), död 1159, var en mycket lärd och vittberest islänning. Han initierade den första geografiboken på Island, bedrev stjärnstudier, författade drapor på drottkvätt och var den förste abboten på Munkaþverá kloster vid Eyjafjörður på nordlandet. Nikulás är framför allt förknippad med Leiðarvísir og borgaskipan — en reseguide rörande pilgrimslederna från Norden till Rom och Jerusalem. Boken rymmer åtskillig kunskap som Nikulás hämtat från egna resor och andras böcker, inte bara om platser och vägar utan också om länder och deras geografiska belägenhet. Den var färdig cirka 1157 och har dikterats för präntare i klostret. I slutet av boken är han själv omtalad som «vitter och vittfrejdad, minnesgod, klok, rådsnar och sanningskär. Nikulás var också skald. I Litla-Jónssaga (Postolasögur) uppges han ha diktat en drapa på drottkvätt om aposteln Johannes, varav tre strofer citeras. De ärättframt skrivna, men något högtravande, ansåg Finnur Jónsson. Ännu en strof av Nikulás finns i Olav Tordsson vitaskalds Tredje grammatiska avhandling. Den handlar om Kristus på korset och antas härröra från en nu förlorad Kristsdrápa. Vid invigningen av domkyrkan i Skálholt den 15 juni 1158 höll Nikulás, just hemkommen från en av sina resor, invigningspredikan tillsammans med biskoparna Björn Gilsson (Hólar) och Klængur Þorsteinsson (Skálholt). Troligen framförde också skalden Runolf Kettilsson en drapa vid detta tillfälle. Benediktinerklostret Munkaþverá grundades år 1155, och Nikulás blev dess förste abbot — en tjänst han behöll fram till sin död 1159. Han efterträddes av Björn Gilsson präst, bror till biskopen med samma namn. Finnur Jónsson, Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie, II, København, 1898, sid 116f. Guðmundur Þorláksson, Udsigt over de norsk-islandske skjalde fra 9. til 14. århundrede, København, 1882, sid 142f.
John Murray (1808–1892)
John Murray (III), född 16 april 1808 i London, dödär 2 april 1892, var en engelsk bokförläggare. Han var son till John Murray. John Murray, som sedan 1828 var faderns kompanjon, behöll vid dennes död 1843 affären och upptog senare, även han, en sin son, John Murray IV (1851–1928), till meddelägare. En samling reseguider, "Handbooks for Travellers", som från 1829 utgavs av Murray och delvis författades av honom själv, blev förebilden för liknande arbeten i Frankrike och Tyskland, exempelvis Baedekers. Bland författare, vilkas arbeten Murray förlagt, märks lord Mahon, David Livingstone, du Chaillu, Lyell, Murchison, Darwin och Schliemann.
Ingmar Forsström
Anders Axel Ingmar Forsström, född 24 januari 1935 i Helsingborgs stadsförsamling i dåvarande Malmöhus län, död 9 december 1975 i Skarpnäcks församling i Stockholm, var en svensk journalist, översättare och författare. Efter studentexamen 1952 läste Ingmar Forsström i Lund och blev filosofie kandidat där 1955. Han blev journalist på Sydsvenska Dagbladet Snällposten 1957, kom till Svenska Dagbladet 1960, Dagens Nyheter 1961 och Sveriges radio 1963. Han blev översättare för Bonniers förlag 1964 och journalist hos Åhlén och Åkerlund 1966. I hans verklista blandas kvalificerade översättningar med enklare brödjobb, även om han tycks ha sluppit de "hundår" som kännetecknar många översättares karriär, redan debutåret anförtroddes han såväl D. H. Lawrence som Marguerite Duras. Ingmar Forsström var son till lektor Axel Forsström och Zaida Rohman. Han var 1957–1964 gift med Ingrid Lundin (född 1937), dotter till ingenjören Nils Lundin och Margit Thomasson. De fick två döttrar: Karin (född 1958) och Barbro (född 1960). Danmark: en reseguide (Aldus/Bonnier, 1972). Lexikon: ditt barn från A-Ö (Specialtidningsförlaget, 1973). D. H. Lawrence: Lady Chatterleys älskare (Fritze, 1961). Friedrich Dürrenmatt: Grek söker grekinna (Grieche sucht Griechin) (Tiden, 1961). Marguerite Duras: Halv elva en sommarkväll (Dix heures et demie du soir en été) (Tiden, 1962). Willy Breinholst: Handbok för gifta: en äktenskaplig rådgivare (Bernces förlag, 1962). Hans Hellmut Kirst: Löjtnanten är galen (Wir nannten ihn Galgenstrick) (Folket i bild, 1963). Peter Freuchen: Eskimåboken (The book of the Eskimoes) (Tiden, 1964). Eric Ambler: Ett slags vrede (A kind of anger) (Bonnier, 1965). John le Carré: Telefon till den döde (Call for the dead) (Bonnier, 1966). Johannes Mario Simmel: Inte bara kaviar: berättelsen om Thomas Lieven - mästerspionen mot sin vilja - hans hårresande äventyr och hans utsökta matrecept (Es muss nich immer Kaviar sein) (Bonnier, 1967). Adam Diment: En hip, hip agent (The dolly spy) (Bonnier, 1969). Donald Barthelme: Sånt talar man tyst om, sånt är mot naturen (Bonnier, 1970). Catherine Cookson: Ödets lekar (Feathers in the fire) (Wahlström och Widstrand, 1972). Fabio Formento: Orientmattor (Il libro del tappeto) (översatt tillsammans med Zaida Forsström) (Bernce, 1973). Michael Bar-Zohar: Tredje sanningen (The third truth) (Bernce, 1974).
Tällberg
Tillbergh / tælleberga är det äldsta belägget från 1320, då tre bönder i byn omtalas och betyder det tallbevuxna berget. I början 1920-talet fanns 32 gårdar i nedre och 19 gårdar i övre Tällberg, men byn hade redan då fått ett dussintal "Villor i Dalstil". Först på plats var Gustaf Ankarcrona 1908, och kort därpå konstnären Ivar Nyberg. Även Hugo Alfvén och Gabriel Burmeister, liksom Gösta Mittag-Leffler var tidiga stugägare. Sedan byn fått järnvägsstation 1914, ökade turistandet. Bebyggelsen i Tällberg består till största del av trähus målande med klassisk Falu rödfärg och med vita knutar samt stugor och härbren byggda av timmerstockar. Tällbergs by är en av de få orter i Sverige med trähus i enbart traditionell stil. Bland närliggande grannbyar finns bland annat Plintsberg, Laknäs, Östanhol, Hjortnäs och Kullsbjörken. I Tällberg finns en utvecklad turistinfrastruktur med åtta hotell och gästhem, med sammanlagt cirka 1 500 bäddar. Byn har drygt en kvarts miljon besökare varje år. Följande hotell och pensionat finns. Förutom en omfattande hotellverksamhet finns även en stor mängd kaféer och hemslöjdsbutiker som t ex Holens Kaffestuga, Dalmål, Mases på Tällberg, Millamollis, Tällbergs Hemslöjd, Tällbergs Keramik och Tällbergs leva och bo butik. Midsommarfirandet hör till Tällbergs mest framträdande evenemangen under året. Midsommaren inleds dagen före midsommarafton med blomplockning och insamlandet av gräs och björkar för klädning av de två majstängerna, på Majstångsplatsen och vid Holens Gammelgård. På midsommarafton slutkläds majstången vid Majstångsplatsen, centralt i byn och stången reses tidig kväll. Under och efter denna resning underhåller spelmän och lekledare. På midsommardagen kläds och reses majstången vid Holen. Denna majstång kläds med flätat gräs i stället för med björk. Majstångsresning på Holen föregås av en liten majstångsresning för barn och efter huvudresningen av den stora majstången underhåller spelmän och lekledare med ringlekar för alla åldrar. Midsommarfirandet i Tällberg är omnämnt i den världsomspännande reseguiden "1,000 Places to See Before You Die". Lissjul och jul- och nyårsfirandet är vintertida evenemang. Tällberg Forum var en internationell konferens, som arrangerades årligen mellan 2005 och 2013 av stiftelsen Tällberg Foundation som grundades av Bo Ekman. Åkerblads Hotell och Gästgiveri, som startades 1911–12 i byns äldsta gård som egentligen heter Gatugården Tällberg 1:1, där namnet Gatu kommer av att gården ligger vid gatan. Hotell Siljanstrand Tällberg (tidigare Siljansgården), utvecklades från privathem till skolhem 1915, kursgård 1927 och gästhem och pensionat 1928. Av gårdens byggnader är den norra loftboden sedan 2007 byggnadsminne. Den södra delens nederdel är dendrokronologiskt daterad till 1332–33, den norra loftboden till 1506–07. Hotellet restaurerades fullständigt mellan 2010 och 2018, därav namnbytet. Villa Långbers, till 1982 Långbersgården, 1982–2010 Hotell Långbers, var ursprungligen en privatbostad, Ekebo, som 1935 blev kursgård och gästhem, grundat av systrarna Långbers. Hotellet har kompletterats med flera äldre byggnader, bland annat en fäbodvall högst upp i Tällberg. Klockargården Hotell har sitt ursprung i Sjonsgården i byn, och blev från 1953 använd för hemslöjds- och kursverksamhet. År 1960 blev gården pensionat och ett flertal gamla byggnader flyttades till tomten. Green Hotel var ursprungligen en privatbostad för en medarbetare till professor Gösta Mittag-Leffler. Under andra världskriget användes byggnaden som barnpensionat och blev 1947 hotell. First Hotel Gyllene Hornet byggdes som privatbostad 1934 och blev 1937 hotell. Det inköptes 1951 av Postpersonalens semesterförening, som efter ombyggnad 1974–75 gav hotellet namnet Gyllene Hornet. Postens personalstiftelse sålde hotellet 2015 och därav namnbytet till First Hotel.
