Falu rödfärg
Falu rödfärg är inregistrerat varumärke för en målningsprodukt av slamfärgstyp, tillverkad och marknadsförd av Stora Kopparbergs Bergslags AB. Varunamnet får endast användas för färg som innehåller pigment från Falu koppargruva. I dagligt tal används orden faluröd och falurött även för traditionella röda slamfärger som inte härrör från Falun. I byggnadstekniska och byggnadsantikvariska sammanhang kallas dessa material förödfärg, ett ord som enligt domstolsutslag endast får användas för slamfärger och inte föröd målarfärg i allmänhet. Rödfärg tillverkades tidigare på många ställen i Sverige och det finns fortfarande även andra rödfärgsverk, men under 1900-talet har rödfärgsverket vid Falu gruva blivit den absolut dominerande producenten. Orden faluröd och falurött har funnits i svenska språket sedan 1889. I en tredje betydelse kan orden syfta på de kulörer som man kan framställa med röda järnoxidpigment, oavsett om det handlar om slamfärg eller ej. En ungefärlig NCS-beteckning för faluröd kulör är 5040-Y80R, men variationen är ganska stor. Kopparbrytningen i Falun påbörjades redan under vikingatiden och upphörde den 8 december 1992. Gruvans namn Kopparberget kompletterades på 1600-talet med tillägget "stora", för att skilja den från andra koppargruvor. Under 1700-talet var den världens största koppargruva. Att gruvdriftens biprodukter kunde användas som rött pigment är säkert känt sedan mycket länge och finns belagt i källor från 1500-talet. Mer organiserad tillverkning av rödfärgspigment påbörjades 1764. Inledningsvis var volymerna ganska blygsamma – totalt 25 ton under de första 10 åren – men ökade i takt med det ökade intresset för att rödfärga hus. 1912-14 producerades över 1700 ton per år och under 1930-talet över 2000 ton per år. Därefter har rödfärgen fått konkurrens av andra produkter för fasadmålning, och under 1900-talets andra hälft har det producerats mellan 1000 och 1600 ton årligen. År 2012 producerades cirka 500 ton. Som restprodukt vid malmbrytningen har det samlats stora högar ovan jord av bland annat kopparfattig malm och slamjord från varp. Efter mineralisering och vittring under lång tid återstårödmull, som förutom koppar även innehåller limonit eller järnockra, kiselsyra och zink. Rödmullen tvättas och siktas varpå den bränns för att sist malas till ett finkornigt färgämne. Järnockran, som i obearbetat tillstånd är gul, blir röd vid upphettning och är det ämne som ger pigmentet dess färg. Den exakta kulören på färgämnet bestäms genom hur länge och vid vilken temperatur det bränns. Ju högre temperatur och ju längre färgämnet bränns desto mörkare blir det. Färgämnet finns i två olika röda kulörer samt svart och grått. Av rödfärgspigmentet tillverkas slamfärg vars bindemedel består av vetemjölsklister förstärkt med 6-8% linolja. Den ljusröda kulören säljs även utan linoljetillsats. Tidigare har man även marknadsfört rent pigment och pulver för utblandning i vatten, men sedan 2012 säljs bara färdigblandad färg. Endast en mycket liten del av rödfärgspigmentet från Falu koppargruva exporteras, eftersom det är en ändlig råvara och beräknas ta slut cirka år 2090 om man fortsätter i samma produktionstakt som under de gångna 300 åren. Export har förekommit till bland annat Ryssland, Frankrike, Tyskland, Finland, Chile och Kanada. Om råvarufrågan kan lösas kommer verket sannolikt att göra en större exportsatsning inom några år. Kanada, Baltikum och Ryssland, som har liknande natur som Sverige och mycket trähus, hör till de marknader som företaget vill satsa på. Mårdh,Per-Anders, m fl (1990) Röda stugor: En bok om rödfärgens egenskaper, om recept och tillverkning, om husen och traditionen, om rödfärg idag. Stockholm: Byggförlaget. Kjellin, Margareta och Ericson , Nina (red.) (1999). Den röda färgen. Stora Kopparbergs Bergslags AB och Bokförlaget Prisma.
Slamfärg
Slamfärg är en målarfärg för träytor. Den består av pigment uppslammade i ett lim eller klister, som i traditionella slamfärger är gjort av vete- eller rågmjöl och vatten. Tekniskt sett kan den alltså klassas som en limfärg. De flesta slamfärger innehåller dessutom tillsatser av linolja eller andra organiska ämnen som förstärker bindemedlet. Den i särklass vanligaste slamfärgen i Sverige är och har varit rödfärg, och idag är Falu Rödfärg det helt dominerande varumärket. År 1762 började Kungliga vetenskapsakademien propagera för användningen av röd slamfärg i stället för att som tidigare använda rödfärgspigment i trätjära. Anledningen var bland annat att tillverkningen av tjära tärde mycket hårt på skogen. Dessutom ansåg man att den järnvitriol som ingick i den röda slamfärgen "bevarar trävirket ifrån röta och mal (och) icke heller gör väggarna eldfängda såsom tjära". Rödfärgspigmentet tillverkades på många ställen i Sverige, av restproduker från gruvdrift eller framställning av svavel eller alun. Under 1800-talet var de dominerande producenterna Dylta bruk och Falu koppargruva, och sedan tillverkningen i Dylta lades ned 1941 kommer nästan allt rödfärgspigment från Falun. Det finns dock fortfarande några mindre producenter av rödfärgspigment för slamfärg. Röd färg var till en början ett tecken på en finare byggnad och användes för högreståndsbyggnader och kyrkor. I och med slamfärgens genombrott under det senare 1700-talet blev rödfärgning det normala i städerna, och i mitten på 1800-talet var den vanlig även på landsbygden. Då var det inte längre statusfyllt med röda hus. Från 1700-talets slut målades de mest påkostade träfasaderna i stället med ljusa oljefärger, som var mycket dyrare än slamfärgen. I början av 1800-talet fick Kungliga Vetenskapsakademien uppdraget att ta fram recept på billig och hållbar gul färg, och det publicerades några recept på gula slamfärger. Vetenskapsakademien tvingades dock konstatera att de inte var lika bra som rödfärgen och de gula slamfärgerna blev aldrig lika vanliga som den röda. Man försökte också använda alunslam som alternativ till importerade gröna pigment, och använde då kornmjöl för att göra slamfärg, men inte heller detta fick någon större betydelse. Eftersom slamfärgen var så mycket billigare än oljefärg så gjordes det också försök att åstadkomma vit slamfärg som sedan kunde brytas i olika kulörer, och i början av 1800-talet kunde hus vara slamfärgade i rosa, ljusgrått, ljusgrönt eller vitt, helt enligt tidens mode. Den mörkare rödfärgen anses höra till 1900-talets rödfärgshistoria. Den började tillverkas på 1920-talet och dominerade från 1950-talet fram till 1990-talet, när produktionen av den ljust röda låg nere. Den röda stugan med vita knutar blev något av en nationalsymbol för Sverige i början av 1900-talet och användningen av slamfärger nådde då sin kulmen. Fram till mitten av 1900-talet kokades slamfärgen på plats av torrpigment, vatten och vete- eller rågmjöl. Rödfärgarna hade sina egna recept, som ofta innehöll tillsatser av organiska ämnen som linolja, tran eller urin. Byggnadsmåleriets utveckling mot prefabricerade färger resulterade 1952 i en rödfärg i pulverform. Idag säljs rödfärgen på burk, färdig att användas. Man kan också köpa rödfärgspigment för att koka sin egen färg. Idag (2015) är Falu Rödfärg det dominerande varumärket för slamfärg. Dess bindemedel är vetemjölsklister och den finns i fyra kulörer: Röd, ljusröd, svart och grå. Under några decennier kring 2000 fanns också ljusare slamfärger från samma tillverkare, till exempel Falu Gul. Varumärket Falu Rödfärg garanterar att pigmenten kommer från Falu koppargruva. Det finns andra slamfärgstillverkare som använder liknande pigment och traditionella recept, och det finns också slamfärg som tillverkas av cellulosaklister och pigmenteras i valfri kulör.
Falu koppargruva
Falu gruva är en tidigare koppargruva belägen cirka en kilometer sydväst om Faluns centrala delar. Brytningen inleddes möjligen så tidigt som 800 e.Kr (eventuellt början på 700-talet) och upphörde 1992. Gruvan var under sin storhetstid en av Sveriges största gruvor och är sedan år 2001 ett världsarv. Förutom koppar har i gruvan även brutits sulfidmalmer, zink, bly, vismut, silver och guld. Falu gruva var ett eget bergslag och bergmästardöme, Stora Kopparbergets bergslag, tills Bergskollegium avvecklades. Till dess avgjordes brottmål i Gruvrätten. Arkeologiska och geologiska undersökningar har visat att gruvan börjat brytas mellan år 850 och 1080. Spektralanalyser av bronsföremål på Gotland har visat att koppar troligen hämtades från Falufyndigheten redan på 800–900-talet. När gruvan för första gången träder fram i skrivna dokument år 1288 hade den redan blivit ett riksintresse. Arbetet bedrevs i ett slags bolag där andelar i gruvan kunde köpas och säljas. De första kända privilegierna fick kopparberget av kung Magnus Eriksson år 1347 och gruvan bidrog under medeltiden till två tredjedelar av Europas kopparproduktion. Det var dock under 1600-talet som gruvbrytningen fick sin största omfattning, då Sverige var en stormakt. Produktionstoppen inträffade omkring 1650. Tidvis bröts 2/3 av hela världens kopparmalm i Falun, och under 1600-talet var gruvan med omkring 1 000 arbetare Sveriges största arbetsplats. Gruvan kallades under medeltiden för Tiskasjöberg. Då man år 1719 tömde en 500 fot djup sänkning, Mårdskinnsgruvan, som i många år stått under vatten, påträffades där liket av gruvarbetaren Mats Israelsson, vanligen kallad Fet-Mats, som 42 år tidigare begivit sig ensam ned i tunna och då omkommit. Vid upptagandet var den av det vitriolhaltiga vattnet genomlakade kroppen ännu mjuk. Han blev sedan hård som sten och förvarades i många år som en stor kuriositet, men började omsider sönderfalla och blev då med mycken heder begraven i Stora Kopparbergs kyrka år 1749. Vilan varade inte länge, man skulle göra om kyrkgolvet och var tvungen att flytta på Fet-Mats. Hans ben lades i en låda som flyttades upp på vinden där han glömdes bort. På 1930-talet hittade man lådan med Mats när man gjorde om vinden och han fick sin begravning år 1934. Den intensiva brytningen och planlösa drivningen av orter resulterade i det stora raset på midsommardagen den 25 juni 1687. Ett ras 1655 hade redan fått flera av de äldre gruvhålen att smälta ihop. En stor del av gruvan rasade ihop och tre stora dagbrott förenades och bildade den jättelika Stora Stöten, som är 1,6 kilometer i omkrets och 95 meter djup. Mirakulöst nog omkom ingen i raset eftersom helgdagar, bönedagar och söndagar var arbetsfria vid gruvan. I början av 1700-talet utrustades gruvan med maskiner som tillverkades av Christopher Polhem. Nya ras 1833 och 1876 utvidgade Stora stöten ytterligare. Sedan år 1970, då gruvan öppnades för allmänheten, har nära två miljoner besökare tagit hissen ner i gruvan, 67 meter under jord. Den del av gruvan som visas har bearbetats från medeltiden och in på 1800-talet. Man räknar med att gruvan består av mer än 4000 schakt, orter och arbetsrum, där vart och ett fått sitt eget namn. Julklappen är namnet på ett av arbetsrummen där gruvväggen blivit gästbok för kungliga besökare. I dag är gruvans enda industriella produkt pigment för framställning av Falu rödfärg. Vid en ceremoni 8 december 1992 sköts den sista salvan i gruvan. Dåvarande ordföranden i Stora Kopparbergs Bergslags AB, Peter Wallenberg tryckte på utlösningsknappen och därmed upphörde malmbrytningen i gruvan där bergsmännens gruvdrängar med kil, knoster och brytstänger under århundraden skattade berget på dess rikedomar. Lokalt har Falu gruva även smeknamnet Gamla mormor. Den 31 december 2001 blev Falu gruva utsedd av Unesco till världsarv tillsammans med Falun och Kopparbergslagen. År 2002 invigde Carl XVI Gustaf världsarvet i Falun.
Sunnansjö herrgård
Sunnansjö herrgård ligger i tätorten Sunnansjö i Ludvika kommun. Gården uppfördes någon gång mellan 1760 och 1785, sannolikt som inspektorsbostad och är tillsammans med ett 14-tal bevarade gårdsbyggnader sedan 1995 ett byggnadsminne. Byggnaden ligger intill ett hyttområde med lämningar från en hytta och en hammarsmedja (se Sunnansjö hytta). Området hette tidigare Hyttbacken. Sunnansjö herrgård uppfördes som en liten bruksherrgård på 1700-talets andra hälft. När exakt gården byggdes är oklart. På en karta från 1759 finns inte herrgården markerad. Däremot är den inritad på storskifteskartan från 1797. I husförhörslängderna för åren 1785-1794 har gårdsnamnet ändrats, från Hyttbacken till Sunnansjö herrgård. Det bör tolkas som att det då fanns en huvudbyggnad med flyglar på platsen. Huvudbyggnaden är byggd i karolinsk stil och består av en bostadsvåning med källare och vindsvåning. Huset är uppfört av timmer på en grund av putsad gråsten. Fasaderna är klädda med slät vitmålad panel, dörrar och foder är brunmålade. Taket är ett säteritak som idag är täckt av tvåkupigt rött lertegel. Mellan åren 1842 och 1862 försågs huvudbyggnaden med en tillbyggnad mot den östra gaveln. Framför huvudentrén finns en veranda med utsmyckningar av lövsågeri, som tillkommit mellan 1862 och 1882. Huvudbyggnaden flankeras av två fristående flygelbyggnader som byggdes i slaggsten sannolikt omkring år 1785. I östra flygeln fanns bland annat brygg- respektive bagarstuga och i västra flygeln inrymdes bland annat brukskontoret samt ett kök. Norr om huvudbyggnaden återfinns ekonomibyggnaden från 1700-talets slut eller 1800-talets början. Byggnaden är uppförd i liggtimmer och stående bräder samt målad i falu rödfärg. Intill ekonomibyggnader står ett spannmålsmagasin från 1800-talets mitt, även det uppförd av timmer och bräder och målad i falu rödfärg. Bland övriga byggnader som samtliga är skyddade som byggnadsminne, märks en materialbod, dagkarlsbostäder, badhus, stall, våghus och arrendatorbostad. Ägare till den ursprungliga Hyttgården från 1700-talet var Måns Andersson, vars son, Anders Månsson tvingades sälja egendomen till kronobefallningsmannen Zackarias Pomp. Pomp sålde gården 1763 till brukspatron Johan Axel Cedercreutz, dåvarande ägare till Ludvika bruk. År 1836 övertog Carl Reinhold Roth bruken i Ludvika och Sunnansjö och blev då även ägare till Sunnansjö herrgård. Ehrenfried Roth flyttade in 1872. I herrgården bodde han med hustru Caroline von Knorring fram till sin död 1905. Därefter fungerade gården huvudsakligen som sommarbostad. Caroline förvaltade gården tills dottern Astrid Terras Wahlberg övertog egendomen 1912. Sunnansjö herrgård ägdes av ättlingar till Carl Reinhold Roth ända fram till år 2009, då tillträdde familjen Rosin som ägare och som permanent boende.
