Backhoppning
Backhoppning är en vinteridrott som hör till kategorin nordisk skidsport. Utövaren startar genom att på skidor glida nedför en snötäckt backe, överbacken, ofta från stillastående. En god bit ned i överbacken vänder backen så att den sluttar något uppåt ett kort stycke, för att därefter vända tvärt lodrätt nedåt, det så kallade uthoppet. Härifrån tar utövaren sats och försöker sväva så långt som möjligt innan denne landar i den efterföljande nederbacken. Hela proceduren ska genomföras så stilfullt som möjligt, och avslutas med att utövaren åker över övergången och ut på slätten. Utövaren får poäng som beräknas från hoppets längd, längdpoängen varierar med backens storlek, och stilkaraktärer på en skala från 1 till 20, som utdelas av fem domare. Från och med 2010 utdelas tillägg eller görs avdrag på poängsumman, beroende på vindförhållandena (riktning och styrka vid olika punkter i backen) och vilken punkt hopparen startar från. Landningen skulle förr i tiden helst utföras med ett telemarksnedslag, där hopparen böjer på knäna och har den ena skidan längre fram. Den tekniken kom i användning för att det skulle gå att rätta till en obalans framåt eller bakåt, som annars skulle kunna resultera i fall. Dagens (2014) skor och bindningar förhindrar ofta att nedslaget görs på detta sätt. Satsen, det vill säga den rörelse som för hopparen från den hukande ställningen i överbacken till den utsträckta ställningen i överbacken, när hopparen lämnar uthoppet, är det moment som är viktigast för att hoppet ska bli lyckat. Skidhoppare kan tävla individuellt eller i lag. Dessutom ingår skidhoppning som en av två i Nordisk kombination. Världsrekordet i backhoppning innehas av österrikaren Stefan Kraft, som hoppade 253,5 meter i Vikersund, 2017. I hopptävlingarna ges poäng för både längd och stil. Hopplängden mäts på halvmetern när, från hoppkanten till nedslagsplatsen som är en tänkt punkt mitt mellan hopparens fötter avseende längdriktningen. Stilpoäng utdelas enligt det internationella skidförbundets normer. Vid större tävlingar poängsätter fem domare hoppets stil utifrån en skala mellan 0 och 20. Stilpoängen bedöms i tre delar. Luftfärd, landning och "färden ut emot bromsplan". I luften kan man dra fem poäng, i landningen och färden ut emot bromsplan sju. Det finns en linje i backens nedre del som måste ha passerats innan hoppet kan bedömas som stående, kallas ofta för fallinje eller fallgräns. Om hopparen faller innan denna linje dras alla sju poäng från färden ut emot bromsplan. Landar man inte på fötterna dras även de sju poängen bort. Backhoppningen har som de flesta moderna inriktningar inom nordisk skidsport sitt ursprung i Norge. 1862 hölls den första backhoppningstävlingen i norska Trysil. Den första stora årligt anordnade backhoppartävlingen hölls från 1879 i Husebybakken i Oslo. 1892 flyttades tävlingen i Husebybakken till Holmenkollen som sedan dess är klassisk backhopparmark, med några av sportens största tävlingar. Backhoppning har funnits med i vinter-OS sedan starten i Chamonix 1924. 1936 blev Sepp Bradl, Österrike förste man att hoppa över 100 meter, med ett hopp på 101 meter. Första hoppet över 200 meter gjordes av finländaren Toni Nieminen år 1994. I slutet av 1980-talet fick Jan Boklöv, Sverige stor uppmärksamhet, då han började med V-stilen. Boklövs revolutionerande hoppstil gav framgångar, trots poängavdrag. Under senare år har backhoppningen haft problem med ohälsa, då flera backhoppare kraftigt gått ner i vikt, för att kunna prestera bättre. Man har därför infört nya regler så att man inte ska kunna dra fördelar av att gå ner kraftigt i vikt. Om man inte följer den s.k. BMI-regeln tvingas man hoppa med kortare skidor. Om man trots allt inte gör det, eller inte är uppmärksam nog, kan man riskera diskning. I skidflygning är utförandet det samma som klassisk backhoppning, frånsett att backarna är dock väsentligt längre.
Kjell Sjöberg (backhoppare)
Kjell Allan Sjöberg, född Dahlqvist 11 maj 1937 i Själevad i Örnsköldsviks kommun, död 26 augusti 2013, var en svensk backhoppare som tävlade under 1960-talet. Han representerade IF Friska Viljor. Han satte bland annat världsrekord två gånger. Kjell Sjöberg var aktiv backhoppare mellan 1950 och 1973. Han deltog i olympiska vinterspelen 1960 i Squaw Valley. Där blev han nummer 45 i K80-backen (det var bara en backhoppstävling den gången). Han deltog första gången i tysk-österrikiska backhopparveckan säsongen 1960/1961. I första deltävlingen i backhopparvecka, i Oberstdorf 30 december 1960 blev han nummer två och kom på segerpallen första gången i en internationell tävling. Med framgångsrik backhoppning i Garmisch-Partenkirchen, Bischofshofen och Innsbruck, blev Kjell Sjöberg totalt nummer 6 i backhopparvecken. I backhopparveckan 1961/1962 gjorde han bra ifrån sig i de två första tävlingarna, men lyckades inte i de två sista och gick miste om en god placering sammanlagt. Kjell Sjöberg deltog också i backhopparveckan 1965/66 och 1967/68, men sjätteplatsen sammanlagt säsongen 1960/1961 förblev hans bästa resultat. Andraplatsen i Oberstdorf 1960 var också hans bästa resultat i en deltävling i backhopparveckan. Kjell Sjöberg deltog i Svenska mästerskapen i backhoppning 1962 och vann individuella tävlingen och laghoppningen med IF Friska Viljor. (Friska Viljor hade på den tiden det bästa backhoppningslaget i Sverige och vann alla lagtävlingar i svenska mästerskap från 1956 till 1967. Kjell Sjöberg vann också den individuella tävlingen och blev svensk mästare i 1966. I OS-1964 i Innsbruck var det två backhoppstävlingar, normal backe och stora backen. I normalbacken blev Sjöberg nummer 33. I stora backen hade han det näst bästa hoppet i tredje omgången och blev nummer 5 sammanlagt. Kjell Sjöberg deltog också i OS 1968 i Grenoble. Där tävlade han i stora backen och blev nummer 53. Under världsmästerskapen 1966 i Oslo gjorde Sjöberg sin bästa internationella insats. Han vann en bronsmedalj i den individuella tävlingen i stora backen. Bjørn Wirkola vann tävlingen på hemmaplan i Holmenkollen och Takashi Fujisawa, Japan tog silvret bara 3,0 poäng före Sjöberg. I normalbacketävlingen 6 dagar senare blev Sjöberg nummer 6. Kjell Sjöberg satte två världsrekord under sin backhoppningskarriär. 15 februari 1964 tangerade han Jože Šlibar och Peter Lessers världsrekord i skidflygning då han hoppade 141 meter i Oberstdorf. 10 februari 1967 satte han ny världsrekord i Oberstdorf, med 148 meter. Kjell Sjöberg avslutade backhoppskarriären 1973.
Skidflygning
Skidflygning är en vintersport som utvecklats ur backhoppningen. I skidflygning är utförandet det samma som i klassisk backhoppning. Backarna är dock väsentligt längre, med en kritisk punkt från 145 till 215 meter. Hoppen blir därför längre. Världsrekordet som mäter 253,5 meter (2017) sattes av österrikaren Stefan Kraft vid tävlingar i Vikersund, Norge. Svenskt rekord i skidflygning, 207,5 meter, innehas av Isak Grimholm, IF Friska Viljor. Rekordet sattes 22 mars 2007 i Planica. Andra anläggningar för skidflygning är Harrachov i Tjeckien, Kulm i Österrike, Oberstdorf i Tyskland och Vikersund i Norge. Vid skidflygningstävlingar är tävlingsledningen om möjligt ännu mer mån om hopparnas säkerhet än vid vanlig backhoppning. Backens vind, temperatur och luftströmmar mäts kontinuerligt. Skidflygningen kan härledas till 1930-talet. Vid backhoppningstävlingar i Bloudkova velikanka i Planica i Jugoslavien blev österrikaren Josef Bradl först att hoppa över 100 meter.
Daniel Forfang
Daniel Forfang, född 28 december 1979 i Tromsø i Troms fylke, är en norsk tidigare backhoppare och nuvarande backhoppstränare. Han representerade Tromsø Skiklubb och Trønderhopp. Daniel Forfang började med backhoppning i Tromsø och tränades av sin far. Som 16-åring flyttade han till Trondheim på grund av bättre träningsförhållanden. Forfang debuterade internationellt i kontinentalcupen i Kuusamo i Finland 17 november 2001. Han debuterade i världscupen 21 december 2001 i Predazzo i Italien. Han blev nummer 39 i sin första världscuptävling. Sedan växlade han om att tävla i kontinentalcupen och världscupen. Han kom bland de tio bästa i en deltävling i världscupen första gången på hemmaplan i Holmenkollen i Oslo 13 mars 2005 då han blev nummer 9. Han vann en lagtävling i världscupen 5 september 2004 i Zakopane då norska laget (Daniel Forfang, Tommy Ingebrigtsen, Roar Ljøkelsøy och Bjørn Einar Romøren) vann före Österrike och Japan. Bästa placeringen totalt i världscupen är en 37:e plats sammanlagt säsongen 2005/2006. I tysk-österrikiska backhopparveckan säsongen 2004/2005 blev han nummer 24 sammanlagt, vilket är hans bästa resultat i backhopparveckan. Forfang blev nummer 3 i Sommar-Grand-Prix 2004. Han hoppade som längst i skidflygningsbacken Letalnica i Planica i Slovenien 18 mars 2005 då han i kvalificeringen hoppade 214 meter. Forfangs sista internationella tävling var i stora Ōkurayama-backen i Sapporo i Japan 22 januari 2006. Han blev nummer 30 i tävlingen. Sedan avslutade han sin backhoppningskarriär. Forfang angav som en av orsakarna bantningshysterin inom backhoppningen. Efter avslutat aktiv idrottskarriär har Forfang varit verksam som backhoppstränare. Han er för närvarande med i teamet som tränar eliten av backhoppare i Trønderhopp.
Aulis Kallakorpi
Aulis Arnold Kallakorpi, född 1 januari 1929 i Kuusankoski, död 15 maj 2005 i S:t Michel, var en finsk backhoppare som tävlade för hemstadens skidförening, Kuusankosken Urheiluseura. Aulis Kallakorpi tillhörde det finska "supermanskapet" tillsammans med Matti Pietikäinen, Hemmo Silvennoinen och Eino Kirjonen, som dominerade backhoppningen säsongen 1954/1955. I Tysk-österrikiska backhopparveckan 1954/1955 tog finnarna trippel sammanlagd, med Aulis Kallakorpi på tredjeplats. Kallakorpi vann de enskilda tävlingarna i Oberstdorf (tillsammans med Eino Kirjonen) och nyårstävlingen i Garmisch-Partenkirchen. Kallakorpi vann även i Holmenkollen 1955. Tillsammans med tränaren Lasse Johansson genomförde det finska laget en revolution inom backhoppningen. I stället för att ha armarna framåtsträckta under svävet lade finnarna armarna bakåt och längs sidorna av kroppen och uppnådde därmed en mer aerodynamisk hoppstil som gav längre skidhopp och högre poäng. Under Olympiska vinterspelen 1956 i Cortina d'Ampezzo vann Kallakorpi silvermedaljen i stora backen efter landsmannen Antti Hyvärinen.
Bragebacken
Det var Idrottsförbundets nye ordförande Ivar Berger som tog upp frågan om en backe för "backlöpning", och den 8 november 1901 meddelade han att en skidintresserad person lovat förskottera pengar till att anlägga en skidbacke i Slottsskogen. Backen invigdes den 1 mars 1902 med att flera av Norges bästa backhoppare, då världens bästa, tävlade i backen. Till invigningen hade förbundet bjudit in tio av Kristianias bästa backhoppare. Göteborgs Morgonpost skrev om invigningen. "Ute i Slottsskogen låg snön i går hvit och grann. Täta folkmassor drogo dit, alla med backen som mål. På huvudvägarna ilade slädeckipagen fram under bjällerklang. Bärgshöjderna rundt om den nya skidbacken togos i besittning av skådelystna och nere på den stora åskådarplatsen böljade väldiga skaror. Det har nog aldrig varit så mycket folk samlat i Slottsskogen en vinterdag. Men så har ju vinteridrotten i en hast blifvit utomordentligt populär i Göteborg. Kl. 1 var det stora ögonblicket inne då Bragebacken skulle invigas, och de första skidorna i offentlig täfling ila utför stupen. Starten blåste startsignalen, musiken spelade upp, den förste skidlöparen tog fart utför backen, flög över stupet i ett huj — paff! — skidorna dunsade i backen och så bar det iväg utför och mellan de applåderande åskådarne. I denna täfling för göteborgare togs första priset af hr Albrecht Beck, GIF, före Einar Moe, GIF.". Den internationella delen vanns av Trygve Smith, Skiklub Verdande, Kristiania och det längsta hoppet gjordes av "hr Gjölmer" från Kristiania med 22 meter. På grund av backhoppningens snabba utveckling under denna period, men framförallt genom avsaknaden av snö, blev snart Bragebacken för osäker och för liten. Idrottsförbundet flyttade nu sina blickar mot Hindåsterrängen, och 4 maj 1904 presenterades ett förslag för förbundets vice ordförande Olof Wijk (1874-1895), samt för Boråsbanan, som vardera lämnade ett räntefritt lån på 5 000 kronor för anläggningens uppförande. Arkitekten Gustaf Elliot ritade och byggmästaren Hallen byggde och på nyåret 1905 kunde man inviga den första anläggningen inklusive en stor skidbacke och en mindre övningsbacke. I samband med jubileumsutställningen 1923 byggdes Bragebacken om åren 1921-1923 efter ritningar av ingenjör Axel Norling, en av svenska skidförbundets mest anlitade backexperter. I denna modernisering ingick också byggandet av två läktare, utformade av granitblock. Ombyggnaden finansierades tack vare den rådande arbetslösheten, då arbetet kunde utföras genom bidrag från Sveriges Statsarbeten till nödhjälpsarbeten. Förbundet behövde endast betala material och transporter. Till sin stil har den fortfarande kvar vissa nationalromantiska drag men man kan också se de klassicistiska influenserna i backens monumentalitet och stilrenhet. Backen stod klar i januari 1923 men snöbrist sköt upp återinvigningen till 6 januari 1924. Omkring 15 000 åskådare kom för att närvara då landshövding Oscar von Sydow invigde samt för invigningstävlingen. Två månader senare, den 2 mars, i samband med nationella tävlingar fick en sensationell nyhet sin premiär och i Idrottsbladet kunde man läsa följande: "I Bragebacken väckte arrangörerna sensation genom att anlita Handelstidningens RadioHögtalare som härold. I själva hoppbacken stod en man och ropade ut resultaten åt läktarpubliken och radion och 50 meter nedanför slungade högtalarens trattar resultaten vidare till ringens åskådareleder. Idén torde med fördel kunna utnyttjas vid t ex stadiontävlingar i sommar.".
Nordisk kombination
Nordisk kombination (NOK), är en inriktning inom nordisk skidsport som består av tävlingar i backhoppning och längdåkning, där resultaten från båda grenarna räknas samman. Nordisk kombination har utövats sedan slutet av 1800-talet då man började i Norge, och fanns med då tävlingarna i Holmenkollen hade premiär 1892, och ingår sedan 1924 i de Olympiska vinterspelen. Numera tävlar man i fyra grenar, individuellt i stor backe respektive normal backe samt två lagtävlingar. De individuella tävlingarna består av ett backhopp och ett skidlopp i fri teknik på 10 km. I den ena lagtävlingen tävlar man med fyra personer i varje lag. Varje tävlande genomför ett hopp var i normal backe innan tävlingen avslutas med en stafett på 4x5 kilometer i fri teknik. I den andra lagtävlingen (sprint) ingår två personer i laget och båda hoppar varsitt hopp i stor backe innan de skidar en stafett på 2x7,5 kilometer i fri teknik. Tidigare bestod den äldsta individuella grenen av två backhopp i normal backe följt av ett 15 km långt skidlopp (grenen kallades även Gundersen). Den andra individuella grenen tillkom i slutet av 1990-talet och bestod av ett hopp i stor backe följt av ett skidlopp på 7,5 km (grenen kallades även Sprint). Fram till slutet av 1950-talet körde man först skidloppet innan man genomförde backhoppningen. I dag inleder man med backhoppningen och resultatet där ger sedan 1985 startlistan i skidloppet som genomförs i jaktstartsform. Denna metod kallas för Gundersenmetoden efter dess upphovsman Gunder Gundersen. Hur långt efter man får starta i skidmomentet beror på hur många poäng efter man är i backhoppningen. 15 poäng i backhoppningen motsvarar 1 minut i skidåkningen (gäller ej i lag). Nordisk kombination är populärt i länder som Finland, Japan, Norge, Tyskland och Österrike, under 2000-talet har även USA kommit alltmer. I Sverige, där svenska mästerskapen hade premiär 1910, var nordisk kombination tidigare ganska populärt, men har sedan 1970-talet minskat i popularitet och antalet utövare. Sedan 1980-talet hålls även lagtävlingar på internationell nivå, sedan 1982 i världsmästerskapssammanhang och sedan 1988 även i olympiska sammanhang. Det internationella skidsportförbundet anordnade ännu inte vid 2010-talets början några damtävlingar. I oktober 2013 började FIS dock, på norskt initiativ, utvärdera frågan och i början av november 2016 beslutades att damtävlingar på FIS-nivå skulle införas under andra halvan av 2010-talet, vid världsmästerskap från 2021 och vid olympiska vinterspel från 2022. I maj 2018 beslutade FIS under sin kongress i Grekland att börja låta damerna tävla i världsmästerskap från 2021.
