Skidor
Skidor är långsmala anordningar som spänns fast på fötterna för att möjliggöra för användaren att ta sig fram på snö. Skidor används som transportmedel och inom skidsport. Världens äldsta skida, kalvträskskidan, har hittats i byn Kalvträsk, sydväst om Skellefteå i Västerbotten, och är daterad till 3200 f.Kr. Skridfinnar ('skrithiphinoi') uttolkas som "skidande finnar", och var ett begrepp som utomnordiska historieskrivare använde på 500-talet och framåt för att beteckna Skandinaviens samer. Skidor som används vid jakt finns även avbildade på runstenar från vikingatiden. Vid en myr i Bastsund, Råneå socken i Norrbotten hittades en skida av trä från vikingatiden, som trots en del sprickor och skador är mycket välbevarad. Dess längd är 176,5 centimeter och bredden 15,3. Den norska uppfinnaren Jørgen Aaland (känd som George Aaland i USA) utvecklade splitkein-skidan under 1930-talet då han levde i USA. Idén om denna typ av skidkonstruktion hade funnits sedan 1890-talet. 1933 lämnade Aalands samarbetspartner in ett patent in till den amerikanska patentmyndigheten. Samtidigt hade konstruktionen med laminerat träd tagits fram av Bjørn Ullevoldsæter i Norge som vid samma tid lämnade in ett patent. Peter Østbye lanserade sin splitkein-skida 1934 efter att ha köpt patentet av Bjørn Ullevoldsæter Skifabrikk. 1935 var splitkein-skidorna en sensation när de norska skidåkarna använde dem i VM. Traditionellt har skidan tillverkats av olika träslag med bindning tillverkad av remmar. Moderna skidor tillverkas av armerad plast och glasfiber ibland med en kärna av trä. Fram till början av 1970-talet var längdåkningsskidor vanligen gjorda av massivt trä och preparerades med tjära för att få bättre glid. Sedan kom träskidor med plastbelag undertill som blev enklare att sköta och gled bättre. Från mitten av 1970-talet började det komma skidor som var tillverkade helt i plast. De var lättare och påverkades inte av temperatur och luftfuktighet på samma sätt som träskidor. Skidor för alpin åkning har vanligen stålkanter för att få bättre grepp i sidled när man ska svänga. Längre tillbaka i historien kunde de istället ha kanter av hickory eller annat hårt träslag. Även vissa längdskidor har funnits med stålkanter åtminstone på ena sidan. Bland annat var det vanligt inom skidorientering när banorna utgjordes av isbelagda vägar. Det finns olika typer av skidor och man väljer olika egenskaper beroende på användningsområde. Världens längsta skidor är 534 meter långa. Den 13 september 2008 framförde 1043 skidåkare ett evenemang åkande på skidorna längs Drottninggatan i Örebro. Backhoppningsskidor som används vid skidflygning är långa och breda. Fatski är en variant av skidor som är bredare än vanliga skidor. De är gjorda för lössnö. De flesta fatskis är twintips. Längdskidor används vid åkning i preparerade spår och är ofta väldigt smala. Myrskidor för att färdas på sanka myrar. Parkskidor är ett slags skidor anpassade för trick. Gjorda för att åka baklänges även twintip. Slalomskidor är numera timglasformade och av carvingmodell. En annan vanlig typ är s.k. Twintips. Se vidare: alpin skidutrustning. Telemarksskidor är oftast en slalomskida som försetts med en telemarksbindning. Turskidor är till skillnad mot längdskidor bredare och ofta försedda med stålkanter för att man ska kunna köra i opreparerad terräng. Twintips är en typ av skida där båda ändarna är uppböjda. Twintips används främst för hopp, rails och pipe etc. De första twintip-skidorna kom 1995 från skidmärket Salomon.
Skidorientering
Skidorientering är orientering på skidor, förkortas Skid-OL. I skidorientering väljer man inte en helt egen väg genom skogen utan det finns skidspår av varierande kvalité och bredd att välja mellan (även om det är tillåtet att åka utanför de markerade spåren). I skidorientering åker man i fristil men på smala spår blir skäret kortare på grund av bredden, därför finns det en typisk skidorienterings-stil som är en blandning av klassisk stakning och fristil med korta steg. Tidigare genomfördes tävlingarna på snö- och istäckta skogsbilvägar, vilket ledde till att fristilstekniken utvecklades tidigt bland skidorienterarna. Numera körs tävlingarna i preparerade skidspår, men fortfarande med ett orienteringsmoment som skiljer sporten från vanlig längdskidåkning. Sporten har vid flera tillfällen ingått bland de grenarna i den årligen arrangerade SM-veckan. Skidorientering kan kopplas samman med de allra första försöken till skidåkning. Skidorientering blev tävlingsidrott i slutet av 1800-talet, det vill säga ungefär samtidigt som längdskidåkningen, men hette ursprungligen budkavlelöpning och kunde försiggå såväl till fots som på skidor. År 1887 höll skidklubben SK Vidar i Sundsvall i Sverige den första kända tävlingen i skidorientering. Men den tävling som kom att medföra skidorienteringens genombrott var Skidfrämjandets budkavletävling år 1900. I denna tävling fick åkarna fritt välja väg mellan kontrollerna. Tävlingarna på den här tiden var ganska så långa och utdragna. Den första budkavlen hade till exempel start i Bollnäs, växlar i Hudiksvall och Sundsvall samt mål i Härnösand. Den banan var 175 kilometer lång och det segrande laget, Härjedalens IF, vann på drygt 28 timmar. Det är kortare banor och vinnartider i dag. SM i budkavlelöpning på skidor anordnades första gången 1910. Skidorientering godkändes 1949 av IOK men ännu har ingen OS-arrangör tagit med grenen på sitt program. Världsmästerskapen hade premiär 1975. Fram till den 30 juni 2011 var den svenska skidorienteringen en gren inom Svenska Skidförbundet, men flyttades då över till Svenska Orienteringsförbundet. Innan flytten var det bara i Sverige och Danmark som skidorienteringen inte tillhörde det nationella orienteringsförbundet. Kartan som används vid skidorientering skiljer sig mycket från den som används vid vanlig orientering. På en skidorienteringskarta finns färre detaljer än på en karta för fotorientering. Kartan har ljusgröna linjer som markerar var det finns skidspår. De gröna linjerna finns i olika varianter som indikerar åkhastigheten i skidspåren (kvalité och bredd), där en tjock linje är ett brett spår som är preparerat av pistmaskin, en streckad linje är ett spår som är smalt men preparerat av skoter, och en prickad linje är ett spår som är väldigt smalt och bara preparerat med skidor. För att kunna läsa kartan samtidigt som man åker skidor har skidorienterare ett kartställ som fästs på magen med hjälp av en sele. Skidor och stavar används precis som i längdåkning. Eftersom skidorientering åks i fristil används skateskidor utan fästvalla, och skidorna är lite kortare än i längdåkning. Man använder också lite kortare stavar i skidorientering för att få full effekt av stakningen, främst i uppförsbackar. Kompass används ofta av skidorienterare. Ett stämplingssystem används för att bevisa att man hittat alla kontroller. Idag används elektroniska system som Sportident eller Emit. För att slippa stanna vid varje kontroll och tappa fart så används oftast ett så kallat "touch-free"-system vilket innebär att åkarna kan svepa med handen i närheten av kontrollen för att stämplingen ska registreras.
Skidsport
Skidsport är tävlingsidrott och motionsverksamhet på snö med skidor och brädor. Den omfattar "nordiska tävlingsgrenar" (längdåkning, backhoppning och nordisk kombination), alpin skidåkning, freestyle och skidorientering. Dessutom har på senare år tillkommit snowboard, speedskiing, telemarksåkning och rullskidor. Den kombinerade idrotten skidskytte räknas som en egen idrott, liksom även skidåkning på andra underlag än snö (exempel: vattenskidor). Nedan listas ett antal olika skidsporter. Gränsen mellan vad som räknas som skidsport (skididrott) och särskilda idrotter är något flytande, beroende på om endast skidåkning på snö räknas in eller ej och om olika kombinationsidrotter ska räknas separat eller inte. Alla former av alpin skidsport och snowboard benämns "utförsåkning". Skidåkning i tävlingssammanhang utvecklades under 1800-talet i bland annat Norge och Sverige, två länder där skidor använts som transportmedel på snö i hundratals eller tusentals år. Det första offentliga skidloppet i Norge genomfördes 1843 i Tromsø, och den första skidtävlingen i Sverige arrangerades sannolikt 1877 (en skoltävling i Sundsvall). 1884 arrangerades Nordenskiöldstävlingen, en av världens första större skidtävlingar, med start och mål i Jokkmokk och över en sträcka på 22 mil. En av den svenska skidsportens ledande pionjärer var kapten Adolf Heijkenskjöld, som tillhörde grundarna av Skidfrämjandet vilken befrämjade skidåkning som tävlingsidrott. Sedermera grundades olika länsförbund och skidklubbar. De olika skidklubbarna reste snart önskemål på ett eget specialförbund inriktat på tävlingar, vilket ledde till att man 1908 bildade Svenska skidlöpningsförbundet (tre år senare namnändrat till Svenska skidförbundet). Skidfrämjandet ägnade sig därefter i allt större utsträckning på motion och mer allmänt friluftsliv. De första svenska mästerskapen i skidåkning ägde rum i Härnösand 1910, och därefter har SM i (längd)skidåkning arrangerats årligen och utan avbrott. Till en början var skidtävlingar i första hand en sak som genomfördes på längden, till viss del på grund av primitiva skidbindningar som inte tillät en mer effektiv styrning av skidorna. Utförsåkning i tävlingssyfte etablerades dock på flera olika håll i Europa under senare delen av 1800-talet, och även de olika alpländerna (vars bergssidor ofta förutsätter en sicksackande skidåkning utför branterna) deltog i den utvecklingen. I norska Telemark utvecklades i tävlingssammanhang tre olika typer av "backlöpning" – slalåm, kneikelåm och villåm. Slalåm liknade modern slalom, men det var främst stil och elegans som var viktigt och man tog inte tid på åkningen. Villåm påminde dagens störtlopp, medan kneikelåm oftast innefattade hopp av något slag. De första VM-tävlingarna i utförsåkning arrangerades 1931 i schweiziska Mürren. Fem år senare debuterade utförsåkningen i OS-sammanhang i tyska Garmisch-Partenkirchen (dock endast i alping kombination och enligt vissa som uppvisningsidrott). Det första SM i alpin skidsport arrangerades 1937 på Frösön. Efter andra världskriget skedde stora förbättringar av både skidutrustning och preparering av skidbackarna. Det ledde till ökade hastigheter i branterna – liksom till ökade risker (uråkningar, benskador med mera). Den första säkerhetsbindningen (med automatisk utlösning av pjäxan från skidan) i serietillverkning kom på 1960-talet, och under årtiondet blev även skidor av metall eller glasfiber vanliga (tidigare var alla skidor av trä). Senare har olika fiberplaster och metallegeringar kommit att ingå i skidproduktionen. 1967 arrangerades den första upplagan av den alpiina världscupen, vilket innebar en serie tävlingar i olika länder (även utanför Europa) och med gemensamma slutpriser vid tävlingssäsongens slut.
Alpin skidsport
Alpin (slalomåkare) skidsport är en sammanfattande beteckning för slalom, storslalom, parallellslalom, super-G, störtlopp och alpin kombination. Alla discipliner är utförsåkning dit även snowboard räknas, och alla utom parallellslalom går ut på att åkare en efter en åker en med "portar" utstakad bana, och åkaren med kortast åktid vinner. Slalom och storslalom körs i två åk där den sammanlagda tiden räknas. Parallellslalom skiljer sig från övriga discipliner genom att istället vara en utslagstävling där åkare mot varandra en mot en. Först ner i ett åk går vidare till nästa omgång, möter en annan heatvinnare, och så vidare. Alpin skidsport (dock ej parallellslalom) ingår i de Olympiska vinterspelen och ett världsmästerskap anordnas vartannat år. Vidare arrangeras varje säsong cuper på olika nivå där flera tävlingar på olika orter ingår. Främst bland dessa är Världscupen där tävlingarna flyttas runt i Europa och Nordamerika. Historiskt sett är Österrike och Schweiz de mest framgångsrika nationerna men även Frankrike, Italien, Tyskland, Norge, Slovenien, Sverige, Kroatien och USA har haft stora framgångar genom åren. Några kända skidorter är Åre, Vemdalen och Sälen i Sverige, St Anton, Kitzbühel och Sölden i Österrike, Val-d'Isère, Chamonix och Val Thorens i Frankrike, Sestriere i Italien, Sankt Moritz i Schweiz och Aspen i Colorado, USA. Utövare av alpin skidsport kallas "alpin skidåkare". Engelsmannen sir Arnold Lunn uppfann 1922 den moderna slalomåkningen genom att introducera portar som de tävlande måste passera på kortast möjliga tid. Tävlingen hölls i schweiziska Mürren och efteråt ångrade dock Lunn att han döpt den nya sporten efter norska skidleken slalåm: "Den har ingenting att göra med den slalom jag organiserade", sade han. Norrmännen hade spelat en stor roll i att sprida intresset för att åka skidor över världen, inte minst genom Fridtjof Nansens färd över Grönland. I alperna anpassade lokalbefolkningen både teknik och utrustning efter sina förutsättningar. Första tävlingen med portar arrangerades den 19 mars 1905 av österrikiske skidpionjären Mathias Zdarsky på berget Muckenkogel i Lilienfeld, där han var såväl banläggare och starter som domare och jury. Tävlingen gick inte bara utför utan även uppför, och det var inte tiden utan stilen som avgjorde vinnaren. Zdarsky använde ordet Torlauf (flagglopp) för sin tävling, i vilken deltagarna åkte med en stav. Lunn arbetade hårt för att få de alpina skidsporterna slalom och störtlopp upptagna av Internationella skidförbundet, FIS, där de nordiska länderna stått för det största motståndet. På internationella skidkongressen i Oslo 1930 antog FIS till slut både slalom och störtlopp. Året efter hölls den första FIS-mästerskapet (vilket i efterhand fått VM-status) i schweiziska Mürren. Som arrangör stod sir Arnold Lunn och brittiska Kandahar Ski Club. Modern alpin utförsåkning introducerades i Sverige 1934 av gymnastikdirektörerna Sigge Bergman och Olle Rimfors efter en studieresa till Hannes Schneiders berömda skidskola i österrikiska St. Anton am Arlberg. Till alpin skidutrustning räknas, förutom skidor ("slalomskidor"), bindningar, pjäxor och stavar även skyddsutrustning som hjälm, handskar, vadderade skidkläder, ryggskydd och arm- och benskydd. Tävlingsåkaren har normalt en kroppsnära skidoverall. Alpin skidåkning ur ett tekniskt och utrustnings hänseende är karaktäriserad vid att hela foten och pjäxan är fastspänd i skidan, till skillnad mot de nordiska skidgrenarna och i tekniken telemark där pjäxan endast sitter fast mot skidan i tådelen. Trots att foten och benets vinkel vid en första anblick verkar vara konstant mot skidan, är alpin åkning knappast odynamisk. Mycket av den alpina skidåkningstekniken går ut på att skifta vikt mellan skidorna och mellan olika delar av skidan och pjäxan måste därför "flexa" lagom mycket och tillåta en viss rörlighet. Dynamic (numera lågprismärke kopplat till Atomic).
