Luftballong
Gasballonger är idag fyllda med helium, medan man på 1800-talet ibland även använde stadsgas (lysgas) eller vätgas. Deras flyghöjd regleras med gas- eller ballastutsläpp (oftast sand eller vatten). Lyftkraften för vätgas är ~7,5 N/m3. En kombination av varmluft- och gasballong, rozièreballong, används främst vid distansflygning. Utanför Sverige använder man vanligtvis vätgas när man flyger gasballong. Ett exempel är Tyskland där detta är mycket vanligt. Principen för luftballongen är gammal. Det första dokumenterade experimentet med en modellballong utfördes jesuitfadern Bartolomeu de Gusmão i Lissabon 1709. Möjligen hade man då känt till principen i Peru och Kina redan tidigare. Jesuitien Francesco de Lana offentliggjorde redan 1670 ett förslag på hur en luftballong skulle kunna konstrueras, baserat på Arkimedes princip. Den franske missionären Vassou berättade 1694 att man redan på 1300-talet skickat upp ballonger för att fira kejsar Fokiens tronbestigning, antagligen flygande lyktor. Den första bemannade flygningen ägde rum 21 november 1783. Det var två bröder vid namn Montgolfier från Frankrike som konstruerade den första bemannade varmluftsballongen, redan tidigare samma år konstruerade den franska vetenskapsmannen Jacques Charles den första gasballongen, och 1 december 1783 genomförde han en första lyckad bemannad flygning. År 1785 genomfördes den första lyckade färden över Engelska kanalen. Bara några år efter 1783 kom gasballongen att helt dominera över varmluftsballongerna som var opraktiska med dåtida bränslen. En renässans för varmluftsballongen kom i USA på 1960-talet med gasolbrännare och nya material i själva ballonghöljet. Innan en säker ballongflygning kan påbörjas, måste piloten kontrollera vädret och välja en lämplig startpunkt. Startplatsen kräver visst utrymme. Ofta hjälper ballongens passagerare till vid riggningen av ballongen. Gången är följande. Den första ballonguppstigningen i Sverige gjordes 1806. I början användes luftballonger bara vid folkfester och liknande tillställningar, men senare har de använts till vetenskapliga expeditioner. En berömd sådan är Andrées polarexpedition 1897. När Victor Rolla förolyckades i sin ballong 1890, blev han första dödsoffret för en flygrelaterad olycka i Sverige. I Sverige började modern ballongflygning med varmluftsballonger år 1967. Svenska Ballongfederationen, SBF, bildades 1972 och är ett samarbetsorgan för Sveriges ballongfarare. SBF:s uppgift är att verka för att privat ballongflygning i Sverige bedrivs under säkra och ändamålsenliga former. Den kommersiella delen av ballongflygningen i Sverige sorterar under en organisation som heter SBI, som verkar för att denna verksamhet bedrivs i enlighet med tillsynsmyndighetens (Transportstyrelsen) regler. Samtliga medlemmar i SBI ska ha ett eget tillstånd för kommersiell passagerarebefordran utfärdat av Transportstyrelsen. Ballongflygning med varmluftsluftballong bedrivs numera såväl som fritidsnöje och sport med tävlingar som uppstigningar med betalande passagerare. Den kommersiella verksamheten har sedan 1985 vuxit genom åren. Nu flyger cirka 25 000 personer varmluftsballong varje år, korgarna kan numera ta upp till 35 personer. Den huvudsakliga verksamheten bedrivs i Stockholm där flest passagerare flygs under säsongen som är från maj till den sista september. Korgen med brännaren lyfts ner från sitt transportfordon och läggs på sidan. Ballonghöljet dras ur sin säck och breds ut på marken. Ballonghöljet fästs på ballongkorgen. Ballonghöljet fylls till en början med luft med hjälp av en fläkt, sedan med hetluft från brännaren. Efter ett tag reser sig ballongen och korgen. Nu kan passagerarna och piloten hoppa in i korgen. Piloten drar på brännaren och ballongen lyfter. Piloten står via radio i kontakt med en följebil, som dirigeras till den förväntade landningsplatsen.
Salomon August Andrée
Salomon August Andrée, under sin livstid oftast bara kallad S. A. Andrée, född 18 oktober 1854 i Gränna, död i oktober 1897 på Vitön (nordost om Spetsbergen), var en svensk patentingenjör, fysiker och polarforskare, känd för Andrées polarexpedition, ett misslyckat försök att 1897 nå Nordpolen med vätgasballong. Andrée var son till apotekare Claes Georg Andrée och Jacobina Gustafva, född Heurlin (dotter till prosten Elias Heurlin). Han var elev vid Jönköpings högre allmänna läroverk 1863–70, och ordinarie elev vid Teknologiska institutet 1871–74. Andrée arbetade som ritare vid Göranssons mekaniska verkstad i Stockholm 1874–76, företog studieresa till England och Amerika 1876, var verkmästare vid Norrahammars bruk och Spånhults mekaniska verkstad 1877–78, var delägare i firman Andrée och Möller och verksam vid Stillefors bruk 1878–79. Han var assistent i fysik vid Kungliga tekniska högskolan 1880–82, överingenjör vid Patentbyrån 1884–97 samt överlärare i experimentalfysik vid Tekniska skolan i Stockholm 1886–89. Andrée satt i Stockholms stadsfullmäktige 1891–94 och var ledamot av Svenska Teknologföreningen 1872–97. Andrée blev känd i Sverige genom att göra den första luftballongturen från Sverige till Finland. I övrigt hade han mycket begränsad erfarenhet (40 timmar) av ballongflygning, innan han publicerade sina planer för en ballongfärd till Nordpolen. Från Göteborg ballongflög Andrée vid flera tillfällen, exempelvis den 26 februari 1894 vid middagstid, då han startade från Nya gasverket vid Gullbergsvass och landade tre kilometer från järnvägsstationen i Vara, samt den 4 augusti från samma punkt till Trollhättan, på två dagar. Hans idéer väckte entusiasm bland allmänheten och han fick ekonomiskt stöd bland annat av kung Oscar II. Ett första försök att genomföra en expedition till Nordpolen gjordes 1896 tillsammans med Nils Ekholm och fotografen Nils Strindberg, men vindarna blåste inte tillräckligt starkt norrut. Ekholm hoppade av projektet, då han ansåg att det var för riskabelt. Bland annat var meteorologin i Norra Ishavet (speciellt vindarna) outforskad. Han ersattes som besättningsman inför nästa försök av ingenjören Knut Frænkel. Den 11 juli 1897 var vindarna de rätta och Andrée och medresenärerna Fraenkel och Strindberg lyfte med vätgasballongen Örnen mot Nordpolen. Redan strax efter starten började bekymren då delar av släplinorna (som skulle användas för att styra luftballongen) lossnade vid en skarv. Efter drygt två dygns färd avslutades luftfärden (ventilerna öppnades) då den fuktiga luften skapade is som tyngde ner ballongen. De började sedan sin vandring på isen österut mot depån på Frans Josefs land. Isen drev dem dock västerut och kursen lades då om mot Svalbard. I tre månaders tid kämpade de tre på isen innan de slog läger på Vitön. Där dog de av ej fastställd orsak, först Strindberg, sedan Andrée och Fraenkel. Med undantag för en brevduva och några upphittade flytbojar hördes expeditionen inte av på 33 år. Kvarlevorna efter expeditionsmedlemmarna, samt deras verktyg och dagböcker hittades 1930 på Vitön. Det var en mediehändelse av gigantiska mått. Dagböckerna hade bevarats så att man kunde läsa deras egen berättelse om färden. Man lyckades också framkalla filmen i Strindbergs kamera. Jan Troell regisserade 1982 filmen Ingenjör Andrées luftfärd (baserad på Sundmans bok) om expeditionen, med Max von Sydow i huvudrollen som Andrée, och Göran Stangertz som Strindberg. I Andrées hemstad Gränna finns Grenna museum, där fynden från Vitön och andra Andréeminnen visas. På andra sidan av Brahegatan, mitt emot museet, ligger hans barndomshem. Salomon August Andrée dog ogift, och begravdes den 5 oktober 1930 på Norra begravningsplatsen i samma grav som Nils Strindberg och Knut Fraenkel.
James Sadler
James Sadler född 1753 död 1827, var en brittisk pionjär inom den brittiska ballongflygningen. Sadler började intressera sig för flygning när han var i trettioårsåldern. 9 februari 1784 släppte han i Oxford upp en obemannad varmluftsballong i närvaro av en stor åskådarmassa. Han tillverkade därefter ett antal små ballonger som användes i utställningsändamål. Han konstruerade under 1784 en ballong med 52 meters omkrets och en gondol som försågs med ett par åror. Han startade sin första uppstigning med ballongen den 4 oktober 1784 från Christ Church Meadow i Oxford. Färden blev lyckad och ballongen steg till 1 200 meters höjd. Luftfärden varade i en timme och han landade i Wood Eaton 10 km från startplatsen. Han blev därmed den förste britt som flög i England efter italienaren Vincenzo Lunardi. Han beslöt sig nu för att tillverka en ballong för att flyga över engelska kanalen men under transporten till Dover skadas ballongen och innan reparationen var klar var kanalen redan besegrad av Jean-Pierre Blanchard och John Jeffries. Hans andra längre flygning 1786 var från Oxford till Aylesbury i Buckinghamshire sträckan tog 20 minuter att flyga. Han kom att sätta flera distans och hastighetsrekord under sina flygningar. Sadler är begravd i S:t Edmund Hall i Oxford.
Pustervik
Pustervik är en stadsdel i Göteborg. Den är stadens minsta stadsdel med 5 hektar, varav 1 hektar utgör vatten, och avgränsas av Rosenlundskanalen, Järntorgsgatan, Nya Allén (Norra Allégatan) och Rosenlundsbron. Angränsande stadsdelar är Masthugget, Haga, och Inom Vallgraven. Området kallades tidigt även för Järnvågsområdet, efter den järnvåg som uppställdes här 1785 och som även givit namn åt Järntorget. Namnet Pustervik påträffas tidigast 1707 genom Pusterwijk, 1814 Pustevik, Pustervik 1855och har under Göteborgs historia haft flera olika betydelser. Från början betecknade det en vik vid stranden av Göta älv, belägen strax väster om Stora Otterhälleberget, vid den delen som kallades Lilla Otterhällan – numera Kungshöjd. Om namnets ursprung är man oeniga, men en tolkning menar att det betyder "viken där man pustar". Det skulle då syfta på att de som rodde på älven gjorde ett uppehåll i Pustervik. Viken fylldes igen i slutet av 1880-talet. En annan teori hävdar att området uppkallats efter det pommerska Poesterwijck-bugten, senare Putziger Wiek. Viken blev känd genom en dansk kaperiaktion där 1572, och dess namn kom sedan att användas också om andra, grunda, havsliknande vikar.En tredje menar att namnet är lånat från Danmark eller Skåne och går tillbaka på ordet puster, vilket var öknamnet på en smed, med tanke på hans arbete med blåsbälgen. På grund av eldfaran i de gamla trähusstäderna tvingades smederna ibland att bygga sina smedjor utanför stadsporten, i detta fallet den närbelägna Karlsporten. På 1780-talet anlades en hamn för järnexport strax väster om vallgravens anslutning till älven, vid Pustervik. På platsen uppstod en enkel lager- och hantverksbebyggelse i trä som eldhärjades vid flera tillfällen. Efter branden 1947 avröjdes området och reglerades för uppförandet av Folkets hus, som stod klart vid Järntorget 1952. Under Järnvågens nyanläggning 1785, då den flyttades från Brunnsparken till Pustervik, blev alltså viken förvandlad till hamn och återfinns på kartor under beteckningen Pustevik eller Pusterviks hamn. Järnvågen var kvar till 1892 då hamnen lades igen för att möjliggöra en förlängning av kajen från Skeppsbron. År 1923 överflyttades benämningen Pustervik till en stadsdel, "XI:te stadsdelen Pustervik", med byggnadskvarteren nr 1 Kaponnieren, nr 2 Regeringen och nr 3 Röda Bryggan. Vid sin tillkomst 1861 hade denna stadsdel kallats 10:de kvarteret. Stadsdelen började bebyggas 1854, på båda sidor om gamla Masthuggsvägen, nuvarande Järntorgsgatan (från 1886) närmast vallgraven, vilken här mellan Fisktorget och älven sedan senare delen av 1800-talet kallas Rosenlundskanalen. När tomterna inom vallgraven började tryta bestämdes det i början av 1850-talet att den triangelformade plats som bildades av Rosenlundskanalen, Nya Allén och Kaponjärgraven skulle bebyggas. Husen skulle uppföras i sten, och mot gatan fick endast bostäder och handel förekomma. Fastighetsägarna var till största delen handelsmän. Vid Pusterviksplatsen fanns förut befästningsverket kaponjärens ändpunkt, vilken från kanalen stod i förbindelse med bastionen på Lilla Otterhällan, norr om Rosenlund. Den franske ballongföraren Théodore Sivel startade från Pustervik den 13 augusti 1872 den första kända ballongflygningen i Göteborg. Med två passagerare flög han en drygt 10 kilometer lång sträcka och landade därefter i Partille. Pustervikskajen låg vid Pusterviksplatsen, och kallades i dagligt tal för "Röstenskajen" eftersom hit seglade fraktskutor med tegel. Kajen var en viktig hamn för famnved ända in på 1940-talet. Kajen uppmättes till 2 200 kvadratmeter år 1900. Vid Pustervikskajen, över Rosenlundskanalen startade Karl Alfred Andersson vid sekelskiftet 1800/1900 en roddfärja, "Kålles färja", med måtten 3x5 meter. Det kostade ett öre att resa över kanalen till Fisketorget. Färjan slutade att gå 1916, och var då den sista av Göteborgs roddfärjor.
