Johannes Gutenberg
Johannes Gensfleisch zur Laden zum Gutenberg (även känd som Johann Gutenberg), född omkring 1400 i Mainz och död 3 februari 1468 i samma stad, var en tysk uppfinnare. Under 1450-talet färdigutvecklade han sin metod för att trycka böcker med lösa, återanvändningsbara typer för varje enskild bokstav. Detta gjorde det lättare att trycka fler böcker. Den 1 286 sidor tjocka så kallade Mazarinbibeln trycktes 1455–1458. Man var då i Europa ovetande om att böcker tryckts på papper i minst 1 000 år i Kina, och med lösa typer sedan 1000-talet. Först på 1800-talet blev den europeiska boktryckarkonsten definitivt snabbare än den kinesiska. Johannes Gutenberg föddes i en patricierfamilj i Mainz. Utifrån hans goda latinkunskaper har man alltid antagit att han fick en bra utbildning vid klosterskola och kanske vid universitet. En person vid namn Johannes de Alta Villa ("Johannes från Eltville") har identifierats i Erfurts universitets matrikel som möjligen är Gutenberg, då Gutenberg tillbringade delar av uppväxten i Eltville hos moderns familj. Borgaren Johan Meijdenbach, guldsmeden Johann Fust (död 1466) och gravören Peter Schöffer var några viktiga medarbetare. Man känner till ett tiotal böcker som Gutenberg lät göra med dem, bland annat en ABC-bok, en ordbok, och ett par biblar. På 1430- och 1440-talet intresserade sig Gutenberg för metallbearbetning och spegelmakeri i Strasbourg och utvecklade där en idé han fått om boktryckning. Väl tillbaka i Mainz lånade han pengar av Fust för att utveckla en metod att mekaniskt mångfaldiga texter. Fust fick dock ingen omedelbar vinst på sin investering och inledde därför 1455 en process som ruinerade och skämde ut Gutenberg. Denne flyttade då, 1459, till Haarlem i Nederländerna och grundade ett nytt tryckeri där. År 1465 blev han anställd av kurfursten Adolf av Nassau, vilket gav en ekonomiskt tryggad ålderdom. Han dog den 3 februari 1468 och begravdes i Franciskankyrkan i Mainz. Kyrkan jämnades med marken 1742. Träblockstekniken fortsatte att dominera i Kina, men på 1000-talet använde kineserna i begränsad omfattning lösa typer för skrift, och vinpressar hade använts i några hundra år för att göra tryck på tyger. Kinesernas stora antal skrivtecken medförde emellertid att tryckning med träblock för varje sida fortsatte långt in på 1900-talet. Gutenberg uppfann stilgjutningen och mekaniserade trycktekniken för framställning av böcker. De flesta typerna var i början snidade i trä. Gutenbergs viktigaste bidrag till boktryckarkonsten var att utveckla matrisgjutning av separata bokstavstyper i metall, vilka kunde sättas samman till ord och textrader. Dessutom kombinerade han typgjutning och sättning med avtryckning i en handpress som tillverkats med samtida skruvpressar som förebild. Gutenbergs främsta verk är den 42-radiga Bibeln, även kallad Gutenbergs Bibel eller Mazarinbibeln, som han tryckte 1455–1458. Den består av två delar och sammanlagt 643 blad, 1286 sidor, och är ett praktverk med vackra illuminationer och anfanger. Gutenberg signerade inte ett enda av sina verk. Gutenberg har fått ge namn till Project Gutenberg, som har målet att tillgängliggöra alla böcker utan upphovsrätt eller utgången upphovsrätt till allmänheten via internet.
Rudolf Steiner
Rudolf Joseph Lorenz Steiner, född 25 februari 1861 i Donji Kraljevec i Österrike-Ungern (nuvarande Kroatien), död 30 mars 1925 i Dornach i Schweiz, var en österrikisk filosof, litteraturvetare, pedagog, konstnär, arkitekt, dramatiker, social tänkare, och esoteriker. Han grundade antroposofin, waldorfpedagogiken, biodynamisk odling och antroposofisk medicin. Barndomen tillbringade Rudolf Steiner i närheten av Wien, i Steiermark och i Burgenland. Från 18 års ålder studerade han matematik, fysik, kemi och naturhistoria vid Tekniska Högskolan i Wien. Men han åhörde också föreläsningar av filosofen Franz Brentano vid universitetet i Wien. På förslag av den vid tiden kände germanisten Karl Julius Schröer fick Steiner vid 21 års ålder, 1882, uppgiften att publicera Goethes naturvetenskapliga arbeten i Joseph Kürschners utgåva av tysk nationallitteratur. Som del av arbetet publicerade han 1886 Grundlinjer till en kunskapsteori enligt Goethes världsåskådning. Från 1884 till 1890 försörjde han sig som privatlärare i en välbeställd affärsfamilj i Wien. Till hans verksamheter under perioden hörde också att skriva vetenskapliga artiklar för Pierer's Universal-Lexikon, där han bidrog med ett antal artiklar om geologi och mineralogi. Encyklopedin, som strävade efter att sammanfatta totaliteten av sin tids kunskap, betraktades av en del som den mest värdefulla och pålitliga vetenskapliga encyklopedin på tyska. 1891 doktorerade han vid Rostocks universitet på en avhandling om epistemologins grundläggande frågor, särskilt i förhållande till Fichtes vetenskapsfilosofi. År 1890 inbjöds han att arbeta vid Goethe- och Schillerarkiven i Weimar, som vid tiden var Tysklands kulturella centrum, och gavs ansvaret att redigera Goethes naturvetenskapliga arbeten för Sophienutgåvan av Goethes verk. Arbetet avslutades 1897, då han flyttade till Berlin. Under tiden i Weimar redigerade han också och publicerade Schopenhauers samlade verk i 12 volymer och Jean Pauls arbeten i åtta volymer. I serien Klassiska Berlinutgåvor ("med inledningar av välkända litteraturhistoriker"), publicerade och introducerade han Wielands och Uhlands arbeten. 1894 publicerade han Frihetens filosofi, den filosofiska grunden för sina senare arbeten. I Berlin publicerade och redigerade han skrifterna Magasin för litteratur från 1897 till 1900, och Dramaturgiska blad, det officiella organet för Tyska Scenförbundet. Under och efter perioden utvecklade han en omfattande föredrags- och undervisningsverksamhet inom ramen för ett antal litterära och vetenskapliga sammanslutningar. Han var också aktivt verksam i Föreningen mot antisemitism i Berlin som del av sin återkommande kritik från 20-årsåldern mot sin tids antisemitism. Vid 500-årsjubileet av Gutenberg i juni 1900 ombads han att hålla ett högtidstal till 7000 sättare och tryckare på lokalen Cirkus i Berlin. Från 1899 till 1904 arbetade han som lärare i historia, litteratur, talekonst och olika vetenskaper vid Arbetarskolan i Berlin, som hade grundats av socialdemokraten Wilhelm Liebknecht. Från 1899 var han gift med Anna Eunicke, fram till hennes död 1911. Genom sitt arbete från 1880-talet och fram till sekelskiftet blev han välkänd långt utanför Tysklands gränser som vetenskapsman och kulturpersonlighet. Med sekelskiftet tog hans liv en ny riktning. 1901–1902 inbjöds han att hålla två föredragsserier i greven och grevinnan Brocksdorffs Teosofiska bibliotek. På bas av föredragen, som senare utgavs i en av Steiner själv bearbetad form som Mystiken vid nya tidens början och Kristendomen som mystisk verklighet, utvecklade han i en första form under det följande decenniet vad han kallade en antroposofisk andevetenskap (kulturvetenskap, humaniora), baserad på den idealistiska traditionen i filosofin med rötter hos Aristoteles, Platon och Thomas av Aquino. Hans närmaste medarbetare och senare livspartner blev från 1902 Marie von Sievers (1914 Marie Steiner). Hon gjorde det möjligt för honom att förverkliga sina konstnärliga strävanden.
Husebyaffären
Husebyaffären var en svindlerihärva och en av de största svenska mediahändelserna i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Affären gällde ekonomisk brottslighet omkring Huseby bruk i södra Småland. Ägaren Florence Stephens hamnade i händerna på rådgivare som vållade henne stor ekonomisk skada. Vid serien av rättegångar som varade från 1957 till 1962 fälldes huvudpersonen, godsförvaltaren Berl Gutenberg och ytterligare en person, medan Carl Bernadotte frikändes mot sitt erkännande. Florence Stephens (1881–1979) var äldst av tre systrar. Hon ärvde Huseby efter sin far Joseph Stephens år 1934. Bruket hade med tiden gått allt sämre. Redan under Joseph Stephens tid hade tackjärnsblåsningen som fortsatte fram till 1930 gått med allt större förlust. Den småskaliga driften med gjuteri, tillverkning av jordbruksmaskiner, smedja, sågverk, snickeri, jordbruk jämte en mängd smånäringar var inte alls anpassad till tidens krav på rationalisering. Florence Stephens önskade dock fortsätta verksamheten såsom förut. Samtidigt fortsatte slottslivet på samma sätt som under 1800-talet och drog stora kostnader. Under lång tid blev lösningen att låta avverka godsets skogar, men redan på 1930-talet började de ha blivit kalhuggna och skogsvårdsstyrelsen steg då in och förbjöd fortsatt avverkning. I stället kom godset att belånas alltmer. Genom Carl Bernadotte, som var Florence Stephens skyddsling och VD för AB Huseby-produkter introducerades Berl Gutenberg, som skulle få fart på verksamheten inom Huseby. Någon gång 1955-1956 blev han förvaltare vid Huseby. Berl Gutenberg startade en rad stora projekt vid godset, han lät återuppbygga masugnen och gjuteriet, startade uppfödning av travhästar och en verksamhet vid Nöbbele värdshus. Allt detta finansierades genom nya lån, utan att de gav motsvarande avkastning. I januari 1957 inlämnade Skatelövs landskommun en begäran om att Florence Stephens skulle förklaras omyndig. Bakgrunden var dels vanvård av godset, halvsvultna djur på ladgårdsbacken, andra som dog i sina bås och vanskötsel av åkermarken där mogen säd blev stående på åkern till säden snöade över, men även de spekulativa affärerna. Florence Stephens bestred häftigt begäran men förmåddes senare själv begära sig omyndigförklarad. Hon ångrade sig dock snart och försökte häva sin omydigförklaring. I spåren av den rättstvisten följde en rad andra, där Florence Stephens försökte avsätta sina förmyndare eller klandrade deras ersättningskrav för arbetet och deras förvaltningsåtgärder. Samtidigt kom Huseby och förvaltarna att stämmas för en rad ekonomiska fordringar och flera av de ledande inom företaget att stämmas för sin hantering av godset. En del av rättegångarna hade bara delvis med Florence Stephens själv att göra. Totalt kom ett dussintal personer att dömas. Genom en lagändring blev Florence Stephens myndig igen 1976. Hon testamenterade hela egendomen till staten och i dag är Huseby ett omtyckt turistmål med en välbevarad bruksmiljö ett par mil söder om Alvesta. Om turerna i Husebyhärvan skrev Vilhelm Moberg det satiriska lustspelet Sagoprinsen, som spelades 1962 på Stockholms stadsteater. Florence Stephens berättar i sin egen bok Kungar, torpare och kavaljerer om Husebys äldre och nyare historia, men ger också en skildring av "förmynderiet", och de bedrägerier hon utsatts för, samt presenterar en satirisk "saga för vuxna" där sällsamma djur uppför sitt mysteriespel i "Slottet i mörka skogen". I boken publiceras också det anonyma brev till kung Gustav VI Adolf - brevet, som tvang polisen att börja nysta upp Husebyhärvan. Huseby bruk ägs av svenska staten och förvaltas av Statens fastighetsverk.
Florence Stephens
Florence Elisabet Stephens, född 5 oktober 1881 i Skatelövs församling, Kronobergs län, död 2 april 1979, känd som Fröken på Huseby, var en svensk godsägare på Huseby Bruk. Hon blev känd som offer för de bedrägerier som kallats Husebyaffären, en av de stora mediahändelserna under svenskt 1950- och tidigt 1960-tal. Florence Stephens var äldsta dotter till bruksägaren Joseph Stephens och Elisabeth Kreüger på Huseby bruk. Hon fick en grundlig allmänbildning som syftade till att göra henne till en "societetsdam". Hon behärskade flera språk och var mycket konstintresserad. Under 1920-talet kom hon att engagera sig starkt i vattenfrågorna i landet och satt som representant i vattendomstolen under fler tvistefrågor. Hon var engagerad i djurskyddsfrågor, och hennes filantropiska verksamhet till behövande i Sverige och utomlands var stor, men väl dold för allmänheten. År 1934 ärvde Stephens godset Huseby av sin far, medan de andra stora fädernegårdarna Torne (Västra Torsås socken, förvärvat 1888 till Huseby) och Lästad (Blädinge socken) gick till systern Mary och systern Maggie fick det gamla järnbruksgodset Ålshult (Almundsryds socken). Florence Stephens förlorade vid arvskiftet faderns gamla trotjänare (främst förvaltarna August Johnsson och Arvid Almskog samt betjänten Carl Sjösten) som följde med systrarna, och hon fick nu förlita sig på nytt folk. Detta ledde till att hon blev beroende av okunniga rådgivare och förvaltare som inte visste mycket om godsskötsel och som skodde sig på hennes bekostnad (förvaltaren Carl Gunnar Grennström lät hugga ned skog och avyttrade virket för egen räkning). Florence Stephens gjorde dock även flera fastighetsaffärer som ur ekonomisk synvinkel var mycket fördelaktiga då de genomfördes. Under 1930-talet inköptes flera gårdar i bland annat Jönköpings län. Några av dessa var Nennesmo, Mässeberg och Häryds bruk i Gnosjö socken. Sistnämnda egendom med verksamhet kom att ingå som del i Husebykoncernen ("H-koncernen"). Gårdar förvärvades också i Kalvsviks socken, bl.a. i Kalvshaga, som efter Husebyskandalen förvärvades av Växjö kommun. Florence Stephens var en ivrig rojalist och utsåg så småningom prins Carl Bernadotte till sin arvinge och rådgivare. Carl Bernadotte och Florence Stephens skapade företaget AB HB-produkter på Huseby. Vid AB HB-produkter producerades bland annat de kända Stringhyllorna. Prinsen, som hade måttliga ekonomiska kunskaper, ledde företaget, som snart kom att gå med förlust. På grund av dåliga rådgivare tömdes Huseby bruk på stora tillgångar. Det bedrevs under 1940-talet en vårdslös skogsavverkning och växelaffärerna kring AB HB-Produkter samt Huseby bruk AB ledde till att kassan sinade i bolagen och rörelsekapitalet förbrukades. H-koncernen bestod av tre olika verksamhetsdelar, AB Häryd AB (i Gnosjötrakten), AB HB-Produkter och Huseby bruk AB. Bokföring och transaktionsunderlag för dessa tre var uselt fört och de olika bolagens ekonomi visade sig vid undersökning ha blandats och förts felaktigt. Till Huseby kom under 1950-talet en man vid namn Berl Gutenberg, som kom att bli direktör för bolaget. Han gjorde stora egna vinster på Husebys och Florence Stephens bekostnad. Hästar, bilar och båtar inköptes som fröken på Huseby betalade, men som aldrig existerade i sinnevärlden. Stora växeltransaktioner förekom med Berl Gutenberg och hans bror Dan Gutenberg samt flera lokala affärsmän och även nationellt dåtida kända personer (Gerard De Geer och fastighetskungen Gunnar Läggeberger) var inblandade i dessa skumraskaffärer. Det hela blev känt som "Husebyskandalerna" och begreppet "lurifaxarna på Huseby" myntades om dessa så kallade "kavaljerer".
Tryckeribolagets hus
Tryckeribolagets hus är en bostads- och kontorsfastighet i nyrenässans som uppfördes 1891 för Boktryckeribolaget i Sundsvall. Här låg tryckeriet för Sundsvallsposten. Huset ritades av arkitekterna Per Appelberg och Knut Gyllencreutz och har en fasad med putsdekor och rött tegel. År 1873 bildades Boktryckeri AB i Sundsvall, som bland annat utgav tidningen Sundsvallsposten. Sundsvallsposten hade ursprungligen sina lokaler på Storgatan, mellan Gustav Adolfs Kyrka och Selångersån, men huset ödelades vid den stora sundsvallsbranden 1888. Efter branden inrymdes Sundsvallsposten i tillfälliga lokaler, men ägarna beslutade snart att bygga ett nytt och tidsenligt hus. 1889 köptes för ändamålet tomten Vesta 3 i centrala Sundsvall. Till ett styrelsesammanträde den 12 april 1890 hade den norske arkitekten Andreas Bugge inkommit med ett förslag till bebyggelse på tomten. Bugge var i staden känd som ledande arkitekt för ombyggnaden av Sundsvalls stadshus, men förslaget till tryckeribolaget ansågs olämpligt, och det förkastades tills vidare. Stadsarkitekten Per Appelberg i kompanjonskap med arkitektkollegan Knut Gyllencreutz lämnade nu ett förslag till styrelsen, vilka föll för utformningen av fasaderna. Däremot besöt styrelsen beträffande den inre planlösningen att använda sig av Brugges förslag. I slutet av 1891 invigdes huset. Fasaden i nyrenässans har en rik putsdekor mot rött tegel. I bottenvåningen har fönstren enklare omfattningar krönta av frontoner med akroterier. På andra våningen - bostadsvåningen - har fönstren mer påkostade omfattningar med kolonner. Mellan fönstren finns vridna kolonner som bär upp porträttsbyster, föreställande svenska kungar, bl.a. Gustaf II Adolf och Oscar II, samt för tryckerikonstens utveckling betydelsefulla personer, exempelvis Gutenberg. Utöver dessa finns på våningens fasad även emblem placerade i nischer. Entrépartiet i byggnadens hörn förenklades på 1950-talet, men i samband med en fasadrestaurering 1980 gjordes vissa återställningsarbeten. Enligt ritningarna skulle det på taket också ha funnits en stor bildhuggerigrupp och skulpterade facklor, men detta förverkligades aldrig.
