Thérèse av Jesusbarnet
Denna "lilla väg" visade sig också i hur hon tog sig an andligheten. "Ibland när jag läser andliga traktater, där perfektionen visar sig med tusen hinder och en hel legion av illusioner runtomkring den, blir mitt stackars lilla sinne uttröttat. Så stänger jag den lärda boken, som lämnat mitt huvud splittrat och mitt hjärta uttorkat, och tar tag i den Heliga Skriften. Då verkar allting ljust, ett enda ord öppnar upp oändliga horisonter för min själ och perfektionen verkar enkel. Jag ser att det räckar att inse sin intighet och ge sig själv helt, som ett barn, i den gode Gudens armar. Jag gläder mig åt att vara liten och lämnar de fina böckerna som jag inte kan förstå åt stora själar och förstånd, eftersom 'endast barn, och de som är som dem, blir insläppta till den himmelska måltiden.'". Passager som denna har lämnat Thérèse öppen för anklagelser om en överdrivet sentimental och till och med barnslig spiritualitet. Hennes försvarare menar dock att hon ville utveckla en väg till det andliga livet som var förståelig och möjlig att gå för alla som valde att göra så, oavsett sofistikation eller utbildning. Detta är uppenbart i hennes syn på bönen. "För mig är bönen en hjärtats rörelse, den är en enkel syn riktad mot Himmelen, den är ett rop av igenkännande och kärlek, som omfamnar såväl prövning som glädje, så att säga, något ädelt, övernaturligt, som förstorar min själ och förenar det med Gud.... Jag har inte modet att leta genom böcker efter vackra böner.... Jag gör som ett barn som inte lärt sig läsa, jag säger bara till Herren allt vad jag vill och Han förstår mig.". Thérèse gick in i karmelitorden 1889 med namnet "av Jesusbarnet och det Heliga Anletet". Detta namn kom senare ses som en reflektion av två sidor av hennes karaktär: hon var Jesusbarnets leksak, men var också beredd att lida den övergivelse som Veronikas svetteduk gav uttryck för. I sin dikt "Min Himmel härnere", skriven 1895, ger hon uttryck för uppfattningen att genom den gudomliga föreningen av kärlek tar själen på sig Kristi likhet. Genom att begrunda de lidanden som följde Jesu Heliga Anlete, kände hon att hon kunde närma sig Jesus ännu mer. Devotionen till Jesu Heliga Anlete hade påbörjats av en annan karmelitnunna, syster Marie av S:t Petrus i Tours 1844 och befrämjades av Leo Dupont, även känd som Det Heliga Anletets apostel som grundade "Det Heliga Anletets ärkekonfraternitet" i Tours 1851. Devotionen godkändes av påven Leo XIII 1855. Heliga Thérèse introducerades till devotionen genom sin blodsyster Pauline, syster Agnes av Jesus. S:ta Thérèse skrev många böner för att uttrycka sin hängivelse till det Heliga Anletet. Hon skrev orden "Gör så att jag liknar dig, Jesus!" på ett litet kort och satte på ett frimärke med det Heliga Anletet och pinnade fast det i en liten behållare över sitt hjärta eftersom det Heliga Anletets medaljong vid den tiden inte existerade. I augusti 1895 skrev hon i sin "Sång till det Heliga Anletet". "Jesus, Din obeskrivliga bild är stjärnan som leder mina steg. Ah, Du vet, Ditt Anlete är för mig Himmelriket på jorden. Min kärlek upptäcker Ditt Anletes charm smyckad med tårar. Jag ler genom mina egna tårar när jag begrundar dina sorger.". S:ta Thérèse betonade Guds nåd i både födelse- och passionsnarrativen i evangeliet. Hon skrev. Han ser det vanställt, täckt med blod!.... oigenkännligt!.... Och ändå skakar inte det gudomliga Barnet, detta är vad han väljer för att visa sin kärlek. Hon komponerade även en bön till det Heliga Anletet för syndare. Evige Fader, då Du har givit mig Din Gudomliga Sons dyrkansvärda Anlete till arv, så offrar jag det Anletet till Dig och jag ber Dig att du glömmer otacksamheten hos själar helgade åt Dig och att du förlåter alla arma syndare i utbyte mot detta mynt av oändligt värde.
Kristendom
Även i Nya Testamentets sista bok är profetior nedskrivna, gällande bland annat Yttersta domen och Jesu återkomst. Förutom de av samtliga samfund och judendomen godkända 39 böckerna i den hebreiska Bibeln (GT), finns även "tillägg till Gamla Testamentet", som betecknas på skiftande sätt av kristna trossamfund, och varav elva böcker finns med i Bibel 2000. Reformatoriska kyrkor kallar dessa skrifter för "Gammaltestamentliga apokryfer" (apokryf = 'fördold'), medan den Romersk-katolska kyrkan kallar tio av dem för deuterokanoniska böcker (deutero = 'andra'). Dessa tio skrifter fanns med i den kanon som fastslogs av koncilierna i Hippo och Karthago år 393 och 397, och bekräftades av Katolska kyrkans koncilium i Trento år 1545–1563. Mellan andra kristna trossamfund varierar deras exakta antal. Lutheraner nöjer sig med att tillägga Manasses bön, vilket förklarar varför denna skrift finns med i Bibel 2000. Anglikaner, rysk-ortodoxt och georgisk-ortodoxt kristna räknar Manasses bön, Tredje Esra (eng. First Esdras) och Fjärde Esra (eng. Second Esdras) – som numreras på skilda sätt i olika språkområden – till detta tillägg till Gamla Testamentet, medan Greklands kyrka gör bruk av ytterligare några: Psaltarpsalm 151, Tredje Mackabéerboken, Fjärde Mackabéerboken och de så kallade Odena, men däremot inte Fjärde Esra. Assyriska kyrkan läser Andra Baruksboken och en handfull ytterligare psaltarpsalmer. Etiopisk-ortodoxa kyrkan läser Henoks bok, Jubileerboken, första till och med tredje Meqabyan (som inte skall förväxlas med de i övrigt kända Mackabéerböckerna), Pseudo-Josefus och ett antal fornkyrkliga kyrkoordningar. Förutom Nya Testamentet finns det ett antal böcker från efterapostolisk tid, som av kristna samfund räknas som apokryfer i meningen att de inte är normativa för kristen tro och liv. Några av dessa är av gnostisk härkomst, det vill säga de härrör ur en inriktning som inom kristendomens dominerande grenar kom att bedömas som irrlärig. Den äldsta kristna förteckningen över auktoritativa skrifter, den så kallade Muratoriska kanon från slutet av 100-talet, överensstämmer med Nya Testamentet som vi känner det idag, förutom att några av de kortaste breven saknas. Några av de omtvistade skrifterna var i bruk i Egypten under 100-, 200- och 300-talen, bland annat Första Clemensbrevet, Petrusapokalypsen och Hermas Herden, men utsållades från den egyptiska bibelkanon genom Athanasius' berömda påskbrev år 367. Den exakta omfattningen av Nya Testamentets kanon fastslogs emellertid slutgiltigt först år 508 vid ett kyrkomöte i Syrien. Under antiken utvecklades två skolor inom bibeltolkning i Alexandria och Antiochia. Alexandrinsk tolkning, exemplifierad av Origenes, tenderade att läsa Skriften allegoriskt, medan antiokensk tolkning höll fast i en bokstavstrogen bemärkelse. De menade att andra betydelser (theoria) inte kunde accepteras om de inte baserades på en bokstavlig betydelse. Romersk-katolsk teologi skiljer på två bemärkelser av den heliga skriften: den bokstavliga och den andliga. Den bokstavliga bemärkelsen av att förstå skriften syftar till innebörden förmedlad genom skriftens ord. Den andliga bemärkelsen är underindelad i. Rörande bibeltolkning och att följa reglerna för förnuftig tolkning, anser Romersk-katolsk teologi. Protestantiska kristna tror att Bibeln är en självtillräcklig uppenbarelse, den yttersta instans mot vilken alla kristna läror måste prövas, och innehållande all sanning nödvändig för frälsning. Detta koncept är känt som Sola Scriptura. Protestanter tror karaktäristiskt att vanliga troende kan få en fullvärdig förståelse för Skriften eftersom den är klar (eller "åskådlig") med Den Helige Andes hjälp. Martin Luther trodde att Skriften utan Guds hjälp skulle "inlindas i mörker". Han förespråkade "en bestämd och enkel förståelse av Skriften." Jean Calvin skrev: "Alla som ... följer Den Helige Andes vägledning, finner i Skriften ett klart ljus.". Ursprunglig avsedd mening.
Sikhism
Sikhism är en indisk religion med omkring 25 miljoner utövare. De flesta är bosatta i Indien, framför allt i delstaten Punjab, men det finns även många sikher i Europa, Nordamerika och Australien. Sikhism är, till skillnad från hinduismen, monoteistisk. Den grundades av Guru Nanak år 1499, ordet sikh betyder lärjunge (punjabi). Religionen tar avstånd från kastsystemet och betonar jämlikhet. En sikh skall avstå från alkohol och narkotika. Den invigde mannen får tillnamnet singh (som betyder lejon på punjabi) och den invigda kvinnan tillnamnet Kaur (=prinsessa). Pahul kallas sikhismens konfirmation. Den heliga skriften heter Adi Granth och kallas även Sri Guru Granth Sahib. Guru Gobind Singh, den siste levande gurun, beslutade att han inte skulle ha någon annan efterträdare än skriften och khalsa. Adi Granth förvaras och läses i Gyllene templet i Amritsar och övriga Gurdwaras runt om världen. Gudshuset kallas Gurdwara och är inte enbart ett utrymme för gudstjänst, såsom en kyrka, utan här finns vanligtvis bl.a utrymmen för studier, matsal och sovsalar för pilgrimer. I gurdwaran har man huvudet täckt och fötterna bara och rena. Ordet gurdwara betyder Guruns dörr. Man äter måltider tillsammans, sittande på golvet sida vid sida, oavsett rang eller kön eller religion, som en symbolhandling för den sikhiska jämlikhetstanken. Sikhismen förespråkar religionsfrihet och jämlikhet mellan man och kvinna. Guru Nanak Dev (1469–1538 e.Kr.) som grundade sikhismen föddes i byn Talwandi nära Lahore i dagens Pakistan. Hans far Mehta Kalu var bokhållare. Han hade också en äldre syster, Bibi Nanki som sägs ha blivit hans första lärjunge. Han gjorde under sin livstid långa resor. År 1538 utsåg han sin lärjunge Lehna till sin efterträdare. Lehna tog namnet Guru Angad Dev. Han efterträddes i sin tur av Guru Amar Das 1552. Guru Amar Das påbjöd kvinnans jämställdhet, förbud mot änkebränning, Sati, bruket att hustrun ska kasta sig på sin makes likbål samt införde obligatorisk Langar, en gratis måltid, serverad till alla som gästar Gurdwaras (sikhist tempel) och som intas tillsammans sittande på golvet – bredvid varandra på samma nivå, oavsett religion, samhällsklass och andra olikheter – alla är lika mycket värda inför gud. Guru Amar Das hade 140 lärjungar, varav 52 kvinnor. Innan hans bortgång 1574 utnämnde han sin svärson Jetha som efterträdare. Jetha tog namnet Guru Ram Das. Han grundade staden Ramdaspur, dagens Amritsar och planerade byggandet av det Gyllene Templet där. Guru Ram Das efterträddes redan 1581 av sin yngste son Guru Arjan Dev. Denne genomförde byggandet av det Gyllene Templet och sammanställde Adi Granth till sikhernas heliga skrift. Guru Har Gobind blev sikhernas sjätte guru 1604. Under hans tid byggde sikherna upp sin militära styrka och han bar själv två svärd, ett sakralt svärd och ett världsligt. Han efterträddes 1644 av sin sonson Guru Har Rai som i sin tur efterträddes 1661 av den 5-årige sonen Guru Har Krishnan. Denne efterträddes 1665 av Guru Teg Bahadur som halshöggs 1675 av mogulrikets kejsare Aurangzeb när han vägrade omvända sig till islam. Dennes son Guru Gobind Singh blev sikhernas tionde och siste guru. Han bestämde att Guru Granth Sahib, sikhernas heliga text, skulle vara sikhernas andlige ledare i religiösa frågor för all framtid. År 1713 led sikherna ett militärt nederlag mot mogulriket men detta var samtidigt försvagat och några år senare kunde sikherna bygga upp ett rike. Efter Nadir Shahs invasion och återtåg samt under de följande striderna mellan mogulväldet och afghanerna satte de sig i besittning av större delen av Punjab. Från ett krigiskt religionssamfund blev de en territorial makt. De bildade tolv självständiga samhällen, misaler, med egna hövdingar. Genom den religiösa kulten sammanhölls dessa misaler till ett slags teokratisk federativrepublik. Guru Gobind Singh förklarade 1708 att Adi Granth är den eviga gurun och att sikhernas heliga bok hädanefter skulle heta Guru Granth Sahib.
Torah
Torah eller Tora, hebr. תּוֹרָה, är en skrift som ingår i Tanakh, den heliga skriften inom judendomen som ligger till grund för judisk, messiansk och hebreisk tro. Toran innehåller de skrifter som den kristna världen benämner "Moseböckerna" eller "Pentateuken" och består av fem delar: Bereshit ("I begynnelsen"), Shemot ("Namnen"), Vajikra ("Och Herren kallade"), Bamidbar ("I öknen") och Devarim ("Ord"). Torah är ett hebreiskt ord vars betydelse är "att undervisa" och/eller "läran". "Lagen" är en annan vanlig översättning, men enligt Bente Groth är tidigare nämnda översättningar mer lämpliga, eftersom det inte bara handlar om lagar utan även om israeliternas äldsta historia. Enligt judisk tradition mottog Mose Toran på berget Sinai, direkt från Gud, som han därefter förde vidare till det judiska folket. Torah är en vittnesbörd över hur Gud har gripit in för att straffa eller hjälpa judarna genom historien och handlar i grunden om förhållandet mellan Gud och det judiska folket. Höjdpunkten i Torah finns i Andra Moseboken, där det beskrivs hur Mose tar emot de tio budorden från Gud, på berget Sinai. Enligt rabbinsk tradition består Torah bara av den skriftliga läran, Torah she-bi-khetav. Det är den ena delen av det som kallas den tudelade Torahn. Den andra delen är den muntliga toran, som bland annat inkluderar Talmud. Alla delar av läran är lika viktiga enligt den rabbinska traditionen, eftersom man inte enbart kan gå till den skriftliga Toran för att tolka lagarna i praktiken. Därför anses man också behöva den muntliga, förklarande delen. I synagogan finns Toran i form av pergament som är upprullad på två träkäppar, ofta med kronor av silver, och är synagogans heligaste föremål. Den är placerad i ett skåp, Aron ha-qodesh, "den heliga arken/lådan", vars vägg vetter mot Jerusalem.
