Kartbok
Kartbok, (världsatlas) atlas, är en speciell bok med kartor samlade. Ofta brukar en kartbok ha en samling kartor som berör hela världen (världsatlas) men det är också vanligt med kartböcker som enbart berör en viss världsdel eller ett enda land. De sistnämnda brukar då ha mer detaljerade kartor för olika delar av det land som kartboken berör. Det är också vanligt att bilkartor samlas i kartböcker, medan en världsatlas inte behöver innehålla så mycket specifik information. På titelbladet i den nederländske kartografen Gerhard Mercators kartsamling 1595 var titanen Atlas avbildad som himmelsglobens bärare, vilket gav upphov till att efterföljande kartböcker benämndes "atlas".
Gerardus Mercator
Gerardus Mercator (eg. Gerhard de Kremer, namnet Kremer betyder "handlare", vilket på latin blir Mercator), född 5 mars 1512, död 2 december 1594, var en nederländsk kartograf. Mercator har gett namn åt Mercator-projektionen, en projektion som han också tog fram. Den är en vinkelkorrekt (men inte ytkorrekt) projektion vilket ger stor användbarhet som sjökort. Mercator myntade även ordet "atlas" som beteckning på en kartbok. Mercator intar en framskjuten plats i geografins och kartografins historia. I sin syn på jordmagnetismen stod han långt före sin tid och inom kartografin var han banbrytande. Han var 1500-talets mest betydande kartograf. Mercator föddes som Gérard de Crémère i den flamländska staden Rupelmonde (i dagens Belgien), av föräldrar från Gangelt i hertigdömet Jülich. "Mercator" är den latiniserade formen av hans namn. Det betyder "köpman". Efter hans fars död år 1526 utbildades Mercator i 's-Hertogenbosch av bland andra den kände humanisten Macropedius. Mercator inskrevs 1530 vid Universitetet i Leuven, där han bland annat studerade matematik och filosofi. Han mottog en mastergrad två år senare. Mercator började snart främst ägna sig åt tillverkning av vetenskapliga instrument, jord- och himmelsglober samt åt kartritning och kartors utförande i kopparstick. Trots Mercators rykte som kartograf, kom hans huvudsakliga inkomstkälla från hans hantverksskickligt tillverkade matematiska instrument. I Leuven arbetade han med Gemma Frisius och Gaspar Myrica 1535 till 1536 med att konstruera en jordglob. Mercators roll i projektet var i första hand som skicklig gravör i mässing, inte som kartograf. Mercators första kartografiska verk var en karta över Palestina från 1537. De viktigaste av hans arbeten från denna tid var följande. Till följd av främst konfessionella skäl anklagades Mercator år 1544 för kätteri. Anledningen var Mercators protestantiska sympatier och misstankar angående hans återkommande resor. Han hölls därefter flera månader i häkte. Efter ryktet att ett nytt universitet skulle inrättas i Duisburg flyttade han dit år 1552. Regenten där, hertigen av Jülich och Kleve, utnämnde honom till "kosmograf". I Duisburg utvecklade han en omfattande geografisk och kartografisk verksamhet intill sin död. Han skapade ett kartografiskt institut, rikt försett med böcker, som gjorde det möjligt för honom att avfatta sina för den tiden förvånansvärt korrekta kartor. Två skäl till kartornas kvalitet var Mercators vetenskapliga ansats och hans kritiska granskning av källorna. Kartorna tecknades, graverades och trycktes av honom själv. De mest berömda av dessa kartor är en karta över Europa (1554), ett klassiskt mönster för sammanställning av olikartat kartmaterial. Dessutom producerades 1569 Nova et aucta orbis terræ descriptio ad usum navigantium emendate accommodata, hans berömda världskarta i fyra blad. Denna utfördes i den projektion som framför andra bär hans namn, och kartan är det första sjökortet med utdraget gradnät. Mercator myntade ordet atlas för att beskriva en samling av kartor. Han uppmuntrade även Abraham Ortelius i att sammanställa den första moderna världsatlasen -Theatrum Orbis Terrarum- år 1570. Mercator skapade även en egen atlas i ett antal delar, varav den första publicerades år 1578. En utgör en oöverträffad reproduktion av Klaudios Ptolemaios karta i 27 blad, utförd i kopparstick jämte latinsk text (1578), Atlas sive cosmographia meditationes de fabrica mundi et fabricata figura Kartor över Frankrike, Tyskland och Nederländerna tillkom år 1585 och över i Balkan och Grekland år 1588. Efter flytten till Duisburg lämnade Mercator aldrig staden. Han dog där 1594 som en respekterad och förmögen medborgare. Han är begravd i stadens största kyrka, Saint Salvatorus. År 1595 utgavs en postum samling med landkartor över hela världen, med titeln Atlas. Dessa kartor publicerades av Mercators son Rumold Mercator. Från Duisburg-perioden är endast fyra väggkartor kända.
Abraham Ortelius
Abraham Ortelius eller Abraham Ortels, född 4 april (möjligen 14 april) 1527 i Antwerpen, död 28 juni 1598 i Antwerpen, var en flamländsk-belgisk arkeolog, kartograf och geograf. Han är mest känd för att ha utgivit vad som brukar benämnas världens första kartbok och för att ha varit bland de första att lägga fram teorin om kontinentaldriften. Abraham Ortelius var äldste son till antikhandlaren Leonard Ortels. Efter faderns död 1537 flyttade han till sin farbror Jakob van Meteren. I unga år studerade han grekiska, latin och matematik. Han började sedan arbeta som kart- och bokhandlare samtidigt som han studerade till kartograf. 1547 antogs han som lärling i Sint-Lucasgilde för att färglägga kartor. Han köpte gamla kartor, färglade dem och sålde dem därefter, vilket bidrog till familjens försörjning. Under denna tid reste Ortelius mycket och besökte nuvarande Nederländerna, Belgien, Frankrike, Italien, England, Irland och Tyskland, där familjen hade släkt i Augsburg. Under 1560 reste han även runt med kartografen Gerhard Mercator till Trier, Lorrainetrakten och Poitierstrakten. Kontakten och resorna med Mercator stärkte hans intresse för att göra egna kartor. 1564 publicerade Ortelius sin första världskarta på åtta blad som senare även skulle pryda den första kartboken. Det enda kända kvarvarande exemplaret förvaras idag i Bernuniversitetets bibliotek. Under de följande åren tillverkade han specialkartor över bland annat Egypten, Spanien och Asien. Den 20 maj 1570 gav den nederländske tryckaren Gilles Coppens de Diest ut Ortelius kartbok "Theatrum Orbis Terrarum" som anses vara världens första tryckta kartbok. Den innehöll den första systematiska kartsammanställningen utifrån dåtidens geografiska kunskaper och den första utgåvan omfattade 70 kartor i kopparstick på 53 blad. Dess bilaga "Catalogus auctorum tabularum geographicarum" kom att utgöra ett viktigt material för eftervärldens historiker eftersom Ortelius där listar samtliga kartografer som varit hans källor. Kartboken var tillägnad Filip II av Spanien som gengäldade detta genom att utnämna Ortelius till Geographus regius (kunglig geograf). Han påbörjade sin tjänst vid det hovet 1575. I samband med arbetet som han genomförde inför nytryckningen av "Thesaurus geographicus" 1596 utvecklade han och lade fram en teori om kontinentaldriften. Abraham Ortelius dog 1598 vid 71 års ålder och begravdes i Premonstratensordens St Michaelkyrkan i Antwerpen. 1570: Theatrum Orbis Terrarum, en tryckt kartbok som anses vara världens första. 1572: Civitates orbis terrarum, en kartsamling över världens större städer. 1575: Deorum, Dearumque Capita e veteribus numismatibus, en skrift med bilder ur Ortelius arkeologiska samling. 1587: Thesaurus geographicus, ett uppslagsverk över geografiska namn. 1589: Maris Pacifici, den första tryckta kartan över Stilla havet.
Gustaf Thomée
Gustaf Thomée, född 18 december 1812 i Stockholm, dödär 16 juni 1867, var en svensk författare och översättare. Han var son till Gustaf Henrik Thomée. Thomée blev student i Uppsala 1830 och filosofie kandidat 1835. Året förut hade han utgett diktsamlingen Lyriska reminiscenser. Han ingick därefter i en huvudstadstidning, till en början som sättare och korrekturläsare, snart som medarbetare. Som originalförfattare ägnade Thomée sig mest åt historiska och geografiska ämnen, utgav bland annat Jorden (1851), Lärobok i geographien (1853), resehandboken Sverige (1857, flera omarbetade upplagor), Konungariket Sveriges statistik i sammandrag (1859–61), Stockholmska promenader (1863) och kartböcker, varjämte han deltog i utarbetandet av Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige (1858–65). Thomée utgav eller redigerade även flera andra originalarbeten och bearbetningar, tidskrifter o.s.v. Samtidigt publicerade han en ofantlig mängd översättningar av vetenskapliga arbeten, romaner och noveller av franska och engelska författare, spridda som följetonger eller särskilt tryckta. Därjämte var han sedan 1845 medarbetare i Stockholms Dagblad samt undervisade även vid flera läroanstalter med mera. Det rastlösa arbetet bröt emellertid i förtid hans krafter. Lyriska reminiscenser (Eget förlag, 1834). Göta canal och dess omgifningar: handbok för resande, som färdas på ångbåtarna mellan Göteborg och Stockholm (1843). Samtidstaflor (1853-1854). Stockholmska promenader: hufvudstadens historiska minnen, offentliga inrättningar, förnämsta byggnader och andra föremål, som förtjena att ses, jemte ströftåg genom Stockholms omgifningar (1863). Gustaf Schwab: Den klassiska fornålderns hjeltesagor efter dess skalder och berättare (1839-1841). Gideon A. Mantell: Geologiens under: föreläsningar (The wonders of geology) (Hæggström, 1844). Edward Bulwer Lytton: Lucretia, eller Nattens barn (Lucretia, or, The Children of Night) (Bonnier, 1846-1847). Heinrich Berghaus: Jordens folkslag, efter deras egendomlighet i afseende på regeringsform, religion, seder och klädedrägter (1847-1850). Alexander von Humboldt: Kosmos: utkast till en physisk verldsbeskrifning (Kosmos) (Meyer, 1852-1860). Alphonse de Lamartine: Turkiska rikets historia (Histoire de la Turquie) (Bonnier, 1854-1856). Horace Marryat: Ett år i Sverige (One year in Sweden) (Bonnier, 1863). Charles Dickens: Vår gemensamma vän (Our mutual friend) (Bonnier, 1864-1865). John MacGregor: En kanotfärd i Sverige (Flodin, 1868).
Vägnummer
Vägnummer är de nummer som vägar har för att underlätta att hitta och följa vägarna. Vägnummer anges i en del fall med vägmärken (skyltar) längs vägen. I Europa har nästan alla länder ett gemensamt system av s.k. europavägar. Dessa är tänkta att utgöra stommen bland europeiska vägar. Detta system utvecklades under 1980-talet och ersatte ett äldre system. Det nya systemet bygger på en logisk uppbyggnad, separat för öst-västgående (jämna nummer) som går i nummerordning, liksom de nord-sydgående (udda nummer) gör. Denna konsekventa nummerordning har inte följts fullt ut vid senare ändringar. Redan efter några år infördes till exempel E4 och E6 utan att följa nummerordningen för att få Sverige och Norge att acceptera det nya systemet. I de flesta länder har europavägarna också nationella nummer, som dessutom oftast har högre status inom landet. I en del länder skyltas europavägarna inte så bra vilket gör dem svåra att följa, till exempel i Tyskland. I Storbritannien och Irland skyltas inte Europavägarna alls. I vissa europeiska länder som till exempel Sverige, Serbien, Danmark, Norge och Belgien används europavägsnumret som det primära vägnumret. I Sverige, Danmark, Norge är europavägarna integrerade i nätet, och de har inget annat nationellt nummer. I Belgien, Serbien m.fl. har europavägarna ett nationellt nummer, men bara europavägsnumren skyltas (även om kartböcker från Västeuropa envisas med att markera båda). Europavägarna är tänkta att ha en god vägstandard, och helst vara motorväg, åtminstone för lite hårdare trafikerade sträckor. De flesta motorvägar har också ett europavägsnummer men långt ifrån alla. Trafikverket delar in vägarna med hjälp av vägnumren i fyra grupper, europavägar, riksvägar, primära länsvägar samt sekundära och tertiära länsvägar. Europavägarna har ett vägnummer som alltid börjar med ett E före själva siffran som till exempel E4, E6 och E20. Vägar med dessa nummer är tänkta att ha den högsta svenska vägstandarden men detta stämmer inte alltid i verkligheten. Europavägnumren har en mycket viktig roll i Sveriges vägnät och många gånger mer eller mindre en symbolisk betydelse. Även de europavägar som har en låg standard har ändå hög "status" just på grund av sitt vägnummer. En annan viktig detalj är att numren på riksvägar och europavägar aldrig får kollidera i Sverige. Man vill inte ha två av de viktigare vägarna med samma nummer. Formellt är europavägarna i Sverige även riksvägar med samma nummer. Därför finns det till exempel inte längre någon riksväg som heter 20 eftersom det finns en europaväg som heter E20. Nummer på riksvägar och länsvägar bestäms på nationell nivå men europavägarnas nummer bestäms internationellt. Därför har det hänt att europavägar i Sverige har bytt nummer och kolliderat med ett nummer på en riksväg, till exempel riksväg 16, 20, 79 med flera. Lösningen blir då alltid att riksvägen får byta nummer. I Sverige sätts inte heller ut någon speciell vägnumrering på motorvägar trots att det hade kunnat anses som befogat på en del av dessa och att görs i de flesta andra länder. Riksvägarna har ett vägnummer med en eller två siffror som till exempel 9 eller 21. Dessa vägar anses som huvudvägar i Sverige som ska ha en relativt hög vägstandard men ändå något lägre än europavägarna. Vägarna är tänkta som de näst viktigaste vägarna efter europavägarna. Vissa riksvägar och alla europavägar i Sverige kallas stamvägar och anses viktigare, även om det inte syns på vägnummer eller skyltar. De så kallade primära länsvägarna har ett vägnummer med tre siffror i nummerserien 100-499 som till exempel 101 eller 222. De är tänkta att ha en något lägre standard än europavägar och riksvägar. Detta stämmer dock inte alltid. De primära länsvägarna ska åtminstone ha en standard så att lastbilar kan mötas i full fart, det vill säga minst 6,5 m bredd. T.
Burundi
Burundi, formellt Republiken Burundi (kirundi: Republika y'u Burundi, franska: République du Burundi), är en suverän stat i Östafrika. Den är belägen vid den norra ändan av Tanganyikasjön och gränsar till Kongo-Kinshasa, Rwanda och Tanzania. De första tutsierna antas ha invandrat från Etiopien på 1400-talet och besegrade urinvånarna hutuerna. Med grannlandet Rwanda i norr utgjorde Burundi (i äldre kartböcker från kolonialtiden även kallat Urundi) området Rwanda-Urundi med i stort sett gemensam historia till 1960-talet. Redan på 1700-talet upprättades ett feodalt kungarike under tutsihärskare. Burundi var en del av kolonin Tyska Östafrika under 1890–1919, men blev med Rwanda ett belgiskt mandatområde mellan 1919 och 1945. FN hade mandatet från 1945 till 1962. 1962 blev Burundi ett självständigt kungadöme (systerstaten Rwanda blev republik). Efter en kupp 1966 infördes republik, men styret blev samtidigt militärdiktatur. Tutsierna, som gynnats under den tidiga kolonialtiden, behöll den politiska makten. De svåra etniska motsättningarna har lett till upprepade blodiga sammanstötningar mellan hutu och tutsi. Hutus utsattes t.ex. för svåra massakrer 1972 och 1988. Burundis första demokratiskt valda president mördades i oktober 1993, efter fyra månader på sin post. Efter tutsimilitärers mord på den nyligen valde presidenten Melchior Ndadaye (hutu) utbröt en terrorvåg. Sedan dess har omkring 500 000 burundier försvunnit i utbrett, ofta intensivt, etniskt våld mellan hutuer och tutsier. Många hundratusen har flytt, antingen inom landet eller till grannländerna, framför allt Tanzania. Den överenskommelse om maktdelning mellan folkgrupperna som slöts 1994 bröts av en tutsiledd militärkupp 1996. Konflikten beräknas ha kostat tiotusentals människoliv sedan 1995. I december 2018 bytte Burundi huvudstad, tio år efter ett löfte från presidenten. Den lilla staden Gitega i centrala Burundi tog över rollen som landets politiska huvudstad, medan dåvarande huvudstaden Bujumbura förblev landets ekonomiska centrum. President Pierre Nkurunziza, som ledde landet i 15 år, dog i juni 2020. Nkurunzizas efterträdare var tidigare rebelledaren, Evariste Ndayaishimiye. Burundi är en inlandsstat strax söder om ekvatorn. Landet begränsas i väster av en gren av den östafrikanska gravsänkan Rift Valley med Tanganyikasjön. Från sjön höjer sig landet österut till en högplatå, 1 500–2 000 m ö.h., med savann och stäpp. Det tropiska klimatet på strandslätten vid sjön modereras på högplatån som är torrare och mindre het. De största vattnen i landet är Tanganyikasjön i sydväst och Kagerafloden. Landets totala vattenyta är 2 180 kvadratkilometer. Allmänt råder tropiskt klimat, men den årliga genomsnittstemperaturen varierar med höjden över havet, från 16 till 23oC, där de lägsta temperaturerna är högre upp. Den genomsnittliga årsnederbörden är ungefär 1200 mm på platåerna och 1400 mm på högre höjder. Vid Tanganyikasjön är nederbörden 750 mm. Det är två regnperioden, varav den längsta varar från februari till maj. Några av landets miljöproblem är jorderosion och för stor skogsavverkning. Det återstår endast lite skogbevuxen mark, eftersom det mesta av skogen avverkats för användning som bränsle. Detta hotar även det djurliv som finns i skogen. Enligt uppgifter från 2010 hade landet de tre nationalparkerna: Kibira, med exempelvis schimpanser och Ruvubu. Nationalparken Rusizi förvaltas som ett naturreservat. Därtill fanns åtta större naturreservat. Landets författning är från år 2005 men uppdateringar har gjorts, senast år 2020. Av den framgår att. Burundi är indelat i 18 provinser: Bubanza · Bujumbura Mairie · Bujumbura Rural · Bururi · Cankuzo · Cibitoke · Gitega · Karuzi · Kayanza · Kirundo · Makamba · Muramvya · Muyinga · Mwaro · Ngozi · Rumonge · Rutana · Ruyigi. Rättssystemet bygger på en kombination av belgiska, och därmed franska, traditioner och lokal sedvanerätt. Dödsstraffet avskaffades 2009.
