Historia
De som arbetar yrkesmässigt med historia kallas historiker. En professionell historiker har vanligen påbörjat eller genomfört en forskarutbildning i historia. Det finns dock också amatörhistoriker. Ordet "historia" härstammar från det grekiska ordet ἱστορία (historía), "att lära av undersökningen" och från ordet ἱστορέω (historéo), "att undersöka", "att observera", "att förutspå", som i sin tur kom från ordet ἵστωρ (hístor), "en klok man", "en som vet rätt", "en domare". Ett grundläggande problem inom historisk forskning är källorna, då det många gånger endast finns fragmentariska lämningar av mänsklig verksamhet inom ett visst område. Ämnets närmare innebörd måste därför preciseras genom användandet av en viss historieteoretisk metod. Inom historievetenskapen diskuterar man traditionellt frågor som rör historiesyn och kravet på objektivitet i historieskrivningen. I diskussioner om historiesyn är det centralt vad en historiker uppfattar som drivkrafterna för historisk utveckling. Två historiker kan vara helt överens om vilka händelser som ett historiskt förlopp består av: till exempel franska revolutionen 1789, men på grund av olika historiesyn kan de ha helt olika förklaringar av orsakerna till förloppet. Traditionellt dras en gräns mellan arkeologiämnet och historievetenskapen. Arkeologer arbetar med att analysera fyndmaterial och kring fyndmaterialet utveckla resonemang om historiskt liv. Historikern arbetar huvudsakligen med skriftliga källor och att beaktar källans dubbla egenskaper: källan som kvarleva från det historiska förlopp i vilket den uppstått och ingått och källan som berättelse – krönikeartad eller förklarande – om händelser. Att granska, tolka och skapa en förståelse av källan och dess äkthet samt dess förhållande till andra källor kallas källkritik. Källkritiken omnämns ofta som historievetenskapens främsta bidrag till den vetenskapsteoretiska utvecklingen. Eftersom ämnet historia är så stort, behövs det någon form av organisation för att kategorisera alla underavdelningar. Medan författare, som H.G. Wells, Will Durant och Ariel Durant har skrivit universalhistoria, specialiserar sig de flesta historiker numera inom något fack. Det finns flera sätt att klassificera historiska ämnen. Några av ämnets underdiscipliner är ekonomisk historia, kulturhistoria, idéhistoria, marinhistoria, militärhistoria, politisk historia, kyrkohistoria, religionshistoria, socialhistoria, agrarhistoria och genushistoria. Som historieämnets fader brukar Herodotos hållas, före honom blandades historia med religiösa myter, som hos logograferna. Historieämnets vetenskapliga akademisering tog fart på 1800-talet. Den tyske historikern Leopold von Ranke krävde en högre grad av saklighet i historieskrivningen. Ofta citeras hans ord att historikern skall skriva historien som den verkligen varit – "wie es eigentlich gewesen". Positivismen hade stort inflytande över ämnet under slutet av 1800-talet. Historia som vetenskapligt ämne professionaliserades under 1800-talet. Inflytelserika svenska historiker under denna period var först Erik Gustaf Geijer och därefter Fredrik Ferdinand Carlson, Carl Gustaf Malmström och Clas Theodor Odhner. Antalet akademiska historiker var dock ytterst få – fyra professorsstolar och ett fåtal andra tjänster. Geijer blev professor i Uppsala 1817 och publicerade mellan 1825 och 1838 tre omfattande översiktsverk över Sveriges historia: Svea rikes hävder (om forntiden), Svenska folkets historia (fram till drottning Kristinas abdikation 1654) och Teckning av frihetstiden (fram till 1789). Geijer framhävde mäktiga personers roll i historien och värderade de historiska aktörernas moraliska hållning. Geijers fokus på den politiska makten blev kännetecknande för efterföljande svenska historiker.
Jakob Christensson
Jakob Per Olof Christensson, född 30 mars 1965, är en svensk idéhistoriker, tidigare verksam vid Lunds universitet. Christensson är 1700-talsspecialist och inriktad på kulturhistoria. Han är sedan starten 2004 redaktör för Signums svenska kulturhistoria. Hans bok Vattenvarelser belönades med Stora fackbokspriset 2021. "En upplysningstida encyklopedists uppgång och fall", i Lychnos, 1993, sid. 109-149. "Brockhaus på svenska - P.G. Berg och Svenskt konversationslexikon", i Biblis, Nr 29, 2005, sid. 27-44. "I encyklopediernas trollkrets : om Bernhard Meijer och Nordisk familjebok", i Biblis, Nr 32, 2005, sid. 32-49. Carl Fredrik Nordenskiölds förlorade illusioner (1994). Lyckoriket (Bokförlaget Atlantis 1996), doktorsavhandling om den svenske encyklopedisten Carl Christoffer Gjörwell d.ä. Vetenskapen i provinsen (Bokförlaget Atlantis 1999). Konsten att resa (Bokförlaget Atlantis 2001). Landskapet i våra hjärtan (Historiska media 2002). Ritade efter naturen (2005). Vattenvarelser. En kulturhistoria (Bladh by Bladh 2021). Ledamot av Vetenskapssocieteten i Lund (LVSL, 2002). Svenska Akademiens gustavianska stipendium 2005.
Christian Kracht
Krachts första roman Faserland publicerades 1995 och utnämndes av kritikerna till den nya tyska poplitteraturens centrala verk. Boken behandlar samtidens konsumtionskultur och den tyska medelklassens identitetskris. Vissa kritiker drog paralleller till Bret Easton Ellis böcker och anklagade Kracht för plagiat. Krachts roman Imperium från 2012 fick likt föregångaren Ich werde hier... ett mycket positivt mottagande i pressen. Det litterära tillvägagångssättet känns igen från den förra romanen genom att Kracht också här skriver in historiska personer i en litterär fantasi som friskt leker med datum och detaljer. Därmed delar romanen också flera drag med Die Vermessung der Welt, (sv. Världens mått) av författaren Daniel Kehlmann, som Kracht också korresponderade med under arbetet med Imperium. Imperium handlar om den historiska personen August Engelhardt i den dåvarande Bismarckarkipelagen (nuvarande Papua Nya Guinea) i början av 1900-talet. Engelhardt är en idealistisk tysk emigrant som startat en koloni för så kallade "kokovorer" – ett slags radikala vegetarianer som uteslutande livnär sig på kokosnötter. Berättelsen om Engelhardt låter också andra personer ur den tyskspråkiga kulturhistorien träda fram som exempelvis Hermann Hesse, Thomas Mann och Franz Kafka. Imperium är den första romanen av Kracht som berättas av en så kallad allvetande berättare. Berättaren, som tycks modellerad efter Thomas Manns förnumstigt-eleganta berättarröster, förklarar Engelhardts tankar och liv för läsaren mot bakgrund av 1900-talets bredare historiska skeenden. Boken har, precis som föregångaren Ich werde hier sein..., jämförts med Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Litteraturkritikern Georg Diez menade i veckomagasinet Der Spiegel att romanen "framför allt uppvisar författarens släktskap med högerextrema idéer". Anklagelsen mot Kracht om att han skulle ge uttryck för rasistiska idéer har tillbakavisats av åtskilliga kritiker och författare, däribland förläggaren Helge Malchow och författarna Daniel Kehlmann, Feridun Zaimoğlu och Elfriede Jelinek. 2012 belönades Imperium med den schweiziska kantonen Berns stora litteraturpris. Senare samma år mottog Kracht det prestigefyllda Wilhelm Raabe-priset. I prismotiveringen beskrev juryn hur "Imperium balanserar på gränsen mellan humor och skräck [...] med stor säkerhet och formar på så sätt en betydelsefull knut i den tyskspråkiga samtidslitteraturens väv.". Romanen Die Toten (sv. De döda) utspelar sig under tidigt 1930-tal i Berlin och Tokyo. I centrum står huvudpersonerna Emil Nägeli, schweizisk filmregissör, och Masahiko Amakasu, japansk kulturbyråkrat med storslagna planer på att skapa en "axel av celluloid" mellan Tyskland och Japan, för att i sin tur få den nya, anglo-amerikanska ljudfilmen på fall. Nägeli får i uppdrag att förverkliga denna plan i form av en skräckfilm, och beger sig till Japan. I romanen speglas de båda huvudpersonernas liv i varandra, inte minst deras ömsesidiga längtan bort från en kultur de vantrivs i, med långa introspektiva tillbakablickar på deras liv. Samtidigt utgörs den enda egentliga kontakten dem emellan av Nägelis käresta, skådespelerskan Ida von Üxküll. Romanens rika persongalleri omfattar en rad historiska gestalter, förutom Masahiko Amakasu även Charlie Chaplin, mediemogulen Alfred Hugenberg, filmteoretikern Sigfried Kracauer och kritikern Lotte Eisner. Tematisk kretsar romanen kring filmmediets förmåga att förvandla människan till gengångare, bortom hennes kroppsliga död. Fotografiets och filmens massmediala genombrott ger upphov till en frånvarande närvaro i form av ett fastfruset medialt liv efter detta, en tanke som Krachts roman både iscensätter och undersöker på djupet, i form av ett radikalt främlingskap inför den egna kroppen skapat genom kameraögat.
Arbetarkultur
Arbetarkultur kan antingen åsyfta den andliga konstnärliga odlingen som har sitt ursprung bland personer tillhörande arbetarklassen (se Arbetarlitteratur) eller de socialt överförda levnadsmönster som förekommer inom arbetarklassen. Forskningsansatserna över den svenska arbetarkultur ser inte oproblematiskt på begreppet arbetarkultur. Historikern Stefan Nyzell skriver i en historiegrafisk artikel över den arbetarhistoriska forskningen av arbetarkulturer att "kultur som begrepp inte på något sätt är oproblematiskt [...] begreppets flervetenskapliga karaktär där olika vetenskapliga discipliner som exempelvis etnologi, sociologi och historia, har delvis olika definitioner av begreppet." Förutom definitionerna av arbetarkultur som konstnärlig produktion eller som levnadsmönster, menar Nyzell att forskningen vidareutvecklat "det som kallas den 'nya kulturhistorien', med dess intryck från den språkliga vändningen och fokusering mot semiotik.". Den konstnärliga eller humanistiska definitionen av kultur dominerade definitionen av arbetarkultur inom bland arbetarhistoriker fram till början av 1980-talet, varefter en antroprologiska kulturdefinitionen gjorde sig gällande. Historikern Lars Edgren menar att det ökade intressen för en antroprologisk kulturdefinition går att finna i "ett missnöje med resultaten av 1960- och 1970-talens kvantitativt orienterade socialhistoria", vars forskningsinriktningar intresserade sig föga för människors handlande. Historiker som under 1980- och 1990-talen studerade arbetarkulturer utifrån det antroprologiska perspektivet styrde sina undersökningar utifrån begreppsparen egensinne och skötsamhet. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson fann i sin undersökning av ett norrländskt sågverksamhälle "en skötsam kultur präglad av väckelse, nykterhet och bildning". Ambjörnssons undersökning motsades av Lars Magnussons studie av hantverksarbetare i Eskilstuna som uppvisade en egensinnig arbetarkultur "präglad av traditionella ritualer, alkohol, kollektiva aktioner och våld.". Björn Horgby vidareutecklade Ambjörnssons och Magnussons undersökningar genom att anta ett mera omfattande tidsperspektiv i sin undersökning av arbetarkulturen i Norrköping 1850-1940. Istället för motsatser, menade Horgby att "egensinne och skötsamhet kan vara såväl livsstilar som strategier vilka dels riktar sig utåt mot det omgivande samhället och då framför allt mot den borgerliga hegemonin [...] dels genomgår en förändring under perioden 1850-1940 från en arbetarkultur präglad av egensinne [...] till en arbetarkultur präglad av skötsamhet.".
Svenska folkets underbara öden
Svenska folkets underbara öden är ett bokverk av historikern Carl Grimberg. De nio första banden utkom 1913–1924 och de två supplementbanden 1932–1939. En omarbetad upplaga i tio band utkom 1959–1963. Verket, som vunnit en exceptionell publikuppskattning, utmärks av en livfull berättarkonst. Stilen har karakteriserats som subjektiv, men Grimberg låter ofta de historiska källorna komma till tals. Grimberg tillämpade i böckerna sina principer som läroboksförfattare. Historien uppfattas i mycket vid bemärkelse. Kulturhistorien har fått stort utrymme och Grimberg följer härvidlag en riktning i tiden, bland annat manifesterad i Troels-Lunds Dagligt liv i Norden (1879–1901). Med tiden visade Grimberg en ökande ambition att försöka få med de senaste vetenskapliga rönen i sitt verk. Denna strävan kan främst iakttas i de två supplementbanden. I dem rättades detaljer i den tidigare framställningen och redogjordes för senare vetenskaplig diskussion av historiska personer och händelser. Betecknande för Grimberg är också att han i supplementbanden utnyttjade den nyare litteraturen för att ge nya bidrag till den berättande framställningen i böckerna. 1890-talets historieromantik bildar bakgrunden till verket, som genomsyras av ett nationellt patos och en entusiastisk beundran för landets ärorika förflutna. Grimbergs konservativa politiska synsätt färgar vissa delar av framställningen, till exempel hans fördömande av staten som företagare och hans oförblommerade ställningstagande för bondetåget. "Ödena" blev en synnerligen stor framgång och utkom i ett flertal upplagor. Till publikframgången bidrog, förutom verkets egna kvaliteter, bristen på liknande framställningar vid denna tid. Fryxells Berättelser ur svenska historien (1823–79) var den enda jämförliga föregångaren och hade av naturliga skäl börjat bli starkt föråldrad. En delvis nyskriven upplaga av "Ödena" 1959–63 blev utsatt för en viss kritik på grund av olika uppfattningar om lämpliga redigeringsprinciper för en klassiker av denna art. Även om Grimberg representerade vad som då ansågs vara etablerad historieforskning så hindrar detta inte att mycket av stoffet kommit att omvärderas och den tidigare upplagan anses av senare historiker vara föråldrad. En ny upplaga kom 2016 på förlaget Arktos. 1, Forntiden och medeltiden. 3, Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid. 4, Karl XI:s och Karl XII:s tid t.o.m. år 1709. 5, Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden. 6, Frihetstidens höjdpunkt och slut. 7, Gustav III:s och Gustav IV Adolfs tid. 8, 1809 års män, Karl Johans och Oskar I:s tid samt vårt näringsliv och kommunikationsväsen under teknikens tidevarv. 9, Den sociala och kulturella utvecklingen från Oscar I:s tid till våra dagar samt de politiska förhållandena under Karl XV:s, Oskar II:s och Gustaf V:s regering. 10, Supplement till band 1-5. 11, Supplement till band 6-9. Namn- och sakregister (utarbetat av Louise Leijonhufvud).
Nordiska museet
Nordiska museet har cirka 1,5 miljoner föremål i sina samlingar, varav ett urval visas i museets utställningar med traditioner, mode, dukade bord, folkkonst, möblerade rum och svensk bostad. I samlingen ingår även två sällsynta orglar, ett orgelpositiv från Medåkers kyrka, Västmanland från 1600-talet och ett orgelpositiv från Sabbatsbergs ålderdomshem, Stockholm från 1804. Museet visar nya utställningar varje år och har årligen cirka 200 000 besökare. I Nordiska museets arkiv finns unika samlingar av uppteckningar, självbiografier, dagböcker, gårdsarkiv, familjearkiv, arkiv från personer, företag och föreningar. Arkivsamlingen omfattar drygt 4 000 hyllmeter arkivalier. Här ingår också Sveriges största kulturhistoriska fotosamling med cirka 6 miljoner bilder, den äldsta från 1844, den yngsta från idag. I Nordiska museets folkminnessamling finns folkloristiskt material om till exempel folktro och folkmedicin. Nordiska museets bibliotek är sedan 1890 ett vetenskapligt specialbibliotek för svensk kulturhistoria under hela nyare tiden från 1500-talet till idag. I samlingarna finns närmare 4 000 hyllmeter av böcker, tidskrifter, kataloger, broschyrer och varukataloger. Biblioteket förvärvar svensk litteratur inom ämnet svensk kulturhistoria efter år 1500 samt internationell litteratur som möjliggör jämförelser mellan svensk och utländsk kulturhistoria. I boksamlingarna avspeglas museets arbete, utställningar och forskning genom åren. Böcker och tidningar inkommer ofta genom skriftutbyte med museer och forskningsinstitutioner över hela världen, totalt 158 institutioner år 2011. Stora litteraturgrupper i samlingarna är etnologi, dräkthistoria, bland annat en stor samling modejournaler, konsthantverk, kulturhistoria, mat och dryck, memoarer, svensk topografi och arkitektur. Bibliotekets samlingar speglar museets verksamhetsinriktning under olika tider. Vid tiden för museets grundande dominerades de framväxande humanistiska vetenskaperna av komparativa perspektiv och för att jämförelser alls skulle bli möjliga krävdes ett omfattande bibliotek med bl.a. tryckta kataloger från andra samlingar. En av museets första fasta medarbetare blev därför bibliotekarien P. G. Wistrand som 1890 anslöt biblioteket till forskningsbibliotekens gemensamma Accessionskatalog som idag utvecklats till Libris. På P G Wistrands tid var bibliotek heller inte i första hand förvaringsplatser för böcker utan i lika hög grad vetenskapliga kommunikationscentra. Bland annat tog sig detta uttryck i uppbyggandet av omfattande bytesförbindelser med andra forskningsinstitutioners bibliotek och detta blev också en av de första stora uppgifterna och vid slutet av 1890-talet hade biblioteket etablerat skriftutbyten med 185 andra institutioner, framför allt i Tyskland och Norden. Biblioteket och arkivet var från början integrerade delar av museibyggnaden och kunde nås via entréer på ömse sidor om Gustav Vasastatyn i stora hallens mitt, en ABM-tanke från en tid innan termen var uppfunnen. Idag återuppstår ordningen en trappa ner med biblioteket under den norra delen av stora hallen och (sedan 2016) arkivet i motsvarande lokaler under södra delen av stora hallen med gemensam läsesal, föreläsningssal, garderober och toaletter i mitten av markplanet. Stiftelsen Nordiska museet har ett årligt statligt anslag och ingår i kretsen av centralmuseer. Staten utövar tillsyn via Nordiska museets nämnd, vars ledamöter är tillsatta av regeringen, men har att följa stiftelsens stadgar och stiftelselagen. Stiftelsen får i princip inga statliga anslag för att förvalta de kulturhistoriska miljöerna utanför Stockholm. Nordiska museet äger och förvaltar vid sidan av museibyggnaden och Villa Lusthusporten på Djurgården även flera värdefulla anläggningar på skilda håll i landet, Svindersvik i Nacka, Tyresö slott, Julita gård i Södermanland och Härkeberga kaplansgård utanför Enköping.
