Filmproducent
En filmproducent är en person som inför bland annat filmbolaget ansvarar för en filmproduktion. Filmproducenten har det högsta ansvaret för att filmen genomförs, både ekonomiskt och kreativt. Exekutiv producent, även kallad verkställande producent, är en sorts överordnad producent inom nöjes-, media- och kulturindustrin. Den exekutive producenten ägnar sig mer åt det övergripande ansvaret, till exempel finansiella frågor, medan en "vanlig" producent, särskilt inom musikinspelningar, arbetar närmare inspelningsprocessen, till exempel med att ge instruktioner i studion. En filmproducent ger inte instruktioner till skådespelarna. Det finns flera sorter av producenter, bland annat teaterproducent. Om man är producent inom teater eller filmindustrin (vilket inte är så stor skillnad) har man ansvaret att skaffa fram passande skådespelare. Man har även ansvar för pengar, sponsorer, dagsscheman och så vidare. Man ordnar auditions (provfilmning) och castings. Sedan är det i slutändan regissören som bestämmer vilka skådespelare som får rollerna, i samråd med producenten. I Europa har regissören mer makt över en filmproduktion och den slutgiltiga filmen än en regissör i Hollywood. I Hollywood, där film mer är en industri än en konstform, spelar pengar och reklamsponsring en sådan viktig roll och därför är producentens roll viktigare i USA än i Europa. I USA kan sponsorer (ibland producenten om denne även satsat pengar) kräva att ett slut ska ändras, för att de till exempel inte vill att deras produktmärke ska förknippas med en film som kan väcka anstöt eller ha ett provocerande budskap. Inom tv-industrin i USA har producenten en dominerande roll och bolagen har ofta hård kontroll på manus och vad som sker i en serie, det finns mindre kreativ frihet för regissören. Trots att det är olika regissörer i en TV-serie märker man ingen skillnad från avsnitt till avsnitt. Formen är låst. Det görs förstås "oberoende" konstnärlig film även i USA och dessa produktioner fungerar som de europeiska.
Filmproduktion
Filmproduktion är den kreativa och hantverksmässiga processen med att framställa spel- eller animerad film, från det att grundidén alstras till att filmen är färdig för visning. Professionell filmproduktion har funnits sedan filmmediet uppfanns och är numera en mångmiljonindustri vars center ligger i Hollywood och Bollywood, där filmstudios anställer flera yrkesgrupper, inklusive manusförfattare, producenter, regissörer, filmfotografer, ljudtekniker, skådespelare, klippare, filmmusikkompositörer och distributörer, för att samarbeta kring filmprojekt. Produktion av amatör- och independentfilm innebär oftare lägre budget och därför att samma personer har flera yrkesroller. I Sverige tar hela cykeln ungefär två år. En fullskalig Hollywood-produktion tar cirka tre år. Den första tredjedelen av tiden går åt att utveckla idén. Den andra tredjedelen åt förberedelser och inspelning. Den sista tredjedelen åt efterbearbetning (inklusive musikläggning) och distribution. Utvecklingsfasen kretsar huvudsakligen kring framställandet av ett filmbart, intressant filmmanus. Manusarbetet börjar med en grundidé som bearbetas och utökas till ett filmmanus i flera steg: från de första nerskrivna tankarna till en s.k. step outline, till ett treatment, till manus, och slutligen ett antal bearbetningar. Under arbetet har manusförfattaren mycket kontakt med tänkbara filmproduktionsbolag för att se om det finns någon marknad för manuset. Sedan presenteras manuset för filmproducenter och filmregissörer för att säkerställa filmens finansiering. Inte sällan är dock manusförfattaren och regissören samma person, ibland kallad auteur med egen stark konstnärlig vision och vilja att utforma verket efter egen önskan, vilket kan skapa konfliktsituationer gentemot producenter, finansiärer och distributörer. En stor del av alla projekt fallerar i den här fasen, några för att idén inte håller för marknaden, och andra av kreativa konflikter. Filmprojekt kan existera i utvecklingsfasen under en lång period, då det är osäkert ifall det kommer att bli en film eller inte. Detta kallas ibland "utvecklingsträsket" ("Development hell"). Utöver dessa finns många ytterligare personalgrupper, särskilt i stora, kommersiellt påkostade produktioner (framförallt i Hollywood och liknande storskaliga utländska verksamheter). I Sverige och många länder med mindre budgetresurser är personalgrupperna normalt betydligt mindre i antal. Under det här stadiet anställs fler till teamet, såsom rekvisitör/attributör, scripta, regiassistent(er), stillbildsfotografer, redigerare m.fl. En typisk inspelningsdag börjar med att dagens schema delas ut. Inspelningsplatsen görs i ordning, all rekvisita tas fram och platsen ljussätts. Skådespelarna kläs på och sminkas. Manuset gås igenom på plats och övas, främst för fotografens och ljudteknikernas skull. Handlingen filmas sedan i så många tagningar som behövs. (Tagningen sätts igång av regissören som säger "Börja" eller "Varsågod" - på engelska "action", och slutar inte förrän regissören säger "Tack", på engelska "Cut".). Varje tagning numreras i en klappa för att hjälpa redigeraren hålla reda på tagningarna vid klippningen. Klappan anger scenens nummer, tagningens nummer, regissör, producent, datum och filmens namn. Klappan används också för att synkronisera ljud och bild, eftersom ljudet spelas in separat. I större filmproduktioner finns ofta två filmteam, där det "andra", sekundära filmteamet arbetar med inspelning av vyer, närbilder på objekt samt andra inspelningar som senare klipps in i filmen. De tagningar där skådespelarna minns sina repliker, står på rätt plats, och tekniken fungerar, markeras av scriptan, fotografen och ljudteknikerna i sina papper. Varje tagning beskrivs också för att göra klippningen lättare. När hela filmen är inspelad, hålls en avslutningsfest för hela teamet och alla skådespelare. Förproduktion/förberedelser. Efterbearbetning/Post-production. Regissör som bestämmer över inspelningen.
Produktplacering
Produktplacering, på engelska product placement, är marknadsföring av ett varumärke eller en produkt genom planerad förekomst i ett sammanhang som inte uttryckligen är reklam. För filmproducenter har det också blivit ett sätt att delfinansiera framför allt spelfilmer. Den första vågen av produktplacering handlade om att företag betalade för att just deras produkter skulle användas i filmer och tv-serier. En uppblossande etikdebatt om huruvida biobesökare var medvetna eller ej om att de utsattes för reklam har utmynnat i en stor medvetenhet hos allmänheten om fenomenet, följt av relativt stor acceptans av marknadsföringsmetoden. Produktplacering har ofta varit en metod för både reklamköpare och medieproducenter att använda för att komma runt formella reklamförbud. En växande gren av produktplacering är att i stället placera in produkter i folks verklighet. Genom att erbjuda vissa företag gratis tillgång till ett visst mineralvatten till matsalen kommer de anställda i kontakt med just det märket. Genom att låta en grupp skådespelare sitta på ett café och prata om hur bra en viss produkt är kan de som sitter bredvid påverkas att införskaffa produkten. Ifall avsikten verkligen är att lura folk talar man om undercover marketing. Allmänhetens medvetande om denna form av produktplacering är under alla omständigheter lägre än om den klassiska varianten. Här brukar Sony Mobiles kampanj 2002 anges som exempel. Under 2000-talet kom debatten att handla om produktplacering i bloggosfären och svårigheterna att som konsument veta om bloggare spontant nämner produkter som de använder och gillar eller om de gör det för att företagen betalat dem för att skriva på ett visst sätt.
Filmatiseringar av Dracula
Bram Stokers roman Dracula från 1897 om Greve Dracula har filmats många gånger. Detta är en lista på filmatiseringar. Det kan även finnas fler som inte är listade. Det har även gjorts ett stort antal filmer med Dracula som central karaktär men som har en annan handling än den i boken. Det har även gjorts parodier som Blacula, Deafula, Kärlek vid första bettet och Dracula: Död men lycklig. Drakula halála, Ungern 1921,regi Károly Lajthay. Filmen anses vara den första filmatiseringen av Stokers roman trots att handlingen har få likheter med boken. Nosferatu Tyskland 1922, regi F.W. Murnau. Filmproducenterna saknade rättigheter att filmatisera romanen och ändrade därför namnen på karaktärerna. Bram Stokers änka stämde producenterna och vann. Alla kopior av filmen skulle förstöras, men några överlevde. Dracula, som i filmen kallas Greve Orlok, spelas av Max Schreck. Dracula, USA 1931, regi Tod Browning. Filmen producerades av Universal. Dracula spelades av Bela Lugosi. Samtidigt spelades på samma studio in en spanskspråkig version. Denna regisserades av George Melford och Dracula spelades av Carlos Villarías. Uppföljare. Draculas son (1943) med Lon Chaney Jr. Draculas hus (1945) med John Carradine. I Draculas klor, Storbritannien 1958, regi Terence Fisher. Hammer Film Productions första Dracula-film, med Christopher Lee som Dracula. Uppföljare. Dracula - blodtörstig vampyr (The Brides of Dracula, 1959), regi Terence Fisher. Dracula förekommer inte i denna uppföljare. Dracula, mörkrets furste, 1966, regi Terence Fisher. Draculas vålnad, 1968, regi Freddie Francis. Blodsmak, 1970, regi Peter Sasdy. Draculas märke, 1970, regi Roy Ward Baker. Dracula A.D. 1972, 1972, regi Alan Gibson. Dracula och djävulsdyrkarna, 1973, regi Alan Gibson. The legend of the 7 golden vampires, 1974, regi Roy Ward Baker. Count Dracula, Italien/Västtyskland/Spanien/Liechtenstein, 1970, regi Jess Franco. Dracula spelas av Christopher Lee även i den här filmen, som dock inte är av Hammer. Dracula, Storbritannien, 1973, regi Dan Curtis, manus Richard Matheson. TV-film. Dracula spelas av Jack Palance. Blood for Dracula, Italien/Frankrike, 1974, regi Paul Morrissey. Dracula spelas av Udo Kier. Count Dracula, Storbritannien, 1977, regi Philip Saville. TV-film. Dracula spelas av Louis Jourdan. Greve Dracula, Storbritannien, 1979, regi John Badham. Dracula spelas av Frank Langella. Nosferatu - Nattens vampyr, Tyskland, 1979, regi Werner Herzog. Dracula spelas av Klaus Kinski. Denna film har en inofficiell uppföljare, Nosferatu a Venezia (1988). I den kallas dock Kinskis rollfigur aldrig för Dracula utan enbart för Nosferatu. Bram Stokers Dracula, USA, 1992, regi Francis Ford Coppola. Dracula spelas av Gary Oldman. Dracula, Storbritannien, 2006, regi Bill Eagles. Dracula spelas av Marc Warren. Dracula 3D, Italien, 2012, regi Dario Argento. Dracula spelas av Thomas Kretschmann.
Film i Tsarryssland
Tsarrysslands filmhistoria tar upp utvecklingen i rysk film från filmens introduktion 1896 fram till oktoberrevolutionen 1917. Den första filmvisningen i Ryssland anordnades av bröderna Lumière, och ägde rum i Moskva och S:t Petersburg i maj 1896. Samma månad spelades den första ryska filmen in, av Lumières kameraman Camille Cerf. Den visade kröningen av Nikolaj II i Kreml i Moskva. De ryska filmerna visades huvudsakligen i hyrda teaterbyggnader. Efter Lumière kom representanter från Pathé och Gaumont att öppna kontor, och i slutet av 1800-talet hade de kommit igång med filmproduktion för den ryska publiken. Riktiga biografer hade nu byggts, och utländska filmdistributörer tog över försäljningen till förevisarna, men då, 1908, producerade Aleksandr Drankov den första ryska spelfilmen, Stenka Razin, som baserades på händelser ur populära folkvisor och regisserades av Vladimir Romashkov. Ladislas Starevich gjorde Rysslands första animerade film (och den första stop motionfilmade dockteatern med story) 1910 – Lucanus Cervus. Han fortsatte med animerade filmer (varav några har bevarats och till och med finns utgivna på DVD) fram tills han emigrerade till Frankrike efter oktoberrevolutionen 1917. För sina arbeten dekorerades han av tsaren 1911. Konkurrensen från franska, amerikanska, tyska, danska, brittiska och italienska bolag, som distribuerade respektive lands filmer till de förväntansfulla ryssarna, ökade, men den inhemska filmindustrin utvecklades så pass snabbt de följande fem åren att det enbart under 1918 producerades 129 fullängdsfilmer, även om många av dem var, jämfört med utländska filmer, relativt korta. 1912 startades filmstudion Chanzjonkov, och Ivan Mozzjukhin gjorde där sin första film, en spelfilm på 2000 meter med namnet Oborona Sevastopolja ("Försvaret av Sevastopol"). Samma år introducerade ett tyskt bolag verksamt i Ryssland, regissören Jakov Protazanov för världen, och hans Uchod velikovo startsa ("Den gamle mannens bortgång"), en biografisk film om Lev Tolstoj. Tsar Nikolaj gjorde själv en del "hemmafilmer" och lät inreda en filmsal öppen för allmänheten. 1913 skrev han dock att film var "ett meningslöst ämne...även lite skadligt...dumheter...vi borde inte lägga någon tid på sådana bagateller". Tsaren lät ge en del specialassistans åt skaparna av Försvaret av Sevastopol samt ytterligare några få filmer med liknande, patriotiska teman, men för övrigt låg filmindustrin utanför statens intresse, både vad gällde bidrag och kontroll. Det fanns endast ett fåtal censurbestämmelser för nationell film – som att inte göra film om tsarerna, men i övrigt hade filmmakarna stor frihet i vad de producerade för publiken, de lokala myndigheterna var ofta mer stränga vad gällde censur och totalförbud. Detektivfilmer var populära, även olika former av melodramer gick hem. Så kom den ryska revolutionen, mitt under pågående krig. Med en publik som alltmer vände sig mot tsaren, började filmproducenterna efter februarirevolutionen göra ett antal filmer med "antitsariska" teman. Dessa, tillsammans med den vanliga dosen detektivfilmer och melodramer, fyllde biograferna då gatorna inte fylldes av revolutionärer. Förstörelsen av infrastrukturen i de största städerna, den svaga krigströtta ekonomin, lokala sovjeters övertagande av landsbygdens biografer och en del filmarbetares ogillande av kommunismen, ledde till att den ryska filmindustrin mer eller mindre var borta när Vladimir Lenin, den 8 november 1917, utropade ett nytt land, Ryska sovjetiska federativa socialistrepubliken. Den sista mer betydande ryska filmen, färdigställd 1917, Fader Sergius, fick den första filmpremiären ett år senare, i det nya landet Sovjetunionen.
Kulturimperialism
Kulturimperialism, är ett begrepp från det kalla krigets tid som var ett redskap för att försöka upphäva den betydande attraktionskraft som amerikansk populärkultur utövade, speciellt i jämförelse med det mycket svala ointresse som visades mot rysk kultur. Av begreppets förespråkare föreges det vara en kritisk benämning på en situation där ett lands eller folks kultur håller på att helt eller delvis ersättas av ett annat, mer dominerande, lands eller folks kultur (seder, språk, värderingar, religion, musik, mat, och så vidare). Begreppets belackare hävdar att begreppet i realiteten har påtagliga paralleller till främlingsfientlighet. Uttrycket används för att kritisera kulturspridning från utpekade länder och kan användas i politiska sammanhang. Som så ofta i politiska sammanhang så spelar det en avgörande roll vilket lands kultur som sprids. I politiken har begreppet också använts som ett försvarsargument mot krav på att införa mänskliga rättigheter (Sovjetunionen, Malaysia, Singapore) eller jämställdhet mellan könen (Iran). I vänsterorienterade akademiska sammanhang anses kulturimperialism historiskt ofta följt i spåren på militär imperialism och kolonibygge, men användes redan från början för situationer utan direkt militär inblandning där den kulturspridande parten ändå upplevs som handlande utifrån ett maktöverläge. Ett klassiskt grepp har varit att attackera Coca Cola, Elvis Presley eller Disney. Ett annat exempel är när lokala filmproducenter ropar på subventioner för att kunna bevara den egna kulturen genom att göra filmer på det egna språket, företrädesvis sådana som en begränsad grupp av intresserade vill betala för att se själva. Begreppet används bland annat om kristen mission utanför den traditionellt kristna delen av världen, och den globala spridningen av västerländsk, ofta amerikansk, populärkultur och konsumtionsvanor. I de stater som under det kalla kriget dominerades av Sovjet har man på motsvarande sätt talat om en förryskning av samhället, men inte under den beteckningen eftersom det var ockupantens språkbruk. Anammandet av en ny kultur, eller delar av en ny kultur, behöver inte ske med tvång utan drivs ofta av ett upplevt behov från den mottagande partens sida. Beroende på vad som anammas/påtvingas kan förluster av gammal kultur variera. Exempelvis har svenskars generellt sett ökade kunskaper i engelska efter andra världskrigets slut inte lett till minskade kunskaper i svenska , men väl i tyska.
