Fem dagar i Falköping
Fem dagar i Falköping är en svensk kortfilm från 1975 i regi av Marianne Ahrne. I rollerna ses bland andra Iwa Boman, Bodil Mårtensson och Karl-Magnus Thulstrup. Sofia är uppvuxen i Falköping, men har nu lämnat hemstaden och blivit en internationellt känd skådespelare. En dag återvänder hon till Falköping, men allting har förändrats, både människorna och staden. Hon upplever att människorna där lever i en instängd tillvaro och lämnar besviken staden. I oktober 1972 fick Stiftelsen Svenska Filminstitutet sin egen produktionsverksamhet och började då att göra kortfilmer. Genom kortfilmsformatet ville man testa tänkbara spelfilmsdebutanter och Ahrne var en av dem som fick chansen. Ahrne hade tidigare gjort flera dokumentärer för TV, men Fem dagar i Falköping var hennes spelfilmsdebut. Manuset skrevs av Ahrne och Bertrand Hurault och presenterades för Svenska Filminstitutet i april 1973. Filmen var delvis självbiografisk för Ahrnes del och hade ursprungligen titeln Sista gången syrenerna blommade. Filmen spelades in under två veckor i september 1973 i Falköping och Svenska Filminstitutets studio i Stockholm. Filmen fotades av Hans Welin och klipptes sedan av Ahrne. I december 1973 fanns en 45 minuter lång arbetskopia färdigställd. Ett problem var hur och var filmen skulle visas. Svenska Filminstitutet låg i konflikt med Sveriges Television, som filminstitutet ansåg betalade för lite. Filmen kunde därför inte visas i TV och var därtill för lång för att kunna visas som en förfilm på biograferna. Lösningen blev att visa Fem dagar i Falköping tillsammans med Stig Björkmans Den vita väggen. Projektet fick namnet Två kvinnor?. Lösningen innebar att kostnaden för Ahrnes film, 250 000 svenska kronor, betalades av H-fonderna, i stället för att belasta Svenska Filminstitutets kortfilmsprojekt, vilket hade en begränsad budget. Fem dagar i Falköping premiärvisades den 24 mars 1975 på biografen Grand och möttes av nästan genomgående positiva recensioner. Detta banade väg för Ahrne att göra sin långfilmsdebut, Långt borta och nära, vilken hade premiär 1976. Filmen är gjord i färg (Eastman Color) och inspelad i vidfilm (1,66:1). Ljudet är optisk mono och dialogen är på svenska. Expressens recensent Lasse Bergström gav filmen betyget 4/5 och kallade Ahrne för en "infallsrik och spirituell filmberättare". Han berömde vidare Iwa Bomans gestaltning av huvudrollen. Aftonbladets Jurgen Schildt skrev i sin recensioner att "det är som kartläggare av en kollektiv livsstil och en provinsmiljö Marianne Ahrne röjer sina väsentligaste tillgångar." Han poängterade även att Ahrnes film var en mer originellare film än Den vita väggen och kallade filmen "vass utan att bli ilsken, träffsäker och indiskret utan att vara mördande, privat och personlig samtidigt som den tacklar den samlade inhemska landsortsproblematiken." I Svenska Dagbladet var recensenten Hans Schiller desto mer negativ och skrev "Här finns idéer och tankar som förtjänat en bättre inramning än den veckotidningsaktiga historien om världsaktrisen som återvänder till sin hemstad (-) Iwa Boman i huvudrollen har en omöjlig uppgift." I Malmö var tidningspressen överens om att Ahrne var ett löfte, men en del menade att filmen hade en "litterär" och "uppstyltad dialog". Iwa Boman – Sofia Dahl, skådespelare. Bodil Mårtensson – Mia. Karl-Magnus Thulstrup – morfar. Helge Skoog – journalist. Pierre Fränckel – Pierre. Originalmusik av Bengt Ernryd. "Are You Lonesome Tonight?" (Roy Turk, Lou Handman). "Over the Rainbow" (musik: Harold Arlen, text: E.Y. Harburg, svensk text: Kar de Mumma, Nils Perne (Jokern). "Zambesi" (musik: Nico Carstens, text: Anton De Wahl, svensk text: Olle Helander (Hello). "Den himmelska härligheten".
Cinemateket
Cinemateket är en visningsverksamhet av film arrangerad på statligt uppdrag via Svenska Filminstitutet. Verksamheten, som startade 1964, presenterar äldre och nyare film som inte finns tillgänglig på den ordinarie biorepertoaren. Den har (2016) verksamhet i Göteborg, Malmö och Stockholm, och 2017 inleds digital visningsverksamhet även på tio andra orter. Själva namnet "Cinemateket" kom från Henri Langlois Cinémathèque. Förhistorien till Cinemateket-verksamheten daterar sig till 1933 och bildandet av Svenska Filmsamfundet. Då var målsättningen att rädda arvet från stumfilmens era, några år efter ljudfilmens genombrott och då totala dominans i biosalongerna. Dessutom ville man förbättra kvaliteten för svensk film. Organisationen bytte 1940 namn till Filmhistoriska samlingarna. De filmhistoriska samlingarna donerades till det 1963 bildade Svenska Filminstitutet, och 15 september året efter inleddes "Filmklubbens" (egentligen Filminstitutet Filmklubb) verksamhet med en visning av Cirkus av Charlie Chaplin (på rekommendation av Ingmar Bergman). Visningslokal var då Z-salen i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Cinematekets visningar genomförs på statligt uppdrag via Svenska Filminstitutet, med målsättning att kunna ge besökarna tillgång till hela filmhistorien (och inte bara de nyproducerade filmer som dominerar biorepertoaren). De inkluderar stumfilm med levande musik, liksom en del förhandsvisningar. Verksamheten har varit centrerad till olika hyrda film/biosalonger/">biosalonger i Göteborg, Malmö och Stockholm. I Stockholm visar man även film i Svenska Filminstitutets egen byggnad Filmhuset, byggd 1970. Visningarna i Göteborg inleddes hösten 1967, då i en av hörsalarna på Stadsbiblioteket. Premiärfilmen 20 september 1967 var Norrtullsligan av regissören Per Lindberg. Malmö kom med på Cinematekets karta först 1988, då visningarna inleddes på biografen Spegeln, första film var Linje Lusta. Från starten var medlemskap obligatoriskt för att kunna se på Cinematekets visningar. Sedan 2014 har dock medlemskravet avskaffats (även om medlemskort ger rabatt på biljetten), bland annat med hänsyn till besökare under 15 år. Som en del av verksamheten gör vissa visningar inom ramen för "Unga Cinemateket". Dessutom är visningarna gratis för besökare under 15 år (se dock åldersgräns). Våren 2016 meddelade Svenska Filminstitutet att man tänkte förändra utbudet från och med våren 2017. Man tänker under etiketten "Cinemateket c/o" satsa mer resurser på visningar i digitalt format utanför de tre storstadsregionerna – inklusive i Skövde och Norrköping – samtidigt som filmutbudet skärs ner kraftigt i Göteborg och Malmö. Orsaken är, enligt Cinemateket, att det blivit svårare att få tag på filmkopior på fotografisk film från distributörerna, vilket begränsar möjligheten att göra parallella visningar av samma film på olika orter. Analoga filmkopior i olika arkiv förvaras i allt högre grad utan visningar, vilket förlänger de ofta värdefulla kopiornas livslängd. Samtidigt har utbudet av digital film blivit allt större, vilket enligt Cinemateket lett till ett behov av att sprida film även till orter som inte längre kan visa film analogt. På Capitol i Göteborg, där man under senare år haft det högsta publiksnittet av de olika Cinemateket-biograferna, förväntas 2017 innebära att över 100 av de 130 årliga visningarna försvinner. Det minskade utbudet av analoga filmkopior kommer sannolikt även att påverka Cinematekets Stockholmsverksamhet bortom Gärdet. Cinematekets digitala "landsortssatsning" 2017 genomförs på försök och rör tio olika städer. I Göteborg har Cinemateket sedan 1999 visningar på Bio Capitol. Under senare år (exempelvis 2016) genomförs cirka 130 filmvisningar på bion, vilket motsvarar cirka fem filmer i veckan under vår- och höstsäsongerna. I Malmö har Cinemateket visningar på biografen Spegeln. Antalet visningar per år är cirka 120 – fyra i veckan under vår och höst.
Stiftelsen Ingmar Bergman
Stiftelsen Ingmar Bergman är en svensk stiftelse. Stiftelsen Ingmar Bergman har till syfte att förvalta Ingmar Bergmans Arkiv, samt att föra vidare kunskap om Ingmar Bergman och hans konstnärskap. Vidare ska stiftelsen främja intresset för svensk film och kultur. Stiftelsen bildades på initiativ av Bergman och dåvarande vd för Svenska Filminstitutet Åse Kleveland år 2002. Stiftare är Svenska Filminstitutet, Dramaten, Svensk Filmindustri och Sveriges Television. Grunden till stiftelsen lades med Ingmar Bergmans donation till Svenska Filminstitutet av sitt privata arkiv, bestående av manuskript och annat arbetsmaterial från en drygt sextioårig karriär. Vid stiftelsens bildande överläts samlingarna till Stiftelsen Ingmar Bergman. Senare har ytterligare material tillkommit, från exempelvis Bergmans tjänsterum på Dramaten, från Hedvig Eleonora församling (där Bergmans far, Erik Bergman, som varit församlingens kyrkoherde hade samlat en del material relaterat till den unge Bergmans karriär), från Kenne Fant, Käbi Laretei, Liv Ullmann och andra institutioner och privatpersoner. Jan Holmberg är stiftelsens VD sedan 2010. Jan-Erik Billinger, chef för avdelningen Filmarvet på Filminstitutet, utsågs till styrelseordförande 2012. Ingmar Bergmans Arkiv är ett personarkiv, bildat 2002 och ägt av Stiftelsen Ingmar Bergman. Det består av cirka fyrtio hyllmeter med tusentals dokument (manuskript från utkast till regimanus, arbetsböcker, dagböcker, fotografier, skisser, bolagshandlingar med mera) och cirka 10.000 brev till och från Ingmar Bergman. Det är ett av världens främsta personarkiv över en enskild filmskapare. Samlingarna är, i enlighet med Ingmar Bergmans gåvobrev, tillgängliga för forskare och välrennomerade skribenter. Sedan 2007 finns Ingmar Bergmans Arkiv uppfört på Unescos lista som världsminne.
Marianne Ahrne
Siv Marianne Ahrne, född 25 maj 1940 i Lund, Malmöhus län, är en svensk filmregissör och författare. Hon har sedan tidigt 1970-tal varit aktiv med en mängd kortfilmer och dokumentärer i olika ämnen, producerade både för svensk och utländsk TV. Dessutom har hon varit inblandad i flera TV-serieproduktioner och teateruppsättningar samt under senare år skrivit ett antal böcker. Åren 2003–2006 var hon filmkonsulent på Svenska filminstitutet. Ahrne växte upp i Falköping hos sina morföräldrar men bor numera i Stockholm. Hon studerade vid Lunds universitet och blev 1965 filosofie magister. Hon var 1966-1967 förste amanuens vid Umeå universitet, gick 1967-1969 regilinjen vid Svenska filminstitutet. Hon har också varit litteraturkritiker i Svenska Dagbladet och filmkritiker i filmtidskriften Chaplin. Efter en rad kortfilmer och dokumentärer inspelade i såväl Sverige som många andra europeiska länder med start 1967 spelfilmsdebuterade hon 1976 med den uppmärksammade långfilmen Långt borta och nära, som även fick Guldbagge för Bästa regi, en skildring av relationen mellan en mentalvårdare och en stum patient vars tema hon vidareutvecklar i debutromanen Äppelblom och ruiner (1980). Hon har inspirerats mycket av den polske teaterteoretikern, skaparen av den fysiska teatern, Jerzy Grotowski, och skildrat honom i såväl boken Katarina Horowitz drömmar (1990) som filmen Jerzy Grotowskis Teatr Laboratorium (1992, för italienska TV RAI). Hon har också samarbetat mycket internationellt, bland annat med franska författaren Simone de Beauvoir (prisbelönta filmen Promenad i de gamlas land med mera). Marianne Ahrne skildrar ofta kontaktproblem mellan män och kvinnor och är intresserad av psykoanalytiska processer. Hon har företagit ett stort antal upptäcktsresor i bland annat svårtillgängliga trakter av Asien och Afrika, vilket hon skildrar i flera av sina böcker. 1989 skildrar hon i filmen Kamelresan hur hon begav sig till indiska Rajasthan för att delta i kapplöpningstävling med kameler. Hon är en av ledamöterna i Skaraborgs Akademi. 2003–2006 var hon filmkonsulent på Svenska filminstitutet och har där varit inblandad i ett stort antal svenska filmer, och deltog bland annat i manusarbetet till storfilmerna om Arn. Flera av hennes filmer och böcker har prisbelönats internationellt, såsom TV-serien Maskrosbarn (1989, Bästa regi respektive Manus, Monte Carlofestivalen). Hon har även skrivit dramatik och regisserat på teater och på Radioteatern. Hon ska inte förväxlas med sin namne, översättaren Marianne Ahrne, född 1944, som har översatt böcker av Marcel Mauss och Torben Weinreich till svenska. *Tagning Bodishka och hunden [1967])*(*Från ett avlägset land [1968])*. Ferai (1h, dokumentär för RAI, 1970). Få mig att skratta (20 min, dokumentär för TV, 1970). Balladen om Therese (10 min, för TV, 1970). Illusionernas slott (5 min, för TV, 1970). Om abort (30 min, dokumentär för TV inspelad i Frankrike, 1971). Italienska skilsmässor (30 min, dokumentär för TV, 1971). Jag gillar inte att leva ute i det fria (10 min, för TV, 1972). Den siste riddarvampyren (25 min, för TV, 1972). Schackspelet (5 min, för TV, 1972). Storstadsvampyrer (25 min, dokumentär för TV, 1972). Varning för tjuren! (25 min, dokumentär för TV, 1972). Camargue – det förlorade landet (30 min, dokumentär för TV, 1972). Drakar, drömmar – och en flicka från verkligheten (45 min, dokumentär för TV, 1974). Promenad i de gamlas land (76 min, dokumentär för TV, 1974). Fem dagar i Falköping (45 min, för bio, 1975). Långt borta och nära (1h 42 min, 1976). Frihetens murar (90 min, 1978). Svenska färger (kortfilm för bio, 1981). Wien – i skuggan av det förflutna (1h, för TV, 1986). På liv och död (90 min, med Lena Olin, 1986). Kamelresan (55 min, dokumentär för TV, 1989). Santosh – ökenflickan (15 min, för TV, 1989). Anand – en pojke med två ansikten (15 min, dokumentär för TV, 1989). Varsågod och rid! (10 min, för TV, 1989). Resa i åskådarens inre (1h, dokumentär för RAI, 1991).
Novellfilm
En novellfilm är en längre kortfilm. Som novellfilm brukar räknas kortfilmer från cirka 20 minuter och upp till långfilmslängd. Vanligtvis är en novellfilm dock knappt 30 minuter, för att passa TV-kanalernas tablåsättning. Novellfilm har under 2000-talet marknadsförts av Svenska Filminstitutet under namnet "Svensk novellfilm". Enligt Svenska Filminstitutets normer ska en novellfilm ha en speltid på 28 minuter. Den röda ballongen (1956). Uppehåll i myrlandet (1965). Final Fantasy VII: Last Order (2005).
Kultur i Stockholm
Stockholm har som Sveriges huvudstad många nationella och lokala kulturinstitutioner, både statliga, kommunala och privata, och ett aktivt kulturliv. Kulturhuset på Sergels torg anses vara Sveriges största kulturhus. Tre av Unescos världsarv ligger i Stockholmsområdet, Drottningholms slott och Birka (båda i Ekerö kommun), samt Skogskyrkogården (Stockholms kommun). Några av Stockholms största turistattraktioner är Vasamuseet och Skansen på Djurgården och högvakten vid Stockholms slott. 1998 var Stockholm europeisk kulturhuvudstad. Ett av Stockholms mest kända bibliotek är Stockholms stadsbibliotek, som ritades av arkitekten Gunnar Asplund och invigdes 1928. Stadsbiblioteket finns med bland de 20 vackraste biblioteken i världen, enligt tidskriften Conde Nast Traveler. Förutom Stadsbiblioteket finns de drygt 40 Stockholms stadsdelsbibliotek som tillsammans har över 10 miljoner besökare varje år. Andra bibliotek av intresse. De första försök med permanenta biografsalonger i Stockholm gjordes i slutet av 1800-talet efter att kinematografen hade demonstrerats på Stockholmsutställningen 1897. Innan dess var det mest kringfarande som visade upp biografen som en sorts kuriös underhållning. År 1905 hade Stockholm tio biografer och vid utgången av 1909 hade siffran stigit till 25 fasta biografsalonger. Flest antal biografer fanns 1943, då hade Stockholm 110 salonger. Flest biobesökare noterades 1956 med 16,8 miljoner. Denna toppnotering har aldrig överträffats sedan dess. Den äldsta biografen som fortfarande är i drift är Zita, som uppfördes 1913 med namnet Vinterpalatset. Stockholms vackraste biograf är Skandia-Teatern, ritad av Gunnar Asplund och invigd 1923. Samtida konstexperter beskrev den som ett mästerverk. Skandiateatern är en av få kvarvarande singelbiografer i staden, den renoverades 2001 och skyddas av kulturmiljölagen. På 1990-talet och senare öppnade flera nya "Filmstäder", SF:s koncept för multibiografer. Namnet härrör från SF:s legendariska studioanläggningar Gamla Filmstaden i Råsunda och användes första gången 1980. I Stockholmsområdet finns Filmstaden Sergel, Filmstaden Söder, Filmstaden Heron City, Filmstaden Camera, Filmstaden Kista, Filmstaden Råsunda, Filmstaden Vällingby och Filmstaden Sickla. Stockholms filmfestival arrangeras varje höst sedan 1990. Festivalen grundades av bland andra Ignas Scheynius och drivs av en ideell organisation med bidrag från Stockholms läns landsting, Stockholms stad och Svenska filminstitutet. Stockholms filmfestival anordnar även Stockholms filmfestival Junior för barn och unga i april samt Stockholms filmfestival Sommarbio i augusti. Under fem kvällar visas film under bar himmel i Rålambshovsparken. Tempo dokumentärfestival är Sveriges största festival för dokumentärfilm. Ett flertal mindre filmfestivaler arrangeras också i Stockholmsområdet, exempelvis Franska filmfestivalen, Kino Rurik, den ryska filmfestivalen, Cinemafrica, Balkan new film festival, Stockmotion, Stockholms läns filmfestival för alla åldrar, Stockholms feministiska filmfestival och Cinema Queer som är Stockholms största internationella queerfilmfestival. Biografutbudet sträcker sig från lilla Zita i Folkets Bios regi och gamla Biografen Tellus i Midsommarkransen, till stora biografanläggningar som SF Bios Filmstaden Sergel vid Hötorget och Heron City i Kungens kurva i Huddinge kommun. Film Stockholm är ett regionalt resurscenter för film inom Stockholms läns landstings kulturförvaltning, på uppdrag av Svenska Filminstitutet. Stockholm har flera betydande konstmuseer som Moderna Museet och Nationalmuseum för modern respektive äldre konst. Bland Stockholms övriga konstmuseer finns exempelvis Millesgården, Thielska galleriet, Waldemarsudde, Bonniers porträttsamling och Nordiska museet. Det finns ytterligare utställningshallar för nutida konst, som Liljevalchs konsthall sedan 1916 och med Vårsalongen, sedan 1921, samt Magasin 3 (1987). Tensta konsthall (1998), Färgfabriken (1995) ochBonniers konsthall (2006).
