Rekvisita
Rekvisita är de lösa föremål som används inom film, fotografi, teater och levande rollspel för att fylla en funktion, betona och utgöra miljön eller skapa en stämning. Klassiskt är rekvisitan ett av tre ting på en scen. Övriga ting på en scen är skådespelare (inklusive statister) och kulisser.(Kostymen har också en stor del av uttrycket i en föreställning/film.) Den avdelning som har hand om rekvisita kallas för rekvisitan och personen som ansvarar för med rekvisita i en produktion kallas för rekvisitör/attributör. Summan av allt på en scen förutom skådespelare och statister kan sammanfattas med ordet dekor/scenografi.
Rekvisitör
En rekvisitör är en person som förser skådespelare med nödvändiga föremål/rekvisita för att stärka deras rolltolkning, samt med den dekorrekvisita som ingår i scenografin. Rekvisitörer anlitas vid teaterföreställningar, filminspelningar och TV-program. Tillsammans med regissören, scenografen och projektledaren går de i planeringsskedet igenom manus för att bestämma vilken rekvisita som behövs. Föremålen hämtas från förråd, köps, tillverkas, hyrs eller lånas på olika håll. Arbetet är mycket rörligt. Ibland är det svårt och kräver stora ansträngningar att få fram rätt saker. Rekvisitören bygger upp ett kontaktnät, såväl inom som utanför den egna branschen för att snabbt få fram rekvisita. De har också budgetansvar. Ofta har rekvisitören hand om ett förråd, vilket innebär registrering och katalogisering av föremål. Rekvisitörer kan också ha ansvar för transport av rekvisita, till och från föreställningar och inspelningsplatser. På flera teatrar har rekvisitören även hand om tillverkning av rekvisita. Gränsen mellan attributör (den person som ansvarar för rekvisitan under föreställningen) och rekvisitör (den som ansvarar för rekvisitans funktion och utseende) är flytande och ibland sköts uppgiften av samma person. Vid mindre teatrar och turnéer sköter några få teatertekniker alla uppgifter som hör till rekvisitan.
Repetition
Repetition är upprepande övningar på egen hand eller tillsammans med andra för att lära sig något utantill. Repetition förekommer inför olika produktioner som exempelvis film, teater och konserter, eller andra evenemang såsom bröllop. Deltagarna i repetitionen tränar oftast utan publik och framför en del av eller ett helt framträdande för att lära in hur det bäst ska kunna göras offentligt. Man lär sig repliker eller sånger, danser, musik och scenografier och upprepar dem ofta många gånger - repeterar - för att säkra framförandet, använder sådan rekvisita och dräkter (särskilt de skor) som kan inverka på framförandet, testar även olika koncept och prövar scenanvisningarnas gångbarhet. Utöver de som ska agera inför publik är oftast även en regissör, regiassistenter, ljudtekniker, ljustekniker, kostymörer och annan anlitad personal närvarande. Lokaler som regelbundet används till repetitioner kallas för repetitionslokaler eller replokaler. Som replokal kan även den plats fördelaktigt användas där underhållningen ska framföras inför publik, när den är ledig för repetitioner.
Testamentet (opera)
Testamentet (tjeckiska: Věc Makropulos, ordagrant: 'Makropulosaffären') är en opera i tre akter med text och musik av Leoš Janáček efter en pjäs av Karel Čapek. Operan uruppfördes 18 december 1926 på Nationalteatern i Brno. Svensk premiär 30 januari 1965 på Kungliga Operan i Stockholm. Nästa svenska uppsättning var i Malmö 1978. Därefter återkom den 2003 på Kungliga Operan. I GöteborgsOperans uppsättning 2015 sjöng man på originalspråket tjeckiska med svensk översättning på textmaskin. Čapeks komedi var inte någon bra förlaga för ett operalibretto i traditionell bemärkelse, men tonsättaren fascinerades av den märkliga gestalten Emilia. Med denna kyliga, cyniska och oåtkomliga kvinna, som först sent i stycket får mänskliga drag, lyckades han skapa en motsägelsefull hjältinna. Tonsättningen av de långa juristiska texterna, den moderna rekvisitan, till exempel telefon och bil på scenen, gör Testamentet till en för 1920-talet typisk Zeitoper. Janáček utvecklade här en ny musikstil. Den viktigaste inspirationskällan blev den musik som skrevs i kretsen runt Arnold Schönberg. Janáček skrev visserligen inte någon tolvtonsmusik, men han gav för att uttrycka spänningen i kriminalhistorien här större utrymme åt kromatiken än i sina tidigare scenverk. Händelseförloppet sker i rask takt, som i en teaterpjäs. Operan saknar avslutade nummer (arior) och präglas därför av en nästan genomgående recitativisk konversationsstil, som tack vare den färgrika instrumentationen inte framstår som ett torrt deklamerande utan genom den egenartade språkmelodin utövar en alldeles speciell tjusning. Den 5 januari 1996 skulle Testamentet öppna säsongen på Metropolitan Opera i New York. Tenoren Richard Versalle sjöng rollen som advokatbiträdet Vítek, som i början av denna uppsättning befann sig högst uppe på en sex meter hög stege. Efter bara några minuter in i operan drabbades Versalle av en dödlig hjärtattack, precis efter att ha sjungit raden Du kan endast leva så länge, och föll handlöst ner till scengolvet. Ridån gick då ner och efter några minuter kom beskedet att Versalle var död. Premiären avbröts och ställdes in. Den tomma scenen på en stor teater. Efter föreställningen uppvaktas Emilia av sina tillbedjare, däribland Vítek, Gregor och diplomaten Hauk-Šendorf. Bland dem finns även Janek Prus, trots att denne är förlovad med Kristina, Víteks dotter. Hauk-Šendorf tycker att Emilia Marty liknar den spanska sångerskan Eugenia Montez, som han älskade för 50 år sedan. Jaroslav Prus berättar att han bland sina papper har funnit breven från Ellian MacGregor och att Ellian enligt hans mening var identisk med en viss Elina Makropulos. Emilia vill köpa breven av Jaroslav. När denne vägrar att sälja dem, försöker hon övertala Janek Prus att stjäla dokumenten från fadern. Deras samtal avbryts av Jaroslav, som jagar bort sonen och träffar en överenskommelse med Emilia: Hon får papperen om hon går med på att tillbringa en natt tillsammans med honom. Emilia Marty, tidigare Elina Makropulos, operasångerska (sopran). Vítek, advokatbiträde (tenor). Kristina, hans dotter (mezzosopran). Baron Jaroslav Prus (baryton). Doktor Kolenaty, advokat (basbaryton). Greve Hauk-Šendorf, diplomat (tenor). Mansröster bakom scenen (manskör). The Makropulos affair. Söderström, Dvorský, Blachut. Kör från Wiener Staatsoper. Wiener Philharmoniker. Mackeras, dirigent. Decca 430 372-2. 2 cd.
Forcerat perspektiv
Exempel på tvingande perspektiv. En hel del filmer på 50 och 60-talet, främst b-filmer, hade ofta inslag av denna teknik och kunde ibland färdigställas utan tillräcklig kunskap om ljusteknik, vilket kunde resultera i att förgrundens aktörer kom att verka oskarpa eller felaktigt exponerade. Då miniatyrmodeller måste belysas mycket hårdare än scenens huvudfokus, kommer de, vid användande av för filmindustrin typiska ljuskällor, att utsättas för en kraftig temperaturhöjning . De måste därför från början vara konstruerade för att tåla detta. Peter Jacksons filmtrilogi om Sagan om ringen använder ett nära nog ständigt "tvingat perspektiv". Karaktärer som synbarligen står bredvid varandra i filmen, står under filminspelningen med avsevärt avstånd från varandra i djupled. Detta får filmens småvuxna karaktärer, som Hober och dvärgar, att framstå som passande små gentemot andra karaktärer. En ny teknik med denna princip utvecklades i samband med filmserie som möjliggjorde rörliga tagningar. Delar av scener var placerade på rörliga plattformar som mer precis kunde samköras med kamerans förflyttningar, så att den optiska illusionen kunde bevaras vid tagningens alla ögonblick. Samma teknik användes även i Harry Potter-filmerna för att få karaktären Hagrid att se jättelik ut. Notera att rekvisita jämte Harry och hans vänner är av normal storlek, medan de som syns samtidigt som Hagrid i själva verket är nedskalade. Tekniken utvecklades runt en nodal point-axel, som synkroniserar kamerans panoreringsaxel med den punkt mellan linsen och bländaren där kamerans ljusaxel befinner sig. En annan metod är att filma mindre karaktärer är att använda rekvisita av normal storlek under tagningen för att sedan använda nedskalad rekvisita under de större karaktärernas tagning och sedan kombinera de olika tagningarna digitalt. Detta är förmodligen en mer kostnadseffektiv och kvalitativ modern lösning, som kan förmodas användas allt mer vid bluescreen-filmning i tv-produktioner. Som i många filmer och effekter, kan forced perspective användas för att åskådliggöra komik. Det typiska är att ett objekt eller en karaktär porträtteras i en scen och får sin storlek definierad av omgivningens storlek. Karaktären interagerar sedan med referensen, vilket startar processen att visa betraktaren att den blivit utsatt för ett tvingat perspektiv. Helan och Halvan-filmen Brats från 1930, använde ett tvingat perspektiv för att åskådliggöra Helan och Halvan som vuxna samtidigt som de spelade sina egna söner. Ett annat komiskt exempel kan hittas i komedin Top Secret!, där en scen som verkar börja med att en ringande telefon i förgrunden påkallar uppmärksamhet från en karaktär i bakgrunden. När denne sedan rör sig mot kameran och närmar sig telefonen och tar upp luren, blir det plötsligt uppenbart att telefonen var extremt överdimensionerad istället för att bara vara nära kameran. En annan scen i samma film börjar med en närbild på ett armbandsur, medan nästa scen visar att karaktären har en enorm klocka. Samma teknik används även i Dennis Waterman-sketchen i serien Little Britain från brittiska BBC. I tv-versionen används överdimensionerad rekvisita för att karaktären Waterman som i verkligheten har normallängd, ska se ut att vara knappt metern lång. I en del fall är han ännu mindre, då han figurerar ihop med en skolåda, vilken han förefaller att vara jämnstor med. I komedin Father Ted från Channel 4 skapar idén med forced perspective bryderi. Father Ted förklarar för Father Dougal att de små plastkorna han håller i handen ser större ut än de riktiga korna som Dougal kan se på åkern, därför att de befinner sig 'längre bort'. Ted misslyckas då Father Dougal är oförmögen att förstå konceptet med perspektiv. Den mest spridda och vardagligaste användningen av det tvingade perspektivet ses förmodligen i de foton där en person i förgrunden förefaller att stötta det lutande tornet i Pisa.
Kyskhetsbälte
Ett kyskhetsbälte (även florentinskt bälte, venetianskt bälte eller venusgördel) är en anordning varmed en kvinna eller man förhindras från sexuellt umgänge men i övrigt kan leva ett väsentligen normalt liv. Historiskt sägs män ha använt kyskhetsbälten för att försäkrat sig om hustrurs och älskarinnors trohet. Detta skall särskilt ha skett i samband med medeltida korståg, även om historiska belägg för detta saknas. Idag förekommer kyskhetsbälten som rekvisita i hierarkiska rollspel. Tillverkade i moderna material kan dessa användas kontinuerligt under lång tid. Huruvida kyskhetsbälten faktiskt använts i historien är tveksamt, eftersom de med traditionella material snart skulle orsaka dödliga sår och infektioner. Det är däremot belagt att de tillverkats i små mängder som leksaker för den italienska överklassen under senrenässansen. Under 1800-talet frodades vidare romantiska föreställningar om medeltiden, och museer lät tillverka kyskhetsbälten som utan grund påstods vara korrekta kopior av medeltida exemplar. Ett bälte från omkring 1700 som finns i Köpenhamn består av en gördel från vars främre mittpunkt en låsbar metallbygel går nedåt, rundad efter underlivet och avsedd att fästas baktill på bältet. Bygeln är försedd med två metallplattor. Kyskhetsbältet, som omnämns från 1200-talet, har måhända uppkommit i Florens. Även Amerikas indianer använde sådana. Flera exemplar av kyskhetsbälten fanns i början av 1900-talet på museer, till exempel i Venedigs arsenal, i Musée de Cluny i Paris, i Breslau, i Rosenborgs slotts samlingar i Köpenhamn, i Erbach (Odenwald) m.fl. ställen. Om alla dessa är äkta kan inte avgöras.
Generalrepetition
Generalrepetition, vardagligt genrep, är (ofta) den sista repetitionen av exempelvis en teaterföreställning eller en konsert före premiären. Den kan ibland vara offentlig, därmed kan av kommersiella skäl ibland fler repetitioner (till exempel även den näst sista) kallas för generalrepetition, eftersom en generalrepetition av naturliga skäl motiverar högre biljettpriser än en vanlig repetition. Den engelska termen för motsvarande repetition är dress rehearsal, vilket sätter fokus på att det är den repetition då all kostym, mask och rekvisita ska användas.
Charlotte Engelkes
Charlotte Engelkes, född 19 november 1962 i Stockholm, är en svensk regissör, dansare, sångerska och performanceartist som arbetar inom modern dans, teater och performance. Engelkes har uppträtt i liveföreställningar över hela världen och i både svenska och utländska TV-program. Charlotte Engelkes sökte som 11-åring in till operabaletten, men kom inte in. I tonåren började hon som påklädare på Kungliga Teatern där hon arbetade i sju år. Den egna dansen började hon inte med på allvar förrän hon var 19 år. Åren 1982-88 var Charlotte Engelkes med i den svenska orientaliska dansgruppen Astarte och genomförde 100-tals föreställningar årligen på olika teatrar, festivaler, studieförbund, äldreboenden, ambassader, jubileer, Stockholms Konserthus och Kulturhuset samt flertalet turnéer runtom i Sverige och på Malta. 1988-95 samarbetade hon med den belgiske avantgarderegissören Michael Laub och gjorde flera turnéer till Europas internationella Dans- och Teaterfestivaler. 1996 framförde hon sitt första solostycke "The solo". 1997-99 arbetade Engelkes med den tyske författaren och koreografen Raimund Hoghe och turnerade på olika dansfestivaler runt om i Europa och Sverige. Från 1999 till 2010 samarbetade Charlotte Engelkes med den tyske kompositören och regissören Heiner Goebbels i musikteaterprojektet "Hashirigaki" vilket ledde till turnéer i en rad länder runt om i Europa, Asien och USA. Åren 2002-08 samarbetade Engelkes med den kinesiske regissören Ong Keng Sen i föreställningar som "Search Hamlet", "The Global Soul, the Buddhaprojekt" och "Vivien and the Shadows". Sedan 2003 är hon medlem i tyska danskompaniet Sasha Waltz och Guests, med vilka hon gjort turnéer till Sydney, München och Berlin. Föreställningen "Inside-Out" öppnade Kulturhuvudstaden Graz 2003 och fanns på repertoaren de kommande åren i Berlin, Amsterdam, Luxemburg och Avignon. Som dansare i "Dido och Aeneas" spelades föreställningen bland annat i Tyskland, Italien, Nederländerna, Luxemburg, Danmark, Spanien, Israel, Frankrike och Australien. I både soloperformance och ensemblestycken utforskar Charlotte Engelkes olika konstformer samtidigt i en blandning av teater, musik, opera, dans och varieté. I dessa genreöverskridande allkonstverk använder Engelkes ansiktet, kroppen, musiken, rekvisitan och kostymer i allsköns blandning och fantasirikedom. Föreställningarna är poetiska, barocka, mystiska och innehåller både existentiella djup och ytlig humor. De för tankarna till både aktionskonst, body art och happenings. Teman som återkommer är utforskandet av rummet och tiden och människan i världen. Sårbarheten och komedin ligger nära det storstilade och högstämda. Charlotte Engelkes har berättat att hon som påklädare sniffade på dansarnas skor och grät. "Jag har bearbetat ballerinatraumat i de flesta av mina föreställningar där det ofta finns ett inslag av att jag leker balett. Man är alltid nära sin lilla flicka.". Inte sällan spelar hon många roller själv i en uppsättning. "Det är alla ingredienserna som jag tycker om att ta tag i", har hon sagt. Hon gestaltar gärna självutplånande kvinnor som tar mycket plats. Hon betecknar sin scenkonst snarare som gudomlig än feministisk. Charlotte Engelkes arbetar utifrån teaterkonsten med befintlig musik som hon gör om, remixar. "Jag klipper och klistrar", som hon uttryckt det. Engelkes har byggt upp sin operainspirerade röst genom mängder av sånglektioner. Musikaliskt har hon inspirerats av olikheter som Chopin, Wagner, Mahalia Jackson, Janis Joplin och Sparks. Hon vill ta ner den etablerade högstämda tonen i den klassiska operan. Hon gillar operauttrycket och att det blir tillgängligt för alla och tycker om att "plocka ut det smaskiga" ur operastyckena. Utanför Europa har hon uppträtt i bland annat i Singapore, Minneapolis, Los Angeles, Hongkong, New York, Sydney, Seoul, Jerusalem och Taiwan. Vid invigningen av Swedish Pavillon day på Expo Shanghai 2010, i närvaro av bland andra Carl XVI Gustaf, var hon både konferencier och artist.
