Restaurang Prinsen
Restaurang Prinsen är en anrik restaurang belägen i fastigheten Pumpstocken 11 vid Mäster Samuelsgatan 4 på Norrmalm i Stockholm. Prinsen öppnade som "Café du Prince" år 1897 och finns fortfarande kvar på samma plats. Prinsen hör därmed till en av Stockholms äldsta innerstadskrogar som bedriver sin verksamhet i obruten följd på oförändrad adress. I samband med Allmänna konst- och industriutställningen 1897 rådde framtidsoptimism i Stockholm och flera nya ölstugor och restauranger öppnade i staden, bland dem även en vin- och ölstuga vid namn Café du Prince. Stället startades av bokhållerskan Agnes Mathilda Rosén i den nybyggda fastigheten Pumpstocken 11 i hörnet Mäster Samuelsgatan / Biblioteksgatan vars arkitekt var Johan Laurentz. Prinsens föregångare var dock betydligt mindre än dagens restaurang. Redan efter ett år tog kaféidkerskan Tekla Andersson över verksamheten och 1903 trädde Josefina Maria Eriksson in som ägare. Även hennes tid på Café du Prince blev kort och 1905 var det dags för nästa ägarbyte. Då tog Augusta Wilhelmina Forsberg från Vissefjärda i Småland över. Hon var bara 21 år gammal och drev stället ända till sin pensionering 1952. Under hennes tid byttes både namn och inriktning. Café du Prince blev Restaurang Prinsen (eller Kafé Prinsen) och ölstugan med matservering förvandlades till fullskalig restaurang, dock inget annat än öl fick serveras i alkoholväg. Atmosfären liknade fortfarande en tysk Bierstube. År 1916 genomfördes en omfattande ombyggnad efter ritningar av arkitekt Sam Kjellberg. Delar av denna ombyggnad präglar fortfarande dagens lokal. Dit hör bland annat de stora spegelväggarna, de panelklädda pelarna och de intima alkoverna i den norra väggen. Efter Augusta Wilhelmina Forsbergs tid förvärvades lokalen 1952 av teater- och filmmannen Anders Sandrew för 100 000 kronor. Han hade varit trogen stamgäst sedan länge och planerade nu en kvarterskrog för konstnärer, författare, skådespelare och biobesökare från trakten runt Biblioteksgatan och Stureplan. Kort efter förvärvet lät han bygga om Prinsen som blev en sorts franskinspirerad bistro med "vällagad svensk husmanskost i rikliga portioner". För det praktiska arbetet ansvarade igen en kvinna, Annika Törnqvist, som skötte Prinsen i nära samarbete med Sandrew. För honom blev restaurangen en ekonomisk och publik framgång inte minst på grund av motbokens avskaffande som bidrog till att uteätandet tog fart. När Sandrew avled 1957 övertog Annika Törnqvist (gift Bornebusch) hela rörelsen. Hon efterträddes i början av 1960-talet av sin son, Peder Bornebusch, som även drev Wärdshuset Godthem på Djurgården. Det var han som introducerade maträtten plankstek i Sverige. Så blev "Plankan" även en av Prinsens paradrätter. Bland andra rätter från Bornebuschs tid märks "Entrecôte Café de Paris" som han tog hit från Café de Paris i Genève. Han medgav dock själv att hans variant inte var lika bra som originalet. År 1986 tillträdde åter nya ägare med krögaren Bengt Sörås (född 1958), reklammannen Leon Nordin (1930–2016) och dennes son kocken Peter Nordin (född 1958). De ville förvandla restaurangen att kunna möta 1980- och 1990-talens trendiga konkurrens som växte upp kring Stureplan. Köksutrustningen förnyades och flera ombyggnader och reparationer genomfördes tillsammans med fastighetsägaren Hufvudstaden AB. Från och med 1989 drevs Prinsen i ensam regi av Peter Nordin tillsammans hustrun, konditorn Carina. Sedan 2010 ingår Prinsen och ett tiotal andra restauranger i PDF Brasserie Group där Peter Nordin blev majoritetsägare. PDF syftar på Peter Nordin, Danijel Güven och dennes bror Filip. År 2017 lämnade Nordin företaget och därmed även Restaurang Prinsen. Därefter delades ägarskapet i PDF Brasserie Group av Danijel och Filip Güven. 2018 hette krögaren på Prinsen Danijel Güven, köksmästaren Karl Mogren och sommelieren Theo Stefanidis.
Klas Olofsson (företagsledare)
Klas Tuve Olofsson, född 20 januari 1943 i Stehags församling, Malmöhus län, är en svensk direktör. Efter filosofie kandidatexamen i Lund 1968 var Olofsson statgranskare vid Stockholms stads finansavdelning 1969–70, biträdande sekreterare i 1968 års beredning om stat och kyrka 1970–72, fullmäktig i Nordiska ministerrådets kultursekretariat i Köpenhamn 1972–73, byråchef där 1974–75, direktör för kultursekretariatet 1975–81, verkställande direktör för Svenska Filminstitutet 1982–89 samt verkställande direktör för Sandrew Film och Teater AB, sedermera Sandrew Metronome, 1989–2003. Han var expert i filmpolitiska beredningen 1982 och massmediekommittén 1983–84 och vice ordförande i Europarådets filmproduktionsfond (Eurimage) 1989–90. Olofsson var styrelseordförande i Barnfonden 1990–2010.
Stefan Jarl
Jarl är en kontroversiell filmare. Hans film Godheten från 2013, som SVT köpte visningsrättigheten till, fick inte som planerat visas före riksdagsvalet 2014. Detta trots att filmen inte tar någon partipolitisk ställning. Harry Schein förverkligade den svenska filmreformen med inrättandet av Stiftelsen Svenska Filminstitutet år 1963. I det första filmavtalet fanns en jury som skulle dela ut ett generöst tilltaget kvalitetsstöd i efterhand. Det stödet gjorde 1960-talet till något av den svenska filmens guldålder. I Dom kallar oss mods efterföljd producerades en rad film/dokumentarfilmer/">dokumentärfilmer enligt samma modell, kollektivfilm. Filmerna produceras kollektivt med vad det innebär för förluster och vinster. Den förbilligade produktionsprocessen gjorde att filmarna behöll kontrollen över sitt arbete, vilket resulterade i en rad egensinniga och starkt samhällskritiska filmer. Rekordåren (1966/1967/1968), Gruvstrejken (1970) och Kamrater, motståndaren är välorganiserad (1970) är exempel på kollektivt producerade filmer från den här tiden. Problemet med att få inflytande över distributions- och visningskanalerna kvarstod vilket blev en black om foten för filmer som ville vara aktuella. Filmreformen hade inte ändrat branschens struktur och osynliga regler, utan tvärtom, kvalitetsfilmbegreppet hade blivit ett ytterligare hinder för nytänkande. De nya filmrörelsen sågs inte med blida ögon av etablissemanget och Schein ville stödja färre - konstnärligt värdefulla hellre än samhällstillvända - filmer för en sparsmakad publik. Den samhällskritiska dokumentären, ansåg Schein var en angelägenhet för televisionen och inte för biografen. Jarl/Lindqvist menade att kvalitetsstödet borde göras om till ett förhandsstöd tillgängliga för fler filmare och filmer som skildrade samtiden. I sitt nästa filmprojekt Jarl och Lindqvist förena det politiska/samhällskritiska med estetisk formförnyelse. Intäkterna från Dom kallar oss mods räckte för att finansiera en lång dokumentärfilm och några andra finansiärer gick inte att hitta. Filminstitutet sa nej och det gjorde också Sandrew och TV2. Jarl och Lindqvist fick redigerade materialet till en 29 minuter lång kortfilm med namnet Förvandla Sverige, fragment av en långfilm 1966–1974 (1974). Förvandla Sverige inleds med bilder på interiören från doktor Lapidus lilla lägenhet på Kungsholmen. Vi får veta att han, innan han hängde sig på sin toalett, arbetade på Säters sinnessjukhus. En 8 mm projektor snurrar i rummet och visar bisarra bilder av dansande sinnessjuka människor - bilder som påminner på Peter Weiss tidigare brutala estetik. "Förvandla Sverige är den film jag alltid 'försökt göra om. Den förblir min ogjorda film. I den meningen är jag stolt över den". Det skulle dröja 10 år fram till Jarls nästa långa dokumentär Ett anständigt liv. Motståndet mot den offentliga filmpolitiken tog sig för i bildandet av Filmcentrum i sin tur tog initiativet till att bilda en samarbetsorganisation för de många filmarbetarorganisationerna. Stefan Jarl ville genom dem få inflytande över de pengar filminstitutet och filmbranschen förfogade över. Det hjälpte inte mycket, det andra filmavtalet var, precis som det första, ett långfilmsavtal som i stort sett negligerade kort- och dokumentärfilmen. Som väntat motarbetades FilmCentrum av Harry Schein och Filminstitutet, men även regeringen och socialdemokratin var avogt inställda. Först efter två års uppvaktande Utbildningsdepartementet fick man till stånd ett möte och på det gehör endast för ett av sina förslag: en fond som kunde ge förhandsstöd till dokumentärfilm (H-fonden). År 1979 tilldelades den "fria" filmen för första gången en öronmärkt summa på 1 miljon kronor, som skulle fördelas av Konstnärsnämnden. Bakom denna seger låg säkert en remissvar av Jarl och Lindqvist, "Befria filmen". Den svarade på en promemoria från den borgerliga regeringens statssekreterare.
Filmstaden
Filmstaden, tidigare SF Bio, är Sveriges största biografkedja, ägda av AMC Theatres. Filmstaden bildades 1998 efter att Bonnier delat upp AB Svensk Filmindustris verksamhet i två bolag, biografbolaget SF Bio AB och produktionsbolaget Svensk Filmindustri AB. Efter att Bonnierkoncernen år 2017 sålt sina sista ägarandelar i SF Bio AB:s moderbolag Nordic Cinema Group till AMC Theatres genomfördes ett namnbyte på aktiebolaget till Filmstaden AB, då Bonnierkoncernen äger varumärket SF (Svensk Filmindustri). Filmstaden ingår i den nordisk-baltiska koncernen Nordic Cinema Group, som sedan 2017 är en del av Odeon Cinemas Group, AMC Theatres europeiska dotterbolag vilka i sin tur sedan 2012 är en del av kinesiska Wanda Group. Omskyltningen från SF till Filmstaden började den 26 oktober 2018 och förväntas pågå till mitten av 2019. Filmstaden har sedan 1980 varit namn på Svensk Filmindustris multibiografer, i dag ägt av biografkedjan Filmstaden AB. Namnet Filmstaden kommer från namnet på SF:s gamla inspelningsstudio Filmstaden i Råsunda, Solna, det studioområde där 440 SF-filmer spelades in mellan åren 1919 och 1970. På platsen ligger i dag en biograf med namnet Filmstaden Råsunda. Den första biografen under namnet Filmstaden öppnade den 15 februari 1980 i hörnet Mäster Samuelsgatan/Regeringsgatan i Stockholm (i Passagenhuset). Det var främst för att möta Ri-Teatrarnas etablering av multibiografen Rigoletto på Kungsgatan som SF började med multibiografer. Den första biografen hade elva salonger i två plan, varav salongerna 1 och 2 ägdes av Sandrew Film och Teater AB och salongerna 6 och 7 av Svenska Filminstitutet. Från och med 1985 tillkom ytterligare fyra salonger på det övre planet. Sista föreställningen visades den 7 januari 1996, men redan den 3 november året innan stängdes delar av biografen i och med att Sergelteatern då återinvigdes som multibiografen Filmstaden Sergel, med 14 salonger. Två av dessa tillhörde Sandrew Film och Teater (sedermera Sandrews), som 2007 gick i konkurs och övertogs av dåvarande SF Bio. I början av 2016 fanns sammanlagt 38 biografer med 264 film/biosalonger/">biosalonger på 22 orter. Systerbolaget SF Kino är Norges nästörsta biografoperatör med 13 biografer med totalt 82 salonger på 12 orter. År 1983 köptes Svensk Filmindustri upp av Bonnierföretagen, och bolaget inledde en stor rekonstruktion och omorganisation. Denna utmynnade senare 1998 i att SF delades upp i två olika bolag – AB Svensk Filmindustri samt SF Bio AB, numera Filmstaden AB. Under 2007 tog Filmstaden över Astoria Cinemas landsortsbiografer till följd av Astorias ekonomiska problem. Flertalet av landsortsbiograferna lades ner med omedelbar verkan (utom Borlänge som såldes vidare till Svenska Bio). Senare samma år tog Filmstaden även över Biopalatsen i Stockholm och Göteborg. Detta hjälpte dock inte, utan Astoria Cinemas begärdes i konkurs i juli. Astorias kvarvarande biografer i Stockholm togs över av Svenska Bio. Filmstaden har sedan 1983 i det närmaste totalt förnyat sitt biografnät, man byggde flersalongsbiografer under namnet Filmstaden, ett varumärke som 2018 kom att bli bolagets nya namn. Filmstaden äger 49 procent av Svenska Bio som 2018 drev 37 biografer med 145 salonger på 34 orter i hela Sverige. I mars 2013 sålde Bonniers 60% av Filmstaden till riskkapitalbolaget Ratos. Ratos är tidigare ägare av det finska biografbolaget Finnkino. Det nya samägda bolaget, Nordic Cinema Group, med Ratos som huvudägare, är det största biografbolaget i Norden med 440 salonger i fyra länder. År 2015 sålde Ratos sin ägarandel och Bonnier 25% av sitt innehav till riskkapitalbolaget Bridgepoint. Filmstaden har biografer över hela Sverige. 2018 fanns det sammanlagt 38 biografer, med 270 film/biosalonger/">biosalonger och dryga 34 200 fåtöljer på 22 orter. Tabell uppdaterad Februari 2020. Notera att tabellen endast innehåller biografer som ägs och drivs av Filmstaden. Därmed exkluderas Svenska Bio-biografer och Cinemascenen-biografer.
Noël Coward
Sir Noël Peirce Coward, född 16 december 1899 i Teddington, Middlesex (numera i London Borough of Richmond upon Thames), Storbritannien, död 26 mars 1973 på egendomen Firefly Estate i Saint Mary Parish, Jamaica, var en brittisk dramatiker, manusförfattare, regissör, producent, skådespelare, sångare och sångtextförfattare. Coward hade en alldeles speciell stil och elegans över sina teaterpjäser och filmer. Coward började sin teaterbana redan som 12-åring då han, påhejad av sin mamma, spelade i en julpjäs. Sedan fick han blodad tand och fortsatte som barnskådespelare. Cowards första framgång var The Young Idea 1923. Han författade sedan och medverkade även i flera andra teaterpjäser, som också de blev stora succéer i såväl Storbritannien som USA, såsom Hay Fever (1925), Private Lives (1930, tillsammans med Gertrude Lawrence), Blithe Spirit ('Min fru går igen', 1941, filmatiserad 1945) och Design for living (filmatiserad 1933 som, Oss gentlemän emellan). Han skrev även flera filmmanus, däribland den patriotiska In Which We Serve ('Havet är vårt öde', 1942), vilket gav honom en heders-Oscar och den sentimentala klassikern Brief Encounter ('Kort möte', 1945). Han framträdde också som skådespelare bland annat i filmen Vår man i Havanna 1959. Coward skrev även den patriotiska sången London Pride, efter Blitzenbombningarna under andra världskriget. Efter andra världskriget uppträdde han på nattklubbar och kabaréer, där han sjöng egna sånger, som till exempel Mad Dogs and Englishmen. När Coward, strax före sin död, fick frågan om vem som skulle begrava honom och en viss präst nämndes, utbrast han: Han?! Över min döda kropp. The Vortex, 1924 Virveln (Nya Teatern, 1939). Fallen Angels, 1925 Fallna änglar (Blancheteatern, 1932). Hay Fever, 1925 Höfeber (Helsingborgs stadsteater, 1936) (otryckt översättning Rudolf Wendbladh). Höfeber (otryckt översättning Rudolf Wendbladh, bearbetning Hans Bergström och Olof Widgren för Sandrew 1973). This Was a Man, 1926 Vi gentlemen (Nya Teatern, 1938). The Marquise, 1927 Markisinnan (Dramaten, 1927). Bitter-Sweet (operett), 1929 Bitter-Sweet (Stora Teatern, 1943). Private Lives, 1930 Jag älskar dig, markatta (Nya Teatern, 1940). Jag älskar dig, markatta (Riksteatern, 1950). Jag älskar dig, markatta! (Riksteatern, 1967) (otryckt översättning Lennart Lagerwall). Privatliv (Lisebergsteatern, 1972). Privatliv (Vasateatern, 1973) (otryckt översättning Per Gerhard). Design for Living, 1933 Två slår den tredje (Lorensbergsteatern, 1934). Han, hon och han (Blancheteatern, 1935). Prensent Laughter, 1939 Fröjd för stunden (Blancheteatern, 1948). Fröjd för stunden (Helsingborgs stadsteater, 1949) (otryckt översättning Eva Tisell). Blithe Spirit, 1941 Min fru går igen (Nya Teatern, 1944). Min fru går igen (Vasateatern, 1978) (otryckt översättning Gunilla Skawonius, bearbetning Per Gerhard). Min fru går igen (Dramaten, 2005) (otryckt översättning Bo G. Forsberg). Relative Values, 1951 Weekend (Göteborgs stadsteater, 1954). Nude with Violin, 1956 Naken kvinna med violin (Göteborgs stadsteater, 1959). Come into the garden Maud Pojke på delfin (otryckt översättning av Per-Axel Branner för Sandrew 1970). Brief encounter Kort möte (Stockholms stadsteater 2012) (otryckt, adapterad av Emma Rice, översättning Kerstin Gustafsson). Present indicative Ridån går upp (översättning Sonja Bergvall, Bonniers, 1937). To step aside Ett steg åt sidan (översättning Esse Törnell, Wahlström och Widstrand, 1949). Star quality Stjärnkvalitet (översättning Nils Holmberg, Bonnier, 1952). Pomp and circumstance Orm i paradiset (översättning Gerard De Geer, Saxon och Lindström, 1961). 1933 – Cavalcade (manus baserat på Cowards pjäs). 1935 – Miraklet vid Cherry Street (skådespelare). 1942 – Havet är vårt öde (manus och regi). 1944 – De lyckliga åren (producent och förlaga till manus). 1945 – Min fru går igen (producent och förlaga till manus). 1945 – Kort möte (producent och manus, baserat på hans pjäs).
