Kvinnor i svensk film
1964 gör Mai Zetterling den skandalomsusande Älskande par baserad på Agnes von Krusenstiernas romaner. Hon kom att göra fler omtalade filmer: Nattlek 1966, Doktor Glas 1968, och Flickorna 1968. Därefter hade hon svårare att få finansiering för sina projekt och återkom med en långfilm först 1982, Scrubbers, som producerades i England. Hennes nästa, och sista, långfilm blev den kritikerrosade Amorosa 1986. Än idag, i början på 2000-talet, framstår Mai Zetterling som en av de mest intressanta svenska filmregissörerna. Sveriges Television startade 1969 en andra kanal, TV 2, där flera kvinnliga dokumentärfilmare kom att göra sig bemärkta, bland andra Sonja Döhre, Noomi Liljefors, Birgitta Svensson, Märit Andersson, Gunila Ambjörnsson och filmfotografen Lena Hellman. TV2 hade även stor betydelse med sitt stöd till frilansande filmare. Dokumentärfilmaren Nina Hedenius var en av dem som återkommande stöddes av TV2. På 1970 och 80-talen framträder en handfull kvinnliga spelfilmsregissörer, Marianne Ahrne, Fem dagar i Falköping 1975, Långt borta och nära 1976 och På liv och död 1986, Gunnel Lindblom, Paradistorg 1977, Sally och Friheten 1981, Birgitta Svensson med Mackan 1977, Inter Rail 1981 och Två solkiga Blondiner 1984, Marie- Louise (De Geer Bergenstråhle) Ekman, Barnförbjudet 1979, Moderna Människor 1983 och Stilleben 1985, Agneta Fagerström-Olsson med Seppan 1986, Suzanne Osten med filmen om sin mor, Mamma 1982 och Bröderna Mozart 1986, samt Judith Hollander med Min pappa är Tarzan (1986). Regissören Inger Åby, som arbetade vid SVT, gjorde 1979 tv-filmen Kristina - en drottning begav sig till Rom. Den kom att bli den första av en rad prisbelönta musikfilmer som Åby regisserade under de följande decennierna. Vid kvinnofilmsfestivalen i Creteil utanför Paris 1986 fick hela fyra svenska filmer priser: Agneta Fagerströms Seppan, Christina Olofsons dokumentär Dirigenterna, Agneta Elers-Jarlemans Ester och Suzanne Ostens Bröderna Mozart. På 1990-talet kommer nya filmer av Marie- Louise Ekman, Agneta Fagerström-Olsson, Christina Olofson, Suzanne Osten, Maj Wechselmann, Gunnel Lindblom och Marianne Ahrne. Solveig Nordlund, som tidigare gjort film i Portugal, gör en filmatisering av Henning Mankells roman Comédia Infantil 1998. Debuterar gör Lisa Ohlin med TV-serien Nattens Barn 1995 och långfilmen Veranda för en tenor 1998, Ella Lemhagen med Drömprinsen - filmen om Em 1996 och Lena Koppel med Sanna ögonblick 1998, samt dokumentärfilmaren Mia Engberg med The Stars we are 1998. I början av maj 2010 publicerade SFI rapporten 00-talets regidebutanter och jämställdheten där det framgår att kvinnor stod för regin av 19% av decenniets totala utbud av spelfilmer. Bland de 20 procenten, eller färre, filmer gjorda av kvinnor under seklets första decennium finner vi flera regisserade av nykomlingar, Susan Taslimi, Hus i helvete 2002, Teresa Fabik, Hip Hora! 2004, Nahid Persson Sarvestani med den Guldbaggebelönade dokumentären Prostitution bakom slöjan, 2004, Maria Blom, Masjävlar, Guldbagge 2005, Kristina Humle, Krama mig 2005, Maria Essén, Som man bäddar ... 2005, Lena Einhorn, Ninas resa, Guldbagge 2006, Ylva Gustavsson, Förortsungar, som fick Guldbagge 2007, Karin Westerlund, Gud, lukt och henne 2008, Lisa Siwe, I taket lyser stjärnorna 2009, Petra Revenue, Karaokekungen 2009, samt Lisa Langseth, Till det som är vackert, som fick Guldbagge för bästa manus 2011. Flera skådespelerskor har också vidgat sitt verksamhetsfält till regi, Tova Magnusson-Norling, Fröken Sverige 2004, Gynekologen i Askim (TV) 2007, Fyra År Till 2010, Helena Bergström, Se upp för dårarna 2007, Så olika 2009, och Pernilla August med Guldbaggebelönade Svinalängorna 2010. Måndagen den 18 januari 2010 presenterade Cissi Elwin, SFI:s vd, vårens svenska filmpremiärer. Av fjorton filmer var en regisserad av en kvinna. Av de 22 svenska filmer som presenterades inför hösten 2012 var 3 regisserade av kvinnor (en spelfilm, en dokumentär, en kort barnfilm).
