Dränering
Dränering innebär att man gräver diken för att leda bort oönskat grundvatten eller ytvatten från ett område, exempelvis en tomt vid grundläggning eller gatu- och vägbygge. Vid dränering gräver man ned dräneringsrör för effektivare avrinning. Dräneringsrör skiljer sig från avloppsrör genom att dräneringsrören är perforerade med små hål och är inte täta. Till de äldre dräneringarna användes antingen tegelrör eller betongrör med öppna skarvar. Detta för att ytvatten och grundvatten ska kunna tränga in i rören och därefter ledas bort. I dag använder man plaströr eller slang med en dimension från cirka 50 till 150 millimeter. Det finns dräneringsrör med eller utan flätad kokos för att förhindra att dräneringsrören täpps igen av jord eller sand. De rör som inte har kokosväv lägger man grovt sågspån omkring, eller vad som är praxis vid grundläggning genom att omsluta rören och en del av makadamen med fiberduk. En källarvägg dräneras genom att man gräver ett cirka 1 meter brett dike intill källarväggen, och ned mot en halv meter under nivån under husets grundsula, husets lägsta punkt. Det kan finnas risker med att frilägga hela husgrunden på en gång, därför kan det vara klokt att färdigställa en vägg i taget även om det är omständligare. Längst ned i dräneringen lägger man med ett litet fall ett perforerat dräneringsrör vilket ska leda bort både grundvatten nedanifrån och regnvatten ovanifrån. Röret leds bort från huset, till en stenkista eller till avlopps- eller dagvattensystem (vanligast till en dräneringsbrunn på tomten). Dräneringsröret ska läggas några decimeter ut från huset och rörets hjässa får i ledningens högsta punkt inte ligga högre än underkanten om anslutande dräneringsskikt. Innan man lägger röret på plats, lägger man en fiberduk (geotextil) på botten. Dukens uppgift är att förhindra att omgivande jord blandas med gruset, och på sikt täpper till dräneringsledningen. När duken är på plats lägger man röret och häller på dräneringsgrus (makadam 8–16 mm). Gruset ska omsluta röret. Under röret ska det finnas omkring 3–10 cm grus, på sidorna och uppåt minst 20 cm, gärna mer. När gruset är på plats viker man över fiberduken, så att en "tub" bildas. Har man mycket fiberduk är det bara en fördel om man från tuben låter duken fortsätta uppåt mot marknivån, som ett extra skydd mot jord. Sedan fyller man på med så kallat måttligt vattengenomsläppligt material (vanligtvis speciellt dräneringsgrus, eller ren makadam) som packas ordentligt. Allra överst avslutar man med ett cirka 30 cm tjockt bärlager, matjord bör inte läggas mot källarväggen samt att den övre ytan ska luta bort från husväggen. De 30 till 40 cm intill husväggen bör ej användas som blomrabatt utan bör prydas med dekorativa stenar eller singel. Den äldre är att man penslar med kallasfalt eller använder Platonmatta, en plastmatta. Detta kan kombineras med värmeisolerande skivor av cellplast. eller så använder man dränerande cellplastskivor. Antingen spårade skivor eller limmade. De spårade är vattentäta, men torkar även ut byggfukt långsammare. Finns det tätskikt på insidan av källarväggen är den limmade att föredra, annars fungerar den spårade minst lika bra. En utvändigt isolerad källarvägg ger en varm och torr källarvägg. Inför montering av isoleringsskivor friläggs källarvägg från asfalt. För dräneringsrör inom jordbruket, se täckdike. För dränering inom jordbruk, se täckdikning.
Övergödning
Kväveläckaget är generellt sett betydligt större på lätta sandjordar än på styvare leror . Detta faktum sätter också skogsbruket i fokus, då större delen av skogarna finns på lätta jordar (inklusive podsoler). Ytvattnet från nederbörd för med sig näringsämnen som sedan färdas ned till vattendrag i avrinningszonen. Då skog avverkas minskar halten fosfor i marken. Detta leder till ett överskott av andra näringsämnen som i sin tur kan spolas bort med regnvattnet. Det finns många åtgärder för minskad övergödning. Mycket görs idag och en del kan göras på sikt eller genom vissa begränsningar. För att minska jordbrukets växtnäringsläckage kan så kallade fånggrödor planteras, jordbearbetningen minskas och vallodlingen ökas. Bra dränering och kalkning samt effektivare gödsling är andra åtgärder kopplade till lantbruk. Ökad transport av fosfor samt minskad denitrifikation av jorden kan dock bli en indirekt följa av dränering. Att fosfor styr den långsiktiga algkoncentrationen framkom genom ett experiment utfört i Kanada under 1970-talet. Det framkom även att minskad kvävetillförsel gynnar alggrupper såsom kvävefixerande cyanobakterier. Botemedel mot övergödning av sjöar ansågs vara minskad fosforbelastning samt rening av fosforutsläpp till sjöar. I kustområden anses kväve spela en viktig roll och i bräckvattenhav som Östersjön anser många forskare att både kväve- och fosforrening behövs, men även detta har länge varit föremål för intensiva och laddade diskussioner. Varje år i mars lämnas en årlig uppföljning på miljökvalitetsmålet Ingen övergödning till regeringen där aktuella åtgärder beskrivs. I slutet på varje mandatperiod redovisas vilka investeringar och insatser som gjorts för respektive miljömål. Med befintliga och beslutande styrmedel kommer inte miljökvalitetsmålet Ingen övergödning kunna uppnås. Sedan år 2015 får inte toalettavfall släppas ut från fritidsbåtar direkt till hav, sjöar och övriga vattendrag. Det pågår även ett arbete med att öka åtgärdstakten för små avlopp i många kommuner i landet. Tvätt- och diskmedel som innehåller fosfater har förbjudits inom EU. Luftburet nedfall av övergödande ämnen kommer från främst från fordonstrafik, sjöfart och industrier. Ytterligare beslut som utsläppsbegränsningar på internationell nivå är en tänkbar åtgärd. Satsning på mer ekologiskt jordbruk och användning av naturgödsel bidrar till minskad övergödning. Odling och gödsling i anslutning till varandra bidrar positivt till ett naturligt fosfor- och kvävekretslopp. Man kan även anpassa jordbruksplatser med djurhållning ifrån områden där risken för näringsläckage till hav är stora. Avgifter för handelsgödsel samt bekämpningsmedel kan höjas och pengarna återföras till jordbruket och som ersättning för miljöåtgärder. Även ökade miljöavgifter för fartyg med stora kväveutsläpp är en möjlig åtgärd. Biltrafikens utsläpp av kväveoxider. Minskad areal våtmark (genom bland annat myrodling). Svaveldioxid från till exempel förbränning av fossila bränslen eller smältverkens rostning av sulfidhaltiga malmer, i kombination med ammoniak, bidrar till övergödningen. Svaveldioxid är en gas som med atmosfärens syre och vatten omvandlas till svavelsyra. När ammoniak (också en gas) från till exempel jordbrukets stall- och konstgödsel samt från naturliga förmultningsprocesser i markens ytskikt når svavelsyran i molnen reagerar dessa båda ämnen under bildning av ammoniumvätesulfat, som är ett effektivt gödselmedel och sålunda bidrar till övergödningen. Avrinningsvatten från gruvor och oljefält. Orenat avrinningsvatten från industrier. Vatten från dagvattenbrunnar. Använda naturgödsel i rabatter och inte gödsla i onödan. Tvätta bilen på avsedda bilvårdsanläggningar och använd miljömärkta rengöringsmedel. Lämna alltid miljöfarliga kemikalier till återvinningscentral. Minska utsläpp av kväveoxider genom aktiv energibesparing. Köp mindre icke-ekologisk mat.
Prärie
Prärie kallas de stora grässlätter som finns i centrala Nordamerika, framför allt i Great Plains-området. I dag utnyttjas största delen av prärien för odling och boskapsskötsel. De större områden där den ursprungliga präriens karaktäristiska flora och fauna bevarats är få, men dessa sällsynta områden representerar en för Nordamerika mycket speciell naturtyp och ekosystem. Då prärie förekommer från Alberta, Saskatchewan och Manitoba i Kanada till Texas i USA har olika prärieområden beroende på geografiskt läge varierande klimat, men generellt råder på prärien ett kontinentalt klimat med ringa nederbörd och stora temperaturskillnader. Sommaren kan vara väldigt varm och vintern väldigt kall, beroende på avsaknaden av närliggande stora vattenmassor, något som annars skulle ha jämnat ut temperaturen mellan årstiderna. Nederbörden är för liten för att träd skall kunna växa i någon större mängd och vegetationen domineras istället av gräs. Det är även ofta blåsigt på prärien, vilket ökar avdunstningen. Eftersom återkommande torka och enstaka skyfall är vanligt på prärien så har de gräs som växer där utvecklat ett stort rotsystem. Gräset lider mindre skador från torka än de jordbruksgrödor som ofta ersatt dem, eftersom de djupa rötterna hjälper gräset att nå vatten även i de torraste tider. Rotsystemet hindrar också jorderosion genom att de binder jorden till sig och förhindrar avrinning av jorden. När en växt dör äter svampar och bakterier långsamt upp dess rötter och gamla blad och ger på så sätt tillbaka näringsämnen till jorden. Prärien i Nordamerika brukar delas in i tre grupper: våt, halvtorr och torr prärie. I den våta prärien är jorden ofta mycket fuktig större delen av växtsäsongen och jorden har ofta också dålig naturlig dränering. I den här typen av prärie kan man ibland stöta på myrar och kärr eftersom det finns gott om stillastående vatten. Den halvtorra präriens naturliga dränering är bättre, vilket har till följd att de flesta jordbruksanläggningar anläggs här. På grund av att den här typen av prärie till stora delar används till jordbruk så är den också den mest hotade typen av prärie. Den sista typen, torr prärie, har något våt till mycket torr jord under vegetationsperioden. Denna typ återfinns oftast på höglandet.
Samfällighet (juridik)
En samfällighet består av mark, anläggningar, rättigheter med mera som gemensamt tillhör flera fastigheter. Samfälligheter regleras i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, fastighetsbildningslagen (1970:988), anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (restvattenlagen). En samfällighet kan endera vara. Den 1 september 2012 fanns det ca 29 500 registrerade samfällighetsföreningar i Sverige. Totalt ingick då cirka 1 114 280 fastigheter som medlemmar i dessa samfällighetsföreningar. Summan av samfällighetsföreningar i ovanstående tabell överstiger totalt antal samfällighetsföreningar i Sverige på grund av att en förening kan förvalta flera olika objekt. På så sätt kommer samma förening att räknas in i flera olika kategorier. Till skillnad från fastigheter, som ägs av antingen juridiska eller fysiska personer, så ägs samfälligheter av de fastigheter som har del i samfälligheten. Storleken av andelen bestäms vanligtvis vid bildandet av samfälligheten. Andelen utgör en integrerad del av delägarfastigheten och följer med fastigheten vid försäljning eller annan ägaröverlåtelse. Ägarna till de fastigheter som ingår i samfälligheten har ett obegränsat och solidariskt ekonomiskt ansvar för samfällighetens verksamhet. En samfällighet förvaltas antingen direkt av delägarna, delägarförvaltning, eller av särskilt bildad samfällighetsförening, föreningsförvaltning. Vid delägarförvaltning beslutar delägarna gemensamt. Kan delägarna inte enas om en viss förvaltningsåtgärd, ska lantmäterimyndigheten hålla sammanträde med delägarna för att avgöra frågan. Ett alternativ är att föreningsförvaltning anordnas. Vid sammanträdet har varje delägare en röst oavsett hur många delägarfastigheter han äger. I fråga som har ekonomisk betydelse skall delägarnas röstetal i stället beräknas efter delägarfastigheternas andelstal, om delägare begär det. Beslut kan överklagas till mark- och miljödomstolen inom fyra veckor från beslutsdatum. En samfällighetsförening bildas genom att delägarna i samfälligheten vid ett sammanträde antar stadgar och utser styrelse. En samfällighetsförening ska registreras hos den statliga lantmäterimyndigheten, Lantmäteriet (till skillnad från andra ekonomiska föreningar, som registreras hos Bolagsverket). Så snart föreningen registrerats blir den juridisk person. Medlemmarnas rätt att delta i föreningens angelägenheter utövas på föreningsstämma. en samfällighet enligt fastighetsbildningslagen, som kan vara en samfällighet bestående av mark som ägs av flera fastigheter "för stadigvarande bruk". en gemensamhetsskog, eller skogssamfällighet, mark för skogsbruk som ägs av flera fastigheter. en samfällighet bestående av annan mark som ägs av mantalssatta fastigheter i en socken. ett servitut eller annan rättighet gemensam för flera fastigheter. en gemensamhetsanläggning, eller anläggningssamfällighet, enligt anläggningslagen bestående av anläggningar och rätt till utrymme som ägs gemensamt av flera fastigheter. en samfällighet, eller vattensamfällighet, enligt lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, som kan vara en markavvattningssamfällighet, en samfällighet ägd av de fastigheter som dra nytta av markavvattning, till exempel genom dränering eller dikning. en bevattningssamfällighet, som består av en vattentäkt för bevattningsändamål ägd av flera fastigheter. en vattenregleringssamfällighet, som ägs av flera fastigheter som drar nytta av vattenreglering i samband med ett vattenkraftverk, eller. en exploateringssamfällighet, en samverkan mellan flera fastighetsägare för utökning av bebyggelsen i ett område.
Lättklinker
Lättklinker (engelska: light expanded clay aggregate, LECA) är ett byggnadsmaterial som tillverkas genom upphettning av lera. Materialet kom att framställas i USA 1916 utan att få en större framgång. En liknande produkt benämnd Betongklinker började år 1932 tillverkas av AB Betongklinker beläget i Stavsborg vid Mälaren. Denna produkt med en kornstorlek 0-20mm, volymvikt av 500-1000 kg/m3, framställdes genom att lera upphettades till 1350oC. Med denna produkt och portlandscement kunde gjuten klinkerbetong framställas med en volymvikt av 1200-1750 kg/ m3, värmeledningstal λ på 0,28-0,60 och en tryckhållfasthet av 25-180kg/cm2. Senare har metoden utvecklats i Danmark och tillverkas i Sverige sedan början av sextiotalet. Lättklinker tillverkas i många länder varvid kan nämnas några, Algeriet, Argentina, Danmark, Norge, Finland, Kina. Lättklinker framställs av kalkfattig lera i en roterande brännugn, vid ugnens rotation bildas små kulor som bränns vid 1100 grader varvid gasbildning uppstår och leran expanderar varefter ytskiktet glaseras. De färdiga kulorna har en skrymdensitet mellan 200 och 800 kg per m3. Lättklinker produceras i Sverige av AB Svensk Leca, med fabrik i Gärstad i utkanten av Linköping. Svenska Finja Betong AB tillverkar flertalet produkter av lättklinker. Lättklinker används som värmeisolerade material i olika byggnadsmaterial, såsom vid platsgjuten betong eller olika lättklinkerblock. Murblock av lättklinker tillverkas med eller utan cellplastkärna i olika storlekar. Lättklinker kan prefabriceras industriellt till större byggnadsdelar, såsom väggar eller bjälklag. Lättklinker har även andra användningsområden, såsom dränering i olika sammanhang eller vid odling av växter.
