Fem myror är fler än fyra elefanter
Fem myror är fler än fyra elefanter är ett svenskt barnprogram från 1973, 1974 och 1975 med Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus. Programmet underhöll barnen med sketcher och sånger, där undervisning om bland annat bokstäver, siffror och lägesangivelser alltid förekom. Det sändes för första gången i TV2 med start den 19 november 1973, våren 1974, och vintern-våren 1975. Programmet har sänts i repris ett stort antal gånger och finns utgivet på VHS och DVD samt som PC-spel av Pan Vision. Första PC-spelet vann årets barnspel och årets svenska spel på Dataspelsgalan 2000. År 1977 var programmet Sveriges Televisions julkalender. Serien började senast repriseras i juni 2012 i SVT:s Barnkanalen. Förutom att underhålla barnpubliken hade programmet ett pedagogiskt syfte och ville väcka intresse för bokstäver och siffror. Varje avsnitt hade en bokstav och en siffra som tema. Magnus, Brasse och Eva hade genomgående roller: en pedant, en slarver och en ordentlig person. I flera av seriens senare delar hade de animerade delarna Monica Zetterlund och Tomas Löfdahl som berättarröster. Bengt Linné och Lasse Haglund producerade serien. Bengt Ernryd skrev musiken, och Magnus Härenstam och Brasse Brännström skrev sångtexterna. Animationerna ritades av Owe Gustafson och för dess ljud stod Jan Brandhildh och Lennart Jörevall. Programmen bestod av en rad revyartade sketcher och sångnummer med några fasta inslag. Ett exempel är Brasses "Lattjo-lajban-låda", där han presenterar fyra djur, varav ett skall tas bort. Magnus och Eva gissade, men fick alltid fel från Brasses "fiffighetssynpunkt", avsikten var att lära barnen att en sak kan ha flera egenskaper. Det fanns också tecknade filmer, bland annat med elefanter som släpar fram de bokstäver som är aktuella. Knysten och Fräs var två dockfigurer som var med i de allra första omgångarna av programmet. Sandro Key-Åberg hade skrivit pratet till dockorna och rösterna framfördes av John Harryson som Knysten och Helena Brodin som Fräs. Dockförare var Dennis Smith och Annty Landherr. Programmet är numera en så kallad kultklassiker. 2006 utsågs programmet till "bästa svenska barnprogram genom tiderna" i programmet Folktoppen med över 50 % av rösterna. Fem myror är fler än fyra elefanter var julkalendern i Sveriges Television 1977. Varje lucka i kalendern motsvarade en bokstav i alfabetet, men den gick inte i alfabetisk ordning, utan den första bokstaven i kalendern var H. Inslagen om respektive bokstav var hämtade från ursprungsserien och efter inslaget hade man lagt till en del, där Magnus, Brasse och Eva öppnade dagens lucka. För att man skulle hinna med samtliga bokstäver i alfabetet hade kalendern 28 avsnitt (en för varje bokstav) och började redan 27 november, som också var första advent. Luckorna var inte i egentlig mening luckor, utan var klistermärken som sattes fast på kalendern. Förlagan till Fem myror är fler än fyra elefanter var det amerikanska programmet Sesame Street, som också arbetade med pedagogik. Det visade sig vid TV2:s egna preliminära utvärderingar av "Fem myror" att inlärningseffekten hos barnen var begränsad. Man fokuserade sig därför mer på att väcka intresse och mindre på att lära ut. Den sprallige och okunnige Brasse överlistar också ofta Eva och Magnus, vilket hade till syfte att visa att fantasi och nyfikenhet ibland är viktigare än kunskap. Under tidigt 1970-tal hade många svenska barnprogram en stark pedagogisk målsättning. Ofta var syftet att lära barnen att det finns andra som inte har det lika gott ställt som de själva. "Fem myror" hade däremot många inslag med glamorös kostymering och kiss- och bajshumor. Det kritiserades därför för att vara glittrigt, opedagogiskt och ha en med tidens mått mätt alltför blek politisk ådra. Det är en vanlig uppfattning att "Fem myror" var mycket framgångsrikt i sin pedagogiska ambition. Hur de tittande barnen påverkades och om de lärde sig någonting har dock aldrig undersökts vetenskapligt.
Fräsning
Fräsning är en i industrin vanligt förekommande skärande bearbetningsmetod. Den går ut på att det stationära arbetsstycket bearbetas av ett rörligt, roterande skär. Fräsning används för bearbetning av både trä, plast och metall. För arbete i metall samt trä används såväl fräsar med utbytbara hårdmetallskär som verktyg i snabbstål och hårdmetall. Verktyget som används under fräsning sätts fast i en så kallad spindel. Det är denna som gör att verktyget sitter fast och roterar.
Kuggskärning
Kuggskärning är processen som används vid tillverkningen av ett kugghjul. De vanligaste processerna omfattar fräsning, driftning och maskinbearbetning, andra processer omfattar formning, smidning, strängpressning, gjutning och pulvermetallurgi. Redskap är vanligen gjorda av metall, plast och trä. För mycket stora drev eller splines, används en vertikal dragbrotsch. Den består av en vertikal skena som bär en entandsskärare formad för att skapa "tandformen". Ett roterande bord och en Y-axel är de vanligaste axlar som finns tillgängliga. Vissa maskiner kommer att skära ned till ett djup på Y-axeln och indexera det roterande bordet automatiskt. De största kuggarna produceras på dessa maskiner. Övrig bearbetning såsom driftning fungerar särskilt bra för att skära tänder på insidan. Nackdelen med detta är att det är dyrt, och det krävs olikartade dragbrotschar för att konstruera olika storlekar av kugghjul. Därför används det oftast i mycket stora produktionsserier. Avrullningsfräsning, eller kuggfräsning, (på engelska hobbing) är en metod där man använder en snäckfräs (även kallat avrullningsfräs) för att skära tänder på ett ämne. Skäraren och ämnet roteras samtidigt för att överföra hobprofilen på det. Snäckfräsen måste rotera ett varv för att skapa varje tand på kugghjulet. Används väldigt ofta för alla slags storlekar av serier, men fungerar bäst för medelhöga till höga serier. En kugg kan skäras eller slipas på en fräsmaskin eller arborrare vid användning av en numrerad växelskärare, och något indexeringshuvud eller roterande bord. Numret på växelskäraren bestäms av antalet av tänder på redskapet som ska tas ut. Vid tillverkning av en spiralformad växel på en manuell maskin, måste en fixturindexering användas. Fixturindexeringen kan lösgöra masken och bifogas via en extern växel till maskinbordets handtag (som en powerfeed). Så det fungerar på samma sätt som en vagn på en svarv. Samtidigt som bordet rör sig på x-axeln, kommer fixturen rotera i ett fast förhållande med tabellen. Indexeringsfixtur har fått sitt namn från det ursprungliga syftet med verktyget: flyttar tabellen i exakta, fasta steg. Om indexeringsmasken inte är frikopplad från bordet, kan man flytta på bordet på ett mycket kontrollerat sätt via indexeringsfatet för att skapa linjära rörelser med bra precision. Det finns några olika typer av fräsar som används vid tillverkning av redskap. Ena är en rackformare. De är raka och går i en riktning som tangerar de redskap, medan man fixar kugghjulet. De har sex till tolv tänder och så småningom måste flyttas tillbaka till utgångspunkten för att börja en ny skärning. Ett populärt sätt att bygga kugghjul är i formskärning. Detta görs genom att ta nytt redskap och rotera en skärare, med önskat tand mönster, runt dess periferi. Detta säkerställer att redskapet kommer att passa när processen är klar. Den gamla metoden med kuggslipning innebär att man monterar en bit material i en formgivare och använda ett verktyg formad i profil av tanden som ska skäras ut. Denna metod fungerar även för skärning av inre bomförband (splines). Ett annat alternativ är att använda en pinion-formad fräs som används i en kuggformarmaskin. Det är i grunden när en skärmaskin som liknar ett kugghjul klipper ut material. Skäraren och materialet måste ha en roterande axel parallellt med varandra. Denna process fungerar bra för låga och höga serier. Efter att ha klippt ut redskapet behandlas det med skavning, slipning, polering, honing och läppning.
Elektrisk motor
En elektrisk motor eller elmotor, konverterar elektrisk energi till mekanisk energi (rörelseenergi). Den omvända funktionen, att omvandla mekanisk energi till elektrisk energi åstadkoms med en generator. Motorer som till exempel används för truckar och elektriska lokomotiv har ofta den dubbla uppgiften då de genererar ström vid inbromsning. Inom hushållen används elektriska motorer till bland annat fläktar och tvättmaskiner. De flesta elektriska motorer arbetar genom att utnyttja elektromagnetism men det finns även motorer som utnyttjar andra elektriska fenomen såsom elektrostatiska krafter och den piezoelektriska effekten. Den grundläggande principen på vilken de elektromagnetiska motorerna bygger är att en kraftverkan utövas på en strömförande ledare som är innesluten i ett magnetiskt fält. Kraften beskrivs av Lorentzkraften enligt vilken kraften är vinkelrät mot både ledare och det magnetiska fältet. Oftast är elektriska motorer av roterande typ i vilken den roterande delen kallas rotor och den stillastående delen kallas stator. Rotorn roteras på grund av att elektriska ledningar och de magnetiska fälten är så arrangerade att ett vridmoment utvecklas kring rotorns axel. Den finns även linjära motorer som bland annat används för att driva tågsätt som "vilar" på det elektromagnetiska fältet (Maglev) och som därigenom kan framföras med mycket små friktionsförluster. Linjärmotorer används även inom verkstadsindustrin, till att positionera t. ex. arbetsstycket i en fräs eller skärhuvudet i en laserskärmaskin. Fördelarna mot traditionella roterande motorer är dels snabbare positionering, eftersom den del som motsvarar rotorn i en roterande motor lättare kan kylas (tillåter högre strömstyrkor), dels högre positioneringsnoggrannhet, då statorn och 'rotorn' monteras direkt på maskindelarna. Den roterande motorn, däremot, måste använda sig av mekaniska element (till exempel kulskruvar och kugghjul) för att omvandla en roterande rörelse till en linjär med tillhörande precisionsproblem (värmeutvidgning, spel mellan komponenterna). En kritisk del av elmotorernas konstruktion är uppbyggnaden av de magnetiska delarna i rotor och stator. De magnetiska delarna är vanligtvis tillverkade av ett stort antal stansade stycken av tunnplåt. Med pulvermetallurgiska metoder är det emellertid möjligt att tillverka de magnetiska kretsarna i form av hela stycken.
Krister Classon
Lars Ivar Krister Classon (fram till år 2006, felaktigt, stavat Claesson), född 17 december 1955 i kyrkbyn Kalv i Västergötland, är en svensk komiker, skådespelare, manusförfattare och regissör. Krister Classon skapade tillsammans med Stefan Gerhardsson tidigt buskis-duon Stefan och Krister, som är upphovet till många lustspel och TV-program. Deras första gemensamma framträdande ägde rum i Älvsered 1981. Classon fick diagnosen manodepressiv efter att kollapsat psykiskt 1999 och drog sig tillbaka från scenen 2001 men fortsatte att skriva manus och regissera. Han gjorde en sista comeback på scen med sin enmansföreställning Bäst före?! 2006, med 100 föreställningar på Lisebergsteatern och efterföljande Sverigeturné (och släpptes på DVD den 15 juni 2011). Han gjorde ett inhopp som gästskådespelare i Daniel Ströms actionkomedi Jakten med familjen, inspelad våren 2008. 2002 och 2005 belönades han med Guldmasken för sin regi av de egna farserna Snålvatten och jäkelskap samt Stulen kärlek. Han har varit nominerad vid ytterligare fem tillfällen. Han pensionerade sig år 2011 och hans son Lars Classon övertog helt rollen som regissör och manusförfattare efter sex år som delaktig. Både Krister Classon och hans buskis-kollega, Annika Andersson, är medlemmar av världens största kartlagda släkt – Långarydssläkten (med släkt-ID "V-DFF AaA DCd"). Birger är en rollfigur som uppstod i revyn Skåpbubblor 1988, och har medverkat i flera olika sammanhang, han gjorde för- och efterord till Hemkört och Bakhalt, var alltid med i varje avsnitt av Full fräs där han framträdde med buskis-ståuppkomik som mellannummer i serien, och har även gjort vissa TV-framträdanden. Birger går alltid klädd i en röd långärmad tröja, orange basker och stora glasögon, samt har sina armar ständigt spända. Han är väldigt kaxig, men korkad, och tror bland annat att tärning används i schack. Han känner Olvert väl, vilket framkommit flera gånger. Birgers monologer berör främst fiktiva bekantskaper, som de gamla makarna Arvid och kraftigt överviktiga Hulda, med deras vuxne svendom-son Egon. Birger är även livrädd för ormar, i övrigt är inte mycket känt om honom. Birgers karaktär blev raka motsatsen till vad som var tänkt i begynnelsen. Efter Krister Classons och Stefan Gerhardssons medverkande i Sven Slättengrens revyer i Värnamo avsåg duon att göra en blyg monologfigur till deras första egen revyproduktion Skåpbubblor, men på grund av Classons nervositet vid Birgers första framträdande tog karaktären över honom totalt, allt som skedde på scenen var Classon omedveten om, även hans spända armar. Kristian är en rollfigur i När dä va' då!, Sommarbuskis-revyerna och Full fräs. Kristian är en slö, ogift och snusande bonde i 50-årsåldern som behöver hjälp av hemsamariter och drängen Errolf för att klara av hushållet och sin boskap. Kristian klär sig helst i flanellskjorta, mörka byxor och trasiga tjocksockar. Han bränner hemma och tar gärna en sup ibland, men gömmer helst undan brännvinet när den försupne grannen Sven-August hälsar på. Edvin Eriksson är en rollfigur i TV-serien Full frys. 1993 – Full fräs (TV-serie, medförfattare). 2001 – Snålvatten och jäkelskap. 2002 – Bröllop och jäkelskap. 2003 – Barnaskrik och jäkelskap (tillsammans med Gustaf Skördeman). 2004 – Två bröder emellan. 2004 – Stulen kärlek (ej Stefan och Krister). 2005 – Två ägg i högklackat. 2008 – Solsting och snésprång. 2009 – Oskulden från Fegen (teaterpjäs till förmån för hembygdsföreningen i Fegen). 2009 – Scen Sommarbuskis. 2009 – Virus i bataljonen (endast manusredaktör). 2010 – En mor till salu (endast manusredaktör). 2011 – Pang på pensionatet. 1996 – Hemlighuset (även manusbearbetning). 1997 – Hemvärn och påssjuka (även manusbearbetning). 2000 – Rena rama Rolf – En plats i solen. 2001 – 20 år under bältet. 2003 – Barnaskrik och jäkelskap. 2007 – Nyrakad buskis (turné 3 oktober - 1 december). 1997 – Hemvärn och påssjuka.
Skruvstycke
Skruvstycke, även kallat skruvstäd [ett ord som förekommer redan 1671 (Gränna rådhusrätt)], är ett verktyg, varmed ett arbetsstycke fasthålls under bearbetning. Den vanligaste sortens skruvstycke är bänkskruvstycket som finns i så gott som alla verkstäder och hobbyrum. Bänkskruvstycket är i allmänhet fast monterat på en arbetsbänk eller dylikt. Backarna som håller arbetsstycket kan vara utbytbara och tillverkade av olika material. Stål är vanligast, men även plast eller hårt gummi används för att skydda arbetsstycket från skador. Backarna har ofta särskilda spår eller urgröpningar för att säkra fastsättningen av runda arbetsstycken. I en hyvelbänk är skruvstädet ofta tillverkat i trä. En annan typ av skruvstycke är maskinskruvstycket som är anpassat för användning vid maskinell bearbetning av material i fräsar och andra verktygsmaskiner. Det kan vara utrustat med mekanisk eller hydraulisk kraftförstärkning, för att öka spännkraften. I skruvstycket kan också ett anhåll vara fäst, för att arbetsstycket ska komma på exakt samma plats, vid serietillverkning. En enklare form av maskinskruvstycke, avsett att användas i borrmaskin. Det går att spänna fast i bordet i därför avsedda spår, men användes ofta handhållet. Käftarna har ibland V-spår, för vinkelrät uppspänning av cylindriska detaljer. Även frästa spår i ovankanterna kan finnas, för att hålla detaljer plant, utan att de glider ned i skruvstycket.
