Arboga Mekaniska Verkstad
Arboga Mekaniska Verkstad (AMV) var en större mekanisk verkstad som bildades 1858 i Arboga och lades ned på 1980-talet. Verkstaden som uppfördes på den plats där tidigare Arboga myntverk legat, var Arbogas första egentliga industri i modern mening. AMV är också känd för att vara den första verkstaden i Sverige som installerade en elektrisk motor som drev den centrala remdriften. Företaget sysslade länge huvudsakligen med tillverkning av maskingjutgods som exempelvis turbinhus. Produktionens inriktning ändrades med åren till att tillverka specialmaskiner till järn- och gruvindustrin och tillverkning av järnvägs- och spårvagnshjul skedde också i en större skala, innan gjuteriet lades ned 1967. Verkstaden samarbetade tidigt med Qvist och Gjers konstruktionsbyrå som bildades 1876 och utvecklade med tiden samarbete också med andra konstruktörsfirmor som bland annat stod för material till specialmaskiner till industrin. Arboga mekaniska verkstads verksamhet kunde delas upp i de två huvudsakliga grenarna maskingods och handelsgods. I den första kategorin hamnar maskiner, verktyg, järnvägsgods och broar, medan den andra kategorin innefattar tröskverk, strykjärn, manglar och gravstaket. Företagets gjutningsverksamhet utförde både kokill och sandgjutning tills att verksamheten lades ned 1967.
Fole Mekaniska Verkstad
Fole Mekaniska Verkstad var en mekanisk verkstad, först belägen i Fole socken, därefter i Visby. Verkstaden grundades 1880 av Johan Vigström, som då anlade en liten reparationsverkstad vid ångkvarnen i Fole. 1881 flyttade han hem verkstaden till sin gård i Ringvide och bildade samma år bolaget Fole Mekaniska Verkstad. Verksamheten expanderade snabbt och 1884 uppfördes nya verkstadslokaler på annat håll i Fole. Till en början tillverkades främst radsåningsmaskiner och hästräfsor. Tidigt blev hackelsemaskiner en viktig produkt men även sågbänkar, bandsågar och kvarnverk. Lokomobiler togs också tidigt upp i produktionen, Fole kom att bli den fjärde största tillverkaren av lokomobiler i Sverige. 1894 började man även tillverka järnvägsvagnar för Gotlands järnvägs, och i samband med det flyttade man verksamheten från Fole till Visby, där de nya verkstadslokalerna invigdes 1895. 1904 ombildades verkstaden till aktiebolag. Under början av 1900-talet expanderade tillverkningen av järnvägsvagnar, man levererade vagnar bland annat till Stockholm–Rimbo Järnvägsaktiebolag och Mellersta Östergötlands Järnväg (MÖJ). 1908 råkade dock verkstaden i ekonomiska problem och gick 1909 i konkurs. Konkursförvaltaren kom att driva verksamheten vidare i liten skala men hade svårt att hitta en köpare för verksamheten. 1911 köpte dock Patrik Lilja upp verkstaden och startade 1912 Fole Nya Mekaniska Verkstad. Bolaget ombildades 1914 till Fole verkstadär, J. P. Lilja och Co.. Sedan Patrik Lilja avlidit 1928 lades verksamheten ned 1929.
Ferdinand Pettersons mekaniska verkstad
Ferdinand Pettersons mekaniska verkstad är en verkstad i Eksta socken på sydvästra Gotland. Ferdinand Pettersson föddes 1878 på ett småbruk i Eksta socken på sydvästra Gotland. Han blev byggnadssnickare men 1905 startade han eget, till att börja med att reparera cyklar. Stegvis byggde han sedan upp verkstaden som kom att omfatta sju byggnader utöver boningshuset och ladugården. En huvudnäring var att reparera jordbruksmaskiner. Tröskverk, pressar och traktorer. Huvudbyggnaden hade portar stora nog att ta in den tidens största maskiner. På verkstaden monterades cyklar med eget märke. För cykellackering byggde Ferdinand Pettersson en för tiden modern brännugn för brännlackering, troligen redan på 1920-talet. Man var också återförsäljare av cyklar av olika märken. Pettersson konstruerade och producerade sågverksutrustning. Verkstaden producerade stubbrytare som såldes på hela Gotland. Verkstaden hade eget elverk med laddningsstation av batterier till radioapparater. Först drevs det med lokomobil, senare med den stora dieselmotorn som installerades 1927. Patent Rudolf Diesel. Den drev alla maskinerna i flera byggnader via ett system med roterande axlar, remhjul och remmar. Verkstaden hade även en såg och spånsåg. Som ett fristående bolag hade man spåntfräs, listhyvel och kvarn med kross. Anläggningen byggnadsminnesförklarades 1987. Verkstadsbyggnaderna hade då genomgått en restaurering 1986-1987.
Svenska Maskinverken
AB Svenska Maskinverken, ofta förkortat Maskinverken, en 1917 på initiativ av ingenjörerna Frank Hirsch och Johan Ekelöf bildad sammanslutning av i huvudsak tre större svenska maskinverkstäder, AB Frank Hirschs maskiner, AB Södertelge Verkstäder och Söderhamns Nya verkstads AB. Senare uppgick även August Westmans verkstads AB i Östersund i bolaget, samtidigt som man blev ägare till en del andra mindre mekaniska verkstäder, som AB Norrtälje förenade verkstäder och AB Verktygsfabriken Svea i Sundbyberg. Hirsch startade 1897 i Stockholm en maskinaffär och mekanisk verkstad, som från början specialiserade sig på arbetsmaskiner, särskilt revolversvarvar. Affären ombildades 1913 till AB Frank Hirschs Maskiner och sysselsatte 1917 omkring 400 man vid sina verkstäder på Liljeholmen. Maskinverken tillverkade efter sammanslagningen huvudsakligen arbetsmaskiner för järn och metall, speciellt alla slags svarvar, automatmaskiner, ammunitionspressar, maskiner för bleckemballagetillverkning, alla slags maskiner för sågverk, för hyvlerier samt för transportanordningar, alla slags trätuggare och maskiner för framställning av ved, ångpannor, "Ellwe" råoljemotorer, järnvägsvagnar, järnvägssignaler, verktyg, stålgjutgods samt gjutjärnsgods. August Westmans verkstads AB hade bildats 1910 av ingenjör August Westman och specialiserade sig från början på hyvlerimaskiner och mindre sågverksmaskiner samt järngjutgods. Verkstaden sysselsatte 1917 omkring 75 man. Verkstäderna i Södertälje moderniserades och utvidgades 1917-19. Då bolaget 1921 gick i konkurs, bildade de intresserade bankerna, Skandinaviska Kredit AB och Stockholms Enskilda Bank, ett nytt bolag, som övertog rörelsen. Den tillverkning, som förut ägt rum i Östersund och Liljeholmen, förlades till Södertälje, dit även huvudkontoret flyttades från Stockholm. Tillverkningen av vissa verktygsmaskiner och av järnvägssignaler nedlades, medan verksamheten i Söderhamn fortsatte som förut fram till 1941, då denna utbröts som ett separat bolag, Söderhamns Verkstäder AB. År 1956 inköptes Bolinders Fabriks AB i Kallhäll som bildats 1932 genom klyvning av Bolinders. Svenska Maskinverkens tillverkning, som då främst bestod av värmepannor och var förlagd till Södertälje, Jönköping och Kolsva flyttades då till Kallhäll. Där fortsatte verksamheten fram till 1979, då den efter flera ägarskiften övertogs av Götaverken Ångteknik AB, vilket var en del av Svenska Varv AB, och flyttades till Göteborg. Det gamla industriområdet låg relativt oförändrat under många år men har i slutet av 00-talet börjat byggas om till kontor och bostäder av byggföretaget JM som marknadsförs under namnet Bolinders strand.
Gavleverken
Gavleverken var en mekanisk verkstad i Gävle, vilken i olika former och namn funnits i staden sedan 1847 och vars arvtagare fortfarande (2014) är i drift. Carl Fredrik Lindahl fick i december 1846 privilegium av Kommerskollegium som mekanisk fabrikör i Gävle och inrättade på det nedlagda sockerbrukets område 1847 ett gjuteri och en mekanisk verkstad. Året därpå blev civilingenjören David Runer delägare och bolaget benämndes därefter Lindahl och Runers mekaniska verkstad. Företaget hade ankarspel som huvudprodukt och tillverkade också en mängd andra produkter som ugnar till stålverk, såg- och kvarnverk och även brandsprutor med strålrör enligt ett patent av Lindahl från 1855. Verkstaden byggde också ångmaskiner till framför allt bogserbåtar. Särskilt ankarspel var en betydande exportvara. När Lindahl avled 1873 hade verkstaden 56 arbetare anställda. Driften fortsatte under ledning av sonen P.G. Lindahl och Runers son. Det blev aktiebolag 1881. År 1893 övertogs Lindahl och Runer av AB Gefle Verkstäder, vilket också övertog Gävle Varv 1896. som vid sekelskiftet 1800/1900 var Gävles största industri. Efter att Gefle Verkstäder gått i konkurs 1910, ombildades dess verkstadsdel till Gefle Verkstads och Gjuteri AB, som 1924 döptes om till AB Gavleverken, medan varvsdelen blev Gävle Varv. Företaget producerade bland annat gjutgods och ångpannor, ved- och gasspisar, vattenvärmare och gastvättmaskiner. Det hade från 1938 också ett emaljeringsverk. Företaget köptes 1953 upp av Gävle Galvans grundare och ägare Arne Sjöström, som 1954 avvecklade delar av produktionen. Det återstående Gavleverken började 1959 tillverka plastbelagd plåt med varumärket Plagan och senare också lätta plåtbalkar, profilerad takplåt och plåt till järnvägsvagnar. Finländska Rautaruukki köpte företaget 1990 och döpte 1992 om det till GA Plagan AB och döpte om det till Ruukki Sverige AB. SSAB köpte Rautaruukki samma år.
Autoexperten
Autoexperten är en rikstäckande svensk verkstads-, reservdels- och tillbehörskedja för fordon med nära 60 butiker och över 400 verkstäder anslutna till Autoexpertens kedjekoncept. Autoexperten är ett privat aktiebolag och grundades 1996. Autoexperten verkstad har över 340 000 artiklar i sortimentet och servar alla typer av bilar och lagar alla typer av fel med bibehållen nybilsgaranti. Reservdelarna säljs med tre års funktionsgaranti. Autoexperten i Sverige AB bildades i Sollentuna 1996 och är ett privatägt aktiebolag som i sin tur helägs av KGK. Cirka 400 verkstäder är anslutna till Autoexperten enligt företagets verkstadskoncept. Autoexperten engagerar sig i motorsport och samarbetar med flera team inom olika motorsporter. 2011 sponsrade man bland annat Richard Göransson under Svenska Rallyt i Rally WRC, Nyman Rally Team i Rally grupp N, TTA Flash Engineering i Elitserien i Racing TTA och Peter Hedström i Rallycross. I samarbete med Autoexperten. Verkstaden behåller sitt namn och väljer själv vilka av Autoexpertens varor och tjänster den vill ta del av. Autoexperten Verkstad. Verkstaden bär Autoexpertens namn och tar del av företagets alla förmåner och förpliktelser som till exempel gemensam profil och marknadsföring. Ackrediterad Autoexperten Verkstad. Som koncept 2 men verkstaden får även en årlig dokumenterad kvalitetssäkring av sin verksamhet utförd av en oberoende kvalitetsrevision.
Mekonomen
Mekonomen är en bilkedja omfattande cirka 200 butiker och mer än 1000 verkstäder vilka arbetar under Mekonomens varumärke. Mekonomen är ett dotterbolag till Mekonomen Group (Mekonomen AB (publ.)) som är noterat på Nasdaq OMX Mid Cap-lista. Bolaget har varit börsnoterade sedan 29 maj 2000, då man noterades på Stockholmsbörsens dåvarande O-lista. Den största ägaren är LKQ Corporation med 26,5 procent av aktierna . Huvudkontoret ligger vid Torsplan i Stockholm. Mekonomen grundades i Norrtälje 1973 av Ingemar Fraim och Leif Möller under namnet Bileko. Deras företag Bileko levererade reservdelar inom två timmar till hela Stockholm. Målet från början var att bli bäst på avgassystem, eftersom det var delar som slets snabbt. Allteftersom så ökades sortimentet med bromsar, framvagnsdelar och hjullager och verksamheten utökades till hela Mälardalen istället för endast Stockholmsregionen. Under mitten av 1980-talet moderniserades reservdelsmarknaden i Skandinavien, men gränserna mellan detaljist och grossist kvarstod. Grundarna såg en vinst i att bryta dessa gränser och valde att köpa upp butikskedjan Mekonomen 1987, som då bestod av 17 butiker i södra Sverige. Bileko kvarstod som namnet för grossistföretaget som körde ut produkter till butikerna, och Mekonomen kvarstod som namnet för butikskedjan. Företaget fortsatte att expandera genom att öppna fler butiker. År 1992 passerade försäljningen 100 MSEK. 1995 dubblerade lagret i Sätra, söder om Stockholm på grund av den höga efterfrågan av företagets produkter, och samtidigt introducerades över-natten-leveranser. År 1996 valde man att ändra namn från Bileko till Mekonomen Grossist, vilket innebar att både grossistverksamheten och butikskedjan nu hade samma namn. År 1998 flyttades centrallager från Sätra till nybyggda lokaler i Strängnäs. Samma år etablerade sig företaget i Norge genom förvärvet av samtliga aktier i det norska företaget Christoffersen och Bekken AS i Oslo. Den 29 maj 2000 börsnoterades företaget. Detta skedde på den dåvarande O-listan på Stockholmsbörsen. Samma år ersattes den 3 500 sidor tjocka reservdelskatalogen med en datakatalog på CD. Mekonomen köpte reservdelar från samma tillverkare som bilföretagen använde och med de nya EU-reglerna bedömdes kvaliteten som detsamma. 1998 förvärvade företaget samtliga aktierna i Christoffersen och Bekken AS i Oslo med strategin att bilda en bas för koncernens etablering av Mekonomenbutiker i Norge. Året efter så öppnades en detaljistbutik och bolaget Mekonomen Detaljist AB bildades som ett moderbolag, med planerna om ett 10-tal butiker första halvåret med centrallagret kvar i Strängnäs. År 2001 utökades etableringstakten då, förutom nyetablerade detaljistbutiker, även 74 bilverkstäder anslöt sig till företagets nätverk. 2002 introducerades konceptet "Mekonomen bilverkstad" i Osloregionen. År 2002 etablerade sig Mekonomen i Danmark i och förvärvet av A. Østergaard i Odense A/S som skedde den 18 juli. Företaget var ett 70 år gammalt familjeföretag, och försäljningen bestod endast av reservdelar till verkstäder. Det danska företaget sysselsatte 400 personer och omsatte för helåret 2002 cirka 535 Mkr. År 2003 byttes namn på den danska verksamheten till Mekonomen Danmark A/S, och samtliga butiker omprofilerades till Mekonomen butiker i enlighet med den modell som hade skapats i Sverige. 2004 tillsattes en ny VD och ledning för Mekonomen i Danmark. En intressant detalj för marknaden var att 98 % av försäljningen från butikerna skedde till verkstäder. 2016 avyttrades den danska verksamheten. Mekonomen kan ses som en grossiströrelse för de många verkstäder som är kopplade till företaget. Mekonomen Bilverkstad startade 1999 och har över 900 anslutna verkstäder i Skandinavien som marknadsförs under Mekonomens varumärke. Verkstäderna får tillgång till Mekonomens tekniska system, utbildning och sortiment, i utbyte mot att den lokala Mekonomenbutiken blir huvudleverantör.
Charles Apelquist
Charles Apelquist, född cirka 1749, död 25 juli 1824 i Stockholm, var en svensk överstelöjtnant mekanikus, uppfinnare och industriman och ledamot av Konstakademien. Han är kanske främst känd för att han göt den av Sergel skapade statyn av Gustav III på Skeppsbron i Stockholm. Apelquist gick en tid vid Strängnäs gymnasium. I Norrköping utbildade han sig till styckgjutare och arbetade som sådan under flera år där. 1774 hade han fått titeln löjtnant vid arméns flottas mekaniska stat, men tjänstgjorde förhållandevis lite i egentlig bemärkelse. Han besökte London minst två gånger, andra gången några år vid slutet av 1770-talet. Där studerade han instrumentmakeri och optiska hjälpmedel. Han fick uppmuntran av Daniel Solander och ekonomiskt stöd genom Pehr Wargentin från Vetenskapsakademin. I London agerade Apelquist delvis som industrispion, han kopierade olika tekniska uppfinningar och ritade av olika slags fabriker, men trots misstankar lyckades han ta sig ur landet. 1779 arbetade Apelquist i Karlskrona med konstruktion och installation av pumpar och maskiner för stockurholkning för pumpar. 1785 lät Apelquist och en kompanjon uppföra verkstäder och bostäder vid Hantverkargatan, sedermera känt som Kungl. Myntets tomt (två kvarter väster om stadshuset). Där drev han sitt "Mechaniska Factorie", en mekanisk verkstad och producerades så olika varor som domkrafter, skruvar av olika dimensioner i hög kvalité, och utrustning för mekanisk kardning och spinning. Verkstaden sysselsatte som mest över 40 anställda, som med handkraft producerade i nästan industriell skala. Apelquist var också framstående producent av epåletter, medaljer och polletter, vilket ledde till att han vid Gustav III:s anfallskrig mot Ryssland 1788 – 1792 kom att medverka i Gustav III:s projekt att ge ut både ryska mynt och tvivelaktiga svenska sedlar, så kallade fahnehielmare. Av hänsyn till kungen förstördes bevismaterialet sedermera. Apelquist, som enbart varit teknisk expert och handlat i god tro, friades från alla anklagelser, och 1799 utnämndes han till riddare av Vasaorden, invaldes i Konstakademin 1803 och utnämndes 1808 till överstelöjtnant mekanikus i arméns flottas mekaniska stat. Medlem i Frimurarlogen. År 1799 fick Apelquist köpa det gamla Meyerska styckgjuteriet vid Beridarebangatan och drev detta till 1813, när han sålde det. Från 1799 inrättade han dessutom ett nytt styckgjuteri vid Marieberg med ekonomiskt stöd av kronan, som övervakade hans militära produktion. Dit överfördes också verksamheten från Hantverkargatan. 1806 färdiggöts och ciselerades i Marieberg Sergels staty av Gustav III, men av olika skäl invigdes den inte förrän i januari 1808. Detta torde varit den första lyckade statygjutningen genomförd av en svensk, något som det Meyerska styckgjuteriet misslyckats med två gånger. År 1809 sålde Apelquist verkstaden vid Hantverkargatan till Samuel Owen. Hans egen verkstad i Marieberg fick nu tydligare inriktning på textilmaskiner. Där drev Apelquist dessutom en textilfabrikation. 1816 sålde Apelquist hela Marieberg till kronan, men kvarstod som ledare för gjuteriet. 1818 avvecklade han verkstadsrörelsen. 1819 drog han sig tillbaka och bosatte sig mittemot sin första verkstad på Hantverkargatan. Han var gift första gången med Anna Johanna Tharmouth (1761–1808) från Stockholm och andra gången med Hedvig Charlotta Wirell (1791–1839) från Strängnäs. Han fick inga barn. Apelquists betydelse, som länge varit mindre uppmärksammad, ligger i att vara den förste i landet som startade en mekanisk verkstad som inte var knuten till ett bruk, dessutom en viktig introduktör av nya verktyg och metoder. Han inledde också Kungsholmens utveckling som en stadsdel med verkstäder och gjuterier.
