Limträ
Limträ består vanligtvis av 45 mm tjocka lameller av konstruktionsvirke som limmas samman. På detta sätt är det möjligt att tillverka större limträelement än det går att såga konstruktionsvirke. Limträ är också starkare än konstruktionsvirke. Konstruktionsvirkets hållfasthet begränsas av defekter, exempelvis kvistar, i ett visst snitt. Då limträ består av flera lameller minskar sannolikheten att flera defekter finns koncentrerade i samma snitt. Limträ är även starkare än stål i förhållande till egenvikten. Limträ användes antagligen första gången vid uppförandet av "The Union Hall" i King Edward College i Southampton 1860. Men det började användas i stor skala först i början av 1900-talet då man började tillämpa Hetzer-bindersystemet för limmade träkonstruktioner. Sedan 1920-talet används limträ i Sverige. Idag produceras ungefär 30 000 kubikmeter limträ i Sverige varje år. Byggindustrin är ett stort användningsområde för limträ till konstruktionselement i byggnader, till exempel pelare, balkar och takstolar. Limträ har även fördelen mot andra konstruktionsmaterial att det kan tillverkas som krökta element. Ett annat och nytt användningsområde är träbroar i limträ. Limträ tillverkas genom att virket först torkas med en efterföljande kvalitetssortering. I Sverige är gran det vanligaste träslaget. Ibland tillverkas limträ med lameller av samma hållfasthet men det är vanligare att starkare virke används till de yttre delarna som får större belastning enligt samma princip som en I-balk i stål. Virket fingerskarvas därefter till lameller och kapas i samma längd som det slutliga limträelementet. Därefter hyvlas lamellernas flatsidor och bestryks med lim. Lamellerna placeras bredvid varandra och limmas med värme under stort tryck. Efter att limfogarna härdat tas presstrycket bort och en limträbalk har tillverkats. Slutligen sker en efterbearbetning. Först hyvlas limträbalkens höjdsidor. Hur fint höjdsidorna hyvlas beror framförallt på det slutliga användningsområdet, exempelvis har en synlig balk ofta högre krav än en inbyggd balk. Därefter rensågas kanterna och håltagning görs för både förband och andra hål. Brandtåligheten för limträ är en fördel gentemot flera andra konstruktionsmaterial. Efter en brand har en limträkonstruktion ofta större delen av sin styrka kvar medan konstruktioner i betong eller stål ofta har starkt nedsatt bärighet och deformationer. Limträ har samma anisotropa egenskaper som vanligt virke. Hållfastheten sjunker både med ökad fuktkvot och med ökad belastningstid. Virke har inhomogena egenskaper vilket betyder att egenskaperna varierar inom och mellan olika element. Exempel på defekter där egenskaperna varierar är kvistar och fingerskarvar. En kvist på en bräda gör att ådringen viker av. Detta gör att om det finns en dragbelastning vinkelrätt fibrerna just vid kvisten finns en stor risk att brädan går sönder eftersom trä har mycket dålig bärighet vinkelrätt fibrerna. Jämför vedhuggning där man med relativ lätthet kan sära på fibrerna om man hugger parallellt fibrerna, men inte vinkelrätt fibrerna. Genom att limträ är uppbyggt av många olika lameller av virke ökar spridningen av defekter och därför är limträ ett mindre inhomogent material än konstruktionsvirke. Detta gör att limträ vid dimensionering antas ha högre hållfasthetsparametrar än konstruktionsvirke. I Sverige tillverkas limträ normalt i hållfasthetsklassen GL30c om det har mer än fyra lameller och GL30h om det har färre. I SS-EN 14080, standarden för limträ och limmat konstruktionsvirke, finns klasserna GL20h/c, GL22h/c, GL24h/c, GL26h/c, GL28h/c och GL32h/c. Där numren står för respektive karaktäristiska hållfasthetsvärden i MPa för böjning parallellt fibrerna, h står för homogeneous och c för combined. Vanligtvis tillverkas limträ av 45 mm tjocka lameller. Men för krökta element kan lamelltjockleken behöva minskas och detta blir betydligt dyrare.
Stora Vika cementfabrik
Stor oro spred sig bland Stora Vikas invånare, att deras enda arbetsgivare skulle lägga ner verksamheten. Cementfabriken dominerade inte bara Vikabornas arbetsliv utan snart sagt varje del av vardagen, bolaget ägde huvudparten av bostäderna, vägnätet, vatten- och avloppsinstallationer, skolan, båthamnen och mycket mera. Sedan år 2006 pågår hantering med biobränsle i några av de gamla fabrikslokalerna och i kalkbruket. Bakom verksamheten står systerföretagen Stockholms Bulkhamn (med hamnverksamhet) och First Bioenergy (ansvarig för biobränslet). Runt de numera vattenfyllda kalkdagbrotten och genom det omgivande landskapet finns även en natur- och kulturstig kallad Fjärilsstigen. Stigen är cirka tre kilometer lång och längs den finns 16 informationstavlor som berättar om naturen, forntida lämningar och den tidigare industriverksamheten. Kalkrika, öppna marker, god solinstrålning och värme bidrar till en ovanligt rik flora där fjärilar trivs. År 2014 har här inte mindre än 47 rödlistade fjärilsarter noterats. Ansvariga för Fjärilsstigen är Nynäshamns kommun och Nynäshamns Naturskyddsförening. Från kalkbrottet (nordost om fabriken) transporterades de stora kalkstensbitarna till ett grovkrosshus, där en käftkross av typ Blakes tuggare nr. 17 från Morgårdshammar AB sönderdelade kalkstenen i bitar om 20 centimeter. I nästa byggnad, finkrossen, krossades kalkstenen till ännu mindre bitar. Sedan följde en automatisk och manuell sortering och slutligen fördes materialet till tre kalkstenssilor som rymde 1 100 ton vardera. Härifrån gick en 670 meter lång linbana till lagerbyggnaden. Höjdskillnaden är 18,6 meter och det behövdes fem betongmaster som mellanstöd. Varje korg rymde 1,3 ton kalkkross och linbanans hastighet var 1,3 meter per sekund, vilket innebar en kapacitet av cirka 200 ton per timme. Där linbanan korsade landsvägen monterades ett skyddsnät. Linbanan levererades och monterades av Nordströms linbanor, som var Sveriges största tillverkare av industrilinbanor. Vid Fållnäsviken anlades en hamn med en 200 meter lång och sju meter bred betongkaj. Farleden muddrades 40 meter bred och sju meter djup och tio fyrar sattes upp. På kajen placerades sammanlagt fyra cementsilor (byggda i två etapper). Hit fördes den färdiga cementen med hjälp av tryckluft genom rörledningar. Totalt rymde alla fyra silor 28 000 ton cement. Cementen lossades och lastades med hjälp av en sju tons vipparmskran, som hade en svängradie på 14 meter. Strax norr om hamnen uppfördes den stora lagerhallen, fabrikens största byggnad, 275 meter lång, 35 meter bred och 30 meter hög. Byggnaden är fortfarande väl synlig från västra sidan av Fållnäsviken. Här lagrades kol, cementklinker, gips och kalksten. Byggnaden är en pelarkonstruktion med pelare längs långsidorna. Det välvda taket täcktes med eternitplattor och bars upp av limträbalkar av fabrikat Töreboda limträ. I byggnaden fanns två snabbgående traverskranar med gripskopor och en lyftkraft av 10 ton. Parallellt med lagerhuset står det 200 meter långa ugnshuset med sina två 60 meter höga skorstenar, murade av gult radialtegel. Ugnshuset konstruerades som en öppen hall med fristående pelare. Här fanns cementfabrikens hjärta, två 145 meter långa roterugnar, där varje ugn kunde producera cirka 170 000 ton cementklinker per år. Det rörde sig om så kallade UNAX-ugnar av fabrikat FLSmith och Co. Ugnarna eldades med kolpulver som blåstes in i brännkammaren, senare användes olja som bränsle. Mellan lagerhus och ugnshuset står den runda slambassängen med ett kupoltak av betong. Bassängen rymde 5 000 kubikmeter råslam och här fanns anordningar för mekanisk och pneumatisk omrörning. Bland övriga mindre byggnader märks, mäss med hotellrum, kök och restaurang, ett ungkarlshotell, förvaltningskontor, driftslaboratorium, verkstad, verkstadsskola, personalrum samt en panncentral med sopförbränningsanläggning (av eget avfall) och smidesverkstad.
Träbro
Träbro är en mycket gammal brotyp. Bland de äldsta kända träbroarna är Träbron mellan Rapperswil och Hurden som gick över övre Zürichsjön i Schweiz. Förhistoriska högar av timmer har hittats väster om Seedamm, av vilka de äldsta daterats till 1523 före Kristus. Den ursprungliga bron har efterföljts av flera andra åtminstone fram till 100-talet efter Kristus, när romarna konstruerade en sex meter bred träbro där. På platsen byggde Rudolf IV av Österrike 1358–1360 en ny, 450 meter lång och 4 meter bred träbro, som var i bruk till 1878. Pons Sublicius över Tibern, nära Forum Boarium ("boskapstorget") nedströms Tiberön, är den äldsta kända bron i det antika Rom. Det tros att den byggdes under Ancus Marcius omkring 642 före Kristus, men det finns ingen skriftlig källa om årtal. Bron sammanband den nyligen befästa Janiculumkullen på den etruskiska sidan med övriga Rom. Äldre svenska träbroar är byggda med fackverksteknik men även nyare broar kan byggas på det sättet och kan, med rätt underhåll, bli flera hundra år gamla. Dagens nybyggda träbro är ofta i limträ, som till exempel Pythagorasbron i Virserum, och har en beräknad teknisk livslängd på 80 år, beräknat på en träbro för full trafiklast. Träbroar kan även byggas som balkbro eller bågbro. Dagens limträbro är skyddad mot fukt för ett minimalt underhåll.
Linköpings stifts- och landsbibliotek
Linköpings stifts- och landsbibliotek är huvudbibliotek för Linköpings kommun. Den nuvarande byggnaden invigdes 2000, efter att den föregående förstörts i en brand 1996. Biblioteket är centralt beläget nära Linköpings domkyrka. Byggnaden inrymmer även stadsarkiv, länsbibliotek och kommunens informationskontor. Ett antal filialer är knutna till biblioteket. Boksamlingen vid biblioteket anses ha sitt ursprung i en liten samling handskrifter som 1287 donerades till Linköpings domkyrka. Samlingen var inrymd i domkyrkotornet, men flyttades på 1870-talet till Konsistoriehuset, uppfört 1826. Stiftsbibliotekarie var på 1830-talet Karl Johan Metzén, sedermera kyrkoherde i Klockrike, på 1910-talet Carl Magnus Stenbock och på 1920-talet Nils Gobom. Linköpings stad inrättade 1861 ett sockenbibliotek i enlighet med folkskolestadgan, inrymt i Ljungstedtska skolhuset. Detta utropades hösten 1864 till stadsbibliotek med Valfrid Hjertberg som bibliotekarie, som dock flyttade till Göteborg 1867 varefter bibliotekets verksamhet avtog. I stället grundades på 1880-talet föreningsbibliotek inom IOGT och ABF. Efter mycket utredande beslöt staden att inrätta ett bibliotek i stadshuset, som öppnade i januari 1924 med den erfarna Elisabeth Berggren som chef och genast blev mycket välbesökt. När stadsbiblioteket slogs samman med stiftsbiblioteket, blev namnet folkbiblioteksavdelningen vid Stifts- och landsbiblioteket. Det betydde att Berggren blev avdelningschef under Gobom. De kom inte överens och hon tog tjänstledigt för att 1926 genomgå Skolöverstyrelsens biblioteksskola. En cirkelrund tillbyggnad, enligt Erik Hahrs ritningar, bakom Konsistoriehuset blev det förenade bibliotekets nya lokal i juni 1928. När Berggren 1928 återvände till Stockholm, efterträddes hon av Greta Conwentz (1882-1933), sedan 1922 änka efter Hugo Conwentz. 1879 återupptäcktes Johan Gustaf Renats kartor i Linköpings stiftsbibliotek av August Strindberg, som då arbetade som extra ordinarie amanuens vid Kungliga biblioteket. Kartorna användes vid Strindbergsfejden. 1973 invigdes en modern biblioteksbyggnad intill Konsistoriehuset. Arkitekt var Bo Cederlöf. Den 20 september 1996, under ett pågående evenemang inom Humanistdygnet, anlades en brand i biblioteket som totalförstördes. Den anlagda branden var kulmen på ett år av mindre anlagda bränder och anonyma hotelser mot en informationsbyrå för invandrare belägen i bibliotekshuset. Trots att polisutredningen konstaterade att gärningsmannen haft tillgång till nycklar och god kännedom om lokalerna och personalens rutiner och att endast en anställd varit i tjänst under samtliga inträffade händelser bedömde åklagaren att indicierna var för svaga för att hålla inför en domstol. Ingen kunde därför gripas för branden och inget åtal väcktes. Linköpings stadsbibliotek behövde kompetent personal efter branden 1996. Samlingarna som förvarades i källarvalv klarade sig, därav 2 300 handskrifter och 235 000 böcker, men katalogerna över böckerna hade förstörts. Bland 130 sökande var Henrik Jern, filosofie doktor i konstvetenskap, en av de åtta som anställdes. Efter mindre än ett halvår började han stjäla böckerna och sälja dem till ett antikvariat i Göteborg. En stor del av böckerna hamnade så småningom i finansmannen Percy Barneviks boksamling. Under 2002 upptäcktes stölderna. Henrik Jern dömdes först till fyra års fängelse, vilket mildrades till tre av Göta hovrätt. Boksamlingarna fick under flera år förvaras i tillfälliga lokaler innan det nya biblioteket kunde invigas den 16 mars 2000. Den nya byggnaden ritades av arkitekten Johan Nyrén som vann den arkitekttävling som utlystes 1997. Huset är byggt i limträ och den stora glasfasaden vetter mot Kungsträdgården, Slottet och Domkyrkan. Delar av det gamla biblioteket från 1973 som vetter mot Hunnebergsgatan och som stod kvar efter branden integrerades i den nya byggnaden.
Sankt Thomas av Aquino katolska församling
På 1920-talet fanns ett embryo till katolsk församling i Lund. Stadens fåtaliga katoliker träffades då hemma hos varandra för att fira mässa. 1930 kunde man inviga Sankt Knuts kapell, två rum vid Lilla Södergatan 3B. Varannan söndag kom en präst från Malmös katolska församling för att förrätta mässan för 20-30 deltagare. Efter andra världskriget kom katoliker från Polen och andra länder till Lund. 1947 fanns det 146 katoliker i staden, varav 70 polacker och 9 svenskar. Dominikanorden i Stockholm köpte detta år en fastighet på Råbygatan 9A och inredde där ett kapell, S:t Thomas av Aquinos kapell. Två präster från orden började sin verksamhet i Lund, bland dem Michel de Paillerets. På 1950- och 1960-talen växte gruppen katoliker i Lund med både invandrare och konvertiter. Lundakatolikerna tillhörde då Malmös katolska församling men 1970 kunde man bilda Sankt Thomas katolska församling i Lund med Michel de Paillerets som kyrkoherde. I församlingen fanns då drygt 700 medlemmar. Kapellet på Råbygatan hade blivit för litet och man började planera för att bygga en riktig kyrka, Sankt Thomas katolska kyrka på Stora Tomegatan 15. Den stod klar 1986. Dominikanerna sålde fastigheten vid Råbygatan och köpte i stället ett hus vid Sandgatan 8. 1993 invigdes där S:ta Maria Magdalenas konvent för dominikanbröder verksamma i församlingen. Församlingen fick allt fler medlemmar. 1997 var de cirka 2 500, varav hälften invandrare. Söndagsmässan brukade bevistas av 200-300 personer. Med start under 2018 byggdes Sankt Thomas kyrka ut för att få plats med fler sittplatser. Under ombyggnaden hölls församlingens gudstjänster i Lunds domkyrka. Det innebar att det för första gången sedan 1500-talet hölls regelbundna katolska gudstjänster i domkyrkan. 1 december 2019 återinvigdes Sankt Thomas kyrka av kardinal Anders Arborelius. 2020 har medlemsantalet stigit till 3 500. Församlingen omfattar Lund och orter omkring Lund, från Höör i norr till Staffanstorp i söder. Medlemmarna kommer från världens alla kontinenter. Mässan firas på flera språk. Redan på det första kyrkorådsmötet i den nya församlingen 1970 beslöt man att verka för att en katolsk kyrka byggdes i Lund. 1977 kunde man för detta ändamål köpa fastigheten vid Stora Tomegatan 15 från Lunds kommun. Det återstod dock många ekonomiska och byråkratiska hinder innan biskop Hubertus Brandenburg kunde ta första spadtaget 1985. Sankt Thomas av Aquinos katolska kyrka invigdes 4 september 1986. Byggnaden är ritad av arkitekterna Lars Landin, Britt-Marie Landin och Stefan Peterson och färgsatt av Sölve Olsson. Man har anknutit dels till den äldsta kyrkoformen – basilikan – dels till nordisk träarkitektur. Lars Landin vill likna kyrkan vid ett smyckeskrin, "ett anspråkslöst yttre med en invändig rikedom av ljus, form och färg". Exteriören ansluter till omgivningens lågmälda arkitektur. Yttermurarna är av målad betong. Taket av zink veckar sig mjukt. Invändigt är golvet av klinker och björk, stommen av limträ och innertaket av björk. Det första som möter besökaren är två runda pelare, de symboliserar apostlarna Petrus och Paulus som bär upp kyrkan. Det basilikaformade kyrkorummet utgör norra delen av byggnaden där taket höjer sig över kringliggande tak och medger ljusinsläpp. I byggnaden finns också andra lokaler, församlingssal, expedition, Maria-kapell, biktrum, bibliotek, studierum, sakristia, kök, prästbostad m.m. En öppen innergård kan ses som en del av kyrkorummet. Där finns en fontän och en skulptur föreställande Sankt Thomas av Aquino, gjord av Niklas Nihlén. Där fanns 1986 också en klockstapel med två klockor, gåvor från församlingar i Tyskland. När kyrkan byggdes om 2018-2019 krympte gården och klockstapeln flyttades till plats omedelbart väster om byggnaden. Vid ombyggnaden tillkom ny utsmyckning, bland annat glasmålningar.
