I gamla tider fick naturligt nog hudarna från det jaktbara viltet och från husdjuren fungera som råvara för det lim man gjorde, medan det kommersiella hudlim som finns i dag huvudsakligen kommer frånötkreatur. Det fanns således ett större utbud av animaliska hudlim förr, och vart och ett hade ofta sina speciella egenskaper. I Kongl Swenska Wetenskapsakademiens Handlingar kunde man 1740 läsa hur en magister Nils Brelin tar upp en del konventionella lim eller kitter för limning av glas, sten och keramik. "Men", säger han sedan, "huru många sätt här tils brukelige warit, wet jag dock icke, at någon här i wårt kiära Fädernesland försökt hwad seghet och styrka finnes uti Ost, jag menar sötmiölk-ost". Sedan beskriver han ett tillvägagångssätt som i mångt och mycket påminner om Teofilus recept. Först med industrialismens senare skede gavs möjlighet att med hjälp av animaliska lim tillverka prefabricerade element till byggnader, som till exempel kryssfaner och limmade träbalkar. I det sammanhanget var det kanske främst det lätthanterliga kaseinet som kom till användning tack vare flera speciella egenskaper – bland annat som irreversibelt kallim. Under en kort period från början av 1900-talet och fram till första världskrigets slut fick kaseinlim stor betydelse. I samband med att man byggde de stora luftskeppen med träskrov (Schütte-Lanz-modellen) undergick kaseinlim ett utvecklingsarbete. Resultatet blev att det efter krigsslutet kunde jämställas med och i vissa avseenden till och med överglänsa glutinlimmen. Den relativt korta luftskeppseran tog slut med första världskriget, men erfarenheterna från de trälimmade luftskeppsskroven togs tacksamt emot av kryssfanerindustrin. En industriell framställning av ett färdigblandat limpulver hade startat redan 1874 av firman Brunnschweiler från St. Gallen. Men det skulle dröja hela 50 år innan produkten slog igenom som en verklig konkurrent till andra animaliska lim. Med konsthartsernas genombrott på 1930-talet ersattes de traditionella limmen i stor omfattning med andra så kallade kalla lim (konsthartslim), som hade sitt ursprung i den petrokemiska industrin. Detta satte naturligtvis också sina spår när det gällde limningen av prefabricerade element för byggnader. De råvaror i form av djurdelar som använts vid limtillverkning världen över kan ha en mycket påtaglig geografisk och kulturell prägel. För samerna har det till exempel legat nära till hands att tillverka hudlim från renar och abborrar. Ett limfragment från ett helgonskåp (Maria, 1300-tal) i Östra Vrams kyrka i Skåne bestod sannolikt av en blandning av getlim och älglim. För hudlim och gelatin är hudens kollagen (fiberkomponenter) utgångspunkten vid framställningen. Som råvara används det avfall, eller snarare överskott från hudarna som med ett gemensamt namn kallas "limläder". Denna beteckning har det fått trots att det handlar om ogarvade hudar. Leverantörer av råvaran är huvudsakligen garverier och slakthus, som förser limfabrikerna med hudmaterial i grönt, torkat eller svagt saltat tillstånd. Garvningsnäringen och processerna vid garvning av hudar spelade en viktig roll för gamla tiders limtillverkning, eftersom den kemiska behandlingen av råvaran var densamma. Det betyder att gamla tiders limtillverkare kunde hämta sitt "limgods", det vill säga redan förbehandlat hudmaterial, hos garvaren, under förutsättning att garvaren själv inte var limkokare, vilket ofta kunde vara fallet. Som grupp är hudlimmen de starkaste och mest allsidiga när det gäller en bred industriell användning. De är också de i särklass äldsta formerna av glutinlim. Råvaran för framställning av benlim kommer från benen från större däggdjur, framför allt slaktboskap. Den bästa råvaran får man från vuxna nötkreatur. Ben skiljer sig från hudar och skinn genom att de innehåller fosforsyrad kalk. Dessutom behandlas ben på ett något annorlunda sätt än råvaran från hudar vid tillverkningen av gelatin och lim.
Fisklim är huvudsakligen hudlim som kommer från olika fiskar, och det som gäller för beständigheten hos hudlim från däggdjur gäller också för fisklim. Fisklim är ett glutinlim och även ett animaliskt lim. Fisklim kan tillverkas av hud, fjäll, ben och simblåsa från i stort sett alla fiskar. Men av praktiska skäl används idag huvudsakligen biprodukter från matfiskproduktionen, till exempel infrusen och saltad fisk. Fisklim förekommer i olika kvaliteter, varav de bästa och renaste formerna (fiskgelatin) får sin råvara (skinn) från djuphavsfiskar som torsk, kolja, gråsej, kummel och lubb. Ett speciellt fisklim, särskilt uppskattat av konstnärer, konsthantverkare och konservatorer, är den sedan länge omhuldade produkt som kallas husbloss (tyskans Hausenblase). Som namnet antyder är det simblåsan från fisken hus som utgör den huvudsakliga råvaran. Även blåsan från ett antal andra störarter kan användas för att framställa den högvärdiga produkten. Det huvudsakliga produktionsområdet för äkta störblåsa är Ryssland, närmare bestämt Kaspiska och Svarta havet med tillflöden. Både en ökad miljöförstöring av floderna och ett utbrett tjuvfiske, huvudsakligen för rommens skull, har gjort råvaran eftertraktad och dyr. I detta fall är det den torkade råvaran som förekommer i handeln. Limmet får konsumenten göra själv. 1. Rengör sorgfälligt fiskhuden i speciella tvättanläggningar under ständigt tillflöde av rent vatten. 2. Till skillnad mot vad som gäller för limgods från däggdjur (alkalisk förbehandling), kan råvaran till fisklim genomgå antingen en sur eller alkalisk förbehandling. 3. Neutralisera råvaran, vilket till stor del sker genom en noggrann ursköljning. Abborrlim var en limtyp som gjordes i Norrland och som användes för att limma trä mot trä. Limmet bestod av proteinet kollagen, som utvanns ur abborrskinn som kokades i vatten. Efteråt silades skinnen bort och vattnet kokades in (såsen reducerades) till lämplig konsistens. Lim kan kokas på olika fiskars skinn, Laxskinn ger också ett bra lim, samma förfaringssätt som för abborrlim. Fisklim användes fram till mitten av 1900-talet. Animal Glue in Industry, National Association of Glue Manufacturers Inc.,New York 1951. Bauman, Hans, Leime und Kontaktkleber, Berlin, Heidelberg, New York 1967. Cennini, Cennino, The Craftsftsman's Handbook (Il Libro dellÁrte), övers. av Daniel V. Thoppson, New York 1960 (1933). Christ, A., Kalkfarveteknik samt fresko og sgrafitto (del 3 av Malerhaandværkets fagkundskap), København 1938 (1935). Doerner, Max, Malmaterial und seine Verwendung im Bilde, Stuttgart 1980 (1933). Greber, Josef M., Lehman E., Die Tierischen Leime, Heidelberg 1950. Leuenberger, Bruno H., Investigation of viscosity and gelation properties of different mammalian and fish gelatins, ur Food Hydrocolloids, Volume 5 No.4, Oxford 1991. Linné, Carl von, Anmärckning öfwer Lapska Limer, ur Kongl Swenska Wetenskapsakademiens Handlingar för månaderna Januar. Februar. Martius. 1740, vol 1. Lucas, A., Ancient Egyptian Materials and Industries (second revised edition), London 1934. Monceau, Duhamel du, L'Art de faire Différentes Sortes de Colle, Paris 1771. Plinius, Secundus, Gajus d.ä., Histoire Naturelle, Livre XXVIII, övers. och komm. av A.Ernout, Paris 1962. Plinius, Secundus, Gajus d.ä., Histoire Naturelle, Livre XXXII, övers. och komm. av E. de Saint-Denis, Paris 1966. Raknes, Eirik, Trälimning, Stockholm 1988. Sauer, E., Chemie und Fabrikation der tierischen Leime und der Gelatine, Berlin/Göttingen/Heidelberg 1958. Skans, Bengt, Tillverkning och analys av gamla limmer, ur Meddelelser om konservering, nr. 4, København 1990. Skans, Bengt, Tillverkning och analys av gamla limmer, ur Målningens anatomi. Material, teknologi, bevaring, förfalskning, Lund 1989. Skans, Bengt, Michelsen, Peter Die Bedeutung von Fett in Tierleim für Malzwecke, ur Maltechnik Restauro, nr. 2, München 1986. Smith, Paul I., Glue And Gelatine, London 1943. Thordahl, Eugene, Hide Glue. 40 Centuries Old and Still Holding, Charlotte NC 1997.
Varmlim, benlim eller hudlim är ett lim som framställs av ben och hudar som fettbefrias och kokas. Det torkas i form av kakor. Vid användning löses kakorna upp i varmt (max 65 grader) vatten. Limmet är varmflytande och ytorna som skall limmas bör vara uppvärmda för att fördröja att limmet kallnar under processen och därmed biter. Användningsområde: Trä- och fanérlimning, bindemedel för färg. Varmlim är en produkt som numera användes i ytterst liten utsträckning och då huvudsakligen vid instrumentbygge samt vid renovering av äldre möbler där man vill använda originalmaterial och man inte heller vill använda det kallflytande, animaliska fisklimmet. Varmlim började i mitten av 1900-talet ersättas av kaseinkallim och under andra hälften av 1900-talet av syntetiskt vitlim.
Epoxilim eller epoxylim är ett tvåkomponentlim. Limmet är klart och kan blandas med färg för färgsättning. Det används ofta när det ställs höga krav på en limfog. Epoxilim delas in i rumstemperaturhärdande (flytande) och högtemperaturhärdande (fasta och flytande). Som härdare används oftast polyamid, aminamid eller alifatiska aminer för rumstemperaturhärdande, och dicyandiamid eller aromatiska aminer för högtemperaturhärdande limmer.
Balsalim är ett lim bestående av celluloid upplöst i aceton. Det används bl a vid bygge av flygplansmodeller i balsaträ. Limmets främsta egenskaper vid modellbygge är att det torkar snabbt och ger styva fogar. En misslyckad fog kan lösas upp genom påpensling av aceton och rättas till.
Det går att dela in lim i tre olika huvudtyper beroende på deras funktion. Enkomponentslim är den vanligaste typen av lim och klister. Allt som behövs för limningen finns i samma tub, burk eller flaska. Oftast härdar limmet genom att dess lösningsmedel dunstar bort i luften och limbasen blir kvar i fogen. Det finns även speciella typer av enkomponentlim, till exempel sådana som härdas av ultraviolett ljus eller värme. Somliga häftämnen härdar genom kemisk reaktion med luftens syre eller fuktighet, d.v.s. vatten. Egentligen kan dessa ämnen anses vara tvåkomponentlim, eftersom särskilt härdämne inte behöver tillsättas utan tas från den omgivande miljön. Exempel på detta är linolja och silylterminerad polyeter. Exempel på enkomponentlim är trälim, limstift, Karlssons klister, superlim och kontaktlim. Enkomponentlim baserat på cyanoakrylat marknadsförs ofta som "superlim" (även "sekundlim" eller "snabblim"). Limmet är mycket lättflytande och härdar snabbt, särskilt då det ligger i ett tunt skikt mellan två sammanpressade ytor. Hållfastheten är hög, men förmågan att fylla ut ojämnheter i de sammanlimmade ytorna är dålig. Denna egenskap gör dock att en limfog mellan ytor med god passform blir nästan osynlig. Med hjälp av tillsatsämnen kan limmet både göras trögflytande och utfyllande. Superlim fäster bra på de flesta hårda material samt på vissa mjuka material, till exempel mellan fingrar. Superlim som inte härdat färdigt kan lösas med aceton. Superlim har även börjat användas inom medicin för att försluta mindre sår i stället för att sy till exempel Epiglu sårlim. Limmet består av härdare och bas som förvaras i var sin behållare och som blandas i önskad mängd innan applicering. Oftast är båda komponenterna trögflytande vätskor eller geléer, men pulver+vätska förekommer också. Tvåkomponentlim behöver normalt inte luft för att stelna då en kemisk reaktion inträffar mellan de ingående ämnena. Den tid ett tvåkomponentlim är användbart från blandningstillfället är begränsad, och det hjälper inte att förvara blandat lim i slutet kärl för att förhindra härdning. Ett tvåkomponentlim som börjat härda kan inte "lösas" igen genom att tillsättning av lösningsmedel eller tillförsel av mer av någon av de ingående komponenterna. De flesta tvåkomponentlim krymper inte särskilt mycket när de stelnar vilket gör att limmet också kan användas som spackel. Tvåkomponentlim brukar dessutom vara vattenbeständiga. En speciell form av tvåkomponentlim är de lim där man penslar härdare på den ena ytan och limbas på den andra innan ytorna pressas ihop. Det kan vara svårt att lösa upp en limmad fog, men limmet kan fås att släppa om man värmer fogen, förutsatt att de sammanlimmade materialen tål det. Efter värmningen har limmet förlorat mycket av sin styrka och man bör inte försöka fästa ihop ytorna igen genom att värma upp limmet. Tvåkomponentlim är lämpligt för porslin, glas, stengods och sten, samt tillverkning av skeddrag. Limmet gulnar dock med tiden vilket gör det mindre lämpligt för vitt porslin och ofärgat glas. De vanligaste typerna av tvåkomponentlim för hemmabruk är epoxilim (handelsnamn Araldit, Plastic Padding m fl), samt plastspackel typ polyesterspackel. Vissa material kan sammanfogas genom påpensling av lösningsmedel, som löser upp själva materialet. Exempel på detta är plexiglas, som kan sammanfogas genom påpensling av isättika. Isättikan bidrar inte själv till sammanhållningen, utan sedan den avdunstat återstår bara en fullständigt homogen rymd av plexiglas. Egentligen är denna fogmetod inte limning i ordets definitionsmässiga betydelse, men i överförd bemärkelse kan man kalla metoden som ett slags (kall)svetsningsförfarande, även om man i dagligt tal kallar det för att "limma med isättika".
Limfärger är målarfärger där bindemedlet består av limämnen, till exempel förklistrad stärkelse, cellulosa, protein, kasein. Pigment och bindemedel är uppslammade i vatten. Limfärg har använts sedan antiken. Limfärg har använts för inomhusmålning på exempelvis papp- och vävspända ytor och puts under århundraden. Under 1950-talet användes den ännu i tak och på taklister i det ordinarie byggnadsmåleriet. I dag förekommer limfärg bland annat som tryckfärg för tapeter. Den traditionella limfärgens bindemedel tillverkades främst av råvaror som hud, ben, brosk, bindvävnad, senor med mera som samlades upp från slakthus, handskfabriker, garverier och köttbutiker, och förädlades till animaliskt lim. Produkterna namngavs ofta efter utgångsmaterialet, till exempel "läderlim", "hornlim" eller "benlim". Dessa benämningar hade också en kvalitetsmässig betydelse då till exempel läderlim ansågs vara av högre kvalitet än benlim. Namnen kunde också beskriva produkternas form, bland annat "kaklim", "tärningslim" och "pärllim", eller funktion, till exempel "draglim", som förmodligen härrör från metoden att testa limmets styrka genom ett dragprov mellan två sammanlimmade träbitar. Vegetabiliskt lim ersatte i vissa fall animaliskt lim. Under slutet av 1800-talet marknadsfördes sichellim som användes en bit in på 1900-talet. Caragheenmossa, eller irländsk mossa – en algart som utvanns vid Nordatlantiska kusten – användes också till framför allt färdigstrykningar och gav en helt matt och synnerligen jämn yta. Under 1940-talet lanserades cellulosalim som framför allt användes i tak. Som bottenfärg för dekorationsarbeten med exempelvis streckdragningar eller stänkmålning användes dock animaliskt lim. Ibland ströks limfärg i efterhand med en lösning av vattenglas för att få en hård, glänsande yta som kunde rengöras med vatten. Krita togs bland annat från södra delen av Skåne, vid Stevns klint, Lomma och Malmö. Men den vita fina kritan användes inte alltid. Många gånger användes lokala fyndigheter av vita eller ljusa jordfärgpigment, som kalktuff i Västergötland, Östergötland, Jämtland och Skåne. I von Rothsteins byggnadslära från 1856 nämns till exempel att Jämtlands allmoge använde sig av bleke - på sina ställen en vanligt förekommande mineralavlagring av blekjord - för vitmening av tak, spisar och väggar. Som första förbehandling på nya putsade ytor slipades ytan och målades med en stark krederingsfärg som gjordes av limvatten och en mindre mängd krita. Dagen därpå ströks ytan med en såplösning som skulle vara mer koncentrerad ju mer porös väggen var. Efter ytterligare en dag ströks väggen med den slutliga limfärgenUnder 1930-talet blev det också populärt att stöppla limfärgen så att ytan fick ett utseende som påminde om grov puts. Behandlingen utfördes enbart om ytan först patenterades med oljebaserad färg enligt ovan. Limfärger är vattenlösliga, även sedan de torkat. Vid beröring avger de pigment (kritning). Detta leder till att limfärg mest används inomhus, på ytor som inte utsätts för slitage. Några fördelar med typiska limfärger är. Den jämna, matta ytan hos limfärger har en särskild lyster som kanske kan tillskrivas kritans kristallina struktur i kombination med bindemedlets lågmälda karaktär. I stort sett lämnar det pigmentkornens yta fri för ljusets brytning. Ljusbrytningsförmågan förändras omedelbart vid inblandning av exempelvis torkande oljor som bland annat används till "linoljeförstärkt limfärg". Limfärger används endast inomhus. Deras vattenlöslighet och relativt dåliga beständighet mot nötning begränsar användningen till ytor som inte påverkas av fukt och slitage. Närvaron av proteiner gör att limfärger är besvärliga att lagra. Traditionellt sett var inte det något problem eftersom färgerna tillreddes på plats och användes samma dag. Dagens industriellt producerade limfärg tillåter dock en begränsad lagringstid.