Denna artikel behandlar färg som material i hantverksmåleri. För färg i konstmåleri se konstnärsfärger. Målningsmaterialet färg består av bindemedel, pigment och lösningsmedel samt - speciellt i moderna färger - olika tillsatsmedel. För att skilja materialet färg från färg i betydelsen kulör används benämningarna målningsfärg eller målarfärg. Färgens uppgift är oftast att efter torkning (härdning) skydda, bevara och försköna. Eller i omvänd ordning vad gäller ytbehandling av utvändiga träkonstruktioner, då är den dekorativa funktionen viktigast. Allmänt sett består färg av fyra delar: bindemedel, lösningsmedel, pigment och tillsatser. Den enda absolut nödvändiga delen är bindemedlet. Det är den del som stelnar och formar den torkade filmen. Typiska bindemedel inkluderar naturliga och syntetiska hartser som akrylharts, polyuretaner, polyestrar, melaminer, olja eller gummi. Färg benämns ofta efter vilket bindemedel som använts, såsom oljefärg, akrylfärg med mera. Lösningsmedlet har till uppgift att reglera viskositeten på färgen och är inte någon del av det slutliga färgskiktet. Typiska lösningsmedel inkluderar organiska lösningsmedel som alkoholer, ketoner, estrar, glykolestrar och liknande. Vatten är ett vanligt lösningsmedel. Ibland används också lättflyktiga låg-molekylära syntetiska hartser som lösningsmedel. Vilket lösningsmedel som används i en given färg anges ofta genom att ange att färgen är buren av lösningsmedlet, till exempel vattenburen oljefärg. Pigmentets uppgift är att ge färgmaterialet dess kulör och ibland att genom sin täckande förmåga skydda underlaget från ljus. Det bidrar dessutom till konsistensen. Typiska tillsatser inkluderar katalysatorer, förtjockningsmedel, stabiliseringsmedel, dispergeringsmedel, texturmaterial, vidhäftningsmedel, konserveringsmedel och liknande. Efter att färgen har applicerats på underlaget, torkar färgen och blir klibbfri. Beroende på typ av bindemedel, kan detta vara resultat av en polymerisation, avdunstning och även avkylning. I oljebaserad färg sker en härdning i form av oxidation av en torkande olja, till exempel linolja. Andra härdande färger är så kallade latexfärger, en typ av dispersionsfärg där bindemedlet är en polymerharts dispergerad i en vätska, ofta vatten, och vars polymerer binds ihop efterhand som vätskan avdunstar. Ytterligare exempel är tvåkomponentfärger som härdar genom kemisk reaktion mellan komponenter som man blandar ihop just före användningen, finns bland annat med epoxi- eller polyuretanbindemedel. Dessa färger som ger ett härdat färgskikt kan vara antingen lösningsmedels- eller vattenbaserade. Ytterligare andra färgskikt stelnar genom att bindemedlet avkyls, såsom enkaustikfärger, vaxfärger, som är vätskor när de är varma och hårdnar när de svalnar. Vid målning används ofta först en grundfärg (så kallad primer) som ger god vidhäftning och täcker porerna i materialet, därefter kan det slutliga färgskiktet (ibland i flera lager) påföras. Grundfärg är normalt billigare än ytskiktsfärgen och kan i princip ha vilken kulör som helst. Lämpligt är dock att den inte alltför mycket avviker från önskad slutkulör. Beroende på färgtyp och underlag, kan grundmålningen i vissa fall även göras med förtunnad slutfärg. När det gäller målning på metall kan färgen innehålla rostskyddande medel, särskilt anpassat till metallens art. Andra speciella tillsatser kan vara fungicider, bakteriocider, fuktskydd och ljusskydd.
Limfärger är målarfärger där bindemedlet består av limämnen, till exempel förklistrad stärkelse, cellulosa, protein, kasein. Pigment och bindemedel är uppslammade i vatten. Limfärg har använts sedan antiken. Limfärg har använts för inomhusmålning på exempelvis papp- och vävspända ytor och puts under århundraden. Under 1950-talet användes den ännu i tak och på taklister i det ordinarie byggnadsmåleriet. I dag förekommer limfärg bland annat som tryckfärg för tapeter. Den traditionella limfärgens bindemedel tillverkades främst av råvaror som hud, ben, brosk, bindvävnad, senor med mera som samlades upp från slakthus, handskfabriker, garverier och köttbutiker, och förädlades till animaliskt lim. Produkterna namngavs ofta efter utgångsmaterialet, till exempel "läderlim", "hornlim" eller "benlim". Dessa benämningar hade också en kvalitetsmässig betydelse då till exempel läderlim ansågs vara av högre kvalitet än benlim. Namnen kunde också beskriva produkternas form, bland annat "kaklim", "tärningslim" och "pärllim", eller funktion, till exempel "draglim", som förmodligen härrör från metoden att testa limmets styrka genom ett dragprov mellan två sammanlimmade träbitar. Vegetabiliskt lim ersatte i vissa fall animaliskt lim. Under slutet av 1800-talet marknadsfördes sichellim som användes en bit in på 1900-talet. Caragheenmossa, eller irländsk mossa – en algart som utvanns vid Nordatlantiska kusten – användes också till framför allt färdigstrykningar och gav en helt matt och synnerligen jämn yta. Under 1940-talet lanserades cellulosalim som framför allt användes i tak. Som bottenfärg för dekorationsarbeten med exempelvis streckdragningar eller stänkmålning användes dock animaliskt lim. Ibland ströks limfärg i efterhand med en lösning av vattenglas för att få en hård, glänsande yta som kunde rengöras med vatten. Krita togs bland annat från södra delen av Skåne, vid Stevns klint, Lomma och Malmö. Men den vita fina kritan användes inte alltid. Många gånger användes lokala fyndigheter av vita eller ljusa jordfärgpigment, som kalktuff i Västergötland, Östergötland, Jämtland och Skåne. I von Rothsteins byggnadslära från 1856 nämns till exempel att Jämtlands allmoge använde sig av bleke - på sina ställen en vanligt förekommande mineralavlagring av blekjord - för vitmening av tak, spisar och väggar. Som första förbehandling på nya putsade ytor slipades ytan och målades med en stark krederingsfärg som gjordes av limvatten och en mindre mängd krita. Dagen därpå ströks ytan med en såplösning som skulle vara mer koncentrerad ju mer porös väggen var. Efter ytterligare en dag ströks väggen med den slutliga limfärgenUnder 1930-talet blev det också populärt att stöppla limfärgen så att ytan fick ett utseende som påminde om grov puts. Behandlingen utfördes enbart om ytan först patenterades med oljebaserad färg enligt ovan. Limfärger är vattenlösliga, även sedan de torkat. Vid beröring avger de pigment (kritning). Detta leder till att limfärg mest används inomhus, på ytor som inte utsätts för slitage. Några fördelar med typiska limfärger är. Den jämna, matta ytan hos limfärger har en särskild lyster som kanske kan tillskrivas kritans kristallina struktur i kombination med bindemedlets lågmälda karaktär. I stort sett lämnar det pigmentkornens yta fri för ljusets brytning. Ljusbrytningsförmågan förändras omedelbart vid inblandning av exempelvis torkande oljor som bland annat används till "linoljeförstärkt limfärg". Limfärger används endast inomhus. Deras vattenlöslighet och relativt dåliga beständighet mot nötning begränsar användningen till ytor som inte påverkas av fukt och slitage. Närvaron av proteiner gör att limfärger är besvärliga att lagra. Traditionellt sett var inte det något problem eftersom färgerna tillreddes på plats och användes samma dag. Dagens industriellt producerade limfärg tillåter dock en begränsad lagringstid.