Laminatgolv
Laminatgolv är ett golv, vanligen med ett mönster som imiterar trä, sten eller klinker men andra mönster förekommer också. Tillverkningsmetoden är en laminering (sammanfogning) av flera skikt som limmas och pressas ihop under högt tryck. Det är tre skikt, där ytskiktet består av ett specialbehandlat papper med en skyddande plastfilmsyta. Man skiljer på bland annat direktlaminat och högtryckslaminat. Direktlaminat består oftast av ett slitskikt högst upp, därefter mönsterskikt, kärna och balansskikt. Högtryckslaminat består av högtryckslaminatet högst upp, därefter en kärna och ett balansskikt. Högtryckslaminatet är en produkt i sig som limmas/pressas fast ovanpå kärnan och har mycket hög slitstyrka. Det finns varierande kvaliteter av laminatgolv. Golv av lägre kvaliteter tål vanligen inte vatten och har inte så stor slitstyrka. Golv av högre kvalitet kan ha mycket hög slitstyrka och kan vara fuktresistenta genom en hård kärna, samt bestrykning av vax. De är därmed lämpligare än andra att lägga i utrymmen med högre slitage och där det finns större risk för spill, såsom till exempel kök och hall. Det finns även en klassificering, där golven testas för olika bruk: privat och offentligt bruk. Klasserna är 2x för privat, och 3x för offentligt. Första siffran anger vilken klass, och den andra siffran anger vilken slitstyrka golvet har. T.ex. klass 23: privat bruk, hårt slitage. Klass 32 är lämpligt för kök, hall, med högre fukttålighet samt tuffare slitage. Slitskiktet skyddar mönsterskiktet och består ofta av melaminhartser och korund. Mängden korund i slitskiktet avgör slitstyrkan. Mönsterskiktet är ett fotografiskt papper som behandlats med melaminhartser. Kärnan, som är bäraren av golvet, är oftast tillverkad av högdensitetsfiberboard (HDF). I vissa golv av högre kvalitet kan kärnan vara fuktresistent. Balansskiktet är impregnerat och ger golvet stabilitet, ser till att golvet behåller sin form och att det inte bågnar. Dessutom ger det ett visst fuktskydd.
Målarfärg
Denna artikel behandlar färg som material i hantverksmåleri. För färg i konstmåleri se konstnärsfärger. Målningsmaterialet färg består av bindemedel, pigment och lösningsmedel samt - speciellt i moderna färger - olika tillsatsmedel. För att skilja materialet färg från färg i betydelsen kulör används benämningarna målningsfärg eller målarfärg. Färgens uppgift är oftast att efter torkning (härdning) skydda, bevara och försköna. Eller i omvänd ordning vad gäller ytbehandling av utvändiga träkonstruktioner, då är den dekorativa funktionen viktigast. Allmänt sett består färg av fyra delar: bindemedel, lösningsmedel, pigment och tillsatser. Den enda absolut nödvändiga delen är bindemedlet. Det är den del som stelnar och formar den torkade filmen. Typiska bindemedel inkluderar naturliga och syntetiska hartser som akrylharts, polyuretaner, polyestrar, melaminer, olja eller gummi. Färg benämns ofta efter vilket bindemedel som använts, såsom oljefärg, akrylfärg med mera. Lösningsmedlet har till uppgift att reglera viskositeten på färgen och är inte någon del av det slutliga färgskiktet. Typiska lösningsmedel inkluderar organiska lösningsmedel som alkoholer, ketoner, estrar, glykolestrar och liknande. Vatten är ett vanligt lösningsmedel. Ibland används också lättflyktiga låg-molekylära syntetiska hartser som lösningsmedel. Vilket lösningsmedel som används i en given färg anges ofta genom att ange att färgen är buren av lösningsmedlet, till exempel vattenburen oljefärg. Pigmentets uppgift är att ge färgmaterialet dess kulör och ibland att genom sin täckande förmåga skydda underlaget från ljus. Det bidrar dessutom till konsistensen. Typiska tillsatser inkluderar katalysatorer, förtjockningsmedel, stabiliseringsmedel, dispergeringsmedel, texturmaterial, vidhäftningsmedel, konserveringsmedel och liknande. Efter att färgen har applicerats på underlaget, torkar färgen och blir klibbfri. Beroende på typ av bindemedel, kan detta vara resultat av en polymerisation, avdunstning och även avkylning. I oljebaserad färg sker en härdning i form av oxidation av en torkande olja, till exempel linolja. Andra härdande färger är så kallade latexfärger, en typ av dispersionsfärg där bindemedlet är en polymerharts dispergerad i en vätska, ofta vatten, och vars polymerer binds ihop efterhand som vätskan avdunstar. Ytterligare exempel är tvåkomponentfärger som härdar genom kemisk reaktion mellan komponenter som man blandar ihop just före användningen, finns bland annat med epoxi- eller polyuretanbindemedel. Dessa färger som ger ett härdat färgskikt kan vara antingen lösningsmedels- eller vattenbaserade. Ytterligare andra färgskikt stelnar genom att bindemedlet avkyls, såsom enkaustikfärger, vaxfärger, som är vätskor när de är varma och hårdnar när de svalnar. Vid målning används ofta först en grundfärg (så kallad primer) som ger god vidhäftning och täcker porerna i materialet, därefter kan det slutliga färgskiktet (ibland i flera lager) påföras. Grundfärg är normalt billigare än ytskiktsfärgen och kan i princip ha vilken kulör som helst. Lämpligt är dock att den inte alltför mycket avviker från önskad slutkulör. Beroende på färgtyp och underlag, kan grundmålningen i vissa fall även göras med förtunnad slutfärg. När det gäller målning på metall kan färgen innehålla rostskyddande medel, särskilt anpassat till metallens art. Andra speciella tillsatser kan vara fungicider, bakteriocider, fuktskydd och ljusskydd.
Wellpapp
Wellpapp (uttalas "vellpapp", av tyskans Welle, våg), vågig papp (fluting/pipor) med på båda sidor pålimmat papper (liner/planskikt). Wellpapp används huvudsakligen till att göra lådor, men även till lådinredningar och liknande då materialet har en stötdämpande funktion. Wellpappens FCT-värde (Flat crush test) anger dess förmåga att klara ett plantryck. BCT-värdet (Box compression test) anger en wellpapplådas staplingsstyrka. Wellpapp kan återvinnas till 100 %. I Norge återvanns (år 2000) 90 % av all wellpapp som används på den norska marknaden. Wellpapp uppfanns av amerikanen Albert L Jones . Wellpapp är ett förpackningsmaterial som används som transport- och exponeringsemballage för allt från möbler, bildelar och vitvaror till läkemedel och livsmedel. Detta material används mest för transportemballage runt om i världen. Det började användas som emballage till flaskor redan 1871. Tre eller flera skikt papper limmas ihop på så sätt att det mellersta skiktet är vågformat och de två omgivande skikten plana. Resultatet blir en lätt och styv fackverkskonstruktion enligt samma princip som används i flygplansvingar, broar och andra krävande byggnadskonstruktioner. Ett plant skikt kallas liner eller linerskikt, medan ett vågformat skikt kallas fluting eller flutingskikt. Fluting kommer från engelskans "flute" (flöjt, pipa) och är en beteckning på de rörformiga luftfyllda "pipor" som bildas mellan liner och fluting. Enwell har ett vågskikt, omgivet av två planskikt. Tvåwell har två vågskikt och tre planskikt. Trewell är wellpapp med tre vågskikt och fyra planskikt. Enkelwell består av ett vågskikt och ett planskikt. Wellpappens konstruktion förenar en rad synbarligen oförenliga egenskaper i ett enda material. Det kombinerar nämligen styrka och styvhet med flexibilitet och stötdämpning. Det finns knappast något annat förpackningsmaterial som ger så stor styvhet i förhållande till materialinsatsen, vilket gör det materialsnålt. Wellpapp är mycket lätt att produktanpassa. Materialet kan ges mycket varierande egenskaper beroende på vilka papperskvaliteter som väljs. Den färdiga wellpappen kan stansas, vikas, limmas och dekortryckas i alla upptänkliga former, storlekar och utseenden. Wellpapp produceras uteslutande av förnybara råvaror. Papperet tillverkas av barr- och lövmassa plus använd wellpapp som gått i retur. Limmet produceras huvudsakligen av majsstärkelse, som är helt vattenlösligt, giftfritt och återvinningsbart. När kraven på fuktskydd och vattentålighet är stora kan wellpappen tillverkas med ett plastskikt på eller inuti wellpappen. Tack vare den låga mängden plast kan även det återvinnas. Wellpapp är också ett utmärkt bränsle, med ca 3,6 kWh/kg i bränslevärde.
Mögel
Mögel är ett samlingsnamn på alla mikroskopiska svampar som växer i form av flercelliga grenade trådar (hyfer), även om de i många fall inte är av samma släkt. I ett sammanhängande nätverk är alla celler genetiskt identiska, och anses därför vara samma individ. Mikroskopiska svampar som lever som ensamma celler kallas jäst. Många olika svampar som inte är närmare släkt med varandra kan bilda mögel. De lever huvudsakligen på att bryta ned dött material, men kan växa i levande växter och insekter och framkalla sjukdom. Ett fruktat tillstånd hos människor med svår immunbrist är mögelväxt i lungor och bihålor. Mögel växer på ett näringsinnehållande substrat, till exempel ved och andra organiska material. Mögel trivs i en fuktig miljö och drabbar ofta bostäder med dålig luftventilation eller bristfälligt fuktskydd. Mögel växer också på oorganiska material som till exempel betong om ytan är nedsmutsad med damm, jord eller annan smuts. Ytor som är oorganiska och rena står emot mögelpåväxt väl, till exempel renhållet kakel eller vinylplast på husets utsida. Mögelsporer finns alltid närvarande i luften över land. På vintern kan det vara så få som 10 sporer per kubikmeter men på sommaren är det vanligt med över 10 000 sporer per kubikmeter i utomhusluften. Beroende på var luften finns dominerar olika typer av mögelsporer. Över åkrar och fält återfinns till exempel Alternaria, Cladosporium och Fusarium medan Aspergillus och Penicillium mer förekommer i inomhusmiljö, i lagerhallar och ibland också i skogsterräng. Mögel kan växa vid olika temperaturer beroende på sort och på substrat men som regel drabbar skadesvampar bostäder först vid 5–10 °C. På ett näringsrikt substrat kan däremot mögel växa nära 0 °C, exempelvis mögel på frukt i ett kallt kylskåp. Vissa former av mögel framställer mykotoxiner. Gifterna har praktisk användning i form av antibiotika. Speciellt släktet penselmögel (Penicillium) används för detta syfte, vilket har gett upphov till namnet penicillin. Upptäckten att mögel kunde användas för att bota bakteriesjukdomar gjordes av Sir Alexander Fleming. Ogiftiga former av mögelsvamp används för tillverkning av mögelost, bakning och öl- och vinframställning. Mögel i byggnader är hälsofarligt vilket visats i till exempel Värmlandsstudien, en doktorsavhandling av Linda Hägerhed Engman. Studien baseras på 400 värmländska familjer, bland dem deltog 198 barn med minst två olika astmatiska eller allergiska symtom och 202 friska barn. Den visade på ett tydligt samband mellan dålig luft och ohälsa, bland annat korrelerade förekomsten av astma och allergier väl med förekomsten av mögeldoft och ju starkare mögeldoft desto större ohälsa. Forskningen har idag inte svar på vad hos möglet som är skadligt, men det är troligt att såväl sporer som mykotoxiner bidrar till ohälsan. Norsk forskning har uppmärksammat förekomst av mögelmycel i lungorna hos lantbrukare som ju är mer utsatta för mögel än de flesta. Vid hantering av spannmål kan en viss påverkan av mögelsporer påräknas. Spannmål eller annat djurfoder som inte är tillräckligt eller felaktig torkad kan mögla och därmed bli otjänlig som föda till människor och djur. Stiftelsen lantbruksforskning forskar bland annat om mögelangrepp på lagerhanteringen av spannmål. Mögel skall inte tolereras inomhus, i grundläggningen eller på kallvind. Livsmedelsverket - mögel. Mikroorganismer i byggnader.
