Dörr
En dörr (vikdörr) (av fsv. dyr) är en rörlig vertikal skiva som används för att tillsluta en öppning exempelvis i en husvägg, mellan två angränsande rum eller mellan in- och utsidan av ett skåp. En port är en större öppning som används som ingång till en byggnad, men kan också syfta på den dörr som används för att tillsluta portöppningen. Ytterdörren har normalt en isolerande funktion eftersom den måste stå emot kyla och vind, samtidigt som många önskar den estetisk på grund av dess synlighet. Dörrar bör ha en bra upphängningskonstruktion för att tåla den konstanta användning de utsätts för. I dörren sitter ett dörrblad, vanligtvis tillverkat av trä, glas, metall eller plast, upphängt i en dörrkarm. Gångjärn och lås med medföljande nycklar hör vanligtvis till en dörr. Dörrar delas vanligtvis upp i slagdörrar och skjutdörrar, samt svängdörrar, vikdörrar, roterdörrar och lyftdörrar. Den vanligaste dörren kan anses vara slagdörren, medan skjutdörrar, som har en betydligt mer komplex konstruktion, är vanliga i affärer. De dörrar som tillstänger ett skåp kallas oftast luckor men i vissa fall dörrar. Dörrar har funnits lika länge som man har haft hus eller någon form av inhägnad eller avgränsning. De tidigaste historiska förekomsterna är i målningar i egyptiska gravar, där de visas som enkla eller dubbla dörrar, gjorda av ett enda stycke trä. Klimatet i Egypten är mycket torrt och man behövde inte oroa sig för att dörren skulle bli skev. I andra länder var man tvungen att bygga på dörren på ett annat sätt och enligt Vitruvius gjorde man detta genom att sätta plankor på långsidorna och kortsidorna av dörrstycket. De äldsta dörrarna var gjorda av trä, de i Salomos tempel gjordes av olivträd som var snidat och överdraget med guld (1 Kungaboken 6:31–35). Dörrarna som omtalas av Homeros var överdragna med silver eller mässing. Vanliga träslag att använda var förutom oliv, alm, ceder, ek och cypress. De tidigaste dörrarna hade alla samma upphängningsanordning. Den bestod av större pinnar eller stift som kallas tappar och som satte fast dörren uppe och nere vid dörrens innerkant. När dörren öppnades så roterade den runt den punkt där dessa pinnar satt. Under fanns en tröskel, oftast tillverkad i hård sten som basalt eller granit. De som hittats i Nippur av Hermann Volrath Hilprecht och som dateras till år 2000 före kristus, är gjorda i diabas. De dörrar som hittats i Balawat i Assyrien hade tappar som var överdragna med brons. Dessa dörrar, eller snarare portar, bestod av två dörrblad, båda ca 2,5 meter breda och över 8 meter höga. De hade brons runt om, ca 25 cm brett, som var utsmyckat med figurer och broderier. Själva dörrarna var ca 7,5 cm tjocka men dörrkarmarna var över 35 cm i diameter. Dessa dörrar finns att beskåda på British Museum. Andra täckplåtar av varierade storlek av brons har hittats, det visar att detta verkar ha varit den vanligaste metoden att skydda tapparna av trä. I Hauran i Syrien, där tillgången på trä är dålig, gjordes dörrarna av sten, en av dem var 1,6 meter hög och 80 cm bred och finns även den på British Museum. Den sida på den dörren som är längst från upphängningspunkterna visar att den var del av ett dörrpar. Vid Kuffeir nära Bostra i Syrien har det hittats ca 3 meter höga stendörrar som har utgjort ingången till staden. Den brittiske konsuln George Dennis nämner flera dörrar av sten i sin bok om etruskerna, Cities and Cemeteries of Etruria från 1848. Under eran som är känd som Antikens Egypten konstruerade Heron, en uppfinnare i Alexandria under det första århundradet, den tidigast kända automatiska dörren. Den första kända dörren som öppnades genom fotsensorer tillverkades i Kina under kejsaren Sui Yangs tid (604–618). Det var en automatiskt öppnande dörr som användes i det kungliga biblioteket där. Den första automatiska portöppnaren byggdes 1206 av den arabiska uppfinnaren Al-Jazari.
Scania CR112
Scania CR112 (senare kallad CN112) är en buss främst avsedd som stads- eller förortsbuss tillverkad av Scania åren 1977–1988. Scania CR112 ersatte Scania CR111 från tidigt 1970-tal som i sin tur byggde på Scania-Vabis CR76/Scania CR110 från 1960-talet. Karossen och chassit var helt nyutvecklade. Karossen monterades på Scanias anläggning i Katrineholm och gjordes i rostfritt stål. Några skillnader mot föregångaren var större rutor med dubbelglas, ny fyrkantigare kaross med löstagbara paneler för bland annat vindrutetorkare, strålkastare, stötfångare, hjulhus och kylare. Karossen var förstärkt, bland annat med förstärkta balkar och tak som kunde hålla hela bussens vikt vid en mindre rundslagning. Chassit och drivlinan var bättre ljudisolerade än hos föregångaren vilket gjorde att Scania CR112 vid lanseringen blev den tystaste bussen på marknaden, med en yttre ljudnivå på 77 dB, då likvärdigt med en personbil. I början hade bussen vikdörrar. Den allra första förändringen i karossens design skedde 1980, då förarfönstret gjordes om. Fronten uppdaterades något 1981 och från och med 1982 ersattes vikdörrarna av bladdörrar, vilka i samtliga utföranden bestod av en eller två inåtgående dörrar fram och utåtgående diton i mitten och bak. Dörrarrangemanget var betydligt mer omfattande än hos föregångaren, till exempel gick det nu att få en dörr bakom bakaxeln, vilket inte var möjligt hos föregångaren på grund av begränsningar i chassit. Dörrarrangemanget var från längst fram till längst bak på bussen följande: 1-1-0, 1-2-0, 1-1-1, 1-2-1, 2-1-1, 2-2-0 samt 2-2-1. Bussen har något högre insteg än föregångaren, då det är två trappsteg vid samtliga in-/utgångar istället för ett. Vid de två främre in-/utgångarna är dock insteget något lägre än längst bak. Golvet inne i bussen är, till skillnad från hos föregångaren, utan trappsteg och förhållandevis plant. Det finns även regionala varianter med samma golvhöjd i mitten som längst bak för att ge rum åt bagageutrymmen. Chassit hette från början BR112 men bytte efter våren 1984 namn till N112 varefter bussen kallades Scania CN112. Bakrutan var mycket stor på CR112, men minskades ned betydligt i höjdled då CN112 infördes, baktill fick CN112 även nya lyktglas. 1985 lanserades en 18 meter lång ledbuss på N112AL-chassit, denna hade en ny design på karossen med en ny vindruta, nytt förarfönster, ny front som hade något högre placerade strålkastare och nya blinkersglas som nu blev monterade bredvid strålkastarna från att tidigare ha suttit lite på sidan ovanför. Bakpartiet och övriga karossen hade samma design som den vanliga CN112. Ledbussen kunde, utöver standardbredden på 2,5 meter, även fås med 2,6 meters bredd. Dörrarrangemangen på ledbussen var från längst fram till längst bak: 1-1+1-0, 1-2+1-0, 2-2+1-0 samt 2-2+2-0. Vanliga CN112 i 12-meterutförande fick samma design som ledbussen 1986. När bussen kallades CR112 fanns den i 12 och 12,5 meters längd, detta gällde även de första årgångarna av CN112. Efter designändringen 1986 utgick 12,5-metersvarianten. 12,5-metervarianten känns lättast igen utvändigt på att det var ett extra mindre fönster framför mittendörrarna vid fullt dörrarrangemang, dvs 2-2-1. Efter 1986 tillverkades bussarna i stort sett oförändrade fram till början av 1988 då de fick ge plats åt motsvarande bussar i den utseendemässigt snarlika Scania CN113-serien, byggd på N113-chassit. Motorn är bakmonterad på tvären till höger i färdriktningen med växellådan vänster om motorn, och driver bakaxeln via vinkelväxel i alla utföranden. Motorutbudet bestod av sugmotorer eller turbomotorer med olika effekt. Det huvudsakliga drivmedlet var diesel men det fanns också några exemplar som på prov byggts om för gas- eller etanoldrift. I Stockholm och Örebro fanns det bussar som på prov var utrustade med tryckackumulatortankar, dessa monterades senare bort och bussarna fick vanlig dieseldrift. Svenska Omnibusföreningen.
Uterum
Ett uterum är ett utrymme oftast i form av en enklare byggnad med minst en inglasad vägg. Ett uterum kan byggas som en tillbyggnad på ett befintligt hus, eller som en helt fristående byggnad. Ett vinterbonat uterum, vinterträdgård, kan användas året runt. Enklare konstruktioner av uterum är altantak, markis eller pergola som bara skyddar mot sol och regn. Ett uterum ger känslan vara utomhus samtidigt som ge skydd mot regn och vind. Alternativ till uterum, är paviljonger, lusthus och växthus. Stommen: Takbalkar och väggreglar kan vara av limträ eller plankor som bär upp konstruktionen, det finns även stommar i aluminium. Taket består av plasttak, korrugerat eller plant av kanalplast i ett eller flera lager, även tak av glas förekommer, enkel eller isolerglas för att isolera mot kyla och även värme. Golvet är oftast ett altangolv av trätrall eller betongplattor, men det förekommer betonggolv med värmeslingor med till exempel lagda klinkerplattor. Väggarna är av trä eller aluminiumramar med glasinfattning. Oftast enkelglas, men det finns också konstruktioner med bruten köldbrygga och dubbelglas typ isolerglas. Vid vackert väder är det möjligt att kunna öppna upp uterummet, för att göra det möjligt förekommer det skjut- eller vikdörrar.
