Gångjärn
Ett gångjärn är ett beslag som används för att förbinda två objekt då man vill att det ena skall kunna rotera i förhållande till det andra. Den del som sitter fast i karmen heter stapel. Vissa gångjärnstyper kan inte vändas hur som helst, och då uppkommer behovet av spegelvända beslag. Man talar då om högergångjärn och vänstergångjärn. Betrakta en dörr, som kan öppnas endast åt ett håll, t .ex. för ett kylskåp eller för ingången till en byggnad. Om dörren från utsidan sett och skall öppnas utåt, skall den som skall gå in i huset dra dörren mot sig. Dörren kallas då utåtgående. Har den då, utifrån sett, gångjärnen till höger kallas den högerhängd, och passande gångjärn ska då vara av högertyp och vice versa. Märkligt nog kallas beslaget gångjärn även om materialet är mässing. I handeln finns alltså mässingsgångjärn. (Samma språkliga egenhet vidlåder f.ö. även ordet plastglas för drycker.).
Hopfällbar cykel
Hopfällbara cyklar, vikbara cyklar eller vikcyklar är cyklar med speciella ramar med gångjärn eller andra länkmekanismer som gör att cykeln kan fällas ihop till mindre mått. De delbara cyklarna ger användaren möjlighet dela cykeln till två separata enheter. Det finns huvudsakligen tre typer av vikcyklar. Det vanligaste är att den viks på mitten. En modernare konstruktion är att bakhjulet fälls under ramen. En tredje variant fälls ihop likt ett paraply. De första hopfällbara cyklarna började serietillverkas under 1890-talets slut, dock i mindre skala. Vissa större cykeltillverkare på den internationella marknaden saluförde sin egen variant, bland andra Humber, Peugeot och Styria. De sistnämnda var vikbara och främst menad för militärt bruk medan Humbers delbara var avsedd för en förmögen ägare på resa. Humbercykelns delar förvarades i en specialtillverkad väska. Nyttan av dessa vik- och delbara cyklar var dock inte stor och modellen fick inget allmänt genomslag och lades ned efter hand. Under första Världskriget, kring 1915, tillverkades en vikbar cykel av BSA avsedd för engelska armén. BSA tillverkade även moderniserad militär variant för andra världskriget. I övrigt var hopfällbara cyklar inte på modet i världen förrän vid 1960-talets slut. Bilens mer allmänna användande gav tillverkaren Nymanbolagen i Uppsala idén att tillverka en delbar cykel (Crescent) för bilisten. Med delbar ram och mindre hjul fick cykeln plats i bagageutrymmet. Dessa Nymancyklar slog inte och existerade enbart mellan cirka 1957 och 1959. Tillverkaren Rex gjorde under samma tid sin egen variant (vikbar) för bilisten kallad Vik-i-hop som lades ner först 1964. Tiden för en låghjuling var dock på väg med Alex Moultons första konstruerade låghjuling i handeln under 1962. Den nydanande cykelkonstruktionen väckte uppmärksamhet i främst England och fick på några år ett rejält uppsving. Under utställningen Fritid 66 för 1967 års säsong i Stockholm uppmärksammades låghjulingen, senare kallad Minicykel, och intresset för dessa cykelmodeller växte. Den engelska cykeln Raleigh RSW 16 samt Monark Petit och Crescent Mini lanserades på bred front i Sverige. På något år hade snart sagt alla svenska tillverkare sin egen eller någon importerad variant av låghjuling till salu, där många av dessa var delbara eller vikbara. Dessa cyklar var inte så bra att cykla på, vilket gjorde att intresset sakta avtog de efterföljande åren. Mot mitten av 1970-talet återstod i princip enbart de importerade cyklarna som vikbara eller delbara låghjulingar. En del av dessa konstruktioner var mindre lämpade för hård cykling och ovarsam hantering. Ramar brast och cyklarna vek sig under cykelturen vilket minskade intresset ytterligare. Bristningar i ramkonstruktionen löstes i och för sig med olika förstärkningar men modellen var inte längre modern. Ett nytt säkerhetstänkande ledde till att omdömen för cyklar med konstruktionsbrister och utstickande vred, som vik- och delbara cyklar har, blev negativa från myndighetshåll. En del av dessa cyklar med kvalitetsbrister finns ändå i trafik i dag. De utländska tillverkarna slutade inte att tillverka dessa ändå ganska roliga cyklarna som fram till idag utvecklats i takt med modern teknik och flertalet växlar. Sedan åttiotalet har det kommit en ny generation vikcyklar avsedda för pendling eller flerdagars turcykling på annan ort. En del av turcyklarna är särtagbara snarare än vikbara. De moderna vikcyklarna fälls i allmänhet genom att bakhjulet fälls under ramen. Framhjulet viks sedan parallellt med ramen. Cykeln blir därför mindre i hopfällt läge jämfört med en cykel som viks på mitten. Några som tillverkar sådana cyklar är engelska Brompton och Mezzo, tyska Birdy och kanadensiska GoBike. Till skillnad från Brompton, Birdy och GoBike har Mezzo ingen fjädring alls. Den har färre specialdelar, och är därför ekonomisk på längre sikt. Den har också självlåsande gångjärn som snabbar uppfällningen.
Garageport
Garageport är öppningsanordningen till ingången till garage och/eller förråd i hus eller i fristående byggnad. Olika typer av garageport är slagport, vipport eller takskjutport. En slagport ser ut som en stor pardörr. Två portblad sitter fast med gångjärn i karmens sidor. Den är lätt att öppna och gå in genom, eftersom man då bara behöver öppna ena portbladet. Portbladen öppnas som regel utåt och tar plats utanför huset när de öppnas. En vipport har ett stort dörrblad som fälls upp med hjälp av ett handtag eller med motordrift (med fjärrstyrning). Bladet sitter fast i metallarmar på sidorna och justerbara fjädrar hjälper till att dra upp portbladet. I öppet läge sticker knappt hälften av portbladet ut utanför huset och resten sticker in i huset. Det är en enkel konstruktion som håller länge. Lätt och snabb att montera. Vissa vipportar kan ha oskyddade fjädrar som ger klämrisk. En takskjutport består av 4-5 sammanlänkade portdelar som glider upp i taket på en skena, i likhet med ett rulljalusi. Öppnas med handtag eller med motordrift (med fjärrstyrning). Porten går rakt upp och in i garaget. Känslig för påkörning och kräver noggrann montering för att den ska kunna glida lätt på skenorna.
Det låsta rummet
Klassiska verk i genren inkluderar. Några av de kryphål som kan hittas i låsta rummet-mysterier. 1. Ett mord har verkligen begåtts i ett hermetiskt slutet rum, och mördaren finns inte kvar, därför att mördaren aldrig var i rummet, till exempel var mordet en olyckshändelse/ett självmord, en illusion skapar ett alibi, eller så dödades offret av den förste som kom in i rummet. 2. Någon har fifflat med en existerande ingång eller en lönngång och sedan dolt den. I Clayton Rawsons bok Mord i hög hatt presenterar trollkarlen Merlini ytterligare en lösning. 3. Mordet begås i ett hermetiskt slutet rum, men ingen mördare har tagit sig ut ur det, inte därför att han inte var där, utan för att han gömmer sig i det och försvinner innan någon letar reda på honom. I sina senare verk arbetade Carr och Rawson på att överraska läsaren genom att hitta nya lösningar. Den enda dörren, som är låst från insidan, måste brytas upp (och likets position antyder klart att offret inte kunde låsa dörren efter att mördaren hade begått brottet). Det finns ingen eldstad eller skorsten genom vilken mördaren hade kunnat fly. Det enda fönstret har galler på utsidan, eller så finns det orörd snö på fönsterblecket utanför. Det finns ingen hemlig passage eller lönndörr till rummet. Mordvapnet återfinns ingenstans trots att offret uppenbarligen har blivit förgiftad, knivhugget, skjuten eller strypt (och dödsorsaken slås fast utan några tvivel vid en obduktion senare). Om offret har dött av elektricitet, finns det inga strömförande kablar nära liket, om offret är skjutet har ingen i närheten hört några skott. John Dickson Carrs Den ihålige mannen (1935), Det krökta gångjärnet (1938), Dörren låst inifrån (1941) och Han som viskade (1946). Carter Dicksons The White Priory Murders (1934), Det slutna rummet (1938) och Listig som en orm (1944). Clayton Rawsons fyra Merlini-romaner, främst den första: Mord i hög hatt (1938). Agatha Christies Den flygande döden (1935) och Hercule Poirots jul (1938). Nicholas Blakes Dödens skal (1935). Gaston Lerouxs Det gula rummets hemlighet (1908). Peter Loveseys Den siste detektiven (1991). Israel Zangwills Det stora Bow-mysteriet (1892). Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue (novell) (1841). Ellery Queens Konsthandlarens kista (1932), Den stängda dörren (1937) och Kungen är död! (1952). Hake Talbots Seans (1944). Melville Davisson Posts Doomdorfmysteriet (novell) (1914). S. S. Van Dines The Benson Murder Case (1926). Flera av G. K. Chestertons Fader Brown-noveller, främst Den hemliga trädgården, Den osynlige mannen, Fel format, Hundoraklet, Dolken med vingar och Miraklet med månskäran. Jonathan Creek, engelsk TV-serie. Den franske författaren Paul Halter (född 1957) har skrivit över trettio låsta rummet-mysterier och omöjliga brott, inklusive La Malédiction de Barberousse, La Quatrième Porte, Le Brouillard Rouge, La Septième Hypothèse och Le Crime de Dédale. Sjöwall/Wahlöös Det slutna rummet. Jan Brobergs antologi Mord i slutna rum (1967) innehåller noveller av flera klassiska deckarförfattare ovan. På engelska finns ett antal antologier med urval av låsta rummet-noveller, som t.ex. The Mammoth Book of Locked-Room Mysteries (red. Mike Ashley), All but Impossible! (red. Edward D. Hoch) och Death Locked In (red. Robert Adey/Douglas Greene). Om offret återfinns med ett knivsår i ett låst rum, inget vapen återfinns, och ett fönster är öppet, kan mordet ha begåtts av en professionell knivkastare från byggnaden intill som fäst en lina vid kniven. Ögonvittnen kan luras att tro att de har sett en särskild person gå in i eller gå ut ur ett rum när de i själva verket såg en spegelbild. Det kan gå att ta sig in, förklädd till någon annan, i kläder gjorda av papper, och sedan göra sig av med dem i en brasa. En dolk gjord av is som smälter innan mordet upptäcks. Offret blir skjuten i samma ögonblick som han ska stänga lägenhetens enda fönster. I fallet drar han med sig fönsterhaken och stänger fönstret från insidan.
Edmund Crispin
Edmund Crispin är en pseudonym för Bruce Montgomery, född 2 oktober 1921, död 15 september 1978, brittisk deckarförfattare och filmkompositör. Under sitt riktiga namn komponerade Bruce Montgomery filmmusik. Under pseudonymen Edmund Crispin skapade han amatördetektiven Gervase Fen som är professor i engelska och litteratur vid Oxford University och som enligt rykten skall ha baserats på Oxfordprofessorn W. E. Moore. I böckerna samarbetar Fen med kommissarie Humbleby. Crispin inspirerades att skriva egna deckare efter att ha läst John Dickson Carrs bok Det krökta gångjärnet. Humor är en viktig ingrediens i Crispins böcker. Crispin redigerade också ett stort antal Science Fiction-antologier och recenserade deckare i Sunday Times. Efter ett långt uppehåll som deckarförfattare, bland annat orsakat av alkoholism, gjorde Crispin kritikerrosad comeback 1977. I intervjuer meddelade han att han hade fler nya böcker på gång, vilka dock aldrig hann skrivas färdiga eftersom han dog året därefter. En sista postumt utgiven novellsamling kom dock 1979. The Case of the Gilded Fly (1944). Ridåfall samt novellen Vem dödade Baker? (översättning Pelle Fritz-Crone, Spektra, 1976). Holy Disorders (1945) Mord kring katedralen (översättning Gull Brunius, Rabén och Sjögren, 1967). The Moving Toyshop (1946) Lik i leksaksbod (översättning Lisa Rothstein, Geber, 1961). Swan Song (1947) Svanesången (översättning Gun Fridman, Geber, 1949). Love Lies Bleeding (1948) Mördande manuskript (översättning Edith och Herbert Bohlinder, Geber, 1952). Buried for Pleasure (1948) Den som sig i leken ger... (översättning Pelle Fritz-Crone, Bra böcker, 1971). Frequent Hearses (1950) Stjärnskott (översättning Margareta Ångström, Geber, 1953). The Long Divorce (1952) Små ord av hat (översättning Pelle Fritz-Crone, Delta, 1975). Beware of the Trains (noveller, 1953). The Glimpses of the Moon (1977) Detta alltför fasta kött (översättning Ingrid och Tryggve Emond, Delta, 1979). Fen County (noveller, 1979). Kidnappers - skogarnas folk (1953, The Kidnappers). Doktorn är här (1954, Doctor in the House). Svarta masken (1954, Le Avventure di Cartouche). Doktorn går till sjöss (1955, Doctor at Sea). Mördaren skyr inga medel (1956, Guilty?). Hotat vittne (1956, Eyewitness). Gänget och hästen (1956, Circus Friends). Fartens våghalsar (1956, Checkpoint). Doktorn är lös (1957, Doctor at Large). Hertig i jeans (1978, The Duke Wore Jeans). Sanningen om kvinnor (1958, The Truth About Women). Nu tar vi sergeanten (1958, Carry On Sergeant). Carry On, Constable (1960). Doktorn är kär (1960, Doctor in Love). För ung att älska (1960, Too Young to Love). Carry On Regardless (1961). Carry On Cruising (1962). Twice Round the Daffodils (1962). Fu Manchus djävulska hämnd (1966, The Brides of Fu Manchu).
Bogvisir
Bogvisir är den del av fören som öppnas för att ta ombord last på till exempel färjor. Då bogvisiret skall kunna öppnas betyder det vid traditionella lösningar att vågornas kraft mot fören tas upp av gångjärn och låsanordningar istället för av svetsfogar som på fartyg utan bogvisir. Krafterna kan vara stora och underskattades under 1970-talet, delvis på grund av ofullständiga räknemodeller, delvis på grund av den snabba utvecklingen inom skeppsbygge. Under de senaste decennierna har bogvisir allt mer ersatts av en annan typs bogportar ("clam doors") som fungerar som ett musselskal och tros vara säkrare än bogvisir. På havsgående RORO-fartyg är det vanligt att inte ha bogvisir utan istället köra ombord och i land endast via aktern. På färjor där snabb lastning och lossning är viktigt är detta dock opraktiskt. Moderna sådana fartyg har antingen betydligt kraftigare bogvisir eller konstruktioner där fören till exempel öppnas åt sidorna. Estoniakatastrofen orsakades av att Estonias bogvisir bröts upp och lossnade. Vid utredningen av olyckan konstaterades att krafterna som bogvisiret utsattes för vid 3-4 meters signifikant våghöjd motsvarade visirets vid konstruktion beräknade hållbarhet, utan väsentlig säkerhetsmarginal. Färjan kördes dessutom i förhållandevis hög fart i den höga sjögången för att hålla tidtabellen, men även om farten hade minskats hade bogvisirets lås och gångjärn ändå tagit en del skada då M/S Estonia, eller M/S Viking Sally som hon hette från början, inte var byggd för att gå på öppet hav. Innan olyckan hade många incidenter rapporterats också från andra färjor. I januari 1993, cirka ett och ett halvt år före Estoniakatastrofen, drabbades till exempel Estonias systerfartyg M/S Diana II av en lättare incident då hon gick i storm på öppet hav på linjen Rostock–Trelleborg. Låsanordningarna till bogvisiret skadades, men ingen katastrof skedde, mycket tack vare att fartyget hann gå in i lä innan skadorna blev alltför stora. Fartyget fick dock gå in på reparation före återfärd. Reglerna för bogvisiren på Östersjöfärjorna skärptes redan innan dessa incidenter, men det gällde endast nybyggen. Estonias bogvisir bärgades i oktober 1994 och placerades först i den finska staden Hangö. Hösten 1999 fick Sjöhistoriska museet visiret som gåva. Bogvisiret placerades sedan provisoriskt i Södertälje hamn och därefter på ön Älvsnabben i Haninge kommun. Sedan 29 september 2005 förvaras visiret i en klimatkontrollerad byggnad på Musköbasen, uppförd av Fortifikationsverket.
