Storgatan, Södertälje
Storgatan är huvudgatan i Södertälje. Den tar sin början i söder vid Olof Palmes plats och slutar vid Astra Zenecas industriområde vid Snäckviken i norr. Den forntida farleden genom Tälje hade inte samma sträckning som nuvarande Södertälje kanal och landtungan där båtarna drogs motsvaras i dag av Storgatans sträckning. På medeltiden gick Täljes huvudgata från Stora torget och kyrkan mot söder. Det var dagens Storgatan. Fortfarande idag är Storgatan Södertäljes huvudgata, numera bilfri gågata mellan Olof Palmes plats och Stortorget. Den sträckning som idag är gågata kantas främst av modernare bebyggelse i form av varuhus och kontorsbyggnader, tillkomna efter andra världskriget. På 1950-talet väcktes idéerna att Storgatan skulle omgestaltas med bland annat stora varuhus för att möta den nya köpkraften. Stockholm, med främst Hötorgscity, stod som förebild. En ny stadsplan, utformad av stadsplanearkitekt Fritz Voigt, fastställdes år 1963. Bland varuhusen kan nämnas: Lunagallerian från 1975, Åhléns (tidigare EPA) från 1965 och Telgehuset från 1963. Den sistnämnda var från början ett Domus-varuhus. Varuhuset Kringlan är i dag en symbol för Södertälje och ett uttryck för den framtidsoptimism som rådde på 1960-talet. Varuhuset ritades 1965 av arkitekterna Erik och Tore Ahlsén och har enligt Stockholms läns museum "ett mycket högt arkitektoniskt och samhällshistoriskt värde, både i dess utförande och val av material". Ett viktigt undantag är Skandinaviska Enskilda Bankens bankpalats, som uppfördes mellan 1901 och 1902 på initiativ av tobakshandlaren T.H. Gustafsson. Byggmästaren L. Lundberg ritade huset. 1939 moderniserades fasaden, för att sedan återställas då byggnaden totalrenoverades år 1975. Återigen planeras det nu för stora renoveringar av de mest centrala kvarteren, då många idag menar att rivningarna under 1960-talet var stora misstag. Storgatan passerar sedan rakt över Stortorget, som var mycket viktigt under många hundra år, inte minst med tanke på den livliga torghandel som hölls där. På den tiden räknade man även Stortorget som stadens mest centrala plats. I modern tid, då merparten av handeln förlagts till butiker, har torgets betydelse minskat. Numera anses dessutom Marenplan vara den mest centrala platsen i staden. Det mest kända byggnadsverket på Stortorget är kanske det gula rådhuset i trä, som invigdes år 1735. Rådhuset stod ursprungligen på torgets västra sida. Byggnaden flyttades dock tillfälligt till Västra Kanalgatan under rivningarna på 1960-talet. Sedan 1982 har rådhuset stått på sin nuvarande plats, och inrymmer idag konstgallerier och kafé. Tvärs över torget ligger det nuvarande Södertälje tingshus, som ritades av Åke E. Lindqvist, och uppfördes av byggmästaren Anders Diös. Då Storgatan fortsätter norrut, förbi Jovisgatan, passerar den 1200-talskyrkan Sankta Ragnhilds kyrka tillhörande Södertälje-Tveta församling. Det är en av de få byggnader som skonades av ryssarna, då de under tidigt 1700-tal brände stora delar av staden. Omedelbart norr om kyrkan passeras påfarten till dem femfiliga Mälarbron, som förbinder stadens östra och västra sida. Innan gatan övergår i Snäckvikshamnen passeras science centret Tom Tits Experiment som fått sitt namn efter den franska boken Tom Tit - La Science Amusante (svensk titel: Tom Tits Experiment - Vetenskapliga förströelser). Astras före detta huvudkontor består av två huskroppar, där den mot Storgatan belägna delen är före detta Södertelge Bryggeri. I detta område har Astra och sedermera Astra Zeneca har haft stora anläggningar sedan de startade år 1913. Storgatan upphör slutligen strax norr om denna plats, där den byter namn till Snäckvikshamnen.
Banffs nationalpark
Banffs nationalpark är Kanadas första nationalpark, etablerad 1885, i kanadensiska Klippiga bergen. Parken ligger 12 mil väster om Calgary, Alberta. Nära parken finns staden Banff. Parken är också ett världsarvsområde. Den är 6 641 km² stor och gränsar till tre andra nationalparker, Jasper, Kootenay och Yoho. Banff National Park ligger i Klippiga bergen på Alberta västra gränsen till British Columbia i ekoregionen Alberta Mountain Forests. Staden Banff ligger 128 kilometer väster om Calgary och 401 kilometer sydväst om Edmonton. Genom sin historia har Banffs nationalpark formats av spänningar mellan naturvårdsintressen och markägarintressen. Parken grundades den 25 november 1885 som Banff Hot Springs Reserve, som svar på motstridiga påståenden om vem som upptäckte varma källor där och vem som hade rätt att utveckla dem för kommersiella intressen. Naturvårdarna segrade när premiärminister John A. Macdonald avsatte de varma källorna som ett litet skyddat reservat, som senare utvidgades till att omfatta Lake Louise och andra områden som sträckte sig norrut till Columbia Icefield. Jasper National Park gränsar till Banff National Park i norr, medan Yoho nationalpark ligger i väster och Kootenay nationalpark ligger i söder. Kananaskis Country, som inkluderar Bow Valley Wildland Provincial Park, Spray Valley Provincial Park, och Peter Lougheed Provincial Park, ligger söder och öster om Banff. Trans-Canada Highway passerar genom Banff National Park, från den östra gränsen nära Canmore, genom staden Banff och byn Lake Louise och in i Yoho National Park i British Columbia. Byn Lake Louise ligger vid korsningen mellan Trans-Canada Highway och Icefields Parkway, som sträcker sig norrut till stadsdelen Jasper. Banff, som grundades 1885, är det viktigaste kommersiella centret i Banff National Park, liksom det är ett centrum för kulturaktiviteter. I Banff finns flera kulturinstitutioner, inklusive Banff Center, Whyte-museet, Buffalo Nations Luxton-museet, Cave and Basin National Historic Site och flera konstgallerier. Genom sin historia har Banff varit värd för många årliga evenemang, inklusive Banff Indian Days som började 1889, och Banff Winter Carnival. Sedan 1976 har Banff Center organiserat Banff Mountain Film Festival. 1990 införlivades Banff som en stad i Alberta, men är fortfarande underställd National Parks Act och federal myndighet när det gäller planering och utveckling. I folkräkningen 2017 hade staden Banff en permanent befolkning på 8 865 invånare samt 793 icke-permanenta invånare, en total befolkning på 9 658 personer. Bow River flödar genom staden Banff, med Bow Falls beläget i utkanten av staden. Lake Louise, en by som ligger 54 km nordväst om staden Banff, är landmärket Chateau Lake Louise i utkanten av Lake Louise. Moraine Lake ligger 15 km från Lake Louise och erbjuder en vacker utsikt över Valley of the Ten Peaks. Denna scen avbildades på baksidan av den kanadensiska sedeln på 20 dollar, i serien 1969–1979 ("Scenes of Canada"). Lake Louise Mountain Resort ligger också nära byn. Lake Louise är en av de mest besökta sjöarna i världen och är inramad i sydväst av Mount Victoria Glacier. Icefields Parkway är en 227 kilometer lång väg som förbinder Lake Louise till Jasper, Alberta. Parkway har sitt ursprung vid Lake Louise och sträcker sig åt norr uppför Bow Valley, och förbi Hector Lake, som är den största naturliga sjön i parken. Andra natursköna sjöar nära parkvägen är Bow Lake och Peyto Lake, båda norr om Hector Lake. Icefields Parkway korsar sedan Bow Summit (2 088 meter) och följer Mistaya River till Saskatchewan Crossing, där den flyter samman med floderna Howse River och North Saskatchewan River. Bow Summit är den högsta höjd som korsas av en allmän väg i Kanada. Snigeln Physella johnsoni, som är starkt hotad, finns vid nationalparkens varma källor.
Ålstensgatan
Ålstensgatan var ursprungligen avsedd att bli en centrumgata i stadsdelen av snarast monumental karaktär. Bostäder i radhusform skulle uppföras för Stockholms stads tjänstemän utefter gatan. I skissförslaget behandlades Ålstensgatan som en verklig paradgata. I ena fonden hade gatan försetts med en monumentalbyggnad, som skulle fungera som ett medborgarhus eller liknande. Det tilltänkta medborgarhuset skulle förses med föreläsningssalar och konstgallerier. Framför byggnaden var det tänkt att ha en öppen plats, där även spårvagnshållplatsen skulle ligga. I gatans södra ände vid Mälaren, skulle en hamnplats anordnas. Anläggandet av en stor hotell- och turistanläggning förordades även i anslutning till denna hamnplats. Orsaken till detta omfattande arrangemang var dels att det skulle bidra till att höja områdets status, och dels till att öppna huvudstadens relation till Mälarlandskapen. Detta skulle bli stadens port till Mälaren. 1920-talet var också en tid när ångbåtstrafiken fortfarande tillmättes en stor betydelse som transportmedel. Idén föll på grund av de höga kostnaderna. En reviderad stadsplan för Ålstensgatans södra del, undertecknad av Albert Lilienberg och Thure Bergentz, vann laga kraft 1933. Planen omfattade sex kvarter: Fotbollen, Pappersdraken, Bollskolan, Dockskåpet, Kulspelet och Snurran. Bebyggelsen skulle bestå av radhus. Dessa uppfördes 1932–1933, alltså innan den reviderade stadsplanen fastställdes. Byggmästare var Olle Engkvist och arkitekt var Paul Hedqvist som redan tidigare hade engagerat sig i projektet vilket idag hör till hans mest kända bostadsområden. Han producerade en lång rad skisser till dessa radhus som uppvisar en provkarta på olika formidéer från tjugotalsklassicism till funktionalism, samtidigt som Stockholmsutställningen 1930 pågick. I ett tidigt skede var även Hedqvists medarbetare David Dahl med i skissarbetet. Båda arkitekterna prövade exempelvis en lösning med en radhuslänga där husen saxades inbördes. Den slutgiltiga lösningen blev en mycket kompakt bebyggelse med 94 ljusputsade radhus i 12 längor och i en för tiden ny stram funktionalistisk stil. Husen är inbördes i 45 grader snedställda så att de bildar en sicksacklinje och samtidigt gav bättre utsikt mot söder och en skyddat uteplats i trädgården. Husen är uppförda i två våningar med hel källare under ett svagt sluttande pulpettak. När de var nya blev de ett kontroversiellt inslag i villaförorten och många förlade sina promenader till Ålstensgatan för att se på "fågelholkarna". Husen grundlades till större delen på lera som gör att bebyggelsen rör sig sakta ner mot Mälaren. Man var tidigt medveten om problemet och avstod därför från att bebygga de båda tomterna ner mot Alviksvägen som stadsplanerna från 1933 och 1947 medgav. Innan området var helt klart ordnades 1933 en bostadsutställning genom Svenska slöjdföreningen. Utställningen hette "Det moderna svenska hemmet" och pågick under tiden 4 mars - 26 mars 1933. Sju av husen möblerades för att locka till köp. Det var en propagandautställning för rationell bostadsgestaltning och den förevisades innan de färdigbyggda radhusen bjöds ut på marknaden i sju av de färdigställda lägenheterna (nr 74-86). Olika möbeltillverkare hade fått i uppdrag att möblera upp utställningslägenheterna med sina produkter. En informationsbroschyr, som gavs ut hette Ett nytt och bättre sätt att bo – Radhusen i Ålsten. De små radhusen var inte helt lättsålda. År 1932, när de var inflyttningsklara, kostade en lägenhet 21 000 kronor vilket motsvarar drygt 650 000 kronor i 2018 års penningvärde. Kontantinsatsen var 3 000 kronor och årshyran 1 900 kronor. Idag är det status att får bo i ett av Per-Albinhusen. År 2015 såldes ett av dem för 13,2 miljoner kronor vilket var det dittills högsta priset för ett radhus i Sverige.
Just Stop Oil
Just Stop Oil är en miljögrupp i Storbritannien som använder civilt motstånd och direkt aktion med målet att den brittiska regeringen ska sluta stödja nya olje- och gasprojekt. Gruppen lanserades den 14 februari 2022 och organiserade en månad av störningar vid oljeterminaler i England i april 2022. Just Stop Oil har fått mycket uppmärksamhet för sina iögonfallande protester och för vandalisering av konstverk i brittiska konstgallerier. Aktivister från gruppen har också blockerat biltrafik och saboterat bensinstationer. Nu kan donationer göras på Ethereum till juststopoil.eth. Just Stop Oil motsätter sig att Storbritannien beviljar nya licens- och produktionsavtal för fossila bränslen. Gruppen kräver investeringar i förnybar energi och förespråkar bättre värmeisolering i brittiska hus för att undvika energislöseri.
Zamalek
Zamalek (arabiska: الزمالك) är ett distrikt (kism) i centrala Kairo, Egypten innefattande den norra delen av ön Gezira i Nilen. Ön är ansluten till flodbankarna via tre broar vardera på östra och västra sidorna av ön, inklusive broarna Qasr el-Nil och 6 oktober. Distriktet har sett många ekonomiska och politiska strömningar genom åren vilket har resulterat i en kraftig reducering av Zamaleks många öppna grönområden. Distriktet präglas dock fortfarande av sportklubben Gezira Sporting Club som utgör en grönskande oas i den centrala delen av staden och upptar cirka en fjärdedel av öns totala yta. Sportklubben är enbart öppen för medlemmar och innefattar förutom ett antal uteserveringar, simbassänger och lekområden bland annat en niohåls golfbana, en galoppbana, en ridklubb, en tennisstadion, flertalet tennisbanor samt krocket. Zamalek, tillsammans med Maadi, Mohandessin, Heliopolis och Garden City, är ett av de mest framstående distrikten i Kairo. Dess lugna, grönskande gator med bostadshus från 1800-talet och dess villor gör området till ett av de mest attraktiva i staden och det är ett populärt område för stadens invånare med europeiskt ursprung. Distriktet har många förstklassiga restauranger, barer och kaféer inklusive de traditionella trottoarserveringarna utefter Nilens stränder. Gezira-ön har många kulturella inslag med konstgallerier och museer, inklusive museet för islamisk keramik samt operahuset i Kairo och El Sawy kulturhjulet. Sveriges ambassad i Kairo ligger i Zamalek.
Världsarv
I USA uppstod idén att skydda naturområden som Niagarafallen där den naturliga vildmarksmiljön förstördes och människan gjorde allt tydligare avtryck. 1872 instiftades världens första nationalpark, i detta land, Yellowstone nationalpark, och de kommande årtiondena spreds idén om nationalparker till resten av världen. 1920, några år efter första världskrigets slut, grundades Nationernas Förbund i syfte att bevara världsfreden. Förbundet arbetade även med ekonomiskt och socialt arbete och upprättade 1922 Unescos föregångare International Commission on Intellectual Cooperation (ICIC). Denna organisation var ett rådgivande organ för NF och syftade till att främja kulturellt/intellektuellt utbyte mellan forskare, vetenskapsmän, konstnärer och andra intellektuella. Organisationen hade från början problem med finansieringen men fick från 1926 stöd från Frankrike för att grunda ett verkställande organ, Internetional Institute of Intellectual Cooperation (IIIC) i Paris 1926. 1926 bildades International Museum Office (IMO) som en del av IIIC. IMO organiserade ett antal viktiga arrangemang som bidragit till skydd av kulturarv, exempelvis Atenkonferensen 1931 där man antog Atendeklarationen, som var den första internationella uttalandet om skydd av historiska monument. Efter första världskriget och ryska revolutionen insåg den ryske konstnären och resenären Nicholas Roerich att världens stora kulturskatter måste få ett starkt skydd. Med hjälp av experter utarbetade han ett avtal som kom att kallas för the Roerich Pact and Banner of Peace (Roerich fördraget och fredsflaggan). Detta skulle inte bara skydda historiska monument utan också museer, konstverk, bibliotek, universitet och kulturella institutioner. Han presenterade fördraget för president Franklin D. Roosvelt. Ett avtal mellan USA och 21 amerikanska nationer undertecknades den 20 maj 1935. Efter andra världskriget slut instiftades Förenta nationerna (FN) den 25 oktober 1945. Många internationella organisationer är grenar av FN och i november 1945 ersattes IIIC av Unesco, som tog över dess roll. 1947 kom, Henri Gasquet, dåvarande vice ordförande i International Touring Alliance (ITA), med idén att skapa en internationell fond för att skydda monument. Året efter, i maj 1948, beslutade ITA att anta hans förslag på sin generalsammankomst i Stockholm och gjorde följande uttalande. Mexiko tog upp denna idé genom ett förslag till Unescos generalkongress 1950. Här föreslogs en internationell konvention för att tillskapandet av en internationell fond för skyddandet av historiska monument och konstskatter som "består av mänsklighetens främsta kulturarv." Förslaget bestod av 6 punkter som behandlade inrättandet av fonden och vad den skulle användas till, men också förslaget att varje land skulle införa en turistskatt på cirka 3 USA-dollar som varje turist skulle betala. I gengäld skulle turisterna få fri entré till alla statliga och kommunala museer samt till bild- och konstgallerier. Förslaget med en turistskatt var ett sätt att lösa fondens finansiering. På generalkonferensen beslutade man ge generalsekreteraren i uppgift att återkomma till sjätte generalkonferensen med en rapport om möjligheten att införa en turistskatt. När denna redovisning gjordes hade 16 av Unescos dåvarande länder svarat på förslaget. Tre stater var för förslaget och fyra stater var emot förslaget i sin helhet. USA, som var helt emot bildandet av en fond, ansåg att ett bevarande var respektive lands eget ansvar och en fond därför endast kunde vara användbar för skador uppkomna i krig. Övriga 9 länder, däribland Sverige var för etablerandet av en internationell fond men emot införandet av en turistskatt. Finansieringsfrågan kring en fond kunde således inte lösas. Schweiz kom då med idén att man istället för en fond skulle kunna skapa ett center för internationellt samarbete och forskning. Frågan om att införa en internationell fond sågs därmed utagerad.
