Moped
Hastighet på väg får ej överstiga 45 km/t. Skall för att få framföras på allmän väg vara registrerad och ha registreringsskylt. Får framföras av person som fyllt 15 år och innehar körkort med minst klass AM. Max motoreffekt är 4 kW (= 5,44 hk). Klass I-mopeden kallas ofta för EU-moped. Konstruerad för en hastighet av högst 25 km/t med en motor vars effekt inte överstiger 1 kilowatt. Det krävs inget körkort eller förarbevis för att köra en sådan om man har fyllt 15 år före den 1 oktober 2009. Blir man 15 år efter den 30 september 2009 krävs det att man minst har ett förarbevis för moped klass II. Maxhastighet 30 km/t och max motoreffekt är 1 hk (= 0,74 kW). Alla mopeder måste, för att få framföras på väg, vara trafikförsäkrade. Den 1 september 1978 införde Sverige lag om att bära hjälm vid mopedkörning. Denna regel gäller idag inom hela EU. I Finland kan moped alltid köras med en körkort av m-klass, som kan tas från man fyllt 15 år. På Åland fick man även köra moped med traktorkort. Personer födda före 1985 kan köra moped utan licens. Före EU var den högsta konstruktiva hastigheten 40 km/t och massan högst 60 kg. Enligt EU-harmonisering har en moped i kategori L1e en största konstruktiv hastighet 45 km/t och en motor med en slagvolym om högst 50 cm³. Efter EU-medlemskap kom också en definition för "moped med låg effekt" vars högsta konstruktiva hastighet är 25 km/t och vars motor har en största nettoeffekt om högst 1 kW. I USA slog mopeder igenom under 1970-talet, och blev populära bland annat i samband med detta årtiondes energikriser. Efter bland annat lobbying genomförde 30 av USA:s delstater klassificering av mopeder, och 1977 fanns omkring 250 000 mopedägare i USA. Den 23 maj 1952 kom beslutet att så kallad cykel med hjälpmotor skulle undantas från krav på körkort, registrering och fordonsskatt. Lagändringen började gälla den 1 juli samma år. Det nya fordonet kom snart att kallas moped. Från den 1 juli 1961 kunde mopeden förses med kickstart och fotstöd, som ersatte de tidigare pedalerna. En föregångare var de så kallade lättviktarna, trampförsedda lätta motorcyklar med 98 cc motor. Ursprungligen var den maximalt tillåtna hastigheten för en svensk moped 30 kilometer i timmen, och åldersgränsen var 15 år. De mopeder av denna typ som finns kvar i dag (med typintyg utfärdat före den 17 juni 2003) anses tillhöra klass 2. Sedan den 17 juni 2003 får endast mopeder tillhörande klass I och 1 (klass 2 = EU25) köpas som nya. Mopeder tillhörande klass 2 (30-mopeder) får dock köpas och säljas begagnade. Med trimning avses i allmänhet åtgärder för att öka mopedens hastighet. En moped som trimmats så att dess hastighet överstiger den tillåtna, betraktas i lagens mening som lätt motorcykel och får ej framföras utan registreringsbesiktning, motorcykelkörkort och dito försäkring. Undantag görs för områden som inhägnats för ändamålet. Lätt motorcykel får ha en motoreffekt av max 11 kW (= 14,9 hk). Ordet moped myntades 1952 av Harald Nielsen, en svensk motorjournalist för tidskriften Motor med texten. "MOTOR lanserar här ordet moped. Det karakteriserar fordonet exakt*) - motor och pedaler. Är det en motorcykel med hjälppedaler eller en pedalcykel med hjälpmotor? *) Benämningen 'moped' är MOTORs egen ordkonstruktion, inte författarens.". Det kommer av en sammanslagning av orden mo(tor) och ped(al) och är alltså inte ett teleskopord av motor och velociped, vilket många dock tror. Motorvelociped finns väldokumenterat långt före 1952 som synonymt med motorcykel. Ordets etymologiska ursprung (motor + pedaler) är ovanligt väldokumenterad, dels genom den explicita introduktionen 1952, dels genom olika språkvetares hänvisningar till den. Ordet moped har sedan lånats in i flera andra språk, till exempel engelska, tyska, norska och finska. På danska heter moped knallert, men före 1976 användes inom den danska Færdselsloven beteckningen cykel med hjælpemotor om mopeder.
Moped klass I
Moped klass I, en så kallad EU-moped, kallas i Sverige ett motorfordon som får köra högst 45 km/h (men får ändå inte framföras på motorväg eller motortrafikled) och som har. Om mopeden har fyra hjul får vikten utan last vara högst 425 kg. Vid beräkningen av en fyrhjulig mopeds vikt skall i fråga om ett eldrivet fordon batterierna inte räknas in. En fyrhjulig moped med kupé kallas mopedbil. För att få köra moped klass I måste man ha körkort AM, A eller B, traktorkort (utfärdat före 1 oktober 2009) eller förarbevis för moped klass I (utfärdat före 1 oktober 2009). Förarbevisen ges inte längre ut, och istället behövs körkort med behörigheten AM. I trafiken gäller regler liknande de för motorcykel, vilket bland annat innebär att dessa mopeder inte får köras på cykelfält eller cykelbanor eller parkeras i cykelställ. Moped klass I ska vara registrerat i bilregistret och ha registreringsskylt (MC-modell). Fordonstypen är skattebefriad. Man måste ha fyllt 15 år för att ta körkort i moped klass I. För att en elev ska få övningsköra med moped klass 1 måste man ha ett körkortstillstånd som är giltigt och utfärdat av svenska staten. Man får inte övningsköra privat utan måste gå på en körskola med en utbildad lärare. Den som är under 15 och har ett giltigt körkortstillstånd får ta teorilektion och göra uppkörningen, men för att kunna skriva provet hos trafikverket måste man ha fyllt 15 år. två hjul samt om det drivs av en motor som bygger på inre förbränning, denna har en slagvolym av högst 50 kubikcentimeter, eller. om det drivs av en elektrisk motor, denna har en kontinuerlig märkeffekt av högst 4 kilowatt. tre hjul samt om det drivs av en förbränningsmotor med tändsystem, denna har en slagvolym av högst 50 kubikcentimeter. om det drivs av någon annan typ av motor som bygger på inre förbränning, denna har en nettoeffekt på högst 4 kilowatt. om det har en vikt i körklart skick ej överstigande 270 kg. fyra hjul samt om det drivs av en förbränningsmotor med tändsystem, denna har en slagvolym av högst 50 kubikcentimeter. om det har en vikt i körklart skick ej överstigande 425 kg. fyra hjul och kaross samt om det drivs av en förbränningsmotor med tändsystem, denna har en slagvolym av högst 50 kubikcentimeter. om det drivs av någon annan typ av motor som bygger på inre förbränning, denna har en nettoeffekt på högst 6 kilowatt. om det drivs av en elektrisk motor, denna har en kontinuerlig märkeffekt av högst 6 kilowatt.
Koppling (bildel)
Koppling är en anordning som monteras mellan motorn och växellådan i manuellt växlade bilar. Kopplingen består av en eller flera lameller med friktionsbelägg som pressas mot en stålskiva av kraftiga fjädrar vilket i körläge ger en direkt drivning mellan motor och växellåda. När kopplingspedalen trampas ned minskas tryckplattans press mot lamellen gradvis och kopplingen börjar slira. När pedalen är fullt nedtrampad är motorn så gott som helt frikopplad från växellådan. I tidiga bilar var konstruktionen konformad för att ge en så stor friktionsyta som möjligt. Därför hängde parallellbenämningen kona länge med för kopplingen. På bilar sitter det i allmänhet en torrlamell, medan det på motorcyklar och mopeder är vanligare att lamellen och hela kopplingshuset är nedsänkt i ett oljebad. På bilar är det också oftast bara en lamell, medan motorcyklar och mopeder brukar ha flera. Orsaken till skillnaden mellan bilar och tvåhjulingar är bland annat att den enkla konstruktionen som finns på bilar hade varit för tung att påverka med händerna. Bilar har i det avseendet en kopplingspedal medan MC/moped har ett kopplingshandtag, i stort sett det omvända gäller med avseende på hur växellådan kontrolleras. Kraftöverföringen mellan pedal och koppling kan vara mekanisk, hydraulisk eller semi-hydraulisk. Materialet i kopplingslamellen är för övrigt närbesläktat med bromsbelägg, som även de har en liknande funktion. Asbest som beläggmaterial förbjöds under tidigt 1980-tal. För byte av lamellen (och tryckplatta/urtrampningslager) i en koppling underlättar det om man använder en centreringsdorn. På racingmotorcyklar är det vanligt med torrkoppling, bland annat inom Road Racing. Ducati har även torrkoppling på en del av sina gatumotorcyklar.
Cykelvägar i Sverige
Cykelväg eller cykelbana är en väg som cykel och moped klass II ska köra på. Övriga fordon får ej köra här om inget mer anges. I vardagsspråk används ofta cykelväg och cykelbana som synonymer, men inom trafikplanering brukar de ha olika betydelser. En cykelväg är då helt fristående från bilvägar, medan en cykelbana löper utmed en gata eller väg och är avskild från biltrafiken med en kantsten, en smal gräsremsa eller liknande. Juridiskt används inte alls termen cykelväg utan bara cykelbana. Lagarna är desamma oavsett avståndet till bilvägar, förutom gällande hastighetsbegränsning. Om cykelvägen löper utmed en bilvägäller bilvägens hastighetsbegränsning medan om cykelvägen löper fritt så gäller fri hastighet. En gång- och cykelbana kallas av trafikplanerare för GC-bana. Den kan vara uppdelad i skilda banor för cyklar och gående, eller kombinerad. Den senare är avsedd för bägge trafikslagen utan någon inbördes separation och skyltas med en cykel- och en fotgängarsymbol under varandra utan skiljelinje emellan. Cykelfält, cykelpassager och cykelöverfarter ska inte förväxlas med cykelbanor, även om det finns en nära anknytning. De behandlas i egna artiklar. Här sammanfattas vad Trafikförordningen säger om cykelbanor. Med cykel jämställs då även moped klass II. Finns en cykelbana, ska cyklister använda den istället för körfältet. Om hastighetsbegränsningen är högst 50 km/h eller om körfältet är lämpligare med hänsyn till målets läge får dock körfältet användas istället. På en cykelbana får annan fordonstrafik bara förekomma för att korsa banan. Den ska då ge cyklister företräde. Bilar får varken stanna eller parkera på en cykelbana, det får bara tvåhjuliga cyklar och mopeder göra. Gående ska korsa en cykelbana vid övergångsställe om det finns ett i närheten, annars tvärs över banan – helst vid en korsning, och korsandet ska ske utan onödigt dröjsmål. Utanför ett övergångsställe får gående korsa vägen endast om det kan ske utan fara eller olägenhet för trafiken. Gående får dock gå längs cykelbanan om det inte finns någon gångbana. Cyklister måste hålla tillräckligt låg hastighet när gående korsar banan. Trehjuliga mopeder får köra på en cykelbana om föraren är särskilt försiktig samt banan har ringa trafik och tillräcklig bredd. Polisen har rätt att köra bil på cykelbanan i max 30 km/h. Fotgängare skall i Sverige från och med 15 oktober 2018 gå på vänster sida på gemensam gång- och cykelbana (utmärkt med vägmärke D6). Hypotesen bakom regeländringen är att den ger bättre ögonkontakt med cyklisterna som ska hålla till höger. Regeln gäller inte på cykelbana eller på gångbana. På cykelbana fanns i dåvarande vägtrafikkungörelsen följande paragraf om gående på cykelbana eller körbana. 134 § Gående skall iakttaga särskild försiktighet när han beträder körbana eller cykelbana. Gående får ej hindra eller störa trafiken genom att onödigtvis uppehålla sig på körbana eller cykelbana. Paragrafen ströks 1986 med motiveringen att regeln redan täcktes av 5 §, den så kallade trafikens grundregel, vilken idag motsvaras av trafikförordningens 2 kap. 1 §. I Danmark finns i færdselsloven (trafiklagen) 3 kap. 10 § ett stycke som motsvarar vägtrafikkungörelsens 134 § om gående på cykelsti (motsvarar cykelbana) samt i bekendtgørelse om vejafmærkning (vägmärkesförordningen) 2 kap. 20 § ett stycke som anger att trafikanter på fællessti (motsvarar gemensam gång- och cykelbana) ska visa ömsesidig hänsyn. Även om det bara är vägmärken och vägmarkeringar som kan definiera en cykelbana på ett juridiskt otvetydigt sätt, kan utformningen av gaturummet mycket väl vara den effektivaste förmedlaren av den ansvariges avsikt till trafikanterna. Följande vägmärken uttrycker direkt att något är enbart cykelbana. Dessa märken gäller fram till nästa korsning om inte ett märke dessförinnan meddelat en förändring. Exempel på indirekta ledtrådar för cykelbana.
Elskoter
Elektriska skotrar finns i olika typer. Vanligtvis har elskotrar en hastighet från 6 till 20 km/h, och de olika modellerna har lastkapacitet från 80 kg upp till 230 kg. Vissa moderna elskotrar, exempelvis som privatimporteras via internet och vissa elektriska fatbikes, har en motor som är starkare än 1000 Watt, dock högst 4000 Watt, eller är konstruerade för att gå snabbare än 25 km/h. Fordonet räknas då som moped klass I ("EU-moppe"), och kräver registreringsskylt, betald fordonsskatt och trafikförsäkring. Det får inte framföras snabbare än 45 km/h, och inte på cykelbana, och mopedhjälm krävs. Är motorn i intervallet 250 Watt till 1000 Watt, eller fordonet är konstruerat för en högsta hastighet på mellan 20 och 25 km/h, räknas det som moped klass II. Då får det köras på cykelbana, men inte snabbare än 25 km/h. Det räcker med cykelhjälm. Båda dessa mopedtyper kräver förarbevis för moped (AM-körkort), minsta ålder 15 år, och att föraren är nykter. En elskoter med svagare motor än 250 Watt, och vars motor inte kan driva den snabbare än 20 km/h, räknas som en elcykel. Den får då framföras på trottoarer och på gångbanor men skall anpassa hastigheten till vad som är lämpligt för omgivningen. Detta innebär dock inte att alla regler som gäller cyklar även gäller skotrar. Bland annat gäller hjälmkrav endast innan femton års ålder. Däremot får ingen person äldre än 10 år bli skjutsad i fordonet, och en överträdelse mot förbudet kan leda till penningböter. En cyklist får inte vara så berusad att han/hon uppvisar "medvetet risktagande". En elskoter är användbar för personer som inte har uthållighet eller den armkraft som behövs för att använda en manuell rullstol. Att svänga sätet på en elskoter är enklare än att flytta fotstöden på de flesta vanliga rullstolar. En elskoter är till stor hjälp för personer med helt eller delvis besvärande rörelsehinder på grund av hjärt- eller lungproblem, vissa former av artrit, fetma med mera. Ett bra säljargument för elskoter är att den inte ser ut som en rullstol, då vissa personer kan se funktionshinder som något skamligt. Elskotrar är generellt billigare än eldrivna rullstolar, vilket leder till att de kan köpas som ett billigare alternativ. Många tillverkare har ändrat utseendet på elskotern för att locka till användande. Det finns nu sådana som ser ut som korta, smala, små bilar och andra som liknar fyrhjulingar eller motorcyklar. En elskoter eliminerar mycket av de manuella styrproblemen hos en vanlig rullstol. Den senare kräver att användaren har styrka i axel och hand samt viss rörlighet och styrka i överkroppen. Den armstödsbaserade styrenheten som är typisk för elrullstolar kan vara mer lämplig för många användare. Elskotrar har också färre alternativ för kroppsstöd, till exempel huvud- eller benstöd. De är sällan utformade för att underlätta patientöverföring från säng till säng. Andra nackdelar är att de är längre, vilket begränsar deras svängradie och förmåga att använda vissa hissar eller rullstolsdesignade hjälpmedel som till exempel busslyftar. Den större längden kan också göra det svårt att nå dörröppnare eller dörrknappar. Vissa elskotrar har låg markfrigång som kan göra det svårt att navigera vissa hinder, till exempel höga trottoarkanter. Navigering i begränsade utrymmen, oavsett om det är hemma eller i offentliga utrymmen och byggnader, kan också vara ett problem. Medan nya offentliga byggnader vanligtvis är utformade med tillgänglighetskrav, kan den större längden och bredare svängradien göra det svårt att använda dem. Detta är ett större problem i äldre byggnader som kan ha fått kompromisser vid eftermontering av tillgänglighetshjälpmedel. Till exempel kan en hiss vara tillräcklig för en rullstol, men för kort för en elskoter. Korridorer kan vara för smala eller för vinklade. Vissa toaletter kan vara för små så att elskotern inte kan manövreras runt.
