Lista över svenska lampfabriker
Sveriges första fabrik för industriell tillverkning av belysningsarmatur startade i Karlskrona 1884. Flera företag hade då länge importerat oljelampor av olika slag, men det var med fabrikationen av fotogenbrännare i Karlskrona som Sveriges industriella belysningstillverkning inleddes. Därefter kom flera belysningstillverkare igång, men för dem var det nästan uteslutande elektrisk belysningsarmatur som gällde. Förteckningen nedan anger namn, ort, start och slutår på flertalet av de historiska belysningstillverkarna i Sverige. Karlskrona Lampfabrik (Karlskrona 1884). Luth och Roséns Elektriska (Stockholm 1885 - 1940). Arvid Böhlmarks Lampfabrik (Stockholm 1888 - 1964). Allmänna Svenska Elektriska AB (Västerås 1890 - 1988). Knut Nyström Metallfabrik (Stockholm 1894 - 1999). de Lavals Glödlampfabrik Svea (Stockholm 1897 - 1899). Skandinaviska Glödlampsfabriken (Nyköping 1899 - 1976). Optimus AB (Upplands-Väsby 1899 - 1965). Norrköpings Lampfabrik (Norrköping 1901 - 1959). Nordiska Kompaniets verkstäder (Nyköping 1904 - 1973). C.R. Nybergs Lampfabriks AB (Sundbyberg 1906 - 1918). Nya AB Eos (Nässjö 1911 - 1965). Radius (Stockholm 1913 - 1960). Upsala Armaturfabrik (Hultsfred 1915 - 1975). Eriksson Elektro-Mek Verkstad AB, E G (Stockholm 1915 - ?). Malmö Metallvarufabrik AB (Malmö 1916 - 1975). Elektriska AB Skandia (Sollentuna 1917 - 1997). Einar Bäckströms Metallvarufabrik (Malmö 1918 - 1975). Elektraverken (Stockholm 1921 - 1928). Osram Svenska AB (Stockholm 1921 - 1981). Konsthantverk (Tyringe 1921). Philips Svenska AB (1923). Boréns (Borås 1924 - 1985). Bröd. Malmströms Metallvarufabrik (Malmö 1926 - 1975). Lumalampan (Stockholm 1930 - Karlskrona 1970 - ?). Firma Annell Rationell Belysning (Stockholm 1932 - 1968). Nya Elektriska Chr. Bergh och Co. (Svalöv 1911 - 1934). Ateljé Lyktan (Åhus 1936 - 1974 - Fagerhults). Brottby Mekaniska Verkstads AB (Mölndal 1938 - ?). Exaktor (Stockholm 1945 - Värnamo 1957 - 1999). Luco (Göteborg 1945? - 1976). Fagerhults (Fagerhult 1945). Järnkonst (Horn 1946 - 2007). Aneta (Växjö 1947 - 1995 - Byggma ASA). Rejmyre Armaturfabrik (Rejmyre 1948). Nybro Armaturfabrik (Nybro 1948 - 2004). Eric Wärnå (Värnamo 1950 - 1990?). Hans-Agne Jakobsson (Markaryd 1951 - ?). Gnosjö Konstsmide (Gnosjö 1959). Örsjö Belysning (Örsjö 1970?).
Alla Helgons kyrka, Södertälje
Alla Helgons kyrka, Södertälje är en kyrkobyggnad i Östertälje socken, Södertälje kommun. Den är församlingskyrka i Östertälje församling, Strängnäs stift. Alla Helgons kyrka är huvudkyrkan i Östertälje församling och är belägen i stadsdelens centrala delar, nära Östertälje station. I byggnaden finns också bland annat församlingshemmet och arbetsrum för personalen. Församlingshemmet byggdes om och utökades år 2007. Alla Helgons kyrka, som invigdes den 19 december 1962 (endast ett par veckor innan Östertälje kommun upphörde), är ritad av den kände arkitekten Rolf Bergh och har 162 fasta sittplatser. Kyrkan kallas ibland i folkmun för "Östertälje kyrka". Kyrkan är belägen på en tallbevuxen södersluttning i anslutning till en gammal grustäkt, som har formats som en amfiteatralisk uteplats vid vars scen kyrkan placerats. Två höga väggar av gjuten fasadbetong omsluter kyrkan mot öster och söder som ett skydd mot trafikbuller. Mot norrsluttningen är väggarna murade, och söderut mot uteplatsen är de öppna. Kyrkans tak av blank aluminium speglar himlen, och solreflexerna i taket syns över hela Södertälje. Församlingshemmet i två våningar har utsikt söderut mot Södertälje kanal. Kyrkan och församlingshemmet ligger direkt bredvid varandra med vapenhuset och sakristian inpassade. Klockstapeln av timmer, som står väster om kyrkan, bär upp två klockor. Inne i kyrkorummet med dess grå betongväggar finns på östra väggen fyra bronsreliefer av skulptören Martin Holmgren som föreställer "Herdarnas syn i julnatten", "Maria med Jesusbarnet", "Varför sörjen I?" och "Jesu uppståndelse". Dessa reliefer flankeras av två skimrande glasmålningar. Alla glasmålningarna i kyrkan är utförda av konstnären Folke Heybroek. Av korfönstren framställer det vänstra "Jag är A och O" och det högra "Ordets förkunnelse genom Anden". Fönstret vid piscinan har den kända fisksymbolen, och de två fönstren i orgelkoret vill åskådliggöra det livgivande regnet. Den tolv meter långa bildsviten längs den norra väggen beskriver ett antal bibliska motiv sammanhållna av ett blått band som symboliserar floden Jordan, med en rörelse fram mot altaret. Innanför de höga västfönstren finns två dekorativa konstsmiden med växtmotiv av konstnären Tore Bergh. Predikstolen är uppbyggd av betong och ek, och dopfunten är gjord av ett granitblock med skål av glas. Takkronan vid västra gaveln är utförd av järn och brons, och takkronan över dopfunten i kristall, båda ritade av arkitekten. Textilierna har komponerats av textilkonstnären Alice Lund och Folke Heybroek. Kyrkans orgel är tillverkad av firman Åkerman och Lund. Den nuvarande orgeln är byggd 1964 av Åkerman och Lund, Knivsta och är en mekanisk orgel.
Eric Ehrström
Eric Otto Woldemar Ehrström, född 5 februari 1881 i Helsingfors, dödär 11 oktober 1934, var en finländsk grafiker, målare och designer. Ehrström studerade 1899 vid Finska konstföreningens ritskola och 1899–1900 hos Axel Gallén i Ruovesi, varefter han företog studieresor till Paris, Italien och Wien och debuterade 1900. Ehrström (även kallad "Bucklan" Ehrström) var en mångsidigt och rikt begåvad konstnär och bland annat Finlands första yrkesmässigt utövande ciselör och emaljör. Han samarbetade med arkitekterna Gesellius-Lindgren-Saarinen vid inredningen av Hvitträsk och utförde åt samma arkitekter paraddörren i brons och glasmålningar i Nationalmuseum i Helsingfors. Hans stil var påverkad av jugendstilen som återkommer i bland annat hans smycken, porslinsserviser, glasföremål, silverbestick och nattvardskärl. Ehrström designade också sigill, fanor, heraldiska vapen, dräkter och även en krona åt en tilltänkt kung av Finland. Ett rättesnöre för honom var den goda estetiska smaken. Även för det kulinariska var han i likhet med Ville Vallgren mycket svag. Han verkade som lärare i konstsmide och metalldrivning vid Centralskolan för konstflit 1904–1905 och 1912–1919 samt som konservator vid konstmuseet i Ateneum 1914–1933. Ehrström utgav 1924 handboken Konsthantverk. Utställningar av hans konst arrangerades 1998 i Gallen-Kallelamuseet och på Hvitträsk.
Kvarteret Rydboholm
Göteborg utgör den nordligaste utposten på Sveriges västkust för 1890-talets polykroma tegelarkitektur med centrum i nordligaste Tyskland och Sydskandinavien. Kvarteret Rydboholm är ett ypperligt och välbevarat exempel på detta byggnadssätt. Kvarteret Rydboholm tillhör de så kallade parkkvarteren i Vasastaden-Lorensberg. I beskrivningen 1863 av planen för de nya stadsdelarna utanför Vallgraven (stadfäst 1866) betonades vikten av att denna rad av små kvarter efter kontinentala förebilder utformades som en arkitektoniskt effektfull övergång mellan Kungsparken och stenstaden. Genom planterade förgårdar släpptes ljus och grönska in till de bakomliggande större byggnadskvarteren. Två eller flera tomter måste bebyggas enhetligt, så att varje kvarter fick karaktär av ett palatslikt byggnadskomplex. Denna konsekvent genomförda monumentalitet, fullföljd 1875–1910, sätter parkkvarteren i en särställning som den mondäna borgarstadens ansikte mot den parkomgärdade innerstaden innanför vallgraven. Huvudfasaderna vetter mot Parkgatan i norr och de förträdgårdsprydda tvärgatorna. Innergårdarna med sina enklare fasader exponerar sig mot Storgatan i söder innanför portmurar. Utbyggnaden av parkkvarteren och området som helhet spände över drygt 30 år. Med undantag bebyggdes parkkvarteren med hyreshus, först i fyra och senare i fem våningar. Kvarteren närmast Vasaplatsen med högre hus tillkom sist, i slutet av 1890-talet, då marken där blivit avröjd från äldre träbebyggelse på tidigare Hagaheden. Den dittills rådande nyrenässansen med stenimiterade fasader i cementputs avlöstes här abrupt av en ny, polykrom tegelarkitektur enligt tidens borgerliga anspråk på bland annat materialäkthet. De båda byggnaderna i fastigheterna i kv. Rydboholm uppfördes 1896–97 i fem våningar. Byggherrar var firman H. Börjesson och Co (40:1) och O.A. Burman (40:2), båda på toppen av sin byggmästarkarriär. Sedan 1880-talet hade de uppfört landshövdingehusen i Landala, Haga och Majorna men under 1890-talet satsat på stenhusbyggen i Vasastaden. Herman Börjesson lät arkitekt Carl Crispin - son till den berömde Adrian Crispin Peterson - rita huset mot Vasaplatsen, kvarterets västra hälft. Olof Anders Burmans son Ivar ritade faderns hus mot Götabergsgatan och använde Carl Crispins fasadritningar som underlag medan planritningarna är egna. Exteriört skulle byggnaderna uppfattas identiska och bilda en likformig helhet. Däremot blev planlösningen och interiörernas utformning tydligt präglad av respektive byggherres ambition. Således är skillnaden i status slående mellan de båda huvudentréerna, av vilka endast Vasaplatsen 2 har den representativa karaktär som motsvarar den ståtliga exteriören medan Götabergsgatan 1 präglas av rationell schablonmässighet. Kvarterets östra hälft (40:2) har sedermera fått takarkitekturen i viss mån förenklad genom att fialer och takkupor tagits bort. Vidare har samtliga balkonger på gatufasaden berövats konsolerna av konstsmide. Kvarteret Rydboholm har genom läget vid Kungsparken - Nya Allén och Vasaplatsen en framträdande plats i stadsbilden och kännetecknas av en effektfull arkitektur i dåtidens moderna göteborgska tegelstil. Byggnaderna utgör ett avancerat exempel på den i Göteborg rikt representerade tyska fasadtekniken (Rohbau) där stommen av murtegel kläddes i förband av maskinpressat förbländertegel (Verblender), ett klinkerartat beklädnadsmaterial. Det arkitektoniska formspråket är tydligt inspirerat av senmedeltidens "renässansgotik" i nordvästeuropeiska handelsstäder. Man har strävat efter stor uttrycksfullhet i resning och silhuettverkan, form- och färgrikedom. Murmassornas fördelning är sinnrikt utförd genom ett raffinerat system av hörnutbyggnader och skuggfångande indrag. Utskjutande gavelspetsar och fialer avtecknar sig livfullt mot branta zinkgrå takfall i rytmiskt samspel med olika zinkornament på tak och torn.
T-Centralen
T-Centralen är den största och mest trafikerade stationen inom Stockholms tunnelbana. Den ligger i stadsdelen Norrmalm i Stockholms innerstad, i direkt anslutning till Stockholms centralstation och pendeltågsstationen Stockholm City. T-Centralen är även namnet på ändhållplatsen för Spårväg City. Den första tiden bar stationen namnet Centralen, men redan den 27 januari 1958 kompletterades namnet med ett "T" (för Tunnelbana) för att undvika sammanblandning med centralstationen. T-Centralen är den enda av Stockholms tunnelbanestationer där alla tunnelbanelinjer möts. En vanlig dag har stationen 168 400 påstigande resenärer på tågen. Antal resenärer som antingen stiger på, stiger av eller byter (den normala definitionen av antal resenärer på en station, flygplats med mera) är mer än 300 000. De kan genom ett system av gångtunnlar ta sig till och från bland annat Stockholms central och Cityterminalen för att byta färdmedel. Stationen öppnade 24 november 1957 i samband med att sammanbindningsbanan mellan Slussen och Hötorget togs i bruk. Stationen ligger under Klara kyrka och varuhuset Åhléns City. Stationen för den gröna och röda linjen och anslutande banor byggdes genom att gräva ett stort dike genom centrala Stockholm och sedan täcka över med betongtak. Sträckan under Klara kyrka är dock en sprängd tunnel. Arkitekt var Gunnar Lené Blå linjens station byggdes dock helt som en sprängd tunnel ett antal år senare. Stationen har plattformar i tre olika plan. De övre två planen ligger 8,5 respektive 14 meter under marken och trafikeras av gröna och röda linjerna. Det övre planet trafikeras av norrgående tåg på gröna linjen och södergående tåg på röda linjen, och tvärtom på planet under. Denna lösning gör det möjligt att byta mellan grön och röd linje i motsatta riktningar rakt över plattform utan att man behöver gå i några trappor. Den som vill byta mellan röd och grön linje i samma riktning gör det lämpligare på Slussens och Gamla stans tunnelbanestationer då dessa har separata plattformar för norrgående respektive södergående tåg. Nedre planet ligger 26–32 meter under jorden och trafikeras av blå linjen. Denna del togs i bruk 31 augusti 1975 i samband med att den blå linjen invigdes, och förbinds med de övriga plattformarna genom rulltrappor, hissar och en drygt 100 meter lång gångtunnel med rullband, kallad Blå gången. När pendeltågstunneln under Stockholm, Citybanan, blev klar 2017 tillkom ytterligare en nivå under de tre befintliga. Den används av alla pendeltåg. Denna fjärde nivå räknas inte som en del av T-Centralen, utan kallas Stockholm City, även om samma ingångar används. Spårväg City har sedan den 3 september 2018 sin ändhållplats T-Centralen på Klarabergsgatan mellan Drottninggatan och Klara Norra Kyrkogata. Den konstnärliga utsmyckningen har gjorts av flera konstnärer. T-Centralen och Hammarbyhöjdens tunnelbanestation är de enda stationerna på gröna linjen vars utsmyckningarna invigdes i samband med själva stationsinvigningen. Dessutom fanns fram till 1997 en grind i konstsmide i gången mot Klara kyrka av Britt-Louise Sundell från 1964. Grinden flyttades till Hammarbydepån. T-Centralen har tre biljetthallar. Den norra är belägen vid Sergels torg, med entré från torget, från Drottninggatan omedelbart norr och söder om Klarabergsgatan samt från Åhléns Citys undre plan. Från den norra biljetthallen finns nedgångar till alla tre tunnelbanelinjerna. Biljetthallen har nyligen blivit helt ombyggd och fått nya ingångar. Den södra är belägen i förbindelsen mellan tunnelbanestationen och Stockholms centralstation. Gångtunneln till Centralstationen öppnades den 1 december 1958. Ingång finns även från Vasagatan 20. Från denna biljetthall når man gröna och röda linjens plattformar, och via dessa också blå linjen. Den tredje biljetthallen ("krysset") är belägen under Vasagatan med två nedgångar från gatuplanet. Den har endast direkt förbindelse med blå linjens plattformar.
Hjalmar Wiklund
Lars Hjalmar Wiklund, född 6 december 1903 i Bollnäs, död 15 december 1974 i Södertälje, var en svensk målare. Han var son till köpmannen Lars Gustaf Wiklund och Carin Rehnvall och gift första gången 1926 med Elsa Ingeborg Flodin och andra gången 1946–1956 med kanslibiträdet Anna Elsa Birgitta Lindqvist. Wiklund lärde sig att utföra konstsmide i sin faders verkstad 1916–1918 och studerade målning för Thure Wallner 1938–1940 samt Göte Hennix 1940–1941 och genom självstudier under resor till bland annat Frankrike, Italien, Spanien, Norge samt Nederländerna. Separat ställde han bland annat ut i Bollnäs och Södertälje. Han medverkade i ett flertal samlingsutställningar med olika konstföreningar. Hans konst består av realistiska porträttstudier, blomsterstilleben, stads- och landskapsskildringar.
