Arvid Bengtsson (trädgårdsmästare)
Jöns Arvid Bengtsson, född 7 maj 1916 i Örkeneds församling, Kristianstads län, död 1 december 1993 i Nylöse församling, Göteborgs och Bohus län, var en svensk stadsträdgårdsmästare och trädgårdsarkitekt. Han var bror till Nils Bengtsson. Bengtsson praktiserade i trädgårdar in- och utomlands 1933–1939, avlade trädgårdsmästareexamen i Alnarp 1942, praktiserade vid parkförvaltningarna i Wien och Dresden 1943 samt avlade hortonomexamen i Alnarp 1945. Han var därefter anställd i trädgårdsarkitektfirman Sven A. Hermelin och Inger Wedborn i Stockholm 1945–1946, på Malmö stads gatukontor 1946–1951, var stadsträdgårdsmästare i Helsingborgs stad 1951–1962 och stadsträdgårdsmästare i Göteborgs stad/kommun från 1962 till pensioneringen. Äventyrslekplatser (1973). Lekmiljö – livsmiljö (1981). Stadsparker är till för folk (1988). Min barndoms lekplats var Lönsboda (1988). Jag ville bli trädgårdsmästare (1992). Min tid som stadsträdgårdsmästare (1994).
Tullgarns slott
Huvudbyggnaden inreddes mer som ett modernt fungerande sommarhem än som ett kungligt lustslott. Den 28 juni 1909 besöktes Tullgarn av Rysslands kejsare Nikolaus II med familj, samma familj som mördades nio år senare. Från Gustaf V:s tid står flera rum i princip helt orörda, medan andra återställdes på 1950-talet till sitt ursprungliga utseende. Sedan 1975 disponeras Tullgarns slott av Carl XVI Gustaf och en våning inrättades för honom. Som kuriosum kan nämnas att det var i samband med hemfärden från en jakt på Tullgarn i september 1946, som Gustaf V:s chaufför körde med hela jaktsällskapet vid Segeltorp i ett vattenfyllt dike. Platsen fick därefter heta Kungens kurva. Under 1950-talet inleddes stora interiöra och exteriöra underhållsarbeten. Flera av rummen som omgestaltades under kung Gustaf V:s och drottning Victorias tid, återställdes till sitt ursprungliga utseende enligt tidens rådande restaureringsideologi. Åren 2009 till 2011 genomfördes en omfattande fasadrenovering genom Statens fastighetsverk (SFV). Den cementputs som påfördes vid senaste renoveringen på 1950-talet höll inte måttet och har ramlat ner på en del ställen. Fasadrenoveringen omfattade omputsning av den 2 300 m² stora fasaden. Den nya putsen, som består av kalkbruk, samverkar bättre med slottets tegelmurar. De nyputsade fasaderna avfärgades med kalkfärg och samtliga fönster målades om med linoljefärg. Eftersom arbetena enbart kunde utföras under sommarmånaderna tog hela renoveringen tre år. Under tidsperioden 2009 till 2011 passade SFV även på att åtgärda de fuktproblem i grunden som slottets ägare i århundraden har kämpat emot. Problemet skapades redan när Stureborgen byggdes på en berghäll längst ute på udden. Nederbördsvatten sökte sig alltid från inre gården ner till flygelbyggnadernas fundament som blev genomblöta. Ett tidigare försök med ny dränering som utfördes på 1950-talet misslyckades. Enligt SFV skall det nu vara torrt, för första gången på 400 år. Den äldsta trädgårdsanläggningen går tillbaka till Stureborgens 1600-tal. Anläggningen hade en rektangulär form och syns på en karta från 1682. Enligt ett inventarium fanns 1701 två trädgårdar som huvudsakligen innehöll nyttoväxter och blommor. När Magnus Julius De la Gardies nya slott stod färdigt 1727 anlitades trädgårdsarkitekten Carl Hårleman att se över parken. Hårlemans plan kan studeras på en karta från 1773 (se avsnittet "Nuvarande slottet 1700-talet"). Längs en nord-sydlig centralaxel kantad med lindar fanns en mindre trädgård närmast slottet och två avlånga fiskdammar (så kallade ruddammar som innehöll den tåliga fisken ruda). Mitt i anläggningen fanns en större trädgård ("Trädgårdarne") och längst i norr "Lilla Djurgården". Under hertig Fredrik Adolfs tid försvann troligen fiskdammarna men han lät anlägga en barockträdgård med stjärnboskén och lövteatern, strax nordost om slottet och han påbörjade en engelsk park som slutfördes under prinsessan Sofia Albertinas tid. Den engelska parken med kanalsystem, små broar och slingrande vägar omfattade i sitt färdiga skick en areal av 44 tunnland. Det fanns även ett numera försvunnet lusthus vid stranden (uppfört 1820) som var ett av Fredrik Bloms tidigaste "flyttbara hus". Nästa slottsherre var Oskar I och hustrun drottning Josefina av Leuchtenberg. Båda hade ett stort, dokumenterat trädgårdsintresse. Under deras tid på Tullgarn som varade från 1830 till 1859 skapades mycket av det som fortfarande finns kvar idag. Med hjälp av arkitekt Georg Theodor Chiewitz uppfördes även nya byggnader i parken som Drottning Victorias stall, Oscar I:s orangeri och Kavaljersflygeln. På Båtholmen (tidigare en ö) tillkom en ny brygga med badhus samtidigt borttogs den gamla båtbryggan på slottets sydsida och en rund bassäng för småbåtar anlades. Floran, rundeln bakom Kavaljersflygeln samt rika blomsterrabatter, är delar som tillkom samtliga under första halvan av 1800-talet.
Kvarteret Bisvärmen
Kvarteret Bisvärmen är ett kvarter vid Olaus Magnus väg i Johanneshov i södra Stockholm bestående av fyra kulturhistoriskt värdefulla punkthus uppförda 1942-1944 av byggmästare Olle Engkvist efter ritningar av arkitekten Nils Einar Eriksson och med Eric Anjou som trädgårdsarkitekt. Husen är nio våningar höga och uppförda i tegel och klädda med fasadtegel. Bebyggelsen ägs av HEBA och lägenheterna är upplåtna med hyresrätt. Kvarteret inventerades av Stadsmuseet i Stockholm 2006 och grönmärktes vilket innebär att bebyggelsen bedöms som särskild värdefull från historisk, kulurhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Husen beskrevs som relativt välbevarade tidstypiska hus som representerade ett nytt stadsplanemönster med höga punkthus i natur/parkmark. Byggnaderna är också karaktärsskapande i stadsbilden och bedömdes ha arkitekturhistoriskt, byggndadshistoriskt och miljöskapande värde.
Stockholms fontäner och dammar
De första försöken med en fontän i Stockholm går tillbaka till 1600-talets slut. Tanken att anlägga en så kallad "vattenkonst" i Kungsträdgården hade väckts redan kring 1651 då trädgården skulle nyordnas av drottning Kristinas franske trädgårdsarkitekt. År 1694 påbörjades ett vattenledningsarbete som skulle förse en springbrunn i Kungsträdgården med vatten från sjön Träsket i nordöstra Stockholm, en sträcka på cirka två kilometer fågelvägen. Initiativet kom från den kunglige trädgårdsmästaren Johan Hårleman, som planerade och utförde anläggningen. Ledningen, som var Sveriges första fungerande, längre vattenledning, bestod av trärör (genomborrade stockar) med en inre diameter av 8 till 9 tum (cirka 20 centimeter). Vid gatuarbeten på bland annat Stureplan har man hittat rester av dessa enkla ledningar. De förvaras numera på Stockholms stadsmuseum. Själva springbrunnen eller fontänen bestod enligt en inventarieförteckning från 1741 av en stor skruf eller språng af koppar med ungefär 170 pipor. Med "pipor" avses antagligen sprutmunstycken. Hur denna imponerande anordning såg ut och fungerade är oklart, men ett kopparstick i Sueciaverket från 1700 visar i alla fall en sprudlande fontän i Kungsträdgårdens mitt. Dokument från tiden berättar dock om ständiga reparationer och grävningar för den långa ledningen från Träsket. Skarvarna höll inte tätt och frosten förstörde pumpstockarna. Man behärskade helt enkelt inte tekniken och klagomål från berörda boende uteblev inte. Exakt när Stockholms första fontän slutade fungera för gott är oklart. Kungsträdgården var bara till för kungligheter och deras gäster. Först 1763 fick allmänheten tillträde till platsen och på 1790-talet anlades en stor oval gräsyta i parkens mitt, där fontänen hade funnits. Det skulle dröja till 1873 innan Stockholm fick sin nästa fontän. Det blev Molins fontän, som även den byggdes i Kungsträdgården. Den finns fortfarande på samma plats och är Stockholms äldsta fungerande fontän. Inför den stora Konst- och industriutställningen 1866 utförde Johan Peter Molin en fontänskulptur i gips. Skulpturen blev utställningens höjdpunkt och mycket omtyckt av allmänheten. En insamling startades "till förmån för Molinska fontänens avgjutning i metall". Den 25 september 1873 avtäcktes fontänen. Den var gjuten i brons och matades med vatten från Stockholms första vattenverk, Skanstullsverket vid Årstaviken. En del stockholmare tyckte att fontänen var ett lyxföremål. Söndags-Nisse menade den 5 augusti 1866 ironiskt Låt inte gjuta och uppställa den der fontainen! Det är en styggelse för både Gud och människor! Varningen gällde de lättklädda damerna på fontänens sockel. För att blidka kritiken skapade Molin sex svanar på skulpturens nedre del. Ur svanarnas näbbar kunde allmänheten hämta dricksvatten. Molins fontän står än idag omgiven av de fontänpilar som planterades vid invigningen 1873. Det var även Molins fontän som gav det svenska namnet fontänpil (Salix × pendulina). Uppsättning av fontäner, fontänskulpturer och dammar hänger intimt samman med utvecklingen av Stockholms parker. Många parker anlades kring sekelskiftet 1900. Vid upprättandet av Lindhagenplanen år 1876, gjordes det till regel att (med några få undantag) låta alla stadens obebyggda bergshöjder reserveras för parkanläggningar och planeringar. Exempel på sådana bergstrakter som började iordningställas under 1880-talen var Kronobergsparken, Vanadislunden, Tegnérlunden, Tantolunden och Vita bergen. Ingen av dem hade någon form av vattenspel. Till de tidiga parker som smyckades med fontänskulpturer hör Mariatorget (dåvarande Adolf Fredriks torg). Här invigdes 1903 Anders Wisslers bronsfontän Tors fiske, ett nationalromantiskt arrangemang som illustrerar det dramatiska ögonblicket då Tor har fångat Midgårdsormen och Tor höjer sin hammare Mjölner för att slå ihjäl ormen. Centralfiguren flankeras av två vattensprutande urtidsödlor.
Ingmar Blomqvist
Ingmar Blomqvist, född 3 augusti 1905 i Pelarne församling, Kalmar län, död 2 april 1984 i Västerås domkyrkoförsamling, Västmanlands län, var en svensk trädgårdsarkitekt. Han var sonson till Joël Blomqvist. Blomqvist, som var son till kyrkoherde Joel Blomqvist och Judit Nordfors, blev student vid Norrköpings högre allmänna läroverk, studerade vid Norrlands trädgårdsskola i Söråker 1929–1931 och genomgick högre trädgårdskurs där 1933–1935. Han blev assistent hos trädgårdsarkitekt Sven Hermelin i Stockholm 1935, trädgårdstekniker på Stockholm stads gatukontor 1937, blev stadsträdgårdsmästare i Västerås 1944 och var trädgårdsarkitekt vid Västerås stads park- och idrottsförvaltning från 1957. Blomqvist är gravsatt i minneslunden på Hovdestalunds kyrkogård i Västerås.
Ruth Brandberg
Ruth Martina Brandberg, född 17 augusti 1878 i Landskrona, död 18 september 1944 i Stockholm, var en svensk trädgårdsarkitekt. Hon var verksam under 1900-talets första decennier. Ruth Brandbergs far Josef August Brandberg var förste stadsläkare i Landskrona. Redan under sitt första skolår knöt hon en kontakt som skulle komma att följa henne livet igenom, Selma Lagerlöf. Lagerlöf var Ruth Brandbergs lärare i folkskolan under åren 1885–1895, och umgicks med föräldrarna Josef August och Anna Maria Brandberg. Familjen flyttade till Stockholm efter faderns död år 1900 och samma år inledde Ruth Brandberg sina studier vid Kungliga högre lärarinneseminariet. Hon avbröt dock studierna på grund av sjukdom, men kom under en tid att arbeta som privatlärare. Hon valde i stället att utbilda sig till trädgårdsmästare. Likt merparten av de kvinnor som var professionellt verksamma inom det yrket i början av 1900-talet sökte hon sin utbildning utomlands, nämligen vid Horticultural College for Women i Swanley, Kent i England, där hon studerade 1907–1909. Hon blev därmed en av de första kvinnorna i Sverige att verka professionellt som trädgårdsarkitekt. Ruth Brandbergs första anställning efter avslutad utbildning var som trädgårdsfröken hos Selma Lagerlöf på Mårbacka 1909–1911. Där fick hon möjlighet att omsätta sina kunskaper i praktiken, men också erfarenhet av att vara arbetsledare för ett stort antal män. Arbetet vid Mårbacka bestod dels av att återställa ett äldre trädgårdsparti, dels av att komponera ett helt nytt trädgårdsparti. Ruth Brandberg började nu också ta sina första självständiga gestaltningsuppdrag. När hon 1911 tillsammans med sin goda vän Gertrude Bråkenhielm bosatte sig på gården Perstorp vid Tungelsta i Södermanland var det främst för att prova på att driva en handelsträdgård. Från 1916, då hon flyttade till Lidingö tillsammans med sin syster Märta Brandberg, arbetade hon som konsulterande trädgårdsmästare med uppdrag främst i Dalarna och i Stockholmstrakten. Flera av uppdragsgivarna var släkt med varandra, som syskonen Lilly Wilhelmina Crafoord och envoyén Axel Wallenberg, för vilken hon arbetade med trädgården vid Vilan på Drottningholm. Under åren omkring 1920 vidareutbildade Ruth Brandberg sig i praktiskt såväl som teoretiskt hänseende genom kurser i trädbeskärning via Experimentalfältet och perspektivteckning på Tekniska skolan i Stockholm, samt genom arbete med inomhusblommor på Adelsnäs i Östergötland. Hennes mest omfattande vidareutbildning var som elev hos trädgårdsarkitekten I.P. Andersen i Köpenhamn 1919–1921, kombinerat med praktiskt anläggningsarbete och studieresor, också i Danmark. I.P. Andersen, som var en av Danmarks ledande trädgårdsarkitekter, arbetade då sedan några år med nya trädgårdspartier till Krapperup i Skåne, som för övrigt hade varit ett av Ruth Brandbergs mål under en studieresa. Med vidareutbildningar och vunna erfarenheter kom nästa fas i Ruth Brandbergs karriär: ett eget kontor som trädgårdsarkitekt, vilket hon från 1921 drev i hemmet på Lidingö. Till en början fortsatte hon med den typ av privata uppdrag som hon ansvarat för under 1910-talet, och i Ruth Brandbergs samling hos Statens centrum för arkitektur och design, Arkitektur- och designcentrum (Arkdes), finns ett stort antal ritningar till privatträdgårdar utförda fram till omkring 1940. Från 1920-talets början finns också de arbeten som skulle utvecklas till hennes särskilda specialitet: trädgårdar och parker vid sjukhus, sanatorier och liknande vårdinrättningar. Hennes första större uppdrag blev en om- och nygestaltning vid Akademiska sjukhuset i Uppsala i mitten av 1920-talet i samband med den om- och tillbyggnad av sjukhuset som arkitekten Ernst Stenhammar ansvarade för. Anläggningen, som delvis finns bevarad, består av flera separata trädgårdar avsedda för dels sjuksköterskor och läkare, dels manliga respektive kvinnliga patienter.
Gottfrid Larsson
Gottfrid Larsson ligger begravd på Vallerstads kyrkogård. År 1920 grundade Gottfrid Larsson tillsammans med konstnären Edward Berggren en privat konstskola i Stockholm, Edward Berggrens och Gottfrid Larssons målarskola. Gottfrid Larsson verkade framför allt som porträtt- och monumentalskulptör, med tonvikt på skildringar av kroppsarbetare. Bland hans arbeten kan nämnas kandelabern Mörkret flyr ljuset (Paris, 1902), Kyssen (brons), Toskanska (marmor), porträttbyster av Carl Robert Lamm och dennes fru Dora Lamm, född Upmark (marmor, alla på Näsby slott i Täby kommun), från vistelsen i Italien och Paris Gammal florentinare (marmor), Florentinskt original (granit), Brutal kraft (byst, brons, dessa utställda 1912), Min moder (marmor), Oscar Montelius (svart granit), Vid källan med flera kvinnobilder i marmor, Valsverksarbetare (monumental grupp, utställd 1909 vid tävlan om industrimonument, blev uppställd i Södra folkparken, Stockholm 1924), Arbetaren (bronsstaty i Vasaparken, 1917), Man och kvinna (1920), Sjöjungfru och sjöhästar (fontän i Järnvägsparken i Linköping, 1920), dessutom flera porträttbyster samt dekorativ skulptur i Norrköpings rådhus och Handelsbanken vid Drottninggatan och Kungsgatan. I Vadstena finns på Skänningegatan 9 ett skulpturmuseum, kallat Gottfrid Larsson-gården, med verk av Gottfrid Larsson. Han gifte sig 1911 med norskan Karen Waaler. Gottfrid Larssons hustru Karen Larsson-Waaler köpte 1949 Möllergården på Skänningegatan 9 i Vadstena efter hennes mans död. Där inredde hon gården som ett museum i en gårdslänga för makens efterlämnade skulptursamling på cirka 125 föremål likt det han hade haft i Stockvik utanför Trosa. Karen Sofie Waaler Larsson donerade sedermera hela gården och skulptursamlingen, bestående av 125 skulpturer, till Vadstena kommun. I och med att föremålen donerades till en kommunal stiftelse uppfylldes Gottfrid Larssons önskan om att samla sina verk i ett museum i likhet med Millesgården. Flera modeller av Larssons tävlingsbidrag finns bevarade i Gottfrid Larssongården i Vadstena. Larsson skulpterade mestadels porträttbyster av kända personer, det var det han försörjde sig på. Karen Larsson överlevde maken med 21 år. Hon avled i Stockholm 1968. Makarna hade inga barn. Möllergårdens huvudbyggnad, där idag Gottfrid Larssongården är inrymd, stammar i sina äldsta delar från 1670-talet, då den ägdes av Anders Larson Skiening. Huset inrymmer "Fläsk-Johannas" affärslokal. Huset hade redan 1910 inköpts av trädgårdsarkitekt Märta Liljencrantz och arkitekt Henning Möller (1889-1966), som 1919 byggde om huset och flyttade dit tidiga 1800-talskakelugnar från Verner von Heidenstams rivna Naddö, en äldre gård några kilometer söder om Vadstena och som Heidenstam hade köpt i början av 1903. Henning Möller var ledamot i Vadstena stads skönhetsnämnd 1917-1920. 2005 flyttade Vadstena Spetsmuseum in i undervåningen i Gottfrid Larssongården. Spetsmuseet invigdes sommaren 2005. Museet består av två delar, en historisk och en nyskapande del. I den historiska avdelningen visas dels knypplade spetsar och dels lyfts människorna bakom hantverket fram. Hantverkarna var till exempel mönsterstickare (mönsterritare), knypplare, spetshandlare, "spetsgångare" (försäljare), där de flesta var kvinnor och tillverkare av redskap. I den nyskapande avdelningen visas olika exempel på vår tids knyppling. Inför varje sommarsäsong anordnas nya utställningar, både i den historiska delen och i den nyskapande delen. Under 1700- och 1800-talen låg centrum för spetsknypplingen i Sverige i Vadstena. Konsthantverkaren Anna Elisabeth Hartwick (1796-1882) tillhörde en familj som var verksam inom spetsknypplingen. Konstnärshuset, Stockholm, separatutställning tillsammans med Arthur Percy, 1935, med anledning av Larssons 60-årsdag. Moderna museet i Stockholm. Stockholms-Tidningens klocka (1903), Norrmalm, Stockholm. Valsverksarbetare (1910) i Överums bruk, Småland.
