Jakthund
En jakthund är en hund som används i samband med jakt. De raser vilka har avlats fram för att användas som jakthundar skall ha sådana egenskaper som krävs för den specifika form av jakt som de är avsedda att användas till. Inom uppfödningen talar man om drivande, kortdrivande stötande, ställande, apporterande och stående jakthundar samt grythundar. Drivande jakthundar används i samband med drevjakt på vilt, som exempelvis för jakt på hare, räv eller rådjur. Kortdrivande jakthundar och stötande hundar används främst vid rådjursjakt. Vid fågeljakt är spaniel-, setter- och retrieverraserna de mest använda jakthundarna. Ofta betecknas dessa som fågelhundar. En del fågelhundar har simhud mellan tårna vilket gör dem till utmärkta simmare som lätt hämtar hem skjuten sjöfågel åt jägaren. Skällande fågelhundar är den lilla finska spetsen och norrbottenspetsen, som stannar skällande vid trädär skogsfågel döljer sig. Svenska hundraser för jakt är spetsar som jämthund, svensk vit älghund och hälleforshund, vilka används vid älgjakt. Stövare används vid rävjakt och vid jakt på hare. Drever används vid rådjurs-, har- och rävjakt. Till Sverige importerade raser hör den tyska taxen och engelska och franska bassetraser, som används vid drivande jakt på rådjur och hare. Jakthundens främsta egenskaper är det välutvecklade luktsinnet, uthålligheten, snabbheten och apporteringsinstinkten, där uppfödarna och jägarna har koncentrerat sig på de egenskaper hunden behöver i skilda jaktformer. Modet, som krävs hos en björnhund, är exempelvis inte en nödvändig egenskap hos en fågelhund som ska söka, finna och ställa en rapphöna. De olika terrierraser, som använts vid grytjakt på räv eller grävling, kräver att hunden vågar gå in i ett mörkt gryt och arbeta. Dessa egenskaper, mod, envishet och dådkraft är knappast något en andjägare önskar hos sin retriver då det är helt ointressant att få hem en sönderbiten anka till middag. Då jaktsäsongen endast råder under perioder när viltet inte har ungar, måste jakthundarna under övriga delen av året kunna vara med sina ägare som sällskapshundar. Jaktinstinkten finns starkare bevarad som egenskap hos de raser som definieras som jakthundar, medan raser som avlats som vakthundar och sällskapshundar kan ha en betydligt lägre, om någon, jaktinstinkt. Raser som importerats till Sverige för sällskap istället för jakt, då den jaktform rasen ursprungligen använts för saknas, är i en speciell situation. Exempel är vinthundar som rysk vinthund och afghanhund, som använts vid småviltjakt i stäpp- och ökenlandskap. Rhodesian Ridgeback, eller lejonhunden, var att spåra viltet, speciellt lejon, och genom stor vighet kunna ställa det tills jägaren hann fram används till jakt. I Sverige används den till jakt på älg, vildsvin, lo och annat vilt samt även eftersökshund.
Jakthorn
Jakthorn är ett bleckblåsinstrument på vilket man vid jakt blåser jaktsignaler och är vanligtvis gjort av mässing. Jakthorn skall inte förväxlas med jägarhorn, som är ett klafflöst militärt bleckblåsinstrument vilket inom flottan benämnes signalhorn. Jakthorn är vanligen inte försedda med klaffar och ventiler och kan då bara återge naturtoner. Det kan ha runda eller elliptiska böjningsrundlar. En mindre form av jakthorn kallas Fürst-Pless-horn. Parforcehornet är ett större jakthorn. Jakthornen är de närmste föregångarna till valthornet. Under forntiden använde jägare lurar av horn eller ben för kommunikation, ibland användes horn från uroxar. Det finns ett jakthorn på Kungliga Livrustkammaren i som enligt inskriptionen är tillverkat av ett horn från Europas allra sista uroxe. Under medeltiden användes olifanten, som har fått sitt namn från det fornfranska ordet för elfenben, vid adliga jakter. Användandet av jaktsignaler beskrevs redan av Hardouin, seigneur de Fontaines-Guérin, från Anjou 1394 i verket, Trésoire de Vénerie. Här beskrivs 14 olika hornsignaler som illustreras med ett träsnitt där dessa beskrivs med ett system av fyllda och ofyllda rektanglar. Härigenom kan man få en tämligen god uppfattning om hur jägare i södra Frankrike signalerade till varandra under medeltiden. Hardoin ville sprida de signaler han hade lärt sig av mästaren Guilleme du Pont. Frankrike har varit den stora nationen då det gäller jakthornsmusik, även om de tyska traditionerna har varit mest inflytelserika i Sverige. Vid slutet av medeltiden började man tillverka horn av metall, därmed kunde man förlänga hornets rör, vilket innebar att man fick ett betydligt bättre ljud, samtidigt som ljudstyrkan blev avsevärt högre. Genom att hornets rör böjdes cirkelformigt, ibland flera varv, kunde hornet förbli praktiskt hanterbart. Olika former av jakthorn har kommit att utvecklas, mindre typer av jakthorn, som Fürst-Pless-hornet, har kunnat användas vid jakt av en jägare, medan större typer av jakthorn, som parforcehornet och Trompe de Chasse, främst använts av speciella hornblåsare vid större, välorganiserade former av jakt av den typ som främst bedrevs av furstliga hov, främst på den europeiska kontinenten. Jakthornens användningen har även utvidgats till hyllningssignaler, marscher och andra former av musik. Numera har den praktiska användningen av jakthorn i huvudsak kommit att ersättas av jaktradion. Andra signalmetoder, som signalskott bör numera ses som nödsignaler. Emellertid anses det, i exempelvis Tyskland, alltjämt så betydelsefullt att ha kunskap om olika jaktsignaler att undervisning härom förmedlas vid jägarutbildningar. I Tyskland inleds en strävan på 1800-talet att samordna jakthornsmusiken till tonarterna B och Ess. Th. Rode, som var ansvarig för den preussiska jaktmusiken ställer det som krav 1840. Systemet med jaktledningssignaler utvecklades på 1800-talet ur militära ledningssignaler och en banbrytare för detta var Oberstjägermeister Henrich von Pleß(1833-1909), som sedermera gav namn åt det idag vanligast förekommande jakthornet, Fürst-Pless-hornet. Det var ett mycket detaljerat system med signaler för att starta och styra ett drev, kalla på eftersökshundar eller viltvagn, samla jägare, och drevkarlar, mm. Fürst-Pless-hornet är ett mindre jakthorn. Enklare Fürst-Pless-horn har inga klaffar eller ventiler, dessa kan därför bara återge naturtoner. Det finns emellertid Fürst-Pless-horn som är försedda med ventiler och klaffar. Dess diameter är vanligen knappt 20 cm. Fürst-pless-horn är stämda i B dur. Sitt namn har instrumentet fått efter Fürst Hans Heinrich XI. von Pleß (1833-1909), som blev kejsarelig Oberstjägermeister 1878. Han tjänstgjorde under kejsare Vilhelm I av Tyskland, kejsare Fredrik III av Tyskland och kejsare Vilhelm II av Tyskland. Parforcehornet har fått sitt namn efter den franska benämningen på hetsjakt efter främst högvilt, parforcejakt. Das Hohe Wecken, en samlingssignal inför jakten.
Jakt
Jakt innebär dödande eller infångande av vilt. Avsikten med jakt är varierande – för att få föda, rekreation, päls och läderprodukter, troféer eller för att förebygga skadedjurs skador och olägenheter på grödor, djur och annan egendom, även för att motverka negativ påverkan av främmande arter, samt hindra smittspridning. Även påverkan på fåglars bon och reden samt fångst för till exempel märkning betraktas som jakt. Vanligtvis avses jakt i enlighet med rådande jaktlagar, i motsats till tjuvjakt, som är förföljande och dödande av djur utanför lagens råmärken. Jakt är även ett viktigt element i viltvårdande syfte: att begränsa vissa populationer för att balansera det ekologiska samspelet. Ursprungligen hade jakten till syfte att förse människan med mat och material till kläder och skor. I jägar- och samlarkulturer varierar jaktmetoderna stort beroende på terräng, bytesdjur, samt teknologiska och kulturella faktorer. Jaktvapnen sträcker sig från relativt enkla som käppar och stenar till mer specialiserade som till exempel bumerang och blåsrör. Hundar tränades sannolikt för jakt under neolitisk tid, hästen började användas till jakt under andra årtusendet f.Kr. När jordbruket utvecklades började man även jaga för att skydda sina grödor och hjordar. I det forna Egypten professionaliserades jakten och blev till ett nöje för aristokratin. Jägare följde med aristokratin när denna nöjesjagade, de drev även in djur i reservat för nöjesjakt. Även bland babylonierna, assyrierna och senare grekerna hade jakten en hög status. Jakt med falk och hök bedrevs av assyrierna före 700 f.Kr. Bland romarna hade jakten dock en lägre status och bedrevs av de lägre samhällsklasserna och yrkesjägare. Där folk jagade för köttet och material försökte man fälla så många byten som möjligt med så liten ansträngning som möjligt, men i samband med nöjesjakten utvecklades en uppförandekod. I samband med nöjesjakt begränsade man sig på olika sätt för att ge bytet en chans att komma undan och minska bytets lidande. I uppförandekoden ingick att spåra och avliva skadat vilt och att inte vänta på bytet vid vattenhål eller saltstenar. När gevär började användas som jaktvapen kunde jägarna döda många fler djur mycket snabbare än tidigare. Med tiden utvecklades i de flesta länder lagar eller oskrivna regler som förbjöd jakt med alltför effektiva eldvapen som till exempel repetergevär. Bågjakt är jakt med pil och båge. Pilbågsjakt är en populär företeelse i USA och Kanada, där man i de flesta stater har särskilda jakttider (archery seasons) då båge är det enda tillåtna jaktredskapet Det vanligaste bytesdjuret är hjort, men båge används till och med för älg och björn. Rent allmänt anses att en modern båge lämpar sig bäst vid jakt på större vilt än på mindre vilt. Svenska Bågjägareförbundets webbplats. European Bowhunting Associations webbplats. Svenska Jägareförbundets webbplats. Jägarnas Riksförbunds webbplats. Ordlista med jakttermer, hos Jägarnas Riksförbund.
Jaktregale
Omsider förlorade bönderna sin fria jakträtt, som förbehölls furstarna och ägarna av riddargodsen. Bönderna ålades därtill åtskilliga skyldigheter med avseende på jakten, såsom att biträda vid drevjakterna, vårda länsherrarnas hundar med mera, vilka skyldigheter efter hand blev alltmer tryckande. Därtill kom att deras åkerfält skövlades av det talrika villebrådet utan att de fick vidtaga några åtgärder. Dessa förhållanden fortfor ganska länge. I Frankrike var det först genom lagen av 26 mars 1798 som jordegendomarna befriades från all främmande jakträtt. Detta exempel följdes senare i de flesta av de tyska staterna (i Preussen med flera dock först 1848). Ganska stränga lagar tillämpades dock länge i dessa länder, och i flera länder måste jordegendomen vara större än ett visst fastställt minimum för att den ska medföra jakträtt. Dessutom måste den enskilde jägaren årligen lösa ett tillståndsbevis till jakt. På kontinenten utvecklades en hierarki för vilka djur det var hög status att fälla, regalet gällde jakt på djur som var högt placerade i den hierarkin (högdjur) och inte odjursjakt, det vill säga avskjutning av skadedjur. Till högdjur på kontinenten räknades bland andra hjortdjur, falk, vildsvin och ibland även björn. Också i Sverige var jakten till en början fullkomligt fri, i det att villebrådet, i likhet med jorden och skogen, ansågs som ingens tillhörighet ("herrelöst gods"). Så fortfor ända in i de tider då lagar började bli nedskrivna, såsom framgår av ett stadgande i Västgötalagen. Men efter hand inskränktes denna frihet till lag att fälla rovdjur, såsom björn, varg och räv, vilka förklarades fridlösa varhelst de påträffades. Jakträtt i övrigt tillerkändes jordägaren så att varje fri man, såväl frälse som ofrälse, ägde rätt att utöva jakt på sina ägor, endast med de inskränkningar som för vissa antingen helt och hållet eller blott under någon del av året fridlysta djurarter var stadgade. Bland dessa inskränkningar i jordägarens jakträtt var den förnämsta att rådjuret, såsom stadgas redan i Östgötalagen, förklarades för ett kungens djur som ingen annan än han ägde fälla. I Magnus Erikssons landslag förklarades älgjakt (med spjut) som förbjudet för allmogen. Förbudet gällde uttryckligen inte östra Dalsland, Värmland, södra Dalarna, Gästrikland eller Hälsingland (Storhälsingland). Däremot var bönder skyldiga att ha ett fyra famnar långt vargnät, och att jaga björn, räv och varg var tillåtet även på annans mark. Ekorre, mård och lodjur fick dock jagas på den egna marken. Härav ses att redan i denna äldre lagstiftning finns spår av att man betraktade jakträtten som ett regale från vilket begrepp sedermera härledde sig det av privilegium. Dock stadgas i Hälsingelagen om bågaskatt vilken fanns kvar i Norrland till 1600-talet, men i huvudsak gällde pälsdjur, och uttryckligen berodde på att de slapp ledungsplikten i utbyte mot att själva värja sitt land. Men först under slutet av medeltiden gjorde sig bemödandet att göra jakten till en adlig, de ofrälse stånden förvägrad rättighet mera gällande. Dock torde adelns anspråk i detta avseende under sagda tid inte ha sträckt sig längre än till högdjuren och möjligen även till vissa fågelarter. Med högdjur avsågs rådjur och älg. Först med utfärdandet av kungliga stadgan 22 mars 1647 förlorade skattebönderna i en stor del av landet nästan helt och hållet jakträtten på sina ägor, i det att ingen som inte ägde jaktprivilegium fick med bössa eller båge skjuta fågel eller hare. Åt allmogen medgavs endast att, där det inte för vissa orsakers skull blivit förbjudet, i tillåten tid med snaror fånga dylikt vilt, dock icke rapphöns, enär denna fågelart var adelsståndet förbehållen. Falkjakt, som på kontinenten sågs för en högdjursjakt, förekom i Särna socken under en period, med privilegier till holländare.
