Symaskiner

Synnerligen intressant om Symaskiner


Symaskin

En symaskin är en maskin som används för att maskinellt utföra sömnad för att sammanfoga tyger. Nutida symaskiner för hemmabruk finns i utförande från rent mekaniska till digitaliserade med många avancerade sömmar som utöver sömnad också kan brodera. Detta trots att hemsömnad av kläder knappast har samma omfattning som tidigare generationers kvinnor utförde. Dessutom kan de flesta kläder och hemtextilier produceras och/eller lagas med vanlig raksöm och sick-sacksöm. För elastiska tyger och tunna kvaliteter fordras dock andra slags sömmar än den vanliga raksömmen och sick-sacken. Med hjälp av speciella pressarfötter och inställningar på symaskinen kan variationsmöjligheterna bli så pass stora att även en enkel mekanisk maskin kan åstadkomma fållar och uppläggningar som blir konfektionsmässiga. Det finns också så kallade Overlock-symaskiner för hemmabruk, med vilken man kan sy konfektionsmässiga sömmar i både elastiska och stumma tyger. Det som skiljer en overlockmaskin från en symaskin är att overlocken skär tygets kanter medan de sammanfogas vilket ger ett professionellt resultat. 1995 tillverkades totalt 15 miljoner hemsymaskiner i hela världen (enligt NE). Thomas Saint i England skapade den första fungerande symaskinen 1790 som han patenterade. Maskinen var helt i trä och avsedd för sömnad av skor med kedjestygn. Hemsymaskinen är en av de äldsta hushållskapitalvarorna. The Beatles tillägnade av någon anledning sin film Help! till Elias Howe "för att han 1846 patenterade en symaskin". Enligt NE framgår att hans maskin arbetade med både över- och undertråd och att den hade en skyttel och nål med ett öga i spetsen. Men redan 1830 fick en fransk skräddare vid namn Bartholomé Thimonnier (1773–1857) patent på den första entrådiga kedjesömsmaskinen. Den blev ingen succé utan tekniken kom att utvecklas huvudsakligen i USA. 1856 kom den första maskinen för hemmabruk, konstruerad av Isaac Merrit Singer, och det slog snart igenom, med "the Red S Girl"-trademark, den dåtida överlägset mest sålda symaskinen. Den första symaskinsfabriken i Europa var Pollack och Schmidt i Hamburg. Den öppnades 1863. Runt 1900-talets början introducerades de första eldrivna symaskinerna, först för industrin. Ofta var ett antal maskiner stelt uppställda i en rad med en genomgående axel som drevs av en gemensam elmotor för hela raden. Något senare kom elektriska symaskiner för hemmabruk med en individuell motor för varje maskin, monterad under bordet. Hastigheten reglerades till att börja med genom en spak, som styrdes med höger knä. Senare infördes en separat pedalanordning, som styrdes genom olika hårt tryck med foten. Pedalen är elektriskt förbunden med symaskinens motor med en kort sladd. Den lösningen är allenarådande vid dagens symaskiner. Det togs även fram tillsatser med vilka man kunde koppla en elektrisk drivning till en trampsymaskins drivhjul. Trampsymaskiner används dock fortfarande, framför allt i länder med outvecklat elnät. En föregångare till trampsymaskinen saknade trampanordning, utan i stället vevades maskinens svänghjul för hand med ett litet handtag. Denna modell har länge förekommit i U-länder så att man i enklare bostäder eller med nomadiserande befolkning undviker det tunga och skrymmande underredet (och heller inte behöver betala för det). I industriländer använder privatpersoner ibland hundra år gamla trampmaskiner på grund av att maskineriet i dessa maskiner höll en mycket hög kvalitet och att trampmaskinerna klarar tjockare material än de flesta moderna maskiner för amatörbruk. Strax innan elektrifieringen konstruerades den första maskinen för knapphålssömmar, vilket i alla tider varit något av ett "nålsöga" att klara av, både för maskinen i sig och för den som använder maskinen. Handvevade maskiner passar för ambulerande folkslag, trampsymaskiner vore omöjligt transportera vid flytt. En nackdel är att ena handen blir upptagen av vevandet, och man har bara en hand att styra det som ska sys.

Symaskinsnål

En symaskinsnål är en synål där ögat sitter nära spetsen och vars bakre ända är anpassad för att passa i fästet på en symaskin. Symaskinsnålar graderas efter grovlek i två skalor. Den i Sverige vanligaste skalan anger nåltjockleken i hundradels mm. Vanligen ligger grovlekarna mellan 60 (tunn) och 120 (grov). I det amerikanska systemet motsvaras 60 av 8 och 100 av 14. Förutom nålstorlek finns olika system för fästet. Några sådana system för hemsymaskiner är 130/705H, ELx705 och HA*1SP. Nålens spets utformas på olika sätt för olika material,förutom standard även för t.ex. sömnad i skinn (trekantig, skärande spets), stickade och elastiska tyger, sömnad med metallictråd m.fl. specialvarianter. Vissa nålar har speciellt utformade ögon. För vissa ändamål, t.ex. brodyr, används nålar belagda med titannitrid som ska ge en slitstark yta. (Observera att beteckningen "titannål" är felaktig!). Det förekommer också dubbel och t.o.m. trippelnålar som används till förstärkta elastiska sömmar. För dessa nålar anges avståndet mellan nålarna och grovleken.

Maskin

En maskin, från latinets machina, är enligt klassisk definition en mekanisk anordning som omvandlar energi och/eller utför mekaniskt arbete. En modernare definition inkluderar även anordningar som saknar mekaniska rörelser, såsom elektronisk räknemaskin. En maskin består ofta av flera andra maskiner. Ett exempel på detta är svarv, som dels består av själva svarven och dels en elektrisk drivmotor. Av liknande skäl hävdar vissa att världens största maskin år 2010 var telefonsystemet med alla telefoner, teleledningar, växlar och mobila nät i världen som krävs för att "maskinen" ska fungera. Maskiner benämnes vanligen efter sin funktion, såsom exempelvis symaskin, borrmaskin och grävmaskin. Historiskt krävdes det att en apparat hade rörliga delar för att den skulle klassificeras som en maskin. Elektroniken har dock lett till utvecklingen av anordningar utan rörliga delar som många refererar till som maskiner, exempelvis datorn. Elektroniska maskiner, brukar emellertid kallas för apparat. Motorer är maskiner som konverterar andra energiformer till mekanisk energi. Exempelvis resulterar expansionen av gaser som orsakas av hettan från en exoterm reaktion i en förbränningsmotor till en rörelse som appliceras på en rörlig komponent, som en kolv eller gasturbin. En motor anses ofta vara en del av en större maskin, såsom en bil eller ett flygplan. Maskiner är allmänt förekommande i en mängd olika industriella, kommersiella, bostads- och transportapplikationer. De som använder hydraulik är speciellt användbara i tillverkningsindustrin. Den vidare betydelsen av ordet som "tyg, struktur" återfinns i klassisk latin, men inte i grekiskan. Denna mening återfinns i senmedeltida franska, och är adopterad från franska till engelska i mitten av 1500-talet. Under 1600-talet kunde ordet på engelska också innebära en stödordning eller markyta, i en mening som uttrycks av härled maskination. Den moderna betydelsen utvecklades också från den tiden med den specialiserade tillämpning av begreppet till de scenmotorer som används i teater och militära belägringsmaskiner. Även arkitekter kan beskriva hus, byggnader, som maskiner. De underlättar olika förvärvsarbeten, produktion eller vardagsliv. De har rörliga delar, och på våra breddgrader så är byggnaders förmåga att härbergera stora volymer uppvärmd luft, uppskattat. Närmare ekvatorn kan byggnader fungera som maskiner vars funktion möjliggör en annan typ av tempererad inomhusmiljö i förhållande till den varma utomhusluften.

Tillverkningsindustri

Tillverkningsindustri, förädlingsindustri, de typer av industri som omvandlar råvaror till produkter. Dit hör bland annat verkstadsindustri och processindustri. Verkstadsindustri är en typ av tillverkningsindustri som förädlar råvaror, framförallt metall, trä och plast, till färdiga produkter, men även till halvfabrikat. Exempel är maskintillverkning, fordonsindustri och varvsindustri. Mycket traditionella exempel för Sverige, är knivtillverkningen i Eskilstuna och Dalarna, och köksredskap. Ett alltid återkommande exempel är skiftnyckeln, andra bra exempel är plastbåtar, symaskiner, dammsugare och diskbänkar i rostfritt. En stor industri i Sverige in på 1960-talet. Nu har textilindustrin till största delen flyttat till länder som Indien och Kina med flera. Textilindustrin använde sig ibland av sömmerskor, som sydde i hemmet. Se Algots och Borås för bra och intressanta exempel. Processindustri är en form av automatiserad tillverkningsindustri med flera olika tillverkningsmoment. Traditionella exempel för Sverige på processindustri, är pappersindustri, petrokemisk industri samt järnverk och stålverk. Vanligt förekommande på många håll i landet in på 1960-talet. Ståltråd och tunn plåt var populära material. Inte minst i Gnosjö, i Småland, var småskalig tillverkning vanlig, några exempel på produkterna är fiskeredskap och köksredskap. Se även Gnosjöandan. Mekaniska verkstaden, Skansen.

Christian Krohg

Christian Krohg, född 13 augusti 1852 i Vestre Aker, död 16 oktober 1925 i Oslo, var en norsk målare, tecknare, grafiker, författare och journalist. Han var son till Georg Anton Krohg. Krohg avlade en kandidatexamen i juridik vid Universitetet i Christiania 1873, han studerade konst vid Eckersbergs malerskole 1869-1870, och följde undervisningen vid Den konglige Tegneskole 1870-1871 utan att vara inskriven som elev, därefter studerade han under vintern 1874 för Hans Gude och Karl Gussow våren 1874 till våren 1875 vid Die Grossherzogliche Badische Kunst-Schule i Karlsruhe, samt slutligen för Karl Gussow vid Königliche Akademie der bildenden Künste i Berlin hösten 1875 till våren 1878. Han gjorde därefter ett par betydelsefulla resor, till Skagen 1879 och Paris 1881. Han inspirerades av realisterna och valde huvudsakligen motiv från vardagslivet, ofta vardagens mörkare eller mer socialt utsatta sidor. De socialt betonade ämnena ur huvudstadens fattigfolksliv inleddes med ett i flera varianter målat motiv Daggryning (1880), av den unga sömmerskan som somnat vid symaskinen, sedan hon arbetat hela natten på en beställd balklänning. Krogh förklarade själva, att motivet för honom endast betytt ett måleriskt problem, nämligen brytningen mellan fotogenlampans och det genom rullgardinen insipprande morgondagerns ljus, och ville inte tala om målningens sociala innebörd. Motivet med syflickan förde sedan över till den så kallade Albertine-serien, behandlande de prostituerades liv, som genom Hans Jaegers bok Fra Kristianiabohêmen 1885 dragits fram i dagsdiskussionen. För Albertines sak agiterade Krohg själv genom boken Albertine från 1886. Den orsakade uppståndelse då den först utgavs, och beslagtogs av polisen. Följande år målade han även en stor målning, Albertine i polisläkarens väntrum, på samma tema. Hans nästa stora målning, Kampen för tillvaron (1888–1889), visande brödutdelningen till de fattiga en råkall vintermorgon. Denna målning fick ett vänligare mottagande än tidigare serier, men det stora erkännandet av hans måleri kom senare. Förutom dessa motiv målade Krohg bland annat mustigt realistiska bilder från fiskarstugorna i Skagen och livet på sjön, samt en rad porträtt. Hans produktivitet som målare avmattades något under 1890-talet, då han alltmer övergick till journalistiken. Åren 1890–1910 verkade han som journalist på Verdens Gang och hans intervjuer där blev banbrytande för det moderna skrivsättet. Sedan han 1909 anställts som direktör på Statens Kunstakademi, en tjänst han innehade fram till sin död, fick måleriet på nytt hans fulla intresse. Han skapade nu målningar med en friare färgsättning och ett större intresse förörelse i sina målningar. Krohgs skrifter och tidningsartiklar samlades i fyra band och utgavs under titeln Kampen för Tilværelsen (1920–1922). Under de perioder han tillbringade i Skagen, dit han kom första gången 1879, hade han stort inflytande på Anna och Michael Ancher. Han var gift med Oda Krohg och far till konstnären Per Krohg (1889–1965). Målningen To menn i en båt på havet var en kopia av en av Krohgs målningar, den såldes i en affär i Oslo för 5000 kronor 1989. Tavlan var då märkt med signaturen Nach C. Krohg och var därmed en godkänd kopia, köparen avlägsnade ordet Nach och sålde målningen vidare som en äkta Christian Krohg för 275 000 kr. Målningen blev senare värderad till 675 000 kr av en konsthandlare. Kunstnere. 1.2. Kristiania. 1891-1892 . Paa bicykle og jernbane. Kristiania. 1899 . Egte bergensere. Bergen. 1905 . Omkring Mjøsa : Interviewer og Skisser. Hamar. 1909 . Å fylle sin sjel med tidens tanke : artikler og portretter. Oslo: Gyldendal. 1988 .

Konfektion

Konfektion (konfektionsaffär) är färdigsydda kläder tillverkade på fabrik inom textilindustrin, till skillnad från skräddarsydda kläder. Skräddarsydda kläder anpassas efter individens kroppsmått och behov, medan konfektionskläder tillverkas i ett storlekssystem som bygger på statistiska mätningar och genomsnittsberäkningar. Det är av gemensamt intresse för kunder och tillverkare att kunna använda ett pålitligt storlekssystem, men i praktiken är variationerna stora mellan olika klädesplagg med samma storleksbeteckning. Före 1800-talet var handeln med färdigsydda kläder mycket begränsad. Det första varuhuset med konfektionskläder öppnade i Paris 1824. I Sverige blev butikshandel med konfektionskläder tillåten efter en lagändring 1834. Det var inte minst med symaskinen, vilken blev vanligare från 1850-talet och framåt, som det började få en industriell nivå. Idag köper de flesta människor konfektionskläder även om skräddarsydda kläder fortfarande förekommer.

Sömnad

Sömnad, att sy, innebär att sammanfoga textilier eller skinn med hjälp av nål och tråd. Det kan ske antingen manuellt, det vill säga för hand, eller med symaskin. De äldsta fynden av nålar var tillverkade av ben, trä och horn och kommer från stenåldern. De äldsta trådarna bestod av senor eller enkelt hopsnodda naturfibrer. De äldsta fynden av sydda kläder i Norden kommer från bronsåldern där nålen var gjord av brons och tråden var gjord av ull. Redan då var sömnaden väl utvecklad. Den manuella sömnaden är tidsödande och varierar i elasticitet och styrka beroende på söm, material och skicklighet. Handsömnad är i regel bättre för att avklara exakt passning mellan de material som skall sys. Vid användning av symaskin blir sömmarna generellt sett hårdare och tål större påfrestning, men är inte lika exakt som sömnad för hand. En ny form av exakthet uppnås i den samtida industrin med en teknologisering av sömnadsteknik, exempelvis broderimaskiner. Att sy ett förkläde är ett klassiskt nybörjarprojekt inom sömnad. Det tränar många de viktiga momenten utan att kräva exakt måttanpassning och leder till ett användbart slutresultat. Det är även praktiskt att använda förkläde vid sömnad, dels kan man ha olika föremål i förklädets fickor och dels skyddas de egna kläderna. Sömnadskonstruktion görs vanligtvis med hjälp av ett mönster. Ett mönster kan vara simpelt, vissa mönster är inte mer än en matematisk formel som tillämpas av den som syr för att passa på den tilltänkta bärarens kropp. När formeln är färdig och beräknad klipps tyget till och sammanfogas till ett plagg. I andra änden av spektrumet finns haute couture, där modeskaparna skapar fantastiska kreationer och i noggrann detalj väljer material och mönster för att skapa sina plagg. Vid ovanliga materialval och extrema former kan modeskaparens textila ingenjörskonst komma till sin rätt. Komplexa mönster kan ritas upp, provas och ändras dussintals gånger och ett mönster kan ta mer än fyrtio timmar att utarbeta. Ett haute coutureplagg kan ta över sextio timmar av tillskärning och sömnadskonstruktion. Majoriteten av dagens kläder är massproducerade och utarbetade efter standardiserade mått som är framtagna för att passa så många kroppar som möjligt. Dessa "standardiserade" mått kan fungera som riktlinjer, men inte mycket mer än så, då det inte finns någon gemensam industristandard. Dessa "standardiserade" mått kan också verka exkluderande för kroppar som har mått som avviker mycket från måtten använda i måttabellerna. Vissa anser att folkdräkter och rekonstruktioner av historiska plagg inte bör sys med maskinsömmar. Att sy eller fålla hemvävda produkter på symaskin betraktas av vissa också som otänkbart, medan andra tycker att det inte gör någon kvalitetsskillnad. Sömnad av plagg för framtida försäljning kallas lagersömnad.


Symaskiner