Blödningsrubbningar
Blödningsrubbningar (koagulopati) är ett samlingsnamn för flera diagnoser som innebär att blodets koagulation inte fungerar, vilket leder till inre och yttre blödningar. På svenska används ofta begreppet blödarsjuka synonymt med begreppet blödningsrubbning (av t.ex. Förbundet Blödarsjuka i Sverige), men ibland används blödarsjuka i en mer begränsad betydelse som ett samlingsnamn för hemofili (klassisk blödarsjuka) och von Willebrands sjukdom, och ibland för enbart hemofili. Vissa blödningsrubbningar är vanligtvis nedärvda som hemofili, von Willebrands sjukdom och den mycket ovanliga sjukdomen Glanzmanns trombasteni. De kan också orsakas av antikroppsbildning mot blodplättarna (idiopatisk trombocytopen purpura), och som en komplikation av en mängd olika sjukdomar (disseminerad intravaskulär koagulation) samt uppstå vid brist på vitamin K.
Universitetssjukhuset Mas
Universitetssjukhuset Mas (Umas) var ett regionsjukhus i Malmö (under 1900-talet var namnet MAS, Malmö Allmänna Sjukhus). Sjukhusområdet och dess anläggningar är fortfarande aktivt, men sedan den 1 januari 2010 har sjukhuset slagits ihop med tidigare Universitetssjukhuset i Lund (Usil) och går under namnet Skånes universitetssjukhus. Sjukhusområdet är centraliserat i södra delen av centrala Malmö, nära Södervärn. En del av sjukvården bedrivs i området Flensburg. Umas erbjöd bas- och högspecialiserad vård för cirka 370 000 malmöbor och cirka 1,6 miljoner invånare i Södra sjukvårdsområdet. Umas bestod av över 25 kliniker inom huvudområdena Akut, Medicin, Rekonstruktiv kirurgi, Psykiatri, Laboratoriemedicin och Barn-urulogi-kvinnosjukvård. Innan sammanslagningen med Usil fanns cirka 1 000 sängplatser och cirka 5 000 anställda. Ett femtiotal professorer på sjukhuset bedrev utbildning forskning, däribland ledande forskning och behandling inom diabetes och blödarsjuka. Till skillnad från många andra sjukhus är Mas inte koncentrerat i ett stort centralblock. I stället utvecklades sjukhuset med nya byggnader allt eftersom verksamheten expanderade. Salomon Sörensen, som var en av de mest produktiva arkitekterna i Malmös historia, ritade under sin tid alla byggnader till sjukhuset. Första gången det nämndes att Malmö har ett hospital var för cirka 600 år sedan. Hospital var medeltidens sjukhus, härbärge för resande, åldringsvård och gruppboende. Den danske kungen Fredrik I lät ta hand om stadens vård och omvårdnad i hospitalet. Det första kända sjukhuset i staden låg i det tidigare Gråbrödraklostret. Malmös sjukhus var det första sjukhus som behandlade alla människor oavsett samhällsklass. Jacob Malmborg, som var borgmästare i Malmö 1850, tog initiativet till att det skulle uppföras ett sjukhus i staden. Han gjorde en insamling bland de förmögna borgarfamiljerna. Det första sjukhuset öppnade den 3 november 1857. Då togs en 23-årig manlig jordbruksarbetare in som den första patienten. Från början hade sjukhuset 40 sängplatser och som mest plats för 65 sängar. Invigningen av sjukhuset skedde 1896. Folk hade stora förväntningar inför öppnandet. Under två års tid hade det uppförts till en kostnad av 424 022 kronor. Sedan dess har det förekommit om- och tillbyggnad och som mest fanns 1 300 vårdplatser. Ingång 32 tillhör den första sjukhusbyggnaden. Carl-Axel Stoltz övertog huvudansvaret för utformningen av sjukhusets nya byggnader under 1930-talet. Han lät bygga medicinkliniken (1933), röntgenbyggnad (1940), kvinnoklinik och lungklinik (1942). Till skillnad från andra sjukhus har Umas bevarat sin paviljongstruktur istället för att låta uppföra ett centralblock. År 1948 blev sjukhuset undervisningssjukhus, som var bundet till den medicinska fakulteten i Lund. Patienterna hade tidigare blivit behandlade på flera små sjukhus runt om i staden. Det allmänna sjukhuset blev ett mer modernt universitetssjukhus på 1940-talet efter en närmare koppling till Lunds universitet. Delområdet Allmänna sjukhuset omfattar förutom sjukhusområdet även några flerfamiljshus från 1930-talet längs Södra Förstadsgatan. Området begränsas av Pildammsvägen, Carl Gustafs väg och Södra Förstadsgatan.
Hundsjukdomar
Till kvalsterburna sjukdomar som kan drabba hundar hörävskabb, noskvalster och demodikos (som är en hårsäckssjukdom orsakad av ett demodexkvalster). Den sistnämnda misstänks vara ärftlig. Öronskabb hittar man för det mesta hos hundvalpar. En hund som har fått öronskabb kliar sig oftare. Om man tittar i örat så ser man en kraftig utsöndring av svartbrunt sekret. Man kan se skabbdjuret under ett mikroskop. Det är viktigt att man behandlar det snabbt. Annars kan hunden få infektioner senare i livet. Man kan bota öronskabb. Hundar i Sverige kan drabbas av spolmask och bandmask. Tikar som valpat liksom valpar och unghundar samt hundar som vistas på kennel eller hunddagis eller i hundrastgårdar avmaskas regelbundet. Annars avmaskas hundar endast efter misstankar, då avföringsprov först lämnas till veterinär. Anledningen till det är risken för resistens. Hakmask och piskmask kan förekomma hos importerade hundar. Hundar kan vara bärare av dvärgbandmask men blir inte själva sjuka, däremot kan de smitta människor med echinokockinfektion genom larver som kan finnas bl.a. i pälsen och som är osynliga för blotta ögat. Svenska Kennelklubben (SKK) har hälsoprogram för ett antal ärftliga sjukdomar som man försöker komma tillrätta med genom att drabbade hundar inte används i avel. De ärftliga sjukdomarna är kopplade till särskilda hundraser. Många fler ärftliga sjukdomar är uppmärksammade hos olika hundraser, men förekommer i så liten utsträckning att de inte föranlett särskilda program, men för konstaterat sjuka djur gäller ändå att de inte får användas i avel. För de sjukdomar som ingår i hälsoprogrammen, gäller att man måste visa negativa testresultat, innan man avlar på hunden. Ledsjukdomar som omfattas av SKK:s hälsoprogram är höftledsdysplasi (HD), patellaluxation samt artrossjukdomarna armbågsledsdysplasi (ED) och knäledsdysplasi. Armbågsledsdysplasi (ED efter engelskans elbow dysplasia) eller armbågsledsartros är en form av osteokondros. Det är en onormal förslitning av brosket i armbågslederna. Man kan oftast inte se ED på röntgenbild, men det ger upphov till benpålagringar som man tydligt kan urskilja. Hunden behöver inte uppvisa några som helst tecken. Men hunden kan få hälta, oftast ser man det bäst när hunden har vilat. Den kan också vara öm. ED kan förväxlas med växtvärk. Ögonsjukdomar som omfattas av SKK:s hälsoprogram är: progressiv retinal atrofi (PRA), grå starr (katarakt), Collie Eye Anomaly (CEA), linsluxation, PHTVL/PHPV (Persisterande Hyperplastisk Tunica Vasculosa Lentis / Persisterande Hyperplastisk Primär Vitreus) och retinal dysplasi. En ögonsjukdom som inte omfattas av hälsoprogram är cherry eye. Dessa båda sjukdomar omfattas av SKK:s hälsoprogram: hemofili A (blödarsjuka) och endokardos (hjärtklaffsdegeneration). För renal dysplasi, utvecklingsrubbning i njurvävnaden, finns hälsoprogram, däremot inte för addisons sjukdom. Genen som ger färgen merle är i enkel upplaga inte sjukdomsalstrande, men den är recessivt ärftlig. I dubbel upplaga ger den upphov till dövhet och blindhet. Enligt försäkringsbolaget Agria är dessa sjukdomar och diagnoser de som oftast föranleder att hundförsäkringen faller ut: Livmoderinflammation, hudtumör, juvertumör, öroninflammation, traumatiska skador på huden (skärsår, bitsår, slitsår, sticksår m.m.), gastroenterit (mag-tarminflammationer), hälta, pyodermi (hudinfektioner), akut tonsillit (halsfluss) och akut analsäcksinflammation. Om en hund skakar på huvudet nästan hela tiden så kan man tänka på öroninflammation. Man kan också känna igen det genom att hunden försöker att klia sig med tassen eller att den gnider huvudet mot golvmattor. Och om man tittar i örat kan det vara mer öronvax än vad det brukar. Om man ser att hunden har dessa symtom så ska man söka veterinär. Veterinären tvättar öronen och ger en örondroppar till hunden.
Margareta Blombäck
Margareta Blombäck, född 1 oktober 1925 i Stockholm, är en svensk forskare inom klinisk kemi och koagulation. Margareta Blombäck utbildade sig på Karolinska sjukhuset i Solna. Hon var forskningsassistent, biträdande lärare och docent vid Karolinska Institutet 1954–1968. Hon disputerade på Karolinska institutet 1958 under Erik Jorpes på en avhandling om blodkoagulering. Hon tog medicine licentiatexamen och blev legitimerad läkare 1968 och 1969 chef för koagulationslaboratoriet vid Karolinska sjukhuset i Solna. Mellan 1986 och 1992 var hon professor i koagulationsforskning på Karolinska institutet. Hon fann tillsammans med sin make, professorn Birger Blombäck, och Inga Marie Nilsson det protein som saknas hos personer som lider av den åländska blödarsjukdomen, eller von Willebrands sjukdom. Arbetet publicerades 1957 med Inga Marie Nilsson, Margareta Blombäck och Irene von Francken som författare. Paret Blombäck renade också fram fibrinogen, den substans i blodlever som bildas när blodet koagulerar, samt den "faktor VIII" som saknas hos personer som lider av klassiska blödarsjuka (Hemofili A). Tillsammans med dåvarande maken Birger Blombäck tilldelades hon Fernströmpriset 2002 "för sina teoretiska och praktiska bidrag till behandling av blödarsjuka". Hon fick Karolinska institutets stora silvermedalj 2010. Margareta Blombäck var gift med Birger Blombäck 1951–1972 och därefter sambo med professorn Bengt Gustafsson (död 1986). Hon är fortfarande (2019) aktiv forskare vid Karolinska institutet.
Ivar Arosenius
Ivar Axel Henrik Arosenius, född 8 oktober 1878 i Göteborg, död 2 januari 1909 i Älvängen, var en svensk målare och bilderboksförfattare. Hans mest kända bilderbok är Kattresan (1909), som utgavs postumt. En stor del av hans verk är utställda vid Göteborgs konstmuseum. Ivar Arosenius föddes som son till en ingenjör i en borgerlig familj i Göteborg. Både han och hans två äldre bröder föddes med blödarsjuka, men han kom att bli den ende som överlevde till vuxen ålder. Sjukdomen kom att bli en av anledningarna till att han uppmanades att välja en konstnärlig bana, en utbildningsväg som startades redan 1895 då Arosenius började ta lektioner hos en kvinnlig amatörmålare i Göteborg. Under sin studietid på Göteborgs realläroverk fick Ivar Arosenius 1895 sin första konstnärliga utbildning av en amatörakvarellmålare. På hösten 1896 inledde han konststudier vid Valands målarskola, där han var kamrat med bland andra Gerhard Henning. Parallellt med sina studier på Valand skrev Arosenius 1897 in sig på Slöjdföreningens skola vid avdelningen för dekorativ målning. Den 30 augusti 1898 blev han antagen vid Konstakademien i Stockholm, där han hyrde en ateljé tillsammans med Henning. Arosenius trivdes inte med undervisningen, och i november 1899 blev han antagen som "frielev" vid Konstnärsförbundets skola, som leddes av en entusiastisk Richard Bergh. Inte heller där fann sig Arosenius till rätta, så under våren 1901 återupptog han sina studier vid Valands målarskola. Följande år deltog han i en elevutställning på Valand, arrangerad av Carl Wilhelmson. I Göteborg slog han sig snart samman med Gerhard Henning och Ole Kruse. Kruse och Arosenius var ett mycket omaka par. Kruse var den allvarlige moralisten, medan Arosenius var fylld av bitska sarkasmer, bekajad av en ständig strävan att leva ett högt liv, med ett ihärdigt supande. Det märkliga var att för Arosenius var också detta moral eftersom han tidigt fick diagnosen blödarsjuka. Det rörde sig helt enkelt om hans möjligheter att överleva. Han hade fått läkarordination på att konsumera alkohol, vilket antogs öka blodets förmåga att koagulera, att äta gott, att göra långa promenader och att hålla sin kropp i trim. Arosenius påbörjde en studieresa i Europa under hösten 1903, med början i München. Han anlände till Paris i januari 1904, och tillbringade sommaren i fiskebyn Coudeville i Normandie. I augusti återvände han till Paris. På våren 1905 deltog han med 86 akvareller i en utställning på Salon des Indépendants. Delar av somrarna 1902 och 1903 tillbringades i Torsby i norra Fryksdalen hos vännen och blivande svågern Ernst Spolén. Den storslagna och vilda värmlandsnaturen påverkade Ivars konst framgent. I maj 1905 var Arosenius åter i Göteborg men fortsatte därifrån till Stockholm, där modern nu bodde. På hösten ställde han för första gången ut på Konstnärshuset i Stockholm, med hela 173 arbeten. Året därpå gifte han sig med Ida (Eva) Andrea Cecilia Adler (född 1879). De bosatte sig i mars 1906 i Åby, ett litet stationssamhälle på sydsidan av Kolmården, dottern Eva (Lillan) föddes samma år. Under 1906 och 1907 medverkade Arosenius i Strix och Söndags-Nisse. Den 21 april 1907 gav Hasse Zetterström ut ett specialnummer av Söndags-Nisse med teckningar och text uteslutande av Ivar Arosenius. Hösten 1907 flyttade Arosenius med sin familj till Göteborg och sedan till Älvängen, där hans svärmor ägde en liten egendom med utsikt över Göta älv. Där fanns en liten röd stuga med tre rum och kök i bottenvåningen, två rum en trappa upp – ateljé och sovrum. I maj 1908 ställde han ut på Lunds universitets konstmuseum tillsammans med Gerhard Henning och Sigge Bergström. Arosenius fick sitt stora genombrott i november samma år, då han tillsammans med Henning och Bergström hade en utställning på Valand.
Könskromosombunden nedärvning
Könskromosombunden nedärvning, även kallat könsbunden nedärvning, är egenskaper uttryckta genom arv, fenotyper, som beror på individens kön så som det bestäms av kromosomerna. Det handlar normalt om egenskaper som styrs av gener som finns på X-kromosomen, som innehåller betydligt fler gener än Y-kromosomen. Exempel på sjukdomar hos människa med könskromosombunden nedärvning är blödarsjuka och färgblindhet. Ett exempel på en egenskap hos en annan art är förekomsten av svart och gulspräckliga pälsfärgen sköldpadda hos tamkatt. Denna färg kan enbart förekomma hos honkatter (eftersom de har 2 X-kromosomer) och inte hos hankatter som bara har en X-kromosom och antingen får svart eller gul grundfärg.
Alexandra av Hessen
Då sonen och tronarvingen Aleksej föddes 1904 ansågs Alexandra slutligen ha fullföljt sin plikt genom att ha föda en tronarvinge. Snart upptäcktes det dock att sonen led av blödarsjuka, som förts vidare från Alexandras släkt. Alexandra blev efter detta mycket beskyddande mot sonen, skämde bort honom och befann sig i en tillstånd av närmast konstant oro för hans hälsa. Sedan läkarvetenskapen inte hade lyckats bota sonen, konsulterade hon i stället en rad mystiker av olika slag. Under första världskriget utnämndes Alexandra till ställföreträdande regent i Sankt Petersburg sedan Nikolaj år 1915 rest till fronten. Hennes regering präglades av ständiga byten av ministrar, vilket gjorde den instabil och ineffektiv. På grundval av Rasputins åsikt bad hon tsaren att avskeda och tillstätta ministrar, och han följde oftast hennes råd. Rasputin mördades i en sammansvärjning av ett antal adelsmän i december 1916, och den påföljande stränga vintern och ansträngda krigsekonomin gjorde att hungersnöd utbröt. Den 7 mars 1917 gick stålarbetarna i strejk, och 8 mars utbröt upplopp och kravaller på Sankt Petersburgs gator. Den 11 mars gav tsaren order till militären att skjuta på allmänheten. Då parlamentet, duman , bad honom att ta itu med problemen som orsakade upploppen, upplösta han duman och gav militären order om att skjuta igen. 12 mars vägrade dock militären att skjuta och förenade sig i stället med allmänheten, 13 mars utbröt den ryska revolutionen. Duman bildade en provisorisk regering i Sankt Petersburg och meddelade tsaren att han borde abdikera. Alexandra avstod från att fly från Alexanderpalatset eftersom barnen just då var sjuka. Det förekom försök från revolutionärer att bryta sig in i palatset, men det försvarades framgångsrikt av palatsets vakter. Så småningom upptäckte Alexandra att vakterna hade tagit på sig bindlar som visade att de stödde den nya regeringen, och därmed var hon och hennes hushåll fångar. De blev dock lämnade ifred och fick fortsätta med sitt vardagsliv som vanligt, även om palatset plågades av strömavbrott. Nikolaj gav sig av från fronten i Mogiljev mot Sankt Petersburg med tåg, men stoppades i Pskov, där han övertalades av skriva under abdikationshandlingarna för både sig själv och sin son. Han fick sedan fortsätta och återförenades med familjen i Tsarskoje Selo, där familjen hölls i husarrest i sin bostad i Alexanderpalatset. Georg V av Storbritannien avslog deras önskan att emigrera till Storbritannien. I augusti flyttades familjen till Tobolsk, officiellt av säkerhetsskäl, där de blev kvar fram till bolsjevikernas revolution. Bolsjevikerna förde dem till Jekaterinburg. Under inbördeskriget mördades Nikolaj, hustrun och de fem barnen i juli 1918 i Jekaterinburg på Lenins order av retirerande bolsjeviktrupper. Tillsammans med tsarfamiljen avrättades också deras läkare, en hovdam och två tjänare. Kommendanten för huset, där tsarfamiljen hölls fångna, var en tjekist vid namn Jakov Jurovskij. I hans nyligen upptäckta hågkomster kan man läsa om händelseförloppet, då de elva personerna mördades i husets källare i Jekaterinburg. Nikolaj sköts av Jakov Jurovskij själv. Den unge Aleksej, som låg på golvet i en blodpöl men fortfarande andades, avrättades av Jurovskij med två skott i huvudet. Enligt ihågkomster av flera av de unga tjekister som medverkade vid avrättningen av tsarfamiljen så var händelsen en komplicerad och bökig historia. Vakterna var uppenbart berusade och hade svårigheter med att hantera sina vapen. Detta resulterade i att flertalet av medlemmarna i tsarfamiljen endast blev sårade av skotten. Jurovskij hade befallit sina underordnade att ta sikte på varje enskild fånges hjärta, för att undvika allt för mycket blodflöde. Detta uppfylldes emellertid inte. Under första avfyrningen så blev enbart tsaren skjuten i hjärtat.
