BMI (kroppsmasseindex)
En person som väger 75 kg och är 1,80 m lång har alltså BMI. BMI skapades av Adolphe Quetelet på 1800-talet. Ungefär från och med 1970-talet började BMI internationellt bli standard för viktbedömning. För en person med en viss längd ökar BMI linjärt med ökande vikt. Det finns i litteraturen olika statistiska gränsvärden för vad som skall räknas som undervikt, normalvikt, övervikt och fetma. I tabellen visas de allmänna gränsvärden som WHO anger, som gäller vuxna människor med normal muskelmassa. Gränsvärdena för BMI ska ses som ett riktmärke för att mäta hälsosam vikt. När det gäller barnfetma används ibland måttet isoBMI som är korrigerat för att passa denna åldersgrupp. BMI är inte korrigerat för ålder eller graviditet och är missvisande som friskhetsindikator för kroppsbyggare och elitidrottare. Muskler – som till stor del består av vatten – har en högre densitet än fett. Vanliga BMI-tabeller tar enbart hänsyn till längd och vikt. Kvinnor har normalt något lägre muskelmassa än män, och bör således räkna med lägre gränsvärden, särskilt vid värden upp mot övervikt. Omvänt gäller också att BMI inte visar att en normalviktig person är otränad. Den större muskelmassan hos till exempel elitidrottare och kroppsbyggare är en bidragande faktor till att tränade personers vikt kan vara högre än den utifrån längden beräknade idealvikten. Ett mer noggrant instrument är att räkna ut andel kroppsfett i procent, vilket fungerar även för vältränade personer med ett högre BMI, och normalviktiga personer med mycket kroppsfett. Undervikt för vuxna är enligt WHO ett BMI under 18,5. Normalvikt för vuxna är inom referensintervallet 18,5 till 24,9. Med övervikt avses ett BMI mellan 25 och 29,9. Fetma är ett BMI som överstiger 30. BMI för person med kutrygg blir onormalt stort jämfört med värdet om ryggen varit rak. BMI kritiseras av flera skäl, av vilka några nämns ovan. BMI anses av vissa läger också vara missvisande för personer över 50 år, för vilka ett BMI i undre normala referensintervallet hänger samman med ökad dödlighet, medan lite övervikt inte är så farligt. Enligt samma teori, som kallas överviktsparadoxen, kan ett BMI på 25 för en person som är 60 år vara den mest ideala vikten, sett till överlevnad. Den ideala vikten för äldre tycks vara högre än för unga vuxna. Ett kompletterande mått på om ett förhöjt BMI också innebär en ökad hälsorisk får man om man även mäter fettets fördelning i kroppen. Om en stor del av kroppsfettet utgörs av bukfetma så innebär det en ökad hälsorisk. Det kan därför vara av värde att också mäta kvoten mellan bukens och höftens omkrets, vilket kallas midja-höft-kvot. En hög kvot (mycket fett kring buken) indikerar bukfetma. Ett tredje sätt att mäta kroppens fettprocent på är BAI (body adiposity index). Metoden går ut på att mäta höftens omkrets i förhållande till personens längd. Även denna metod har dock visat sig ha stora brister när det gäller att mäta kroppsfettprocenten hos idrottsutövare. I en studie på kvinnliga idrottare inom amerikansk collegeidrott visade sig nämligen BAI vara en osäker metod för mätning av kroppsfettprocenten på idrottande kvinnor.
Belgisk jättekanin
Belgisk jättekanin eller Belgisk jätte är världens största kaninras. Den kan väga över 10 kg men idealvikten ligger vid 7-9 kilo. Rasen skall ha stora köttiga öron som är minst 16 cm långa helst längre. Den skall ha kraftiga framben och en rektangulär kropp. Hanen skall ha ett rundare ansikte med fylliga kinder medan honan skall ha ett avsmalnande spetsigt ansikte (sett från sidan). Belgisk jätte finns i flera olika färgvarianter så som: Svart, Gul, Viltgrå, Albino, Viltsvart, Järngrå, Blå, Viltblå, Blågrå, Harfärg (roströd) samt Chinchilla. Sistnämnda är ej godkänd för utställning utomlands. Belgisk jätte kräver stora utrymmen där den har möjlighet att stå upprätt. Om de inte har tillräckligt högt så kan deras öron vika sig. Under uppväxten kräver den ett kraftigt foder för att kunna utvecklas samt ett stort utrymme för att kunna röra på sig och bygga upp den mängd muskelmassa som skelettet kräver. Uppgifter om att den Belgiska jätten inte skall röra sig för mycket för att inte tappa för mycket i vikt under uppväxten är alltså felaktiga. Det är likaså viktigt att Jätten har en lagom temperatur i sin bostad. Kyla påverkar tillväxten av hela kaninen då den använder de stora öronen som termostat. Kyls öronen ner för mycket hämmar detta både kaninens och öronens tillväxt. Plusgrader är att rekommendera under hela första året. När den är färdigvuxen står den lätt emot hård kyla och kan mycket väl bo utomhus året om. Belgisk jätte är en kaninras som blir väldigt lätt tam. Många beskriver dem som en hund och de är mycket välvilliga mot människan. Vägen till Jättens hjärta går genom magen. Den vanligaste färgen är viltgrå.
New Zealand red
New Zealand red är en kaninras som härstammar från USA, närmare bestämt Kalifornien, och inte från Nya Zeeland som namnet antyder. Den erkändes som ny ras 1910. Färgen på kaninen är mättad rävröd och det skall eftersträvas att den går så långt ner i hårbotten som möjligt. Idealvikten ligger på ca 4,5 kg och kroppsformen är kort och kompakt med fylliga muskelpartier. Enligt uppgifter har rasen framkommit genom korsning mellan Belgisk jättekanin och Belgisk hare. New Zealand red är en stabil och snäll kanin. De är ganska livliga men kan också, särskilt om det är varmt, ligga still och slappa ett par timmar. De är nyfikna och lugna. De blir sällan panikslagna och passar för barn. Men, precis som de flesta kaninraser, gillar de inte att bli lyfta.
Shih tzu
Shih tzu (kinesiska: 獅子狗, pinyin: shīzi gǒu, Wade-Giles: shih-tzu kou, 'lejonhund'), är en hundras från Tibet. Den är en dvärghund och sällskapshund som räknas till tempelhundarna vars moderna avel grundats i Storbritannien. I en undersökning 2012/2013 rankades shih tzu som en av världens tjugo populäraste hundraser. Det är inte helt klarlagt vad namnet shih tzu syftar på. Den mest närliggande tolkningen är att det kommer av kinesiskans shizi gou, lejonhund. Det kan även syfta på en förening av det tibetanska och kinesiska. I Tibet skall de ha kallats dödsdrakehundar som enligt myten härstammat från "den glömda dalen". I Tibet var shih tzu en helig hund och tjänade likt övriga tempelhundar som skydd mot onda andar både i hemmen och i klostren. Sedan åtminstone Qingdynastins maktövertagande i Kina 1644 har shih tzu tjänat som gåva från Dalai Lama till Kinas kejserliga familj som hade egen uppfödning. När änkekejsarinnan Cixi dog 1908 togs uppfödningen över av hennes eunucker. 1934 bildades en kennelklubb i Peking som året därpå gav ut en rasbeskrivning med titeln "The Lhassa Lion Dog (Shih Tzu)". Alla nu levande shih tzu i västerlandet härstammar från 11 importer till Storbritannien och Norge. Den första brittiska importen ägde rum 1931 och den första norska 1933. 1934 fick shih tzu en egen brittisk standard under namnet Tibetan Lion Dog. 1940 erkändes den som självständig ras åtskild från lhasa apso. Under början av 1950-talet korsades pekinges in. En nyligen gjord DNA-analys bekräftar att det här en av de äldsta hundraserna. Shih tzun är en alert och livlig hund, morsk men älskvärd. Den är en aristokratisk liten silkeslen hund som är självständig och stolt. Med sin ägare är den lekfull och trofast och en behaglig och trevlig sällskapshund. Den är vänlig, glad men reserverad, stundom misstänksam. Shih tzu har också en benägenhet att kunna härma manér både hos människor och andra djur. Den mår bra av mänsklig närhet, att få regelbundna promenader, att aktiveras mentalt, att ha en upphöjd plats med utsikt över sina domäner. En lärare och kompositör vid namn James E. Mumford från USA gav en levande beskrivning av rasen i en amerikansk shih tzu-publikation vilken tydligt målar en bild av den mångsidiga karaktären hos en shih tzu: "Ett stänk av lejon, flera teskedar kanin, några gram av huskatt, en bit hovnarr, ett stänk av ballerina, ett uns av en gammal gubbe (kinesisk), en del tiggare, en tesked av apa, en del sälunge, ett stänk av teddybjörn och resten hundar av tibetansk och kinesiskt ursprung.". Shih tzun anses vara en av flera hundraser som klassas som hypoallergisk (dvs inte framkallar allergier) för att pälsen växer och blir längre utan att fälla. Shih tzu påminner om lhasa apso men nospartiet är kortare, och även om rasen är något högre är benen faktiskt kortare. Mankhöjden får inte överstiga 27 cm. Idealvikten är ca 4,5-7,3 kg. Lång och tät men inte lockig päls, som kräver omfattande och daglig omsorg. Alla färger tillåtna, hos flerfärgade hundar är vit bläs och vit svansspets mycket önskvärda. Shih tzu är en liten robust hund, stark, spänstig och mycket rörlig. Den har ett speciellt och uttrycksfullt ansikte. Den skall ha stabil, rektangulär kropp, med kraftig benstomme och utvecklad muskulatur. Bred, djup bröstkort. Mycket självmedveten hållning. Halsen skall vara tillräckligt lång för att bära huvudet stolt. Korta, raka, parallella ben med god benstomme. Rak rygg och högt ansatt svans, glatt buren i en båge över ryggen och rikligt hårbeklädd. Shih tzun har ett brett, fyrkantigt huvud. Ögonen skall vara runda, stora, mörka och så brett placerade att nostryffelns övre kant ligger i linje med ögonens nedre kant. Kort, fyrkantig nos. Huvudet har långt hår som faller ner över ögonen, välutvecklad mustasch och rikligt kindskägg. Stora, långa, rikligt hårbeklädda öron, som bärs hängande. Tångbett eller obetydligt underbett.
Prazský krysarík
Prazský krysarík, även känd som Prague Ratter, är en av världens minsta hundraser. Dess idealvikt ligger på 2,6 kilogram. Idealhöjden är mellan 20 och 23 centimeter. Under medeltiden skall liknande hundar ha förekommit vid det böhmiska hovet. I slottet Karlstein sydväst om Prag finns en madonnamålning av Tommaso da Modena (ca 1325-1379) där Jesusbarnet håller en dvärgpinscherliknande hund som tolkats som en prazský krysarík. Rasen bekrevs i en tjeckisk hundtidning 1934, viss organiserad avel påbörjades före andra världskriget. Den nutida stammen har byggts upp med början 1980, stamboken var öppen för rastypiska exemplar till 2008. Pražský krysařík blev godkänd i SKK:s annexregister 2007 och har fått delta på officiella utställningar i Sverige sedan 2008. En rasklubb i Sverige finns under namnet Svenska prazsky krysarik-klubben (SPKK). Några svenska kennlar finns registrerade hos SKK. Ett antal utställningschampionat har tagits av rasen i Sverige idag, 2010 fick rasen sin första svenskfödda champion. Namnet betyder råttjägare från Prag och råttjakt har varit ett av dess traditionella användningsområden. Numera används den mestadels som sällskapshund. Dess jaktinstinkt och luktsinne finns emellertid kvar. Hunden är mycket lämpad för till exempel agility på grund av dess smidighet och snabbhet. Det är en aktiv ras som bör tränas inom någon typ av hundsport. Rasen är godkänd i många olika färgvarianter idag men den vanligaste färgen är black and tan.
Ortorexi
Ortorexi kan beskrivas som - tvångsmässig hälsosamhet. Ortorexi är, till skillnad från de olika ätstörningarna (Anorexia nervosa, Bulimia nervosa och Ätstörning utan närmare specifikation), inte någon fastställd medicinsk diagnos varmed sedvanliga ätstörningsklinker inte har evidensbaserad metod för att behandla tillståndet. Enligt ortorexiexperten Yvonne Lin är inkörsporten inte helt desamma beroende på om man kommer från fitnessindustrin, elitidrott eller dietande. Många startar med en vilja att leva sunt (börja äta bra och träna regelbundet) medan andra vill öka prestationsförmågan genom kostoptimering och viktminskning. De fysiologiska och psykologiska förloppen ser däremot liknande ut. Avvikelser i en rad biomarkörer, svältvikt och samsjuklighet tvång, depression och/eller ångest är vanligt enligt behandlingskliniken där Lin är verksam. Upprätthållandet av tillståndet som förvärras allt mer via grupptryck från gym, idrottsklubbar och inte minst sociala medier. Rädslan att bli tjock, sjuk och eller få en dålig image är dominerande i Ortorexia Atletika. En del personer kan bli påverkade av att massmedia rapporterar på olika sätt om hur man kan leva ett mer hälsosamt liv. Liksom anorexia nervosa och bulimia nervosa är ortorexi förknippat mer med kvinnor än med män. Man märker dock en ökning av tillståndet hos män. Den ortorektiska individen känner sig misslyckad och otillfredsställd om den inte har uppfyllt sina stränga och oftast högst orealistiska mål avseende träning och kosthållning. Medvetenheten om födans näringsinnehåll är mycket hög och används för att "kontrollera" födointaget. Ett "för stort" kaloriintag kompenseras nästan alltid med att öka mängden träning. Ortorektiska individer har egna definitioner av vad som är "hälsosamt". Dessa definitioner kan ändras så fort en ny diet eller livsstil omtalas. Gärna, som sagt, från tidningar eller böcker. Det blir oftast svårt för en ortorektisk individ att bibehålla ett normalt socialt liv eftersom de inte kan äta samma mat som sina vänner, måste träna ofta och ha kontroll över sin vardag. Eftersom kosten är så strikt kontrollerad och påverkad av teorier av vad som är nyttigt får oftast inte kroppen det den behöver. Man använder även träning som medel för att öka energiförbrukningen. Detta kan leda till energiunderskott även om energiintag är i nivå med det som rekommenderas. Till följd av detta minskar vikt, ork och den allmänna lusten. Oftast är det dock svårt att identifiera ortorektiker på grund av att de ser hälsosamma ut. Deras mål är som sagt inte att gå ner i vikt och om de minskar för mycket brukar de försöka gå upp till deras egna idealvikt. Identifiering av en ortorektiker kan ske genom att man beaktar känslo- och beteendemässiga förändringar som inte skiljer sig nämnvärt från övriga ätstörningar. Dock kan ortorektiker få fysiska symtom liknande överträning det vill säga bristfällig koncentrationsförmåga, muskelvärk med mera. Behandling av ätstörningar sker framgångsrikt med olika former av samtalsterapi, ofta i kombination med kostrådgivning och medicinskt omhändertagande. Någon särskild behandling vid ortorexi är inte känd. Dock fungerar troligen de flesta behandlingar för ätstörning även för fall där det ortorektiska "hälsolevernet" gått överstyr. Dock är det många som inte söker sig till behandling eftersom de av sin omgivning oftast ses som väldigt hälsosamma och nyttiga. För att fler ska söka behandling måste oftast omgivningen ta ställning till den ortorektiska individens osunda livsstil. Här är det även mer problem för män att se problemet eftersom ortorexi är mer förknippat med kvinnor. Män hade lättare kunnat acceptera en fobi som är relaterad till renlevnad än till kvinnor. Det finns idag en behandlingklinik för ortorexi med metoden EED - 12 bestående av psykoterapi, träningsreglering, kostreglering, beteendeträning och utbildning.
