LDL-kolesterol
Betalipoprotein (β-lipoprotein) eller LDL (efter engelskans low density lipoprotein) är ett lipoprotein som transporterar blodfetter – framför allt kolesterol. Det bildas i levern som pre-betalipoprotein (VLDL) och omvandlas till LDL i blodomloppet. Kolesterolen som LDL transporterar används till uppbyggnaden av kroppens celler och i bildningen av en del hormoner. En hög halt av LDL i blodet ökar dock risken för ateroskleros, vilket innebär att kolesterol lagras in i blodkärlets vägg. LDL och dess kolesterol är livsviktigt för människans överlevnad, människokroppen kan inte leva utan tillräcklig mängd LDL-transporterat kolesterol. Under vissa förutsättningar kan det dock ombildas och orsaka skador. Då kroppen är utsatt för oxidativ stress eller vissa former av kronisk inflammation kan LDL-kolesterol omformas till små täta partiklar av LDL-kolesterol. Dessa små täta partiklar kan leda till kardiovaskulära sjukdomar då partiklarna har en förmåga att binda sig till kärlväggarna och där dra till sig makrofager som tillsammans med endotelceller i kärlväggen fagocyterar (äter) LDL. När makrofagerna har fagocyterat för mycket oxiderat LDL omvandlas de till skumceller som i sin tur lagrar in kalciumfosfater. Kalciumfosfaterna gör artärväggen stel, oelastisk och minskar dess volym. Detta gör att kärlresistansen ökar vilket kan leda till ett flertal av kardiovaskulära sjukdomar, till exempel ateroskleros. LDL-kolesterol blir farligare vid en högre oxidativ stress, ett tillstånd då en person har höga halter av fria syreradikaler, eftersom LDL-kolesterolet då lättare oxideras av de reaktiva syreföreningarna och blir potentare att binda till kärlväggarna inne i kärlen. LDL-kolesterol blir också mera skadligt ju mindre LDL-partikeln blir eftersom den då lättare oxideras och därefter fastnar i en skadad kärlvägg. LDL-kolesterol blir även farligare vid hypertoni (högt blodtryck), då blodtrycket skadar kärlväggarna och medför att LDL-kolesterolet kan komma i kontakt med kärlväggarna och därefter attrahera makrofager. Detta kan till viss del förklara varförökning kan leda till åderförkalkning och kardiovaskulära sjukdomar eftersom rökning leder till ett ökat blodtryck och även en ökad halt av LDL-kolesterol. Det har länge diskuterats hur man ska äta för att minska det onda kolesterolets påverkan på kroppen. Kritiker till en kolesterolbalanserad föda påstår att det aldrig har kunnats bevisa att mindre LDL-kolesterol i födan ger bättre hälsa, utan att det är levern som tar hand om LDL/VLDL/HDL balansen och att det egentligen inte är nödvändigt att försöka eftersträva en kolesterolbalanserad föda. Det finns dock vissa personer som påstår att det finns ämnen som vi äter som kan leda till en förändrad LDL/HDL balans. Till exempel transfetter och mättade fetter som höjer LDL-kolesterolet och fleromättade fetter och enkelomättade fetter som sänker det onda kolesterolet. Du kan minska LDL-kolesterolets negativa effekter på kroppen genom livsstilsförändringar, som att motionera mera (sänka blodtrycket), undvika rökning (sänka blodtrycket och minska LDL-halten) och äta mera vitaminer (sänka den oxidativa stressen). Det vanligaste läkemedlet för att behandla höga LDL-kolesterolvärden är de LDL-sänkande medicinerna statiner, som enligt studier minskar risken att drabbas av kardiovaskulära sjukdomar. Det finns även en annan medicin vid namn nikotinsyra (vitaminb3), denna medicin är dock inte LDL-sänkande utan HDL höjande men har ej en bred användning inom sjukdvården på grund av dess biverkningar såsom ansiktsrodnad och brännande känsla i huden. Biverkningar uppkommer på grund av nikotinsyrans kraftigt kärlutvidgande effekt.
Progesteron
Progesteron, eller gulkroppshormon, är ett steroidhormon med många viktiga funktioner för båda könen. Dels fungerar det som förstadium till andra könshormoner såsom testosteron och östrogen samt kortikosteroider, och dels verkar det i sig självt. Som hormon är det främst känt som ett kvinnligt könshormon med betydelse för kvinnans sekundära könskarakteristika, fertilitet och för embryogenesen, men det har också en viktig roll som neurosteroid i centrala nervsystemet. Syntetiskt progesteron ingår som aktiv beståndsdel i p-piller. Progesteron bildas av kolesterol via pregnenolon i gulkroppen, binjurar, placenta och gliaceller i hjärnan. Det kan sedan ombildas till mineralkortikoider, glukokortikoider, DHEA, androgener och östrogener, vilka inte kan bildas utan att kolesterolet omvandlats till denna fas - eller verka i sig själv som hormon. Det binds till sina målceller av steroidreceptorer av klassen progesteronreceptorer, vilka är kärnreceptorer, men progesteron kan verka i flera andra receptorer och modifiera aktiviteten på andra hormoner. Som hormon verkar progesteron på livmodern, kvinnobrösten, och i hjärnan. I hjärnan är progesteronet ett neurohormon som har stark påverkan på centrala nervsystemet och dess signalsubstanser och neuropeptider. Dess påverkan sker genom att det i cellkärnorna påverkar nervcellerna till att verka mera långvarigt och långsamt samt modifierar proteinsyntesen där. Det påverkar också både bildningen av signalsubstanserna och frisättningen av dem. Förändrade värden progesteron påverkar därför centrala funktioner i medvetandet, kognitionen och sinnesstämningen. Djurförsök har visat att det påverkar stressaxeln. I limbiska systemet påverkar det bland annat serotoninets aktivitet, genom att under stress förändra serotoninreceptorernas metabolism. Det har vidare en stor inverkan på katekolaminerna och GABA. Som kvinnligt könshormon förbereder det graviditet, håller fostret vid liv samt förhindrar ägglossning. Nivåerna för en icke-gravid, fertil kvinna når därför en topp som börjar några dagar efter ägglossning och avtar någon dag innan menstruationen börjar. Andra former av progestagener används som preventivmedel. https://pubchem.ncbi.nlm.nih.gov/summary/summary.cgi?cid=5994.
Gallstensanfall
Ett gallstensanfall är när smärta uppstår till följd av att en gallsten tillfälligt blockerar gallgången. Vanligen upplevs smärta i höger övre del av buken och den kan stråla mot axeln. Smärtan håller vanligen i sig mellan en och flera timmar. Anfallen uppstår ofta efter att personen ätit ett stort mål mat eller under natten. Upprepade gallstensanfall är vanliga. Gallsten uppstår som en utfällning av kristaller som klumpar ihop sig och bildar stenar. Den vanligaste formen av gallsten är av kolesterol. Andra typer av gallstenar som kan bildas är de av kalcium, bilirubin, pigment eller blandade gallstenar. Tillstånd som ger liknande symptom till ett gallstensanfall är blindtarmsinflammation, magsår, inflammation i bukspottkörteln och gastroesofageal refluxsjukdom. Behandling för ett gallblåseanfall är oftast operation för att ta bort gallblåsan. Detta kan antingen ske genom att man opererar genom flera mindre snitt (laparoskopiskt) eller genom ett enda större snitt (öppen kirurgi). Öppen kirurgi är förenat med fler komplikationer än laparopskopisk kirurgi. Kirurgin utförs vanligen under narkos. Hos de som inte klarar av kirurgi, kan medicin användas för att föröka lösa upp stenarna eller så kan stötvågsterapi provas. År 2017 fanns inte tillräckligt vetenskaplig underlag för att säga om operation var indicerat för alla som får gallstensanfall. I den utvecklade världen har mellan 10 och 15 procent av den vuxna befolkningen gallsten. Bland de med gallsten, drabbas 1–4 procent av gallstensanfall varje år. Nästan 30 procent av befolkningen har ytterligare problem relaterade till gallsten under året efter ett anfall. Cirka 15 procent av alla som drabbats av gallstensanfall kommer så småningom att utveckla inflammation i gallblåsan om de inte behandlas. Andra komplikationer inkluderar inflammation av bukspottkörteln.
Gallsyror
Gallsyror är ett samlingsnamn för en grupp av strukturellt besläktade nedbrytningsprodukter av kolesterol. Gallsyror förekommer hos alla däggdjur och flertalet fiskar. Hos reptiler och fåglar förekommer gallalkoholer som är mindre oxiderade former av kolesterol men likartad funktion i kroppen. Gallsyrornas anjoner bildar gallsalter tillsammans med katjoner, till exempel natriumjoner. De vanligaste gallsyrorna innehåller 24 kolatomer ordnade i ett steroidskelett med en sidokedja innehållande 5 kolatomer varav en ingår i en karboxylgrupp. En till tre hydroxylgrupper är bundna till steroidskelettet. Människans vanligaste gallsyra är cholsyra, som innehåller tre hydroxylgrupper. Gallsyror bildas i levern och utsöndras med gallan till tolvfingertarmen. Där fungerar de som detergenter och hjälper till att emulgera större fettklumpar till mindre, vilket underlättar för kroppens lipaser att hydrolysera och resorbera triglycerider och andra fetter. Gallsyror behövs också vid upptag av fettlösliga vitaminer. De resorberas i tarmen och återförs till levern. Gallsyror är den aktiva komponenten i oxgalla vilket förr ingick i farmakopén och salufördes av apoteken. Den användes bland annat för att ge högglans till exempel fotografier. I sällsynta fall mäter man koncentrationen av gallsyror i blod som ett prov på leverfunktion. Genom att binda gallsyrorna i tarmen med en olöslig jonbytare kan man i viss mån sänka kolesterolkoncentrationen i blod. Höga koncentrationer i blod uppmäts ibland under graviditeten vilket sätts i samband med en näst intill outhärdlig klåda under fotsulorna.
Robert Woodward
Robert Burns Woodward, född 10 april 1917 i Boston, Massachusetts, död 8 juli 1979 i Cambridge, Massachusetts, var en amerikansk kemist. Woodward belönades 1965 med Nobelpriset i kemi "för hans förtjänster om den organiska synteskonstens utveckling". Han belönades för att han på kemisk väg lyckades syntetisera en lång rad komplicerade naturprodukter, bland annat kortison. Bakom dessa framgångar låg en helt ny syn på den organiska kemin, där han införde fysikalisk-matematiska metoder i en vetenskap som dittills mer handlat om "slaskande på måfå". Woodward, född i Boston 1917, intresserade sig tidigt för kemi och byggde som tonåring upp ett eget hemlaboratorium. Redan som 16-åring kom han in vid det berömda Massachusetts Institute of Technology, men var nära att åka ut efter ett år, då ett alltför stort kemi-engagemang lät andra ämnen bli lidande. Tursamt nog insåg fakultetsledningen ynglingens stora talang och försåg honom med ett individuellt studieprogram. Redan före sin fil.kand-examen 1936 hade han publicerat flera forskningsuppsatser och året därpå promoverades han till doktorsgrad. Woodward sökte sig till Harvard, först på ett stipendium, men från 21 års ålder med en ordinarie tjänst. Han förblev Harvard trogen under hela sin karriär, från 1950 som professor. Förhoppningarna från studietiden infriades på allvar i och med fyra forskningsuppsatser från 1940-talets första år, där han med utgångspunkt i olika steroider (kolesterol, könshormoner, etcetera) ställde upp ett antal regler för sambandet mellan ett ämnes ultravioletta spektrum och molekylens uppbyggnad. Skilda ämnen absorberar ("suger upp") ultraviolett ljus av olika våglängder, beroende på utseendet hos de "elektronbanor" som är gemensamma för större delar av molekylen. Dessa regler skapade nu nya möjligheter att fastställa molekyluppbyggnaden för många naturliga ämnen, ett första steg mot att också kunna kopiera dem på kemisk väg. Den första framgången på detta område nådde Woodward 1944, när han tillsammans med William von Eggers Doering lyckades syntetisera växtalkaloiden kinin, som användes mot malaria och som allmänt febersänkande medel. Parallellt deltog Woodward under kriget i de brittisk-amerikanska ansträngningarna att bestämma strukturen för penicillin. Där kollegorna drog felaktiga slutsatser utgående från kemiska reagens, klarade Woodward uppgiften med spektroskopiska metoder, och 1945 var hela strukturen löst. Under de följande 20 åren kom framgångarna slag i slag. Woodward bestämde strukturen för bland annat växtalkaloiden stryknin (ett av de äldsta och mest svårlösta strukturproblemen inom organisk kemi), antibiotikumet tetracyklin och blåsfiskgiftet tetrodotoxin. Bland de ämnen han lyckades syntetisera fanns steroiderna kolesterol och kortison (1951). Detta är komplicerade molekyler med fyra hoplänkade ringar. Dessutom ingår hela 7 atomer som kan vara antingen höger- eller vänstervända - och alla måste hamna korrekt för att rätt ämne skall bildas. Allt detta löste Woodward tack vare att han med fysikaliska metoder och matematiska beräkningar skapade förståelse för varför en viss reaktion inträffar och hur den kan styras i en viss riktning. Av denna anledning betecknas Woodward ofta som "den organiska syntesens fader". Under senare delen av 1950-talet lyckades han bland annat framställa stryknin, lysergsyra (en naturlig släkting till LSD), det lugnande medlet reserpin och växtfärgämnet klorofyll. För sina unika framsteg inom synteskemi belönades han med 1965 års Nobelpris i kemi. Klorofyll tillhör en grupp av naturliga ämnen som kallas porfyrinderivat. I mitten av ett organiskt ringsystem finns en magnesiumatom. Andra, besläktade ämnen är hem (med järn i mitten), som för med sig syre i vårt blod, samt vitamin B12 (med kobolt), som fungerar som en "enzymmedhjälpare", vid tillverkningen av DNA i våra celler.
Steroidhormon
Steroidhormoner är hormoner som, kemiskt sett, är steroider, och vilka verkar i kroppen genom att binda till steroidreceptorer i cellernas cytoplasma. Steroidhormonerna kan delas in i fem grupper, efter vilka receptorer de binder till för att överföra sin signal: glukokortikoider, mineralkortikoider (eller mineralokortikoider), androgener, östrogener och progesteron. Ett sjätte besläktat system av besläktade hormoner är en grupp derivat av Vitamin D, fast rent kemiskt är dessa steroler snarare än steroider. Steroidhormoner verkar genom att de inducerar syntes av vissa proteiner, genom att inducera transkription av generna för dessa proteiner. Steroidhormoner syntetiseras från kolesterol, främst i äggstockar respektive testiklar och i binjurarna. Vidare omvandling och nedbrytning sker i lever, i andra perifera vävnader, och i de vävnader där hormonet verkar. I blodet bärs steroidhormonerna i allmänhet av särskilda bärarprotein. Eftersom steroider och steroler är fettlösliga, kan de relativt lätt diffundera genom cellmembranet till cellens inre. I cellens cytoplasma kan steroidhormet ibland genomgå en förändring med hjälp av ett enzym, såsom att reduceras eller hydroxyleras innan det binder till sin receptor. I några fall är denna receptor bunden till ett heat shock protein, som släpper när receptorn bundit sin ligand. De flesta receptorer till steroidhormoner dimeriserar när hormonet binder. Två receptorenheter med bunden ligand slår sig ihop till en funktionell enhet, som tar sig in i cellkärnan. I kärnan binder detta komplex till specifika DNA-sekvenser, och inducerar transkription av sina målgener. Steroider syntetiseras från kolesterol. Viktiga enzymer för steroidsyntesen är aromatas som aromatiserar androgener till östrogener, 17α-hydroxilas som behövs för att lägga till en hydroxylgrupp på kolatom 17 i steroidskelettet och 5α-reduktas som omvandlar testosteron till det mer potenta dihydrotestosteron.
Steroid
Steroider är en typ av lipider som kännetecknas av fyra sammankopplade kolväteringar. Dessa ringar är kondenserade, alltså ihopsatta med en delad vägg per "ringpar". De har många funktioner i levande organismer. Steroidhormoner är en viktig grupp hormoner, och kolesterol är också en steroid. Till steroiderna hör ett stort antal hormoner, bl.a. kortisol och flera av könshormonerna. De flesta p-piller innehåller någon typ av steroid. De anabola steroiderna är en grupp av steroidhormoner. Ett annat exempel är kolesterol som har en viktig funktion i våra kroppar.
