Rolf Wertheimer
Walther Rolf Wertheimer, född 17 augusti 1930 i Göteborg, är en svensk målare, skulptör, tecknare, fotograf och filmare. Han är son till kapellmästaren och violinisten Emil Wertheimer och Birgit Wikland. Han bedrev konststudier för Lennart Rodhe och Pierre Olofsson vid Académie Libre i Stockholm innan han vidareutbildade sig för Ragnar Sandberg vid Konsthögskolan 1951-1957. Dessutom genomförde han flera studieresor till bland annat Italien och Frankrike. Han debuterade separat med en utställning som visade konst på Galerie Æsthetica 1961 som följdes av en utställning på Galleri 54 i Göteborg 1964. Han medverkade i Nationalmuseums utställning Unga tecknare 1956, Liljevalchs Stockholmssalonger' 1961-1964 och samlingsutställningar på Galerie Bleue i Stockholm och på Lidingö. Han var representerad i utställningen aspect som visades på Liljevalchs konsthall 1961. Som fotograf ställde han ut separat på Galleri Gauss 1984, Biografen Bostock 1987, Stockholms stadsmuseum 1992, Restaurang Prinsen 2000, Galleri Kontrast 2001, Kulturhuset i Stockholm 2002, Stockholms Konserthus 2009 och på Galleri Åmells i Stockholm 2016. Som filmfotograf skapade han filmen Masthugget (ett stycke Göteborg som försvann) 1964 som visades i Svensk television 1965. Filmen fick bra kritik i samtliga Stockholmstidningar och även Göteborgspress och den har senare visats på Göteborgs filmfestival 2010. Förutom fotografier består hans konst av varierade motiv insvept i en surrealistisk aura samt små porträttskulpturer av skådespelarna Björn Gustavsson och Anders Henriksson utförda i gips. Wertheimer har även byggt 12 stycken fioler och spelat andrafiol i Lidingö orkesterförening i 23 år. Wertheimer är representerad vid Moderna museet, Stockholm, med en målning och cirka 100 fotokopior, samt fyra fotoböcker /fotobiblioteket) samt vid Stockholms stadsmuseum med cirka 40 fotokopior. Stockholmarna fotograferade från 1958 och framåt i tiden. 1968 – En dåres dagbok.
Jean Hermanson
Jean Per Olof Hermanson, född 27 juni 1938 i Norrahammar, död 9 augusti 2012 i Malmö, var en svensk fotograf. Han anges som en av Sveriges stora arbetarskildrare. Jean Hermanson växte upp i en gjutarfamilj i bruksorten Norrahammar i nuvarande Jönköpings kommun. Han flyttade vid 18 års ålder till Stockholm och utbildade sig till fotograf på Ateljé Welinder. I slutet av 1960-talet reste han reste runt i Sverige och fotograferade byggnadsarbetares arbete och liv, vilket 1969 resulterade i boken Byggnadsarbetare. Under 1970-talet gjorde han ett antal resor till Spanien med Jens Nordenhök, till Guinea-Bissau 1971 med Anders Ehnmark, och senare till Vietnam, Irland och Elfenbenskusten. På 1980-talet började han filma och gjorde film/dokumentarfilmer/">dokumentärfilmer om nedläggningen av Öresundsvarvet i Landskrona och Kockums i Malmö. Han fick stor uppmärksamhet för dokumentärfilmen Arbetets döttrar från 1986, som behandlade kvinnliga arbetares slit på Abbas fiskrensningsfabrik i Göteborg samt i Malmö Strumpfabrik. Hans sista film, som han gjorde 2001, handlar om slakteriarbetare i Sverige. Landskrona Foto köpte 2014 Jean Hermansons efterlämnade samling av 250 000 negativ och tusentals fotokopior. Fotografen Nils Petter Löfstedt publicerade 2017 dokumentärfilmen Himlens mörkrum om bildarkivet. Filmen nominerades till Guldbaggen för "Bästa dokumentärfilm". År 2020 kom dokumentärfilmen Himlens mörkrum - bilder ur arkivet, som baserat på Hermansons bilder presenterar 10 bilder, 10 berättelser från 10 fabriker i Sverige. Filmen beskrevs som "en varm och angelägen resa genom Sverige där vi möter människorna som varit med och format vårt land". Hermanson är gravsatt på Gamla kyrkogården i Malmö. 1983 – Den sista båten (regi, producent). 1986 – Arbetets döttrar - kvinnor i två fabriker (manus, regi). 1990 – Gjutarna (manus, regi). 2001 – Yrke: slaktare (regi). 2017 – Himlens mörkrum. 2020 – Himlens mörkrum - bilder ur arkivet. Arvid Rundberg och Jean Hermanson: Byggnadsarbetare, Svenska byggnadsarbetareförbundet och Rabén och Sjögren, Stockholm 1969. Folke Isaksson och Jean Hermanson: Dom svarta – en bok om gjuteriarbetare i Sverige, Bonniers, Stockholm 1970. Folke Isaksson och Jean Hermanson: Nere på verkstadsgolvet – en bok om metallarbetare, Stiftelsen Litteraturfrämjandet, Lund 1971.
Janez Puhar
Kännetecknande för metoden är. Janez Puhar har efterlämnat sin egen beskrivning av förfarandet. Den är inte helt exakt och ingen har hittills lyckats att tillfullo upprepa prestationen. Puhars forskning rapporterades i tidningen Carnolia i maj 1841. En månad senare publicerade samma tidning hans klargöranden, där alla fördelar med detta förfarande framgår och där användandet av glas anmodas. Sina upptäckter förfinade Puhar i Ljubno år 1842 och lyckades tillverka bilder på glas som var av hög kvalitet och hållbara. Uppfinningen är daterad den 19 april 1842. Den första offentliga kungörelsen av Puhars uppfinning är artikeln "Neu erfundenes Verfahren, transparente Heliotypen auf Glasplatten darzustellen" i tidningen "Carniola", den 28 april 1843. Därefter publicerades samma artikel igen den 3 maj 1843 i tidningen från Graz "Innerösterreichisches Industrie- und Gewerbeblatt". Han hade dock problem med att bli erkänd då även andra använde glas för fotografiska tester. Fransmannen Abel Niépce, som förbättrade kalotypin och skapade högkvalitativa bilder rapporterade sin uppfinning till franska vetenskapsakademin i oktober 1847. Janez Puhar lyckades få ett erkännande i Österrike och i Paris först 1851-1852 men hamnade därmed alltid i skuggan av Niépce. Förutom att uppfinna fotografier på glas vidareutvecklade Puhar denna produkt. Om detta finns endast hans egna rapporter, katalogiserade anteckningar från utställningar samt slutledningar vid efterforskningar om honom. Efter honom har namngivits. Den hittillsvarande utforskningen av Puhars arv har resulterat i att man lyckats bevara fem avbilder på glas samt en fotokopia av den sjätte. Ön på sjön i Bled, färgad fotoreproduktion av grafiskt motiv på papper, 6,5 x 5,1 cm, Slovenska Nationalmuseet, Ljubljana. Nattvarden, färgad fotoreproduktion av grafiskt motiv på papper, 7,8 x 6 cm, Slovenska Nationalmuseet, Ljubljana. Gregor Rihar i båt på sjön Bled, fotoreproduktion av Puhars ritning på papper, 9,1 x 6,3 cm, Slovenska Nationalmuseet, Ljubljana. För flertalet av Puhars fotografier vet man inte var de är. Nedskrivna källor beskriver dock åtminstone följande. tillgängligt material: svavel (kännetecknande för Puhar), mastix, brom, jod, kvicksilver och alkohol. egentillverkad camera obscura. projektion mot vägg – förstorade bilder med hjälp av "laterna magica". kopiering med hjälp av elastiska plattor (glas täckt med gummi och svavellösning) på papper och glas. heliogravyr – kopiering av bilder med tryckfärg och tryckapparat. fotografier på papper med svavel och kvicksilver (uppfinningen är daterad av Puhar - 25 oktober 1853). platinatryck (för detta ska han ska ha fått medalj i London). tryckskrift – bilder med skrift på glas (enligt Mosers teori). fotoreproduktion på saltat papper. Erkännande från Wiens Vetenskapsakademi, 1851, med publicering av Puhars rapport "Die Transparentlichtbilder auf Glas" (transparenta ljusbilder på glas). Diplom från Franska Akademin "Académie nationale agricole manufacturière et commerciale", 1852. London, Great Exhibition of the Works of Industry of all Nations, 1851: Puhar var en av endast 3 utställare som representerade det Österrikiska Kejsarriket. För sin innovation på glas fick han medalj. New York, Exhibition of the Industry of All Nations, 1853: till utställningen i New York blev han inbjuden av företaget Englemann Brothers som upptäckte honom i London. Till utställningen, där han deltog, kom mer än en miljon människor. Paris, L'exposition universelle de 1855: Janez Puhar deltog med fotografier på glas, på papper och med ljuskopior. I utställningens katalog presenterades han som uppfinnare av fotografin enligt nytt förfarande. Även här fick han medalj. Janez Puhar priset, som utdelas av Slovenska Fotografförbundet för utomordentliga resultat på fotografins område samt för livsgärningar. hans förfarande för fotografering på glas – puharotypi.
