Publika telefonnätet
Det publika telefonnätet (PTN), på engelska Public Switched Telephone Network (PSTN), är ett världsomspännande nätverk bestående av kretskopplade telefonväxlar och förbindelser som levererar traditionella telefonitjänster till allmänheten, så kallad "plain old telephone service" (POTS) samt ISDN. Ibland innefattas även mobiltelefonnät i begreppet. PSTN skiljer sig från privata telefonnät, till exempel företagsnät, baserade på privata telefonväxlar (Private branch exchange, PBX), men privata telefonnät är vanligen kopplade till PSTN. PSTN är baserat på kretskopplad kommunikation, till skillnad från paketförmedlad så kallad IP-telefoni (VoIP) och ATM-kommunikation. Det innebär att PSTN levererar garanterad Quality of Service (QoS). Pågående telefonsamtal avbryts inte om nätet överbelastas, utan istället kan nya inkommande samtal spärras. Detta är inte alltid fallet vid paketförmedlad kommunikation. ADSL och andra xDSL-tekniker utnyttjar det publika telefonnätets accessnät dvs kabelnätet mellan telefonstation och abonnent. Men datakommunikationen för xDSL förmedlas via en DSLAM på telefonstationen till ett separat nätverk som operatören förfogar över och som i sin tur är länkat till internetknutpunkter för åtkomst till Internet, medan telefoni länkas till telefonstationens telefonväxlar. Den långa tiden för hantering av ADSL-abonnemang beror bland annat på att en tekniker måste skickas ut för att plugga ur och in kontakter, samt att det kan vara otillräckligt utrymme för mer utrustning. De första telefonledningarna byggdes enkeltrådiga med jorden som återledning men övergick snart till dubbeltrådiga ledningar. Ledningarna drogs från telefonväxeln till telefonabonnenten som blanka ledningar, det vill säga luftisolerade ledningar av järntråd eller bronstråd upphängda på isolatorer på stolpar. Alltför stora blankledningsstråk bildades snart i städerna vilket gjorde att blanktrådarna ersattes med koppartrådar inneslutna i kabel. I telefonkabeln var ledningstrådarna isolerade från varandra med pappersomspinning och hela ledningsknippet var omgivet av en blymantel. I samhällena grävdes kablarna ned i kabelblock i gatorna. Blanktråd till abonnenterna på landsbygden fanns kvar ännu under 1990-talet. Blyet i de mantlade kablarna liksom pappersisoleringen av trådarna har efter hand ersatts av modernare isolationsmaterial. Närliggande orters abonnentnät/lokalkabelnät kopplades samman med varandra genom landsledningar som till en början bestod av blankledningar men som efterhand ersattes med nedgrävda telefonkablar eller med luftkablar på stolpar. Ett områdes telefonväxlar förbands sedan via en förmedlingsstation med andra områdens förmedlingsstationer till ett sammanhängande rikstelefonnät. Genom energiförluster i telefonledningen blir talströmmen försvagad (dämpad) och för att förstärka signalerna i långdistansnätet kopplade man därför in förstärkarstationer med jämna mellanrum. För att bättre utnyttja telefonledningarna i långdistansnätet konstruerades multiplexsystem (bärfrekvenssystem) som utökade antalet samtalsförbindelser på ledningen. I riksnätet ersattes blanktråden och telefonkablarna efter hand med koaxialkablar och radiolänkförbindelser, vilka kunde överföra fler samtal än de vanliga kablarna med hjälp av frekvensmultiplex (FDM). Idag har man helt gått över till att dra optofiber, vilken har mycket liten dämpning och som inte påverkas av fukt. Överföringen görs då med optiska signaler, skapade med lysdioder eller laser. Stora samtalsmängder kan överföras. Signalerna är digitala och minsta uppehåll gör att nya signalbitar kan stoppas in. Detta gör att många samtal kan överföras på varje fiber. PSTN standardiseras i stor utsträckning av Internationella teleunionen ITU-T, och använder E.163/E 164-adresser (mer känt som telefonnummer) för adressering.
Kabel-TV
Kabel-TV är television som mottages på en punkt, en huvudcentral och därefter vidaresänder signalerna till en mängd hushåll. Varje kabelnät består, som namnet antyder, av kablar, som installeras i marken och i fastigheter. TV-signalerna distribueras från sändaren till mottagaren genom kabeln. Ett kabel-TV-nät består oftast dels av ett stamnät, dels av ett nät från centralen till hushållen. Stamnätet är kablar som är nedgrävda i marken och som går till centraler i närheten av de aktuella fastigheterna. Från centralerna går det sedan kabel till dessa. Kabelnät i fastigheter kan vara konstruerade på två sätt: som stjärnnät eller kaskadnät. I ett stjärnnät går det en separat kabel till varje lägenhet. I ett kaskadnät går en kabel runt i fastigheten med en liten avstickare in till respektive lägenhet. Samma kablar kan användas till såväl analog som digital-TV-distribution och också för till exempel internetanslutning. Centralen, varifrån kabelnäten utgår, behöver dock byggas om för digital distribution. Om interaktivitet (till exempel för pay-per-view eller internetanslutning) ska vara möjlig via kabelnäten krävs förstärkare för signaler i koaxialkablarna inte bara från operatör till abonnent, utan också från abonnent till operatör. De första kabel-TV-sändningarna startades av Informations-TV AB i kvarteret Kronprinsen i Malmö 1961. De sände egenproducerade program och från 1981 vidaresändning av satellitsändningar, med början med den sovjetiska kanalen Horizont. Flera diskussion huruvida detta var lagligt eller inte uppstod. Under 1970- och 80-talen startades några andra nät på olika orter i landet, ibland som tillfällig försöksverksamhet. Televerket sände i egna nät från år 1983 under namnet Televerket kabel-TV. Den 1 januari 1986 trädde Lag om lokala kabelsändningar (SFS 1985:677) i kraft, vilket möjliggjorde permanenta sändningar. Vid den tiden fanns omkring 40 nät med 100 000 bostäder anslutna. Televerkets kabel-TV, numera Com Hem, har hela tiden varit den dominerande distributören med ca 75% av kabel-TV marknaden. Bland övriga distributörer kan nämnas Tele2Vision, Canal Digital och Sappa. Kabel-TV blev tillgängligt i USA 1948, och prenumeration blev möjlig från 1949, men det var först under 1970-talets mitt som tittandet på kabel-TV slog igenom på allvar. Under 2010-talet har det blivit allt vanligare med så kallad cord-cutting, och många började säga upp sina kabel-TV-abonnemang till förmån för strömningstjänster över Internet. Svenska Kabel-TV-föreningen. Mariehamns Centralantennandelslag. Nykarleby Centralantennandelslag. Närpes Centralantennandelslag. Solf Centralantennandelslag. Anvia, telekommunikationskoncern Vasa Läns Telefon och JNT (Jakobstadsnejdens Telefon Ab) i Österbotten. Welho i huvudstadsregionen, tidigare del av mediakoncernen Sanoma (med bland annat Helsingin Sanomat och Fyran) numera ägs Welho av DNA Oy. Turun Kaapelitelevisio i Åbo, tidigare ägd av mediakoncernen TS-Yhtymä (med bland annat Turun Sanomat), Åbo stad och Åbo Underrättelser, sedan 2011 ägd av Sonera. Vid köpet hade bolaget cirka 80 000 kunder.
Luftoperativa radionätet
Meddelande förmedlande i nätet följde i stort ICAO-formatet. Telegramhuvudet består av ZCZC ABC123 ÅÅMMDD P ABCD adress tolv ggr bokstavsskift som avslutar huvudet. Telegramavslutet indikeras med sju ggr LF och NNNN. ABC utgående unika linjeidentifiering, 123 är ett löpande telegramlöpnummer, datum, P prioritet därefter kommer en eller flera adresser. Två fall förelåg, endera skulle meddelandet vidare till en abonnent under samma Us i så fall förmedlades meddelande direkt till denna abonnent. I andra fallet skulle meddelandet till en abonnent under ett annat Us. I det fallet sändes meddelandet till denna abonnent via huvudstationen i nätet och vidare till Us varunder mottagande abonnent var ansluten. Abonnentförbindelserna utgjordes av stela radiolänkförbindelse försedda med inlagringsutrustning VT2F för överföring av fjärrskriftsmeddelandet och en snabbtelefonförbindelse mellan Us och fredsförbandens flygtrafikledning. I varje förmedlingspunkt försågs meddelandet med nytt huvud och därmed nya viabeteckning och nytt löpnummer. Förmedlingsupprustningen i Hs var försedd med mellanlagring av fjärrskriftsmeddelande för utjämning av trafiktoppar. I takt med att nedläggning av fredsförband minskade också behovet av i fred bemannade Us. För betjäning av de krigsflygfält som fanns kvar infördes så kallad relädrift. Det vill säga ett rUs manövrerades från ett närbeläget Us. Lösningen bestod i införande av minidatorer och interface för styrning av mottagare och sändare vid rUs. I slutet av 1960-talet infördes ARQ på vian mellan huvudstationen och understationen längst uppe i norr. Målsättningen med införandet av sändare med hög uteffekt, 10 kW, frekvensdiversitet och riktantenn, både på sändarantenn och mottagarantenn med förstärkningen 10 dB, dvs 10 ggr var att uppnå kanaleffekten 1 MW. Både sändare och mottagare hade hög frekvensnoggrannhet och stabilitet genom att frekvenssyntesatorer användes. Frekvensavvikelserna övervakades kontinuerligt genom att observera pilotbärvågornas frekvens- och faslägen relativt lokala frekvensnormaler. Mätningar som FOA genomförde på kortvågsviorna visade att felfrekvensen låg under eller i paritet med onoggrannheten hos den då tillgänglig mätutrustning. Några LOPRA-stationer som saknade fredsabonnenter tog emot internationell vädertrafik för distribution direkt till vädercentralerna i Luftförsvarssektor (LFC) Syd och Mitt. Inga vädermeddelande distribuerades i nätet. Överste Carl-Gustaf Simmons, som genomförde utredningen Radioplan 56, idé var att skapa ett vertikalt maskformigt sambandssystem i tre plan, kabel, radiolänk och kortvåg med gemensamma knutpunkter i de stora centralerna. Ett meddelande kunde vid skada på en via enkelt länkas över från till exempel kabel till radiolänk eller kortvåg för att i nästa central åter länkas vidare i kabelnätet för att nå en abonnent som enbart var ansluten till trådfjärrskriftsnätet eller vice versa. Inför nedläggningen av Luftoperativa radionätet 1987 producerades en film om nätet. Filmen fick titeln Från Gnist till Fjärrskrift och beskriver bakgrunden till tillkomsten av LOPRA och vilken teleteknisk materiel som användes för realisering av radionätet. Filmen producerades av Flygvapnets filmdetalj vid före detta Svea flygkår vid Barkarby flygbas. Anledningen till att filmen fick titeln Från Gnist till Fjärrskrift var att den beskriver utvecklingen innan införandet av LOPRA och kan ses som en fortsättning på Carl-Gustaf Simmons bok från Människor emellan Från rop till radio.... Filmen inleds med beskrivning av den flygburna gnistsändare som användes vid skjutövningar med artilleri vid Revingehed finns uppställd på Flygvapenmuseum intill flygplanet Albatros den var monterad i.
Digital television
Digital television, oftast kallat digital-TV (DTV) är televisionsutsändningar där man använder digital modulation och komprimering för att sända ljud och bild. I DTV kan man också bifoga andra tjänster, exempelvis textning av program och elektronisk programguide (EPG). De senaste åren har Internetstreamad TV blivit alltmer populärt, i och med utvecklingen av Smart-TV-apparater och den ökade användningen av sådana apparater i hushåll, vilket möjliggör TV-visning utan antenn och istället genom den befintliga Internetuppkopplingen, med bandbreddsanpassad kvalitet utan risk för avbrott eller artefakter. De viktigaste egenskaperna med digital-TV är att den digitala signalen kan, utan några större förluster, komprimeras så att det för TV-sändningar avsatta frekvensområdet kan innehålla fler kanaler. Dessutom är digitala sändningar mindre känsliga för störningar eftersom systemet har inbyggd felkorrigering. I vissa situationer, till exempel om det är väldigt mycket rörelse i bilden, kan de digitala sändningarnas kvalitet bli betydligt sämre än de analoga sändningarna. Komprimeringstekniken bygger på att inte hela bilden behöver skickas för varje uppdatering, utan att enbart information om vad som har ändrats sedan den senaste bilden skickas. Om alltför mycket har ändrats måste hela bilden skickas för varje uppdatering. För att kunna hålla den begränsade datamängden per sekund måste varje bild komprimeras hårt vilket kan ge dålig kvalitet. "Grynig" bild som man kan drabbas av vid analoga sändningar förekommer inte om bilden överförs digitalt, vilket gör att digitala sändningar ger betydande kvalitetsvinster jämfört med analoga sändningar om mottagningsförhållandena är dåliga. Vid mycket dåliga mottagningsförhållanden kan de digitala sändningarnas kvalitet tvärt om bli sämre än de analoga, eftersom både bild och ljud kan bli "ryckiga" eller t.o.m. försvinna helt periodvis. En analog sändning hade istället gett en mycket grynig bild och brusigt ljud. I Europa och på många andra håll i världen sker digitala TV-sändningar normalt enligt standarden DVB (internetbaserade sändningar använder andra system), som idag bygger på komprimeringsteknikerna MPEG-2 och MPEG-4. Därtill används ofta något krypteringssystem för betal-TV-kanaler. Digital terrestrial television (DVB-T), eller markbunden television (det så kallade marknätet), består av ett eller flera sändarnät som finns placerade på olika master. Sådana sändningsnät finns i dagsläget i bland annat Tyskland, Italien, Sverige, Storbritannien, Finland och Danmark. Sändningar i digitala marknät förekommer både som krypterade och okrypterade sändningar. I Storbritannien är nästan alla sändningar i det digitala nätet okrypterade, så man kan se runt trettio kanaler utan att betala för det, bara man skaffar sig en digitalbox. I Sverige är ungefär två tredjedelar av TV-kanalerna krypterade. Planer finns i många länder på att ersätta det gamla analoga nätet med digitala sändningar. År 2003 blev Berlin först i världen att släcka de analoga sändningarna och släckningen ska därefter fortsätta genom landet. Sverige genomförde 2005-2007 en liknande stegvis släckning, medan man i Finland stängde hela nätet 1.9 2007 kl 04:00 EST och i Danmark övergick man till DVB-T den vid midnatt natten till den 1/11 2009. (Till skillnad från Sverige, vars digital-TV i huvudsak baseras på MPEG2-kodning, lanserades den effektivare MPEG4-kodningen samtidigt.) Orsaken till att man ofta vill släcka de analoga sändningarna snabbt är bland annat att man vill kunna använda de frekvenserna till annat istället. Com Hem, som är det i särklass största kabelnätet i landet (75 % av kabel-tv marknaden), inledde sina digitala sändningar i november 1998. Sedan den 8 september 2020 sänds enbart digitala kanaler i Com Hems kabelnät. Etapp 1, hösten 2005: Bland annat Gotland, Gävle och Motala. Etapp 2, våren 2006: Bland annat Norrköping, Uppsala, Västerås och Örebro.
Värtaverket
Värtaverket, tidigare även Värtaelverket, är ett kraftvärmeverk vid Lidingövägen i stadsdelen Hjorthagen i Stockholm. Anläggningen invigdes 18 december 1903, för att förse Stockholm med elektricitet. Många av byggnaderna på området är ritade av arkitekt Ferdinand Boberg (1860–1946). Stockholms första elverk var Brunkebergsverket vid Regeringsgatan 38, den första elströmmen producerades där från den 1 september 1892 i form av 2×110 volt likström. I slutet av 1890-talet var Brunkebergsverket fullt utbyggt. Genom utvecklingen av växelströmsöverföringar hade det blivit tekniskt möjligt att överföra elkraft från vattenkraftverk över längre sträckor. Stockholms stad försökte hyra statens vattenkrafttillgångar i Älvkarlebyfallen, men det misslyckades. Lösningen blev då att istället bygga en ny ångkraftstation vid Lilla Värtan i Hjorthagen. Kraften producerades i form av trefas växelström 6 kV och 25 Hz som fördelades till understationerna Brunkeberg, Värtan, Tule, Katarina och Kronoberg via ett kabelnät för 6 kV. I dessa stationer omvandlades växelströmmen till likström i omformare. Distributionen till kunderna skedde med likström men med successiv övergång till den högre spänningen 2×220 volt. När Värtaverket stod färdigt för produktion av elektricitet användes ångpannor, som drev turbiner och generatorer. Till eldning togs koks från det närliggande Värtagasverket som ingick i samma bolag. Med Ågestaverket som modell sökte Stockholms Elverk i juli 1968 tillstånd för ett bergförlagt kärnkraftvärmeverk vid Ropsten. Närförläggningsutredningen tillsattes därför 1970 för att ta fram underlag för myndigheternas prövning av tillståndsärenden kring kärnkraft av detta slag, så att de stora mängderna spillvärme skulle kunna utnyttjas för uppvärmningsändamål. Kondenskraftverket togs ur bruk 1970, då eldningsolja blev råvara för el- och fjärrvärmeproduktion. När utredningens betänkande kom 1974 var det politiska läget förändrat och mer kärnkraftvärme för svensk del blev inte av. 1989 togs dock KVV6 en kolkraftvärmeanläggning med två koleldade pannor i drift. Den ena stängdes ned 2019, den resterande kolpannan iordningställs som reservanläggning för drift under vintern och stängdes våren 2020. Under 2019 installeras en testanläggning för koldioxidlagring vid Värtaverket. En fullstor anläggning på det nya biokraftvärmeverket KVV8 beräknas kunna lagra 800 000 ton koldioxid per år. Men detta kan ej bekräftas då tekniken är fortfarande under test på Värtaverket. Numera produceras fjärrvärme och el i två stora kraftvärmeverk och ett antal hetvattenanläggningar. Till Värtaverket hör även flertal stora värmepumpar som bidrar till förvärmningen till fjärrvärmenätet. En av dess anläggningar ligger i Värmeverk Ropsten. Alla anläggningar har blivit utrustade med reningsanläggningar för att rena kemikalier och tunga metaller i rökgaserna som verket släpper ut. Idag drivs anläggningen av Stockholm Exergi och omfattar produktion av elektricitet, fjärrvärme, och fjärrkyla. Värmeverket i Ropsten består av tre anläggningar varav två (VVRn1 och 2) ligger i samma byggnad vid Lilla Värtan strax norr om Lidingöbron och den tredje (VVRn3) strax söder om Lidingöbron. Samtliga använder värme från sjövatten. Ropsten 1 och 2 har sex värmepumpar medan Ropsten 3 förfogar över fyra värmepumpar. I Ropsten 1 och 2 finns också två elpannor som värmer fjärrvärmevatten. I Ropsten 3 finns utöver värmepumpar även en anläggning för produktion av fjärrkyla. Den utnyttjar huvudsakligen kylan i sjövattnet för att kyla ner det vatten som cirkulerar i fjärrkylanätet. Vid full drift förbrukar Ropsten 1 och 2 för samtliga sex pumpar 50,4 MW och producera 126 MW. Ropsten 3 förbrukar 37,2 MW och producerar 80,2 MW. Värmeverk Ropsten blev fullt utbyggt 1986 och var då världens största värmepumpanläggning.
