Integrated Services Digital Network
Integrated Services Digital Network (ISDN) är en standard för digital telefoni som togs fram under 1980-talet. ISDN består av två kanaler, en för tal och en separat kanal för kontrollsignalering. Fördelen med ISDN är att det motsvarar det äldre analoga telefonnätet och kan byggas på samma koppartrådar som detta. Telefonstationen måste uppgraderas med ny hårdvara som gör att digitala signaler skickas över koppartråden hem till abonnenten, och abonnenten måste endera skaffa helt ny telefon eller (vilket är vanligare) använda en "terminal adapter" (TA) som sitter vid första telefonjacket och ansluter dels vanliga analoga telefoner, dels dataterminaler och faxapparater som kan utnyttja de digitala tjänsterna. Varje abonnentlinje innehåller två talkanaler och en signaleringskanal. Att installera ISDN blir därför som att få två telefonlinjer hem, utan att någon ny koppartråd behöver dras. När talkanalerna används för telefoni klarar den 4 kHz bandbredd (8000 samples per sekund à 8 bitar), vilket är detsamma som vanligt telefonljud (bra för tal, men inte Hi-Fi). När de i stället används för dataöverföring klarar de 64 kbps i båda riktningar, vilket är snabbare änågot akustiskt modem (de snabbaste V.90?-modemen klarar 56 kbps ner och 33 kbps upp), och om båda talkanalerna används för datatrafik blir överföringshastigheten 128 kbps. Den vanliga abonnentledningen med två linjer kallas basanslutning eller Basic Rate Interface (BRI). ISDN finns även som företagsanslutning med 30 linjer och kallas då primäranslutning eller Primary Rate Interface (PRI). Den vanligaste BRI-konfigurationen är 2B+D (två B plus D)där B står för Basic-rate (64 kbps) och D står för Dialing. Ett PRI interface är 30B+2D. D-kanalen används för signalering medan B-kanalerna används för den primära dataöverföringen i form av tal eller data. ISDN-standarden har även inbyggt stöd för X.25. I D-kanalen kan man sända X.25 i upp till 9,6 kbps. D-kanalen kan bära totalt 16 kbps. Även för företagsväxlar och centralt i telefonnätet används ISDN. Man talar om abonnentledningen (två tal- och en signalkanal) som BRI eller Basic Rate Interface, medan man i större system använder PRI eller Primary Rate Interface som har 30 talkanaler och 2 signalkanaler. En PRI använder totalt 2 Mbps. Det finns instickskort som hanterar PRI och med ett sådant kan man bygga en hel telefonväxel för 30 linjer med en ensam persondator. Standarden var klar i mitten/slutet av 1980-talet och byggdes ut kraftigt i en del länder, däribland Finland och Frankrike. I Sverige bromsades utbyggnaden av Telias höga prissättning. Bland annat var den första abonnenten i ett område tvungen att själv bekosta utbyggnaden av hela telefonstationen. Först i slutet av 1990-talet började Telia med lockpriser på ISDN, som går under flera varumärken, bland annat Telia Duocom. Principen att återanvända kopparnätet för mer avancerad kommunikation går igen i de olika DSL-varianterna som tar fasta på att många vill ha en fast förbindelse till Internet med högre hastighet (så kallat bredband) och dessutom ha möjligheten att ringa vanliga telefonsamtal. I stället för de två likadana talkanaler som ISDN erbjuder, ger DSL en analog talkanal och en snabb dataförbindelse, som i SDSL är symmetrisk (lika snabb åt båda hållen) och i ADSL är snabbare för nedladdning av filer och visning av webbsidor, men är lite långsammare för uppladdning i den användningsform som är användbarast för ADSL-protokollet.
Modem
Ett modem (modulator-demodulator) är en hårdvaruprodukt vilken används för att ansluta digital utrustning till en analog förbindelse, till exempel radio, telefonnätet eller kabel-TV-nätet. Modem omvandlar digitala data till tonfrekvenser vilket gör det möjligt med digital kommunikation över analoga förbindelser. Normalt används ordet modem för utrustning avsedd för telefonnätet, övriga modem brukar benämnas efter användningsområde eller teknik, till exempel radiomodem, kabelmodem eller ADSL-modem. Benämningen baud är ett mått på en svängning av en ton eller liknande vågform, även kallat symbol. bps, eller bitar per sekund (bit/s, bps) är den faktiska mängden bitar som överförs. På tidiga modem överfördes en bit per baud, varför de båda storheterna kom att sammankopplas och baud ibland felaktigt användas då bps avsågs. Modem för telefonanslutning kan användas för att ringa upp en godtycklig anslutning med modem. Det finns också modem avsedda för fast anslutning över en hyrd telefonlinje. För högre hastigheter (>, 9600 bit/s) över publika telefonnätet ligger svårigheten i att utforma modemets signalering så att telefonförbindelsens begränsningar i form av frekvensområde, dämpning, fasförskjutning och så vidare undviks så effektivt som möjligt. Även avvägningen mellan att öka hastigheten, med följden att fler fel i överföringen inträffar, är en kompromiss som behöver göras. Under optimala förhållanden är en överföringshastighet på högst 56 kbit/s nedströms och 48 kbit/s (33,6 kbit/s?) uppströms möjlig. Detta ligger nära den kapacitet de digitala växlarna reserverar för ett samtal. Mellan två abonnentmodem är den högsta överföringshastigheten 33,6 kbit/s (48 kbit/s?). Ordet förekommer i Sverige från 1965. Ibland finns behov att möjliggöra flera samtidiga inkommande datasamtal. Man kan då lägga upp en modempool, alltså flera modem, vanligen kopplade till en särskild server. Företag och andra institutioner kunde skapa en modempool genom vilken anställda fick internetkontakt oberoende var de befann sig och framförallt hade internetleverantörer modempooler för att ta emot samtal från kunder med uppringda Internet-abonnemang. Modempoolen kan bestå av en grupp av vanliga modem som hanterar ett samtal per modem eller större enheter som kan hantera flera uppringningar via till exempel ett antal ISDN-linjer. På 1990-talet blev modem med en kombinerad fax-funktion vanliga, dessa modem kallas vanligen faxmodem. De kunde förutom vanlig data-kommunikation även ta emot och skicka fax. För denna funktion krävdes speciellt anpassade program till datorn, som dels kände till modemets särskilda faxkommandon, dels skötte om utskrift eller vidareförmedling av faxen. Telefonmodem benämns ibland med den tekniska termen DCE (Data Communication Equipment) och då denna benämning används omnämns dator eller den datorterminal som modemet är ansluten till som DTE (Data Terminal Equipment). Ett externt modem har vanligen en mängd lysdioder för att indikera vad den arbetar med. Ett telefonmodem har oftast en högtalare som används då modemet initialt kommunicerar med motparten. Högtalaren ger en hörbar bekräftelse att uppkoppling pågår, eller om man fått ett fel av något slag (ingen kopplingston, spärrton, upptagetton, människa som svarar etc.). Då förhandling om uppkopplingens parametrar är avslutad och anslutningen är etablerad mellan noderna används normalt inte högtalaren längre. Modem styrs normalt av ett antal AT-kommandon som skickas lokalt från terminalen till modemet. Kommandon börjar med AT och avslutas med <, CR>, (eng: Carriage Return, radslutstecken). ATDT086541718<, CR>, slår till exempel 086541718 med tonval (DT, "dial tone"). Motsvarigheten för att ringa ett nummer med gammaldags pulser är ATDP086541718<, CR>, (DP, "dial pulse"). Hayes Microcomputer Products började med AT-kommandon 1981. Modem on hold ger möjlighet att ta ett telefonsamtal medan man är uppkopplad. SD eller TX - Data sänds.
China Mobile
China Mobile Limited (Förenklade kinesiska tecken: 中国移动通信, traditionella kinesiska tecken: 中國移動通信, pinyin: Zhōngguó Yídòng Tōngxìn), är Kinas största telekommunikationsföretag, sett till antal kunder. Bolaget har över 700 miljoner mobilabonnemang i drift, vilket gör operatören till världens största. För året 2007 omsatte bolaget 357 miljarder RMB, motsvarande 346 miljarder svenska kronor vid växelkursen 1 RMB = 0,968 SEK. China Mobile grundades den 3 september 1997 under namnet China Telecom (Hong Kong) Limited. 28 juni 2000 ändrades namnet till China Mobile (Hong Kong) Limited för att den 29 maj 2006 ändras till China Mobile Limited. Den 22 oktober och 23 oktober 1997 börsnoterades företags aktier i New York på New York Stock Exchange och i Hongkong. Per den 31 december 2007 ägdes China Mobile till 25,67 procent (källa) av allmänheten. Antalet mobilabonnemang har växt lavinartat. I slutet av år 2006 hade operatören över 300 miljoner abonnenter och i maj 2008 hade antalet abonnenter ökat till över 400 miljoner. I augusti 2009 hade operatören för första gången över 500 miljoner abonnenter. I maj 2008 breddade operatören sitt utbud till att även erbjuda bredbandsuppkopplingar med ADSL-tekniken via köpet av China Tietong. I maj 2008 köpte China Mobile upp ADSL-operatören China Tietong. China Mobile har utvecklat en egen 4G-standard vid namn TD-LTE. China Mobile har ett GSM-nät med paketdatabärarna GPRS och EDGE. Detta nätäckte den 31 december 2007 31 administrativa regioner i Kina (provinser med mera). Operatören hade vid 31 december 2007 roamingavtal med 231 länder och regioner inom GSM och med 161 länder och regioner inom GPRS. Under år 2008 har bolaget haft försöksverksamheter med en alternativ 3G-standard som går under beteckningen TD-SCDMA (Time Division-Synchronous Code Division Multiple Access). I början av år 2009 tilldelades operatören en licens för att bygga och driva ett nationellt TD-SCDMA-nät. I slutet av mars 2011 fick operatören sin 600-miljonte abonnent. I augusti 2009 passerades 500 miljoner mobilkunder. I maj 2008 passerades 400 miljoner mobilkunder, varav merparten använder kontantkort. Under år 2008 har det tillkommit över 7 miljoner nya abonnenter varje månad till och med augusti. 369,339 miljoner varav 69,844 miljoner kontrakt och 299,495 miljoner kontantkort. 700 miljoner abonnenter: oktober 2012. 600 miljoner abonnenter: mars 2011. 500 miljoner abonnenter: augusti 2009. 400 miljoner abonnenter: maj 2008. 300 miljoner abonnenter: december 2006. 200 miljoner abonnenter: november 2004. 100 miljoner abonnenter: juli 2002. 31 december: 457,250 miljoner (+7,071 miljoner under månaden, 87,911 miljoner sedan nyår). 30 november: 450,179 miljoner (+6,870 miljoner under månaden, 80,840 miljoner sedan nyår). 31 oktober: 443,309 miljoner (+7,194 miljoner under månaden, 73,970 miljoner sedan nyår). 30 september: 436,115 miljoner (+7,246 miljoner under månaden, 66,776 miljoner sedan nyår). 31 augusti: 428,869 miljoner (+7,175 miljoner under månaden, 59,530 miljoner sedan nyår). 31 juli: 421,694 miljoner (+7,105 miljoner under månaden, 52,355 miljoner sedan nyår). 30 juni: 414,589 miljoner (+7,550 miljoner under månaden, 45,250 miljoner sedan nyår). 31 maj: 407,039 miljoner (+7,491 miljoner under månaden, 37,700 miljoner sedan nyår). 30 april: 399,548 miljoner (+7,411 miljoner under månaden, 30,209 miljoner sedan nyår). 31 mars: 392,137 miljoner (+7,783 miljoner under månaden, 22,798 miljoner sedan nyår). 29 februari: 384,354 miljoner (+7,971 miljoner under månaden, 15,015 miljoner sedan nyår). 31 januari: 376,383 miljoner (+7,044 miljoner under månaden, 7,044 miljoner sedan nyår). 31 december: 369,339 miljoner (+6,556 miljoner under månaden, 68,107 miljoner sedan nyår). 30 november: 362,783 miljoner (+ 6,517 miljoner under månaden, 61,551 miljoner sedan nyår). 31 oktober: 356,266 miljoner (+ 6,603 miljoner under månaden, 55,034 miljoner sedan nyår). 1999: (6 dotterbolag) (15,621 miljoner totalt).
Internetuppkoppling
Internetuppkoppling eller internetaccess är ett begrepp för olika accesstekniker som låter datorer, handdatorer, mobiltelefoner och liknande att ansluta till Internet. Fast uppkoppling i hög hastighet kallas bredbandsaccess. Att vara uppkopplad innebär att (för tillfället eller kontinuerligt) ha tillgång till Internet. Den vanligaste metoden för att koppla upp sig var under 1990-talets andra hälft att skaffa ett abonnemang hos en internetleverantör och använda uppkopplad förbindelse via det allmänna telefonnätet, mobiltelefonnätet eller leverantörens (egna eller hyrda) förbindelser för att via leverantörens apparatur ha kontakt med det övriga Internet. Det innebar vanligtvis en uppringd, analog anslutning med hjälp av ett modem kopplat till och via det publika telefonnätet, men kunde även vara en uppringd digital anslutning via ISDN, som även den förmedlades av telefonnätets kablar och växlar. Modemen för det publika telefonnätet möjliggör en överföringshastighet på högst 56 kbit/s nedströms och 48 kbit/s uppströms (på grund av att telefonväxeln bandbassfiltrering och begränsade digitala interna kapacitet), medan ISDN till privatpersoner möjliggjorde 128 kbit/s samtidigt i båda riktningarna. En så kallad bredbandsaccess, fast anslutning eller direktuppkoppling till Internet innebär att man är uppkopplad dygnet runt via en egen eller hyrd kabel eller fast radioförbindelse. Som "bredband" räknar man enligt en definition en förbindelse på minst 500 kbps, då den inte konkurrerar med vanlig telefonanvändning och inte behöver stängas mellan sessioner. Universitet och större företag har länge kunnat hyra svart fiber eller kapacitet i telefonnätets fiberkablar för ändamålet. ADSL kom i slutet av 1990-talet att möjliggöra fast anslutning även till bostäder och mindre företag. Tekniken utnyttjar höga frekvenser i telefonkablarna mellan bostaden och närmaste telefonstationsbyggnad (accessnätet), endast frekvenser väsentliga för att uppfatta tal vidareförmedlas i telefoninätet. Vid ADSL kan man uppnå 24 Mbit/s nedströms om man bor nära telefonstationen (2 Mbps för längre förbindelser). Uppkoppling via kabeltelevisionsnätet förekommer också i många bostadsområden, men accessnätets kapacitet delas då med grannarna och hastigheten blir därför i hög grad beroende av hur många som för tillfället utnyttjar områdesnätet. Dessa tekniker avsedda för privatpersoner är asymmetriska, det vill säga högsta överföringshastighet vid nedladdning är högre än högsta uppladdningshastigheten. Digital mobiltelefoni tillät tidigt även dataförbindelser, men det tidiga nätet (2G, GSM) gav endast långsamma förbindelser. Numera är mobil internetaccess via 3G och 4G (mobilt bredband) allt vanligare. Uppkoppling med 4G tillåter i teorin 1 Gbit/s, men idag (2015) finns ingen utrustning som klarar sådana hastigheter. Sverige skiljer sig från andra länder med att optisk fiber blev vanligt tidigt i områdesnät och stadsnät, och inte bara i nationella stamnät. I flerfamiljshus är det sedan sekelskiftet därför vanligt att man limmar tvinnad kopparkabel (Ethernetkabel) i trapphuset från en switch i källaren till en varje lägenhet. Switchen i källaren ansluts i sin tur via områdesnätets optiska fiber. Fibre-to-the-home, det vill säga fiber i accessnätet ända till bostaden (villa eller radhus), började bli vanligt i Sverige efter mitten av 00-talet. På vissa orter, särskilt hotell, tåg, vänthallar, bibliotek och Internetcaféer, finns publika surfzoner, det vill säga trådlösa nätverk avsedda för allmänheten, ibland kostnadsfritt. Möjlighet till bredband saknas på vissa orter på landsbygden, då ingen av ovanstående bredbandsaccesstekniker är tillgängliga över hela Sverige. I bostaden eller på företaget finns vanligen en router som möjliggör att flera datorer kan dela på samma Internetuppkoppling. En trådlös router möjliggör att datorer i hemmet kan anslutas till Internetuppkopplingen via ett trådlöst nätverk.
Publika telefonnätet
Det publika telefonnätet (PTN), på engelska Public Switched Telephone Network (PSTN), är ett världsomspännande nätverk bestående av kretskopplade telefonväxlar och förbindelser som levererar traditionella telefonitjänster till allmänheten, så kallad "plain old telephone service" (POTS) samt ISDN. Ibland innefattas även mobiltelefonnät i begreppet. PSTN skiljer sig från privata telefonnät, till exempel företagsnät, baserade på privata telefonväxlar (Private branch exchange, PBX), men privata telefonnät är vanligen kopplade till PSTN. PSTN är baserat på kretskopplad kommunikation, till skillnad från paketförmedlad så kallad IP-telefoni (VoIP) och ATM-kommunikation. Det innebär att PSTN levererar garanterad Quality of Service (QoS). Pågående telefonsamtal avbryts inte om nätet överbelastas, utan istället kan nya inkommande samtal spärras. Detta är inte alltid fallet vid paketförmedlad kommunikation. ADSL och andra xDSL-tekniker utnyttjar det publika telefonnätets accessnät dvs kabelnätet mellan telefonstation och abonnent. Men datakommunikationen för xDSL förmedlas via en DSLAM på telefonstationen till ett separat nätverk som operatören förfogar över och som i sin tur är länkat till internetknutpunkter för åtkomst till Internet, medan telefoni länkas till telefonstationens telefonväxlar. Den långa tiden för hantering av ADSL-abonnemang beror bland annat på att en tekniker måste skickas ut för att plugga ur och in kontakter, samt att det kan vara otillräckligt utrymme för mer utrustning. De första telefonledningarna byggdes enkeltrådiga med jorden som återledning men övergick snart till dubbeltrådiga ledningar. Ledningarna drogs från telefonväxeln till telefonabonnenten som blanka ledningar, det vill säga luftisolerade ledningar av järntråd eller bronstråd upphängda på isolatorer på stolpar. Alltför stora blankledningsstråk bildades snart i städerna vilket gjorde att blanktrådarna ersattes med koppartrådar inneslutna i kabel. I telefonkabeln var ledningstrådarna isolerade från varandra med pappersomspinning och hela ledningsknippet var omgivet av en blymantel. I samhällena grävdes kablarna ned i kabelblock i gatorna. Blanktråd till abonnenterna på landsbygden fanns kvar ännu under 1990-talet. Blyet i de mantlade kablarna liksom pappersisoleringen av trådarna har efter hand ersatts av modernare isolationsmaterial. Närliggande orters abonnentnät/lokalkabelnät kopplades samman med varandra genom landsledningar som till en början bestod av blankledningar men som efterhand ersattes med nedgrävda telefonkablar eller med luftkablar på stolpar. Ett områdes telefonväxlar förbands sedan via en förmedlingsstation med andra områdens förmedlingsstationer till ett sammanhängande rikstelefonnät. Genom energiförluster i telefonledningen blir talströmmen försvagad (dämpad) och för att förstärka signalerna i långdistansnätet kopplade man därför in förstärkarstationer med jämna mellanrum. För att bättre utnyttja telefonledningarna i långdistansnätet konstruerades multiplexsystem (bärfrekvenssystem) som utökade antalet samtalsförbindelser på ledningen. I riksnätet ersattes blanktråden och telefonkablarna efter hand med koaxialkablar och radiolänkförbindelser, vilka kunde överföra fler samtal än de vanliga kablarna med hjälp av frekvensmultiplex (FDM). Idag har man helt gått över till att dra optofiber, vilken har mycket liten dämpning och som inte påverkas av fukt. Överföringen görs då med optiska signaler, skapade med lysdioder eller laser. Stora samtalsmängder kan överföras. Signalerna är digitala och minsta uppehåll gör att nya signalbitar kan stoppas in. Detta gör att många samtal kan överföras på varje fiber. PSTN standardiseras i stor utsträckning av Internationella teleunionen ITU-T, och använder E.163/E 164-adresser (mer känt som telefonnummer) för adressering.
