Pressfoto
Pressfoto, pressbild, är ett fotografi som används med syfte att marknadsföra någon eller något i media, främst i tryckt media såsom tidningar och tidskrifter, men också på Internet. Den som fotograferar denna typ av bilder kallas för pressfotograf. Pressfoton används även då en journalist ska skriva en artikel om en viss person. Dessa bilder finns då ofta tillgängliga på personens webbplats och kallas ibland för "officiell bild" för att förtydliga att det är dessa som ska användas vid publicering av artiklar om personen. Det går också att hitta pressfoton hos olika bildbyråer, till exempel Scanpix. Vid publicering måste man ibland uppge pressfotografens namn. Pressfoton förekommer ofta i bland annat musikindustrin då journalister använder denna typ av bilder på artisten eller gruppen när de skriver artiklar eller recensioner om denne. Kategori för pressfoton på Engelskspråkiga Wikipedia. Bildspel av pressfotografer.
Axel Swinhufvud (fotograf)
Axel August Wilhelm Swinhufvud, född 20 maj 1888 i Strängnäs död 10 september 1978 på Danderyds sjukhus, var en svensk fotograf och pappershandlare. Han fotograferade övervägande Stockholmsmotiv och donerade omkring 20 000 negativ till Stadsmuseet i Stockholm. Axel Swinhufvud föddes på Paulinska gården i Strängnäs. Han var son till kapten Carl Wilhelm Svinhufvud och Anna Augusta Lovisa Granberg. Som tillhörig en gammal officerssläkt hade han troligen valt officersbanan dock en höftskada gjorde honom till kronvrak och oduglig för militärtjänst. Efter faderns död 1899 flyttade modern 1902 med sonen Alex och dottern Anna Charlotta till Stockholm. Som 15-åring fick han sin första fotoapparat, en lådkamera av typ Murers Express. Hans första bevarade fotografi visar en ballonguppstigning som han tog 1903. Skolgången på Norra Real avslutade han 1908, utan examen. Därefter började han en gedigen yrkesutbildning där han fick praktisera två år hos hovfotografen Lars Larsson, kallad "Hov-Lasse" och ägare av Larssons Ateljé vid Humlegårdsgatan 21. Larsson hörde till samtidens främsta fotograf specialiserat på Stockholmsmotiv. År 1910 blev Swinhufvud auktoriserad fotograf och startade sin första egna ateljé på Karlavägen 1A (nuvarande 27). I huset fanns även en pappershandel som sedan 1907 drevs av Axels mor. Året därpå blev han av brandkapten Fredrik Kyhlberg utsedd till officiell fotograf för Stockholms brandförsvar. Hans uppgift var att dokumentera Stockholms bränder med sin kamera. Efter ett brandlarm begav han sig på sin motorcykel till brandplatsen, ibland fick han åka med stegvagnen. Väl på brandplatsen följde han även brandmännens arbete ända upp på taken. Mellan 1911 och 1936 dokumenterade och bokförde han 211 bränder med bild, datum och klockslag. I samband med uppdraget tog han omkring 900 glasplåtar med sin Anschützkamera som han skaffat 1911. Han tog även bilder på brandförsvarets möten och uppvisningar, exempelvis när man demonstrerar sin nya motorspruta 1918 framför Stockholms slott eller på ett brandskyddsmöte vid Brunkebergstorg i maj 1921. Swinhufvuds branddokumentationer bär tydliga drag av tidig bildjournalistik i klass med ledande samtida pressfotografer som Anton Blomberg som hade veckotidningen Idun som uppdragsgivare och Axel Malmström som jobbade för Hvar 8 Dag. Swinhufvud var dock inte knuten till någon tidning eller bildmagasin. Han var helt och hållet beställningsfotograf på frilansbasis. Några av sina motiv spred han också på vykort via sin pappershandel på Karlavägen. År 1913 deltog Swinhufvud i en föreläsningskurs om belysning och bildkomposition som arrangerades av den kände tyska fotografen Nicola Perscheid. Därpå ägnade han sig en kort tid åt konstnärlig fotografering i experimenterande stil med bilder av båtar och vattenspeglar i månsken. Någon estetiserande fotograf blev han dock aldrig. Större delen av hans produktion präglas av beställningsuppdrag med omfattande dokumentationer, som han fick göra på bland annat Maraboufabriken i Sundbyberg, Pharmacias fabrik i Liljeholmen eller på Eugeniahemmet för handikappade barn. Beställare var institutioner, företag och privatpersoner. Sedan slutet av 1960-talet funderade Swinhufvud på att donera sina negativ till dåvarande Stockholms stadsmuseum. Han hade även tänkt sig en livslång pension från Stockholms kommun, men det blev bara ett kommunalt kulturstipendium under ett år. Förhandlingar med Stadsmuseet rann ut i sanden och ett tag var han inställt på att överlåta hela sin kvarlåtenskap till hemstaden Strängnäs. 1974 hamnade han på långvården på Danderyds sjukhus där han avled 90 år gammal i september 1978.
Presskort
Ett presskort (eller presslegitimation) är en legitimationshandling som visar att innehavaren är verksam som journalist (exempelvis reporter, fotograf, redaktör eller producent). I Norge ges presskort bara till journalister hos tidningar som undertecknat Redaktørplakaten, en frivillig deklaration om att redaktionen vägrar att låta sig styras av ägarna. Allmänt accepterade presskort i Sverige utges endast av organisationer i mediebranschen samt fackförbund med journalistiskt verksamma medlemmar. Det är certifieringssällskapet Det Norske Veritas som efter en omfattande tillståndsprövning kan ge tillstånd för att utfärda id-kort försedda med ordet PRESS. Dessa presskort är SIS-märkta, vilket betyder att de automatiskt accepteras som id-handling på bank, post och i butik. Korten är också märkta med den utfärdande organisationens namn och är giltiga i maximalt fem år. Historiskt utgavs presskort enbart av Svenska Journalistförbundet, vars kort garanterar att innehavaren är verksam som journalist och har åtagit sig att följa de yrkesetiska reglerna. Förutom av Journalistförbundet kan SIS-märkta presskort i dag utfärdas av enskilda massmedieföretag samt vissa fack- och yrkesförbund som exempelvis Pressfotografernas klubb, SAC - Syndikalisterna (för yrkesverksamma journalister) Ledarna (för mediechefer organiserade i föreningen Medieledarna), Unionen (till exempel bildredaktörer, film- och stillbildsfotografer samt bild- och ljudtekniker vid tv och radio) och Föreningen Media (journalistiskt verksamma egenföretagare Inom press, radio, tv, internet, förlag etc). Hårda krav ställs på att presskort endast beviljas journalistiskt verksamma personer, något som måste kunna styrkas av den sökande med arbetsprover, inkomstuppgifter, referenser mm. De utfärdande organisationerna har ofta särskilda nämnder som avgör om den sökande har rätt kvalifikationer och att ett faktiskt behov av presskort föreligger. Många medieföretag utfärdar till tillfälliga medarbetare även enklare presskort med begränsad giltighetstid. Dessa kort är vanligtvis underskrivna av redaktionschef eller nyhetschef och utgör ett intyg om att innehavaren företräder medieföretaget som antingen reporter eller fotograf. På vissa webbplatser säljs så kallade presskort utan att några kontroller görs för att verifiera att beställaren är verksam som journalist. Eftersom journalist inte är en skyddad titel, som till exempel läkare, kan vem som helst tillverka kort försedda med ordet press. Dessa är dock aldrig SIS-märkta - som seriösa presskort är - och därför inte allmänt godtagbara. Även om korten i sig inte är olagliga kan den som använder ett sådant kort för att skaffa sig fördelar utan att vara journalist göra sig skyldig till bedrägligt beteende (Brottsbalken 9 kap. 2 §).
Löntagarfonder (dikt)
Löntagarfonder är en dikt som Sveriges dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt (s) skrev den 21 december 1983 i Sveriges riksdag. Den 21 december 1983 fattades ett riksdagsbeslut som innebar att Sverige införde löntagarfonder. Dikten författades tidigare samma dag innan beslutet fattades. Dikten var kritisk till löntagarfonder, trots att Feldt utåt förväntades arbeta för fondernas införande. Dikten blev känd genom att pressfotografen Paolo Rodriguez från Stockholms-Tidningen lyckades fotografera Feldt i sin riksdagsbänk skrivande dikten. Eftersom Rodriguez fotograferade Feldt mitt under skrivandet av dikten blev bara de två första raderna (Löntagarfonder är ett jävla skit / men nu har vi baxat dem ända hit) kända för allmänheten fram till 1991, när Feldt publicerade hela dikten i sin bok Alla dessa dagar. Offentliggörandet av dikten innebar ett stort förtroendemässigt bakslag för den socialdemokratiska regeringen, som trots massiv kritik drivit igenom löntagarfonderna.
Gustav Rydén
Han gav 1935 ut boken Krig och kungar: En reportagefotografs dagbok. År 1913 genomgick Rydén en fotografisk kurs i New York. Efter fotokursen fick han arbete som biträde i Saronis ateljé på Broadway, centrum för showbusiness i New York. Efter anställning i Theodore C. Marceaus ateljé började han hos Brunei som drev ett tjugotal ateljéer. Rydén blev föreståndare för en av dessa. Han kallades den "lille gentlemannen" och fick många kunder bland teaterfolket. Han arbetade som porträttfotograf i New York, Philadelphia och Boston åren 1913-1917. Åren 1917-1919 arbetade Rydén som krigsfotograf med sergeants grad i amerikanska generalstabens signalkår vid fronten i Frankrike. I och med USA:s inträde i första världskriget lämnade Rydén ateljéfotografens ombonade trygghet och anmälde sig som frivillig till amerikanska armén. Efter träningsläger i Washington, D.C. anlände han till ett härjat Europa. Han var en av 472 medlemmar av "the photographic division", som 1917-1919 med film- och stillbilder dokumenterade general John Pershings amerikanska truppers krigsdeltagande i Europa. Krigsfotografens vardag bestod av allt från att fotografera obduktioner till att ta propagandabilder av mer glamorösa händelser för hemmafronten. Han skildrade livet på slagfälten och i skyttegravarna och tog bilder när massgravar öppnades. Rydén har berättat, att han under sina resor i krigsområdena för att dokumentera krigets härjningar fotograferade fler sönderskjutna kyrkor än han under sitt liv fotograferade hela. Efter återkomsten till USA arbetade Rydén bland annat som fotolärare för krigsinvalider. Åren 1919-1921 var han åter fotograf i New York. 1922 bestämde sig Gustav Rydén och hans familj för att återvända till Europa och bosätta sig i Stockholm. Inträdet i den svenska tidningsvärlden skedde under dramatiska former. Rydén blev vittne till en demonstration av arbetslösa i Stockholm som fick ett våldsamt förlopp med bråk mellan polis och demonstranter. I centrum fanns Rydén med sin kamera, också han för övrigt arbetslös. Bilderna publicerades i Dagens Nyheter och en tid därefter anställdes han på tidningen som pressfotograf. Därefter arbetade Gustav Rydén som pressfotograf för Dagens Nyheter i Stockholm i nära 30 år, åren 1922-1951. Rydén räknas som en av Sveriges första pressfotografer. Under sin karriär fotograferade Gustav Rydén storheter som Greta Garbo, Ivar Kreuger och kung Gustav V. Han bevakade olympiska spel och andra stora evenemang. För tidningens räkning kom han även att dokumentera det andra världskriget med sin kamera. Vid pensioneringen 1951 återvände Rydén till Norrköping. Norrköpings förste pressfotograf var Carl Werngren (1891-1950), som var verksam i Norrköping och drev en egen ateljé. Vännen Gustav Rydén tog över verksamheten efter Werngrens död 1950. Gustav Rydén blev ägare av Carl Werngrens fotoatelié i Norrköping 1951. Verksamheten, som låg i Grand Hotels lokaler, drev Rydén i tio år. Förutom arbetet i ateljén anlitades Rydén flitigt som pressfotograf för Östergötlands Dagblad. Det mesta av Gustavs Rydéns fotografiska arv förvaltas ännu av Dagens Nyheter, men drygt 400 av hans bilder finns i Norrköpings stadsmuseums samlingar. Bland dyrgriparna från Rydén på Norrköpings stadsmuseum finns en glasplåt, där Greta Garbo kramar om sin mamma i Stockholm. Med "Mr Rajden", som Gustav Rydén kallades, kom bildåldern till Dagens Nyheter och han fick snabbt en framskjuten ställning inom den ännu fåtaliga skaran av svenska pressfotografer. Under Rydéns aktiva tid som pressfotograf var kungahuset ett viktigt bevakningsområde, och han hade som sin tidnings "hovfotograf" en särskilt god relation till kungafamiljen. "Goddag, Rydén. Jasså, du är ute och jagar du också. Fick du en bra plåt nu?" är en replik av Gustav V, krypande genom ett ståltrådsstängsel på Lovön, som ofta citeras såsom belysande för den positiva stämning som rådde mellan kungen och Gustav Rydén.
Kamera
Digitalkamerans ankomst har inneburit en tendens att gå mot mindre bildformat. Vanliga storlekar är 23,7×15,6 mm för halvprofessionella kameror och 5,8×4,3 mm för kompaktkameror. Fullformatskameror har en sensorstorlek på 36x24mm. Det finns emellertid också digitalkameror med sensorer i småbildsformat och mellanformat. Kameror indelas på olika sätt, till exempel efter fotografisk teknik, bildformat/sensorstorlek, kamerans storlek eller användningssätt. Digitalkameran har en ljuskänslig bildsensor och den analoga kameran använder en fotografisk film. Den enögda spegelreflexkameran är den vanligaste kameran för pressfotografer och amatörer. När man vardagligt talar om systemkameror, är det oftast denna typ av kamera man avser. Den enögda spegelreflexkameran är numera också vanlig i sin digitala form. Vissa tillverkare har integrerat digitala kamerahus i sina redan befintliga analoga kamerasystem, så att man till exempel kan använda äldre objektiv på nya kameror. Enögda spegelreflexkameror finns även för mellanformat, Hasselbladskameran är en sådan. Denna typ av kamera var vanlig fram till 1960-talet, men sedan dess har det bara tillverkats någon enstaka ny modell. Denna typ av kamera är i princip alltid en mellanformatskamera med bildformatet 6×6 cm. En vanlig modell är Rolleiflex. Med mätsökarkamera avser man oftast en småbildskamera med inbyggd mätsökare. Denna typ av kamera var under 1930-talet och fram till och med 1960-talet populär bland pressfotografer. Zeiss med Contax och Leica tillverkade ett system av mätsökarkameror och objektiv. Det finns även flera mätsökarkameror för större bildformat, till exempel, Speed Graflex, Mamiya 6 med flera Däremot finns det bara någon enstaka digital mätsökarkamera. Graflex var en spegelreflexkamera i mellanformat, ofta använd av djurfotografer. Speed Grafic var en kamera med mattskivesökare och yttre ramsökare jämförbar med Linhof Technika och ofta använd av pressfotografer på 40- och tidigt 50-tal. En analog kompaktkamera är en förhållandevis liten kamera för småbildsformatet, utförd med ett fast monterat objektiv. Digitala kompaktkameror har oftast ganska små bildsensorer (5,8×4,3 mm är en vanlig storlek) vilket gör att de kan göras betydligt mindre än de analoga. Vissa kompaktkameror är mycket enkla, andra har ungefär samma inställningsmöjligheter som till exempel den enögda spegelreflexkameran. Kompaktkameror har genomsiktssökare, ibland mätsökare (hos analoga kameror). Vissa digitala kompaktkameror har ingen optisk sökare alls, utan enbart en display. En storformatskamera har ett bildformat som är större än mellanformatskamerans, vanligt är 9×12 cm eller större. Denna typ av kamera har många inställningsmöjligheter, bland annat kan fram- och bakstycke snedställas och förskjutas. Den moderna storformatskameran är uppbyggd så att olika delar (objektiv, bakstycken, mattskivor, sökare osv.) kan bytas ut för att passa olika fotograferingssituationer. Det finns digitala bakstycken som passar till storformatskameror, men ännu (2006) har inga bildsensorer i storformat nått marknaden. En speciell typ av kameror, så kallade flygkameror har utvecklats för flygfotografering av lodbilder för stereokartering av blocktriangulerade flygbilder. Benämningen kamera kommer från latinets "camera obscura" som betyder mörkt rum. Uppfinning tillskrivs Ibn al-Haytham (965–1039), arabiska vetenskapliga och fadern av modern optik. Principen är i ett mörkt rum med ett litet hål i ena väggen uppträdde på motsatta väggen en upp- och nedvänd bild på landskapet utanför. En tillämpning av denna princip är den enkla hålkameran, där "linsen" utgörs av ett litet hål, stort som ett nålstick. På 1700-talet kom man på att silversalter var ljuskänsliga. Genom att man under 1800-talet kom på olika sätt att göra avbildningen beständig, kunde kameran utvecklas, och de första fotografierna framställas.
