Projektor
Projektor är en apparat som används för att visa stora bilder genom att ett objektiv projicerar en belyst bild på en filmduk. Projektorn riktas mot en duk eller vägg och på den avtecknas bilden. Projektorer används på biografer (filmprojektorer), men även ibland som ersättning för bildskärmar till datorer. Det finns även overheadprojektorer (OH-projektor eller stordiaprojektor) samt diaprojektorer för diabilder. Episkop är en projektor som inte kräver en genomskinlig bild, utan kan projicera till exempel en boksida på en duk. I filmprojektorer på biografer används huvudsakligen 35 mm film, men även 70 mm film förekommer. För amatör- och skolbruk fanns tidigare 16 mm-projektorer samt för amatörfilmare används även 8 mm-projektorer (tidigare även bland annat 9,5 mm).
Overheadprojektor
Overheadprojektor, (stordia) OH-projektor, stordiaprojektor eller arbetsprojektor, är en apparat för projektion av transparenta bilder på projektorduk eller liknande och som initialt fungerade som ett modernare komplement till svarta tavlan. Fördelen med OH-projektor framför till exempel diabilder och tidigare även datorprojektor är möjligheten att man kan rita och skriva på bilderna samtidigt som de visas. Namnet overhead kommer sig av att föreläsaren kan stå eller sitta vänd mot publiken, och bilden visas på en projektorduk ovanför föreläsarens huvud på väggen bakom. Den lins som används i en overheadprojektor kallas Fresnel-lins. Den nedre delen av den projicerade bilden blir lite mindre än den övre delen. Detta åtgärdas enkelt genom att projektordukens nedre del genom en fästanordning sätts fast lite längre från projektorn än projektordukens övre del (vilket inte gjorts på bilderna här intill). Under 50-talet fick projektorn sitt stora genombrott och användes framförallt mycket till undervisning. I och med teknikutvecklingen under 90-talet, främst med projektorer kopplade till datorer, så minskade användandet av OH-projektorer.
Palladium (Göteborg)
Palladium var en biograf på Lilla Nygatan 2 i Göteborg, som vid öppnandet den 14 augusti 1919 hade 1 028 platser och ägdes av Palladiumbiograferna. Arkitekter var Otto Dymling och Pehr Nilsson. När den stängdes 17 februari 2008 ägdes biografen av Svensk Filmindustri (SF) och hade 770 platser. På parkett fanns 565 platser fördelade på 21 rader, och på balkong fanns det 8 rader med 205 platser. Dukens storlek var 6x15 meter och ljudsystemen var DTS, Dolby SR-D, SR-D-EX och DTS-ES. Palladiumbiograferna drev verksamheten 1919-1980, Europafilm 1980-1984 och SF från 1984 till stängningen 2008. I början hade Palladium en mittgång och större läktare samt 60 stycken parkettloger. Taket i salongen innehåller omfattande plafondmålningar av konstnären Gunnar Ström, vilka är inramade av ornamentur. Biografen blev under sina 89 år renoverad eller ombyggd ett antal gånger. Den 15 augusti 1921 öppnade man för säsongen efter en större renovering, 1928, 1936 renoverades salongen på nytt, denna gång av arkitekt Gustaf Alde, 1954 skedde stora ombyggnader, då bland annat läktarna drogs in mot pelarna, så att den 9 x 13 meter stora scenöppningen skulle kunna rymma den nya CinemaScope-duken, 1975 togs den övre foajén bort då Lilla Palladium byggdes och 1996 då Lilla Palladium stängdes. Det öppnade en mindre salong - som byggts i den övre foajén efter design av Nisse Skoog - den 21 augusti 1975 och som hade 69 platser. Denna mindre salong stängdes 5 december 1996. Första filmen var Alice bor inte här längre. Palladium visade den genom historien enda film inspelad med en:Cinemiracle, Windjammer med premiär 12 juli 1960 och på programmet i 18 veckor. Det var en teknik som, liksom Cinerama, byggde på en sammansatt bild av tre separata projektorer vilket var 1950-talets filmsvar på det nya stora hotet, televisionen. Tekniken bestod i att visa tre olika filmvinklar med en så noggrann skarvning som filminspelning, lagring och uppspelning tillsammans kunde åstadkomma på en bred rundad duk. Upplevelsen av denna bredbildsteknik kompletterades ljudmässigt av 7 stycken analoga kanaler för att tillsammans skapa en närhetskänsla. Duken var 7 x 14 meter. Palladium fick 1963 projektorer för 70 mm-film och sex-kanaligt magnetljud med fem högtalare vid scenen och åtta i salongen. Därmed hade man den största permanenta tekniska bioutrustningen i Sverige. Sedan 1987 har Palladium haft två stycken, 827 kilo tunga, filmprojektorer, av gjutjärn, av en modell som började tillverkas 1955. De båda Philips DP70 flyttades hit efter att tidigare gjort tjänst på den nu nedlagda biografen Spegeln i Helsingborg. Som antyds i modellnamnet är det fråga om projektorer som klarar 70 mm:s film och användandet av gjutjärn har genom sin allmänna tyngd och stabilitet också fördelen att effektivt kunna "släcka ned" det mekaniska matningsslammer som annars kan störa filmupplevelsen.
Biografmaskinist
Biografmaskinist är en person som kör film på biograf, biografmaskinistens arbetsplats är biografens maskinrum. Biografmaskinisten jobbar i ett maskinrum där det finns en eller flera projektorer, ljudanläggning (ofta en ljudprocessor från Dolby, populärt kallad "Dolby-låda") och ofta manöverpaneler för ljud, ljus och ridå. Den huvudsakliga arbetsuppgiften för en biografmaskinist är filmkörning. Filmen skickas till biografen antingen från filmdistributören direkt eller från biografen som körde filmen senast. Maskinisten skall tillse att alla akter till filmen har anlänt. Maskinisten skall även se till att filmkopian håller godkänd kvalité för filmkörning på biografen och annars fylla i en skaderapport som skickas till distributören. Maskinisten skall spola upp filmen så den är färdig att köras. På biografer med non-rewindanläggning ("stolpe") spolas hela filmen upp på en tallrik, men med skiftanläggning spolas filmen upp aktvis på 5-7 filmhjul beroende på hur lång filmen är, som sedan körs växelvis på två projektorer. Det finns även biografer som kan klippa ihop 3-4 akter per hjul som då körs på var sin projektor med bara ett skifte i mitten av filmen. Vanligast förr var att maskinisten stadigvarande stod i maskinrummet och körde filmen hela kvällen och skiftade mellan varje filmakt. Varje filmakt är oftast 15-20 minuter lång (maxlängd 2 000 fot, c:a 600 meter). Detta kan fortfarande vara smidigt att göra ifall en film ska köras på biografen endast en gång. Det är även ett krav då man kör så kallade arkivkopior, dessa får enligt gällande bestämmelser inte klippas ihop utan måste köras aktvis. Det är viktigt att se efter så att start- och slutsladdar samt start- och skiftmärken finns på alla akter. Det gäller även att gå igenom alla skarvar. Brukligt är att man tejpar bara på en sida av filmen för att det ska bli mindre jobb när man klipper ihop den. Tejp på endast ena sidan kan dock vara ett problem när man kör aktvis och filmen tenderar att slitas av i skarven, så tejp på båda sidor rekommenderas före visning. Film som klipps ihop ska delas i befintlig skarv. En ruta av filmen ska lämnas på sladdarna så man kan matcha sladd mot akt. På amerikansk film är start- och skiftmärken nästan alltid inkopierade på filmen, på nordisk film har det på senare år blivit mer och mer sällsynt att det förekommer. Finns inga start- och skiftmärken går det bra att sätta dit egna. Skiftmärkena placeras 1 fot (1 fot = 30,5 cm) från aktens slut och sträcker sig över 4 rutor. Startmärkena 12 fot från aktslutet, också dessa sträcker sig över 4 rutor. På duken dyker de upp som prickar i filmens övre högra hörn och refereras till som "cigarette burns" i filmen Fightclub. Märkena ska göras med en fet krita och ska sättas på blanksidan (filmbasen), dvs inte på emulsionen. De ska efter visning avlägsnas. Men ofta tager man vad man haver och det förekommer allt från fysiska hål, rispat med nål/gem, spritpenna mm. När filmen inte körs aktvis med skiften, spolas hela filmen upp till en "kaka" på en tallrik i ett non-rewindsystem. Då skall hela filmen spolas upp med reklam och trailers. Maskinisten skall då ta bort start- och slutsladdar på varje akt samt skarva ihop hela filmen till en enda lång löpande film. För att kunna bli biografmaskinist skall man ha genomgått en utbildning till yrket och erhållit ett kompetensbevis. Utbildningen består i att lära sig om filmens material, olika visningsformat och ljudsystem, felsökning i anläggningen i maskinrummet, spola upp och ner film, samt ladda och visa filmen. Man lär sig även filmvård, ljud- och ljussättning av salongen. I förekommande fall ingår även att kunna skifta under filmvisning (på biografer utan non-rewind). När alla tillståndspapper samt nytaget fotografi är inskickade till filmägarnas kontrollbyrå så framställs ett kompetensbevis som biografmaskinist för den som genomgått utbildningen och klarat av uppkörningen.
Stereoskopi
Stereografiska bilder används ofta av ortoptister och synterapeuter vid behandling av störningar i binokulärseendet och ackomodationsförmågan. En färgkodad teknik som vid första anblicken påminner väldigt mycket om de klassiska röd-gröna eller röd-blåa glasögonen. Denna teknik kan dock visa 3-D i fullfärg på alla medier (från tryck, mobiltelefoner, och webb till interaktiva upplevelser, digital-TV och storbildsfilm) utan krav på investeringar i kostsam hårdvara. En annan variant är att bildskärmen eller projektorn växlar mellan en bild för höger- och vänsterögat fortare än vad ögat kan uppfatta, samtidigt som betraktaren har på sig glasögon som skymmer sikten för höger öga när vänsterbilden visas och vice versa. Autostereoskopisk 3-D är 3-D som inte kräver några glasögon. Det finns ett antal tekniker att använda för detta. En av de vanligare bygger på lentikulär teknik, vilken fungerar precis som de linjaler som man kunde vicka på för att se olika bilder. Det finns flera olika sätt att framställa stereobilder. De flesta går ut på att man tar två fotografier förskjutna från varandra i horisontalled med ett avstånd som motsvarar avståndet mellan ögonen. Djupintrycket kan undertryckas eller förstärkas genom att man minskar respektive ökar avståndet mellan de två bilderna. Man kan även använda objektivtillsatser med två färgfilter som resulterar i att man får en anaglyfisk bild direkt. Med en vanlig kamera kan man ta två bilder, antingen för hand eller med kameran på ett stativ som man flyttar mellan bilderna. Man kan också ta bilderna med var sitt färgfilter för att få två bilder som man kan lägga ihop till en anaglyfisk bild. Metoden medför att det inte är helt lätt att sätta ihop bilderna för stereobetraktning. Om man använder ett stativ och en stereosläde kommer man nästan helt ifrån problemet med att man måste passa ihop bilderna för att få en betraktningsbar stereobild. En stereosläde är i sitt enklaste utförande en träskena med en stativgänga och en kloss med en stativskruv man fäster kameran i. Man kan även med denna metod använda två färgfilter för att få ett anaglyfiskt bildpar. Man kan även använda två vanliga kameror, antingen på var sitt stativ eller tillsammans på en skena. Metoden används ofta tillsammans med en fjärrutlösare som utlöser bägge kamerorna. Även denna metod är lämplig att fotografera rörliga objekt med. Även här kan anaglyfiska filter användas. Det finns även stereokameror speciellt avsedda för att ta stereobilder med. Utmärkande för dem är att de i regel har två objektiv som resulterar i var sin exponering. Stereokameror har funnits i flera format allt från storformat till småbildsformat och idag finns de även som digitalkameror. Även denna metod är lämplig att fotografera rörliga objekt med. Genom fotogrammetri, mätning ur bilder, kan man ur stereobilder göra noggranna mätningar. Några av förutsättningarna är att man känner till kamerans geometriska egenskaper och brister, samt att avståndet mellan bilderna är tillräckligt långt. Man eftersträvar i regel en övertäckning på 60%, vilket innebär att en bild täcker 60% av bilden bredvid så att bildens mitt ligger litet innanför kanten på bilden bredvid. En teknisk tillämpning av fotogrammetri är belastningsprov inom bygg- och anläggningsbranschen. En bro kan till exempel fotograferas före och under provbelastning. Genom mätning i stereoskop av denna (i princip) stereobild, kan deformationen av bron uppmätas och krafterna på brons olika delar beräknas. En annan tillämpning av fotogrammetri är stereokartering, då Lantmäteriet i princip använder stereofotografering från luften som underlag för framställning av kartor. Genom att man använder konvexa linser, ändras betraktningsavståndet från kort distans (cirka 30 till 40 centimeter) till ett virtuellt oändligt avstånd. Detta gör att ögonen fokuserar med parallella synlinjer för ögonen, vilket avsevärt minskar ögonansträngningen.
AV-teknik
Den amerikanske inlärningspsykologen B.F. Skinner var en av förkämparna för användning av-teknik. Den största innovationen som kompletterade "svarta tavlan" var utan tvekan OH-projektorn. Vid högre lärosäten gjordes en del satsningar på diabildsvisning med många projektorer samtidigt men att utarbeta läromedel för detta är besvärligt. Det var däremot vanligt att storföretag gjorde sina presentationer enligt denna metod. Språklabben var populära men det visade sig att bandspelare video/ljud och övrig teknisk utrustning tyvärr krävde regelbundet underhåll. Den AV teknik som har en framtid i skolan måste vara robust och färdigutvecklad. AV-tekniken integrerades stegvis via multimedia till modern IT-teknik. Datorn tar mer och mer över den roll som den gamla skolelektroniken hade, där allt som distansundervisning, redigering av digital videofilm, författande av lektionsmaterial sker med en vanlig dator. Likaså kan stillbilder visas på vägg med data-videoprojektorer, det blev nästa stora komplettering av svarta tavlan och overheadprojektorn. Idag har IT-projektorn och andra tekniska hjälpmedel kommit in i många konferens- och utbildningslokaler som till viss del ersätter gammal teknik både på gott och ont sett ur pedagogiskt perspektiv. AV-centralerna avvecklas nu och ersätts med internets alla söksystem och möjligheter att lagra multimedia, som till och med HDTV. Speciella företag brukar installera dessa system i skolorna, och skötseln är senare en uppgift för läraren och skolvaktmästaren. Material för skolförsök tillhör generellt inte AV-tekniken. Likaså simulatoranordningar typ bil, flyg och båt. Planetarium och framförallt 360 graders-biografer, omnimaxbiografer eller Imaxbiografer som film/cosmonova/">Cosmonova gränsar till underhållningsbranschen. Museer och inrättningar som vetenskapscenter typ universeum är till för folkbildning och visualiserar saker som är orimliga att utföra i skolmiljö. Svensk lagstiftning på området styrs bland annat av Europeiska unionens "Direktiv om audiovisuella medietjänster utan gränser", kortfattat AV-direktivet. Tanken på en maskin eller dator som ersätter läraren eller presentatören helt anses i dag som förlegad inom pedagogiken. Dock kan olika former av teknik vara ett bra sätt att förtydliga, förstärka eller visualisera saker som annars blir svåra att förklara. Den totala dataintegreringen är ett faktum, men skolornas penningbrist har tidigare motverkat dess inflytande och genomslag. Trots detta går utvecklingen mot att varje lärosal förses med en it-projektor där läraren gör mer och mer sofistikerade presentationer med sin medhavda presentation och sin dokumentation. Där sker uppkoppling mot internet och distansundervisning med olika program såsom Firstclass och Marratech som har digitala klassrum. I några fall styrs utrustningen med ett interaktivt styrsystem. Visning av video och stillbild i till exempel PowerPoint-presentationer är särskilt populärt idag. Dock visar den senaste forskningen och olika undersökningar att powerpoint har en sövande, intetsägande och passiv inlärning vilket medför att åhörarna ofta inte lyssnar aktivt och därför inte kommer ihåg stora delar av budskapet som visas på powerpoint. Detta visar undersökningar som bland annat är gjorda i England, Sverige och Australien i olika företag och organisationer till exempel då chefer presenterar inför för sina anställda eller säljare som presenterar inför sina kunder . Möjligen beror detta på att användarna utnyttjar programmens möjligheter i överkant. Men genomslagskraften för en presentation anses öka med hjälp av färg och utformning och andra möjligheter som animering med mera. Man kan till exempel exemplifiera en motsats, det är teckningen Picassos tupp som består av några få pennstreck. En yrkesskicklig lärare kan utnyttja alla läromedel men alltför många hjälpmedel kan också verka rörigt och att personen i sig själv inte besitter några kunskaper utan enbart förlitar sig till hjälpmedel och annan teknik.
