Tejp
Förankring är ett bindande skikt som håller häftämnet till ryggmaterialet. Förutom att man skiljer tejper åt på ovan angivna sätt skiljer man även på förstärkta, laminerade och andra specialuppbyggda tejper. All tejp har begränsad lagringstid. Man kan dock öka livslängden genom att följa föreskrifterna på tejpkartongerna. De flesta tejper skall lagras i torr, mörk och sval lokal. Följer man dessa regler kan de flesta tejper lagras i 2 till 3 år utan att nämnvärt förlora sina egenskaper. Tejper med till exempel akrylathäftämne har dock betydligt längre lagringsbeständighet. Tejp bör lagras vid 30 till 55 procents relativ luftfuktighet. Vid lagring i fuktiga lokaler finns det risk för att tejpens basmaterial förändras. Till exempel kan cellofantejper deformeras - rullarna "teleskoperar" - papperstejper kan lösas upp och vissa häftämnen kan svälla. Det innebär att tejprullarna inte bör utsättas för onödigt ljus. Direkt solbestrålning brukar vara mycket skadlig. Ljus bryter ner både häftämnen, eventuella färgpigment och/eller tejpens basmaterial. Innebär lagring vid temperaturer mellan plus 10° C och plus 20° C. Vid för höga eller för låga temperaturer kan häftämnet hårdna eller mjukna med minskad häftförmåga som följd. Mycket vanligt är att tejperna blir dubbelhäftande, det vill säga att häftämnet fastnar på följande varvs ovansida. För de flesta tejpkvaliteter gäller dock att de kan bli helt användbara igen om de lagras i normal temperatur under cirka ett dygn. Speciellt gäller detta om tejpen lagrats i låga temperaturer. Av betydelse är också att tejprullarna lagras liggande. På så sätt undviker man att rullen deformeras eller att tejpen brister. En för varm lagring av tejpen minskar väsentligt tejpens lagringsduglighet. Varje tiotal grader som temperaturen överstiger 20 °C minskar lagringstiden med cirka 50 procent. Släppskikt - ser till att skikten i rullen släpper från varandra, måste alltså vara anpassat till häftämnet. Ryggmaterial - själva bandet. Förankring) - används om häftämnet inte är tillräckligt för att hålla ryggen. Häftämne - Ser till att ryggmaterial och eventuellt förankring fäster på underlaget när tejpen används. Alutejp, kortform för aluminiumtejp, är en tejp med ett yttre skikt av aluminiumfilm. Används som störningsskydd, skärmning, fuktspärr, reflektor, värmeskydd av kabelmantlar vid krympning, för förankring av värmekabel på till exempel vattenledningsrör etcetera. Byggfolietejp, är en benämning på tejper som används för att skarva, laga och täta byggfolie av polyeten, avsedd för luft- och ångspärrar. Byggtejp för användning vid skarvning, tätning, fixering samt korttidsmaskering på betong. Coachtejp, ibland även kallad sporttejp eller idrottstejp. Används för avlastning och stabilisering av muskler och ledband. Dokumenttejp för osynlig fastsättning och reparation av dokument och manuskript. Dubbelhäftande tejp har häftämne på båda sidor av tejpen. Tejpen används för att fästa samman två olika material. Dubbelhäftande tejp är mycket använt inom pyssel och hobby så som scrapbooking och korttillverkning. Viktigt att tänka på är att tejpen ska vara syrafri för användning tillsammans med fotografier. Eltejp är en tejp som används för att isolera elektriska ledare. Tejpen tillverkas av olika plaster, men vinyl används oftast. Det ger en elastisk tejp som medför en bättre isolering som håller länge. Eltejp är dessutom ofta mer UV-beständig än andra tejper. Detta i kombination med att tejpen är elastisk har lett till att den används till många andra ändamål än isolering. Gaffatejp (egentligen gaffertejp från filmbegreppet gaffer) är precis som silvertejpen en vävtejp, men med häftämne av syntetgummibas som - i motsats till silvertejp - inte lämnar limrester på kablar och utrustning vid borttagning vilket gör den användbar för tillfälliga fastsättningar av till exempel kamerastativ, mikrofonbommar och dylikt.
Gaffer
En gaffer eller filmelektriker är en anställd på en film- eller TV-inspelning. Denne ansvarar för den tekniska belysningsutrustningen och utför ljussättningen tillsammans med chefsfotografen. Var ursprunget för termen "gaffer" kommer ifrån kan debatteras, men man tror att den härstammar ifrån den tiden då man förlitade sig på naturligt solljus för sin ljussättning. Stora bitar av tak, tillverkade av textil, öppnades och stängdes med "gaffing hooks", långa stänger med en krok på änden. Gaffs är också namnet på bommar på båtar, många teaterarbetare var sjömän på "semester". Ordet gaffer har gett namn åt gaffertejp, vilket i Sverige ofta felaktigt benämns gaffatejp, en sorts tejp som kan användas för att tillfälligt tejpa fast bommar och annat under en filminspelning. I Storbritannien är gaffer slang for gudfader eller farfar/morfar, eller en chef för en grupp arbetare.
Geckoödlor
Geckoödlor (Gekkonidae) är en familj av ödlor som oftast är nattaktiva, och därför har stora ögon. Det förekommer emellertid så kallade daggeckos, företrädesvis inom släktet Phelsuma. De utmärks också av sin goda klätterförmåga, vilken möjliggörs av deras speciella fötter. De klättrar ofta till och med på vertikala glasrutor i terrarier. Det finns dock några arter inom familjen som har vanliga klor på fötterna. En sådan art är leopardgeckon som lever i Afghanistan. De flesta arter lever i fuktig skog. Namnet kommer från en av de större arterna, den asiatiska tokaygeckon (Gekko gecko), vilken som revirrop upprepar ett ljud som låter som geh-kåååå, geh-kåååå, geh-kååå, cirka tre gånger med jämna mellanrum. Ett bett av en tokaygecko är mycket kraftigt och smärtsamt, och det är svårt att få en tokaygecko att släppa taget. På grund av käkmusklernas starka sammandragning sänks ofta ögonen in i huvudet i samband med bettet. Det finns två sätt att få en tokaygecko att släppa taget med sina käkar: att häva upp den, eller hålla kroppsdelen med tokaygeckon under vatten. De flesta andra arterna är ofarliga för människor. En tokaygecko behöver inte särskilt stort utrymme om man har den som husdjur. Den äter gärna stora insekter och musungar. På undersidan av geckons fötter har den små hår, så kallade häftlameller (setae), som delar sig och utmynnar i flera platta ändar (spatulae). Geckon har omkring 5300 setae/mm² på sina fötter, och det kan finnas flera hundra spatula på varje setae. Varje spatula är cirka 0,5 μm i diameter. Det är dessa platta ändar som i kontakt med underlaget skapar de van der Waals-krafter som behövs för att geckoödlan ska kunna hålla sig kvar på underlaget. När geckoödlan fäster vid underlaget plattar den ut spatulae och trycker dem mot underlaget, och gör på så vis kontaktytan och därmed fästförmågan så stor som möjligt. Teoretiskt skulle en geckoödla kunna generera en kraft på upp till 1300 Newton med alla sina setae. Detta är tillräckligt stor kraft för att klara av att belastas med en vikt på cirka 130 kg. I laboratorier har man gjort mätningar som visar att framfötterna hos tokaygeckon, som har en sammanlagd area på 227 mm², klarar av en sammanlagd belastning på upp till 2 kg. Detta betyder att det endast skulle krävas en yta av cirka 85 cm² täckt med setae – ungefär en handflata – för att klara av att bära upp en människa på 75 kg. Skillnaden mellan de teoretiska och de praktiskt uppmätta värdena härrör från att maximal kraft endast erhålls om alla setae är riktade åt samma håll, vilket de inte är i verkligheten. Det finns andra djur med varierande kroppsvikt som också har utvecklat häftmekanismer i form av små hår på sina fötter, till exempel flugor och spindlar. Längden på håren varierar beroende på art, frånågra hundra nanometer upp till några mikrometer, och densiteten hos håren ökar med djurets kroppsvikt. Forskare har redan lyckats härma fästmekanismen genom att tillverka artificiella setae. Dessa är ännu inte lika raffinerade som de hos geckoödlan, men det är troligt att man snart utvecklat "gecko-tejp", det vill säga tejp som använder sig av konstgjorda setae i nanostorlek istället för klister. Sådan tejp kommer troligtvis att ha starkare häftförmåga än många av de traditionella tejper som finns på marknaden idag, kan appliceras om och om igen, och kanske också användas i exempelvis skor eller däck. Bland förespråkare för intelligent design brukar geckoödlans fot anföras som ett exempel på irreducibel komplexitet.
Aluminiumfolie
Aluminiumfolie är en folie (0,010-0,015 mm tjock) av aluminium som används i hushåll och på restauranger för att. Aluminiumfolien har en blank och en matt sida, där den blanka sidan reflekterar värme bättre. För värmehållning i matlagning är dock skillnaden mellan den blanka och den matta ytan försumbar vilket gör att det egentligen kvittar vilken sida som är vänd mot maten. Skillnaderna i utseende på de två olika ytorna är ett resultat av tillverkningsprocessen där folien valsas ut parvis. Folien kan även användas i paketering av livsmedel och då kan aluminiumfolien bakas ihop med papper eller polyester. Aluminiumfolie har idag nästan helt ersatt stanniol - vilket är en tennfolie. Folien finns i varierande tjocklekar, bredder och längder. Folien finns även som tejp - aluminiumtejp, vilken har skiftande användningsområden. Att bita i aluminiumfolie kan upplevas smärtsamt för människor med metalliska lagningar i tänderna. När man biter i folien kan den komma i kontakt med guld- eller kvicksilverfyllningar i tanden. När den elektrokemiska laddningen i respektive metaller skiljer sig åt i en saltig fuktig miljö, börjar elektroner vandra mellan metallerna. En elektrisk ström bildas och fortplantar sig genom fyllningen ner till nerverna i tandroten, vilka registrerar smärta . Samma mekanism ligger till grund för det första batteriet, Voltas stapel. Skydda mat, som ett alternativ till plastfolie. Skydda mat, vid tillredning i ugn. Maten kan vikas in helt i ett aluminiumfoliepaket med "allt-i-ett" tex fisk-smör-citron-kryddor eller så kan en form med mat täckas över för att inte ytan skall bli för bränd.
Blöja
Blöja är ett absorberande plagg och används av personer som saknar kontroll över urin, avföring eller båda. Det är främst barn och inkontinenta vuxna som använder blöja. En blöja kan vara antingen för engångs- eller flergångsbruk. Tygblöjor tillverkas vanligen av tvättbart, glest vävt bomullstyg, medan engångsblöjor består av pappersmaterial som impregnerats med olika kemikalier. Blöjan består ofta av ett avlångt bandage eller viks i denna form, men kan även vara utformad som en underbyxa. Ett omgivande spärrskikt, vanligen av plast, hindrar vätskeläckage. Till blöjan hör också ofta plastbyxor, som dels bidrar ytterligare till att förhindra läckage, dels håller blöjan stadigt på plats. Under nattvilan byts i allmänhet inte blöjan och därför är det vanligt att använda tjockare nattblöjor som komplement till dagblöjan. Nattblöjan kan också bestå av den vanliga dagblöjan med ett extra inlägg. Många barn behöver nattblöja ett bra tag. Blöja används främst av barn innan de själva kontrollerar tömningen av kroppsutsöndringarna. Även handikappade och äldre personer använder blöjor om hälso- eller rörelseproblem omöjliggör toalettbesök, eller för att underlätta vårdpersonalens arbete. Det finns också personer som använder blöja av andra skäl (se blöjfetischism). Vid blöjbyte är god hygien önskvärd, till exempel genom handtvätt före och efter. Blöjsnibb eller plastsnibb är en timglasformad snibb tillverkad i mjukplast (ofta PVC) och används för att fixera en blöja. En rektangulärt formad blöja av cellstoff placeras i blöjsnibben, som knyts omkring midjan. Blöjsnibben kan användas till såväl barn- som vuxenblöjor. Snibben kan knytas i sidan men det är också möjligt att knyta snibben över mage och rygg. Det senare alternativet har särskilt använts i institutionell miljö. Den motsvarande franska termen är pointe à nouer och den tyska är bindeslip. Absorberande hjälpmedel för vuxna benämns inkontinensskydd eller skydd medan blöja används för barn. Inkontinensskydd för vuxna och ungdomar med inkontinens kan grovt indelas i tre typer: allt-i-ett-skydd, byxskydd och ett tvådelat system med separat skydd och fixeringsbyxa. Allt-i-ett-skyddet är den vanligaste typen och är snarlik allt-i-ett-blöjor för barn. Skillnaden är att vuxenmodellen är anpassad för vuxna och att den oftast har två eller tre tejper till skillnad från barnblöjan som vanligen har en tejp på vardera sidan. Vuxenskydden har oftast en så kallad våtindikator som visar hur mycket av blöjans sugförmåga som använts. Det ger användaren en uppfattning om när det är dags att byta skyddet och underlättar även för eventuell vårdpersonal. Allt-i-ett-skydden används av personer med större urin- och avföringsläckage. Allt-i-ett-skydd är utmärkt vid avföringsläckage då den är bred i grenen och bred baktill, vilket gör att skyddet kan ta emot och hålla kvar innehållet på ett bra sätt utan att användaren behöver vara orolig för läckage. Fixeringsbyxa behövs inte till denna typ av skydd. En modern variant på allt-i-ett blöjan är bältesskydden som ger mycket hög läckagesäkerhet och komfort samtidigt som de underlättar för vårdpersonalen. Byxskydd är en relativt ny typ av skydd som är utformad som ett par underbyxor med sugförmåga. Detta skydd sätts på som vanliga underkläder. Byxskydd är bra för äldre barn och ungdomar med lättare inkontinens, som vill ha ett diskret skydd som påminner om underkläder. Byxskydd kan användas både på dagen och natten.
Isoleringsband
Isoleringsband är en dubbelsidig tejp av textil, vanligen i färgerna svart eller vitt och av 1 cm bredd. På grund av sin stora kladdighet förvaras rullar med isoleringsband vanligen i plåtdosor. Ej att förväxla med eltejp, trots det näraliggande användningsområdet: isolering av elektriska ledare och installationer.
