3G
3G, tredje generationens mobiltelefoni, ger mobiltelefontjänster med en överföringshastighet på upp till 2 Mbps för stationära system (med HSDPA upp till 14 Mbps.). För mobila system når man upp till 384 kbps. Den stora skillnaden mellan 3G och föregångaren GSM är överföringskapaciteten, det vill säga hur snabbt data skickas och tas emot av telefonen. Den större kapaciteten uppnås framförallt genom att mer bandbredd reserverats för 3G och genom att en enskild förbindelse kan använda fler frekvenser. Överföringskapaciteten är cirka 40 gånger snabbare med 3G vilket innebär att man förutom ljud och text även kan skicka och ta emot grafik, rörliga bilder och använda andra tjänster som kräver stor överföringskapacitet. Det är också möjligt att medan man skickar filer även hålla ett telefonsamtal. Något som spåddes kunna vara 3G:s främsta fördel var möjligheten att ha videosamtal med varandra. Detta visade sig inte vara fallet då 3G lanserades i Japan av företaget NTT Docomo. Där var det istället funktionen att ladda ner musik, filmer och applikationer till sin telefon, samt använda sociala medier som slog bäst ut. Allt detta har gjort att 3G av många kallas mobilt bredband. På grund av att de flesta operatörer sänder på höga frekvensband begränsas täckningen, bland annat inomhus. Operatörer finns som sänder på lägre frekvenser, men då med annan teknik (CDMA). Efterhand som alltmer kapacitetskrävande överföring sker till alltfler smartphones har 3G-systemen blivit allt långsammare och ibland närmast oåtkomliga, då många är uppkopplade samtidigt inom en lokal region. Detta är ett växande problem internationellt och fordrar nya förstärkta systemutbyggnader. Sedan 2009 har man också börjat bygga upp och erbjuda system för nästa generations teknik med större kapacitet, 4G, på olika orter. Som första generationens mobiltelefoni, 1G, räknas den analoga mobiltelefonin (NMT) medan 2G GSM är den digitala versionen. 2G var tänkt att bli en europeisk standard där GSM var förkortning för Group special mobile. Även länder utanför Europa såg en stor fördel med en gemensam standard för mobiltelefoni och efter smärre justeringar av systemet blev GSM en standard som kunde nyttjas över hela världen. Innebörden av förkortningen GSM ändrades till Global system for mobile communication. Man kan märka detta i tidiga mobiltelefoner, som till exempel inte anger det amerikanska 911 som ett nödnummer, utan endast det "europeiska" 112. Efterhand stod det klart att ett standardiseringsorgan, motsvarande ETSI för fasta nätet, var nödvändigt för att sammanlänka de olika nationella intressena. 3GPP bildades ur vilken 3G-standarden har sitt ursprung. Europaparlamentet och Europeiska unionens råd tog i slutet av 1998 ett beslut, som innebar att alla medlemsländer till EU skulle möjliggöra ett införande av 3G-tjänster i respektive land senast den 1 januari 2002. I Sverige lanserades mobilsurf med 3G och tekniken HSDPA den 8 november 2006. Hastigheten blev därmed cirka 40 gånger högre vilket möjliggjorde att strömma ljud och skicka bilder och video i mobiltelefonen. Själva användningen av 3G-näten och mobilsurf i Sverige slog igenom på bred front år 2008 när Iphone började säljas i Sverige.
4G
4G är fjärde generationens mobilkommunikation, ett samlingsnamn på framtida standarder bortom 3G. 4G är främst avsedd för ultrabredbandig internetåtkomst. En fördel med 4G-tekniken jämfört med 3G är att den kan erbjuda både bra täckning och höga hastigheter, genom att använda flera olika frekvensband. För att en kommunikationsteknik ska få kallas 4G krävs egentligen att den kan erbjuda hastigheter på ungefär 100 Megabit per sekund till användare som färdas i höga hastigheter (på tåg och med bil) och 1 Gbit/sekund till långsamt rörliga användare, och således uppfyller specifikationen IMT-advanced, som är standardiseringsorganet ITU:s kriterier för 4G-system. Tidiga versioner av standarder som ännu inte kommit upp i 1 Gbit/s, men som potentiellt kan vidareutvecklas, kan betraktas som 4G. Ett sista steg före införandet av 4G i de europeiska 3G-mobilnäten är första versionen av 3GPP-tekniken LTE (long term evolution), ibland benämnd "3.9G". Flera nätoperatörer har erhållit frekvenser i 2,6 GHz-bandet för LTE, och världens första kommersiella LTE-nät öppnades i Oslo och Stockholm av Telia Sonera den 14 december 2009. Teoretiskt gav första versionen av LTE bitöverföringshastigheter på 100 Mbit/s nedströms och 50 Mbit/s uppströms till långsamt rörliga användare, och nådde således inte upp till kraven på ett 4G-system, men lanserades ändå som 4G i media och av nätoperatörer. En ny version av LTE benämnd LTE-Advanced standardiserades våren 2011, med syftet att uppfylla och passera ITU:s krav på 4G-system, inklusive 1 Gbit/s teoretiskt högsta möjliga datatakt. Konsumentutrustning och tjänster för LTE-Advanced fanns emellertid ännu inte tillgängliga (april 2012). LTE-Advanced ska vara bakåtkompatibelt med första LTE-versionen, och använda samma frekvensband. Även Mobile WiMAX-tekniken från 2006 kallas 4G. En ny WiMAX-version med syfte att uppfylla 4G-kraven enligt IMT-advanced presenterades också våren 2011, och ansågs kunna bli en konkurrent till LTE-Advanced. ITU accepterar numera att tidiga versioner av standarder som utgör framåtkompatibla föregångare till IMT-advancedkompatibla versioner kallas 4G. Således kan Mobile-Wimax från 2006 och första versionen av LTE från 2009 kallas 4G. 4G är det första renodlade datanätet, vilket innebär att det endast kan hantera data och inte vanliga telefonsamtal. I 3G-system fanns dubbla nätinfrastrukturer, dels bestående av GPRS-noder för paketförmedling (främst för IP-kommunikation), dels traditionella kretskopplade växlar såsom AXE-växlar (för bland annat konventionell telefoni). 4G-system, LTE och WiMAX är helt IP-baserade, det vill säga erbjuder enbart infrastruktur för paketförmedling. IP-telefoni är därmed fortfarande möjligt, men inte kretskopplad telefoni. För 4G-system finns ambitionen att mobilsystemen ska smälta ihop med till exempel Wi-Fi och WiMAX så att roaming och handover kan ske mellan nät som använder olika tekniker. Till skillnad från 3G använder 4G, LTE och WiMAX inte CDMA (bandspridningsteknik), utan flerbärvågsmodulation (OFDMA, en fleranvändarversion av OFDM) och/eller annan frekvensdomänsutjämning (SC-FDE, single carrier-frequency domain equalization). 3.5G är samlingsnamnet för ett antal mobiltelefonitekniker som ökar 3G-systemets kapacitet och hastighet, till exempel HSDPA och HSUPA. I Sverige auktionerade Post- och telestyrelsen ut fem licenser till högstbjudande och 8 maj 2008 meddelades att operatörerna Hi3G Access AB, Intel Capital Corporation, Tele2, Telenor och Telia Sonera tilldelats varsin licens. Det samlade priset blev knappt 2,1 miljarder kronor. I januari 2009 meddelade Telia Sonera att man startat utbyggnaden av 4G-nät i Stockholm (i innerstaden innanför tullarna, Kista Centrum, Globen, Stockholmsmässan i Älvsjö och i Farsta) samt i Oslo i huvudsak innanför Ring 3. I juni 2009 visade Telia Sonera och norska dotterbolaget NetCom i Oslo upp den första uppkopplingen i världen gjord på ett kommersiellt LTE-nät.
