Comviq är ett varumärke för Tele2:s mobiltelefoni. Ursprungligen var det mellan 1981 och 1991 ett självständigt företag under namnet Comvik. Comvik startade som ett privat alternativ till Televerket och utvecklades under 1990-talet till en av de stora mobiltelefonoperatörerna i Sverige. Företaget slogs 1997 samman med Tele2 och varumärket finns i dag kvar i kontantkortet Comviq Kontant samt Comviqs abonnemang Fastpris. Under 1970-talet hade finansmannen Jan Stenbeck en uttalad strategi att bryta upp och skapa alternativ till de hittillsvarande svenska monopolen inom bland annat telefoni och media. I slutet av 1970-talet köpte Investment AB Kinnevik upp ett antal mindre företag i Stockholm och Göteborg som drev manuella kommunikations- och växeltjänster för radiotelefoner monterade i bil. Bland dessa företag fanns bland annat AB Företagstelefon i Stockholm. Företagen slogs ihop, ny utrustning köptes in och den 1 juli 1981 lanserade Comvik AB sitt eget automatiska analoga nät för mobiltelefoni, tre månader innan Televerkets driftsättning av sitt NMT-nät den 1 september 1981. Eftersom Televerket hade monopol på teletrafik och frekvensutrymme uppstod en konflikt mellan Televerket och Comvik. Efter många turer, där Televerket bland annat hotade att koppla bort Comvik från det allmänna telenätet, gav den dåvarande borgerliga regeringen Comvik tillstånd att fortsätta och i begränsad utsträckning expandera. Comvik begärde och fick ytterligare några frekvenser. Till slut disponerade man 27 frekvenser. Televerkets system NMT hade 180 frekvenser. Comvik expanderade genom att bland annat själva utveckla den cellbaserade teknik som låg till grund för mobiltelefonin. Ericsson sålde ingen utrustning till Comvik, som istället köpte från utlandet. Man byggde upp en kundstock om 20 000 abonnenter. Comvik kunde under senare delen av 1980-talet inte tillhandahålla handburna telefoner till ett konkurrenskraftigt pris. För att kunna konkurrera med Televerket fokuserade man istället på att hålla lägre minutpriser samt erbjöd fria samtal på kvällar och helger. Man lanserade också tjänster som svarsservice för företag, meddelandehantering, etc. Comvik tog efter amerikansk modell betalt även för inkommande samtal. Comvik blev av affärstidningen Dagens Industri utsett till Årets tjänsteföretag 1987 med motiveringen att Comvik bröt det existerande monopolet och introducerade valfrihet för kunderna (vid denna tid endast företag). På grund av konkurrenssituationen var det emellertid svårt att bedriva verksamheten: Inga ytterligare frekvenser fanns tillgängliga, kundstocken kunde inte ökas och bolaget gick med stora förluster. Då det nya GSM-nätet skulle byggas upp fattade regeringen beslut om att nätet inte skulle drivas under Televerkets monopol och Comvik fick en egen GSM-licens 1988. År 1991 bytte man namn till Comviq och det nya GSM-nätet öppnades. Det tidigare namnet Comvik behölls ännu några år för det analoga nätet innan det så småningom släcktes ned. Runt 2004 introducerades abonnemanget Comviq Kompis. Detta erbjöd samtal utan avgift per minut till alla andra Comviq- och Tele2-abonnenter, men till skillnad från 1990-talets Comviq Compis debiterades nu en startavgift på 69 eller 79 öre för varje samtal. GSM-bolaget Comviq slogs ihop med Tele2 1997, men namnet Comviq behölls som ett varumärke jämte Tele2:s eget varumärke Tele2 Mobil. Samma år lanserades Comviq Kontant som det första kontantkortet i Sverige. År 2004 bytte man namn till Tele2Comviq och 2007 blev Tele2Comviq helt ersatt av Tele2 som varumärke. Comviq kvarstod dock som varumärke för kontantkort. 2009 fick Comviq en egen webbplats och eget telefonnummer till kundtjänsten. Samtidigt byttes den grafiska profilen ut, med ny logotyp och ny formgivning av själva kontantkortet.
Ericsson grundades 1876 av Lars Magnus Ericsson. År 1947 tog Ericsson kontrollen över kondensatortillverkaren RIFA i Gränna, bildad 1942. Rifa kom senare att starta halvledartillverkning i Kista. LM Ericsson erbjöds att överta Tobaksmonopolets tidigare snusfabrik som låg på Ölandsgatan vid handelshamnen på Trossös östra sida. Till denna lokal flyttades Midsommarkransens telefonmontering den 3 mars 1947. En dubbelt så stor satsning gjordes i Karlskrona jämfört med Söderhamn. Investeringarna uppgick till 7,2 Mkr. I slutet av 1948 fanns cirka 400 anställda och antalet anställda ökade sakta. De 400 anställda tillverkade 5 000 telefonapparater per vecka. Före julen 1949 sade LME upp 120 anställda då få beställningar kommit in. Detta varade inte länge och nästan alla var tillbaka och arbetade några månader senare. Därefter började en bra period för företaget som växte och 1974 hade företaget 3491 anställda i hela Blekinge och företaget fortsatte att växa fram till 1976. Runt 1970 sjönk beställningarna på elektromekaniska telefonstationer och istället ökade efterfrågan på koordinatväljaren. LME i Karlskrona klarade av förändringen och började tillverka koordinatväljare. År 1980 hade antalet anställda i Blekinge sjunkit till 2611 personer då beställningarna åter hade minskat. Några av de produkter som tillverkades i Karlskronafabrikerna var telefonapparater, elmätare, handmikrotelefoner, klockor, mikrofoner, hörtelefoner, bröst- och hörtelefoner, huvudmikrofoner, induktorer och koordinatväljare. Då Ericsson byggde ut verksamheten i Karlskrona genomgick staden en betydande förändring. Från att ha relativt få fabriker till att ha betydligt flera, genomgick Karlskrona en industrialisering, vilket ledde till nya arbetstillfällen, omkring 130 per år under 27 års tid. Ericsson anställde också kvinnor, vilket var mindre vanligt då kvinnor på den tiden ofta var hemma och tog hand om hushåll och familj. När allt fler kvinnor i samhället fick arbete blev det mer accepterat att de fick göra karriär och tjäna pengar. Praktikplatser erbjöds till de studenter som gick på Karlskronas Tekniska Läroverk vilka ofta ledde till anställning. Ericsson erbjöd sig att låta ingenjörer undervisa på läroverket om en teleteknisk linje inrättades, vilket också skedde. Det var under denna tid vanligt att man gick i sina föräldrars fotspår. Om föräldrarna arbetat på Ericsson var det troligt att deras barn också skulle göra det. Man hade även ett utbytesprogram där de som ville kunde åka till annat land och arbeta på en Ericssonfabrik där. En person från denna fabrik övertog den vakanta platsen i Sverige. Under 1950-talet började Ericsson utöver telefonväxlar och telefoner att tillverka mycket blandade produkter relaterade till signaler, information och kommunikation. Däribland. Det blev svensk glesbygdspolitik att förmå Ericsson att satsa runt om i landet. På 1960-talet gavs stöd för etablering i till exempel Norrbotten. Satsningar med statsstöd blev det också i Gränna, Kalmar och Mölndal. På bara åtta år öppnades hela tolv nya fabriker runt om i landet: Olofström, Visby, Ronneby, Norrköping, Kristianstad, Ingelsta, Oskarshamn, och Vedeby i sydöstra Sverige, samt Delsbo, Östersund, Hudiksvall och Piteå norrut. 1970-talets stora projekt var AXE-systemet. AXE var en av de första datorstyrda telefonväxlarna och blev en enorm framgång. AXE vidareutvecklas även på 2000-talet och är idag världens mest spridda telefonisystem. AXE hanterar nästan alla mobiltelefonistandarder, till exempel NMT (1G), GSM (2G) och UMTS (3G). 1987–1995 var koncernens största enskilda projekt AXE-N, som emellertid havererade 1994 och avbröts helt 1995. Som ersättning för de stora AXE-N-produkterna utvecklades snart istället en mindre, lättviktig variant kallad AXD. Mobilnätsystemen för 3G som levereras av Ericsson idag är i huvudsak baserade på telekomplattformen CPP, där datatjänster (GPRS-tjänster) är baserade på Ericssons ATM-implementation.
Siemens har en lång historia i Sverige. De första Siemens-produkterna kom redan under 1850-talet till Sverige då visartelegrafer installerades på järnvägen. 1880 blev uppfinnaren Johan Erik Erikson ansvarig för Siemens försäljning i Sverige och Norge. En tidig framgång för Siemens i Sverige var elektrifieringen av Stockholms slott 1885. Det var också från pappersindustrin som den första beställningen efter andra världskriget kom då Mo och Domsjö, dagens Holmen, beställde utrustning till sin fabrik i Hörnefors 1948. En annan milstolpe skulle komma 1957 då Siemens var en av de stora leverantörerna till det blekeri som byggdes 1957. Vallvik var vid invigningen Europas modernaste blekeri och Siemens levererande ställverk, kablar, motorer och mätutrustning. Ett stort inslag i Siemens blev efter kriget inrättandet av företagsnämnder. 1946 togs det första steget till företagsnämnderna då en konferens sammankallades mellan de olika delarna av företaget: ledningen, arbetarna och tjänstemännen. Under parollen "industriell demokrati" började utvecklingen mot den produktionsnämnd som skapades. 1947 ändrades namnet till Siemens företagsnämnd. Företagsnämndens behöv att föra ut informationen gjorde att en kommitté skapades som i sin tur började utgivningen av företagstidningen Siemens-glimtar. 1991 upphörde utgivningen. TV fick sitt genombrott 1958. Siemens levererade stora delar av det svenska TV- och radionätet som byggdes upp i rask takt de kommande åren. År 1959 köpte Siemens det svenska företaget Elema-Schönander AB, där den första pacemakern utvecklats året innan. 1962 stod Siemenshuset i Stockholm klart som blev det nya svenska huvudkontoret och 1965 invigdes ett nytt lager i Älvsjö. 1968 firade Svenska Siemens 75 år och 1969 följde namnbytet till Siemens AB. 1972 bildades Siemens-gruppen i Sverige, vilket innebar att Elema-Schönander blev Siemens-Elema AB, en del i Siemens AB – Siemens i Sverige var nu ett och samma företag. Under 1960-talet var svenska Siemens ett av de sju Siemens-bolag som deltog i Siemens första satsning på datatekniken. Under 1970-talet följdes detta upp då svenska Siemens tillsammans med sina skandinaviska systerföretag var en del i Unidata-satsningen. De skandinaviska Siemens-bolagen var också de drivande i Siemens NMT-satsning som startade 1979. 1970-talet var i övrigt ett decennium med allt sämre lönsamhet och stora rationaliseringar som följd. Under 1980-talet omstrukturerades Siemens AB för att möta nya krav och för att effektivisera verksamheten. Delar i detta var skapandet av ett dotterbolag, El-Partner, för grossistverksamheten och att hushållsapparater 1979 bildade ett eget bolag. 1982 bildade hissverksamheten eget bolag då svenska Siemens gick samman med tyska Bauer och bildade Bauer Hiss AB. Siemens slutade också med installationsverksamheten som såldes. Efter ytterligare några år valde man helt att lämna hissverksamheten och sålde av sin grossistverksamheten. Siemens försäljning av grossistverksamheten var ett av företagets största förändringar. 1991 gjorde Siemens i Sverige en förlust på 143 miljoner varpå omstruktureringar följde. Den lågkonjunktur som drabbades Sverige gjorde sitt tydliga spår i bolaget. Under 1990-talet har företaget precis som under 1980-talet omstrukturerat sig men också satsar vidare på nya områden. Inriktningen inom data har fortsatt men man satsade också på trafikteknik där man fick stororders bland annat från Stockholms tunnelbana. 1994 såldes delar av Siemens-Elema av till Pacesetter. Siemens företagsnamn i Sverige sedan starten 1893. Svenska Siemens produkter återfinns i en rad sammanhang. Siemens levererade Lillgrund (Vattenfall) (2007) som är Sveriges största havsbaserade vindkraftspark med 48 stycken vindkraftverk med en installerad effekt på 110 megawatt. Siemens order var en nyckelfärdig leverans inklusive design, konstruktion och installation av turbiner och integrationen av hela den elektriska infrastrukturen.
Nollåtta, även 08:a, är en benämning på personer boende i Stockholmsområdet. Orsaken till att det heter just nollåtta är att riktnumret till Stockholm är 08. Uttrycket var ursprungligen nedsättande men har sedermera anammats av stockholmarna själva. Den 8 augusti 2008, 080808, utropades till "Stockholmsdagen" av Stockholms stad och firades med bland annat med konserter i Kungsträdgården och på Medborgarplatsen, dans på Stureplan och i Stadshuset och fyrverkerier. Alla barn som föddes den dagen fick bland annat dopsked, diplom, bok, livskort till Gröna Lund av staden vid en ceremoni några månader senare. Stockholms ursprungliga riktnummer var 010, men 1963 togs beslut om att byta till 08. Orsaken var ett behov av att gå över till sjusiffriga abonnentnummer till följd av ökat innehav av privata telefonabonnemang. I kombination med 010 skulle det totala numret blir tio siffror långt, vilket de elektromekaniska telefonväxlarna ej var konstruerade för. Ericsson-ingenjören Kurt Katzeff kom med lösningen att frigöra det föga använda 08, vilket skulle möjliggöra sjusiffriga nummer i Stockholm utan omkonstruktion av växlarna. Riktnumret 010 kom från 1981 att återanvändas för Televerkets analoga mobilsystem NMT. I samband med att GSM infördes 1992 valde man att lägga sådana abonnemang i det nya riktnumret 070 samt att lägga ned tolv riktnummerområden (075x och 076x) i Stockholms läns ytterkanter. Dessa överfördes mellan 1987 och 1991 till 08 varvid dess abonnenter fick åttasiffriga abonnentnummer, något som inte längre var något problem för telefonsystemet. På så sätt frigjordes flera riktnummer för mobila och andra ickegeografiska tjänster. Åttasiffriga lokalnummer blev också norm för nya abonnentnummerserier i Stockholm vilket förenklade för Telias konkurrenter att erbjuda sammanhängande nummerserier till sina företagskunder.
GSM (Globalt system för mobil kommunikation, ursprunglig akronym: groupe spécial mobile), är ett andra generationens (2G) mobiltelefonisystem, det vill säga ett digitalt system, kommersialiserat 1991, som har ersatt de analoga (d.v.s. första generationens) mobiltelefonisystemen, bland annat det nordiska NMT. GSM-tekniken används numera i ett drygt hundratal länder över hela världen. GSM möjliggjorde sms, och fler samtidiga telefonsamtal än NMT. Med GSM introducerades SIM-kort. Med tiden utökades GSM med fler tjänster såsom mms, WAP-sidor, GPRS, och EDGE. Idag kompletteras GSM-nätet med ett parallellt 3G-nätverk, i Europa främst av typen UMTS. Dessutom är såväl ett 4G-nätverk som ett 5G-nätverk byggt och lanserat. Det finns fyra GSM-varianter: GSM-850, GSM-900, GSM-1800 och GSM-1900, vilka motsvarar de olika frekvensområden i megahertz som används för överföring av tal och data. Varje kanal har ett frekvensintervall på 200 kHz. I USA, som ligger i Region 2 enligt Internationella Radioreglementet, används GSM-850 och GSM-1900, eftersom de andra frekvensområdena är avdelade för annat ändamål i Region 2. I Europa, som ligger i Radioreglementets Region 1 används GSM-900 och GSM-1800 enligt den bandfördelning som gäller för denna region. Tekniken skiljer mellan tal- och datatrafik. Ett talsamtal använder en speciell kodningsmetod för att överföra ljud med 9 600 bit/s över en digital länk till basstationen. År 1982 skapades gruppen group spéciale mobile av "europeiska post- och teleförvaltningarnas konferens" (CEPT) som ett led att ta fram en gemensam teknik för mobila telefonisystem i de europeiska länderna. Tidigare hade länderna konstruerat sina egna system, bland annat NMT i Norden. År 1991 startade de första kommersiella tjänsterna baserad på GSM-tekniken, i Sverige lanserades det första GSM-nätet år 1992. Ursprungligen var GSM en europeisk standard, men eftersom tekniken numera baserar sig på annan teknik från utomeuropeiska länder (DCS1800 och PCS1900), fick akronymen betydelsen "globalt system för mobil kommunikation" (global system for mobile communications). Flera operatörer i världen har annonserat att de har eller kommer att stänga 2G nätet. I Sverige sa operatörerna på ett informationsmöte som PTS höll i September 2021 att de troligen stänger 2G under 2025, i samband med att spektrumtillstånden för 900 MHz bandet upphör och ny auktion skall hållas. Telia meddelade redan i Februari 2021 att 2G nätet skall stängas under 2025 samtidigt som man meddelade att 3G nätet skall stängas senaste 2023. Frekvens (upplänk / nedlänk): 880 - 915 MHz / 925 - 960 MHz (GSM900) 1710 - 1785 MHz / 1805 - 1880 MHz (GSM1800). Talkodning: 13 kbit/s RPE-LTP. Kanalmultiplexering: TDMA och FDMA. Cellstorlek: Upp till 35 km radie (70 km med funktionen "extended range"). Trafikkapacitet: 1000/2000 Erlang/km².