Fast yttäckande radioaccess, på engelska Fixed Wireless Access, FWA, är en variant av trådlöst bredband, man använder radiolänk för överföring av tal, data och video. Kommunikationen sker mellan terminaler. I ett FWA-system är alla delar fast monterade och inga mobila enheter förekommer. Systemet kräver fri sikt. Kommunikationen kan ske mellan en basstation (sändare) och en terminal som exempelvis är monterad på ett hustak. Användningsområden: FWA kan användas till snabb Internetaccess och till videokonferens. FWA kan med fördel användas för bredbandaccess i områden där det på grund av stora avstånd blir kostsamt att dra fiber. Här kan alla användare ges tillgång till bredband inom sändarens täckningsområde. FWA använder frekvensbanden 3,5 GHz, 10,5 GHz, 26/28 GHz. I Sverige är det Post- och telestyrelsen som fördelar tillstånd i frekvensutrymmena. Det finns två sätt att separera trafik upp och nedströms beroende på vilken sorts trafik man har i nätet. Det ena sättet är frekvensseparering Frequency Division Duplex (FDD), det andra är separera med hjälp av tid, så kallad Time Division Duplex (TDD). TDD är ett bättre val om trafiken är asymmetrisk och varierar över tiden. Innebär att flera kommunikationskanaler kan dela på en överföringskanal. Det finns flera olika tekniker för detta, men för FWA är kanske TDMA att föredra, då TDMA kan tillhandahålla en högre överföringshastighet till en användare inom ett givet frekvensutrymme om behov uppstått. FWA använder sig vanligen av adaptiva antenner. Det är antenner som möjliggör riktad sändning från basstation till mottagare. Det minskar risken för interferens och utnyttjar frekvensen maximalt. Punkt till multipunkt (P-MP) innebär att de användare som finns inom basstationens räckvidd också kan erbjudas bredbandsaccess. Multipunkt till multipunkt (MP-MP)innebär att varje användares utrustning fungerar som en liten basstation som kan kommunicera med andra. På det sättet skapas ett nät av "basstationer". När nya "basstationer" anslutas ökar även nätets täckningsområde. Räckvidden kan variera mellan ett par kilometer och upp till 20 kilometer beroende på frekvens och uteffekt. FWA kan även användas för överföringar i 3G-nätet. Höga överföringshastigheter är möjliga med FWA. Den maximala hastigheten i dagens FWA-system är cirka 45 Mbit/s, och det finns en övre gräns för idag på 155 Mbit/s. Nästa generations system beräknas stödja 622 Mbit/s. Strålningseffekten från FWA-basstationer är så låg som 50 mW.
Den 11 juli bröt eldstrider ut 140 km norr om Bujumbura (nära Rugazi), nära gränsen mot Rwanda. Sammandrabbningarna var mellan presidentens män och de rebeller som låg bakom kuppförsöket i maj. Åtminstone 12 personer omkom i dessa strider. Natten mot valdagen den 21 juli blev orolig, med skottlossning, granatexplosioner och ytterligare två döda. Dock gick valdagen lugnt till väga. Vallokalerna öppnade kl 06:00 lokal tid och president Nkurunziza själv cyklade till vallokalen i sin hemby Buye för att rösta. Pierre Nkurunziza vann valet, men oppositionskandidaterna Jean Minani och Agathon Rwasa fördömde valresultatet och krävde nyval. Några dagar efter att valet hållits tillfrågade den internationella gemenskapen den amerikanske presidenten Barack Obama att försöka lösa situationen i Burundi, under ett statsbesök han då genomförde i Kenya. Obama svarade med att han inte ansåg valet tillräkneligt, och att han efterlyste samtal mellan president Nkurunziza och oppositionen. Den 2 augusti sköts generalen Adolphe Nshimirimana, som stod presidenten nära, till döds av okända gärningsmän. Den 3 augusti sköts den i Burundi välkände aktivisten och motståndare till president Pierre-Claver Mbonimpa. Han vårdades efter detta på sjukhus. Den 14 augusti sköts den tidigare arméchefen i Burundi, Jean Bikomagu, ihjäl utanför sitt hem i Bujumbura. Den 8 september sköts oppositionstalesmannen Patrice Gahungu, från the Union for Peace and Development (UPD), till döds. Den 11 september utsattes arméchefen General Prime Niyongabo för ett mordförsök. Han överlevde, men sju andra personer omkom i attacken. Den 21 september sattes varuhuset T2000 i brand. Den 30 september sköts en lokal oppositionsledare i Muramvyaprovinsen, Jean Baptiste Nsengiyumva, till döds. Den 3 oktober sköts åtminstone åtta personer till döds vid skottlossning i Bujumbura. Den 14 oktober sköts en kameraman som jobbade på TV och hans familj till döds i hemmet av polis, vilka hävdade att de sökte efter kidnappare. Sammanlagt dog tio personer. Den 28 oktober utbröt eldstrider i Gitegaprovinsen mellan cirka 50 beväpnade män, säkerhetstrupper och motståndare till dessa. Åtminstone sju personer avled och 15 personer skadades. Natten mellan den 21 och 22 november omkom fem personer vid sammandrabbningar. Tidigt på morgonen den 11 december skedde sammandrabbningar när regeringsmotståndare gick till attack mot flera militära anläggningar Bujumbura, i vad som beskrevs som de värsta stridigheterna sedan statskuppen. De första uppgifterna gjorde gällande att åtminstone 12 personer omkommit. Dagen efter kom uppgifter om att så många som minst 87 personer omkommit. I november bestämdes i FN:säkerhetsråd att FN skulle gå in i landet med 20 000 man för att stävja våldet. Uppdraget lades på generalsekreteraren Ban Ki-moon att inom 15 dagar presentera en plan för hur ett FN-ingripande skulle gå till väga. FN uppmanade även Afrikanska unionen (AU) att delta, vilka svarade med att de var beredda att skicka 5 000 man i en fredsbevarande styrka. Den 21 december meddelade Burundis regering att de inte skulle komma att tolerera främmande trupper i landet, utan att de skulle behandla dem som inkräktare. Den 25 december uppmanades dock den sittande presidenten att acceptera fredsbevarande truppers närvaro av Nkosazana Dlamini-Zuma, ordföranden för AU:s kommissionen. Den 28 december inleddes ett stormöte med fyra burundiska ex-presidenter (Pierre Buyoya, Sylvestre Ntibantunganya, Domitien Ndayizeye, Jean-Baptiste Bagaza) och representanter för sittande regeringspartiet CNDD-FDD (bland annat vice ordförande Victor Burikukikiye) i Entebebe, 42 km öst om Kampala i Uganda. Den 30 december höll president Nkurunziza ett radiosänt tal, där han uttryckte att alla ska respektera Burundis gränser, Om trupper strider mot detta kommer de ha attackerat Burundi, och varje burundier måste stå upp för att bekämpa dem.
Agil systemutveckling är ett samlingsnamn för ett antal systemutvecklingsmetoder som kan användas vid programvaruutveckling i IT och även inom organisationsteori, också kallade lättrörliga metoder eller iterativa metoder. Metoderna följer den filosofi och de principer som formulerades 2001 i Manifestet för agil systemutveckling av en grupp programmerare. De hade reagerat på fallerade IT-utvecklingsprojekt som är fastlåsta vid orealistiska projektplaner och lider av allt för byråkratiserande dokumentation istället för uppvisande av resultat. Dessa innebär vidare allt för detaljerade kravspecifikationer och omfattande kontraktskrivande istället för fungerande kommunikation mellan kund och leverantör. Jämfört med traditionella systemutvecklingsmetoder såsom vattenfallsmodellen representerar de mer flexibla sätt att arbeta. Agile är engelska och betyder smidig, vig, lättrörlig, jämför agility. På senare tid används ett agilt synsätt även utanför IT-sfären, , till exempel inom traditionell produktion. En grundtanke i agila metoder är att arbetet bedrivs inkrementellt och iterativt, vilket innebär att fungerande delleveranser av funktionalitet sker regelbundet enligt ett schema och att planer och metoder löpande utvärderas och förbättras. Ändamålsenlig och användarcentrerad utveckling eftersträvas genom ett nära samarbete under hela utvecklingstiden med täta och regelbundna möten mellan utvecklare och beställare/mottagare. Man formulerar tidigt mål och visioner, istället för att arbeta mot hårda och detaljerade tekniska krav. Den detaljerade kravspecifikationen blir ett slutresultat av utvecklingsprojektet istället för ett ingångsvärde. Det agila synsättet anser att det främst är människor och kommunikation som kan lösa problem under utvecklingsarbetet, snarare än verktyg och formella dokument. En annan central grundtanke är att minimera risken för att en stor del av ett system befinner sig i ett halvfärdigt läge och inte kan leverera nytta. Ett agilt arbetssätt gör det möjligt för beslutsfattare att få ett bättre underlag inför beslut om att tillföra ytterligare resurser till ett projekt. Det finns självutvärderingar för att avgöra om ett arbetsprojekt fungerar enligt ett agilt tillvägagångssätt: Nokia Test, Karlskrona Test, 42 points test, Agility measurement index. Exempel på ett antal "lättrörliga metoder" inom IT. De agila metoderna är fokuserade på olika aspekter av mjukvaruutvecklingens livscykel. Vissa fokuserar på metoder (Extrem programmering, pragmatisk programmering, agila modeller), medan andra fokuserar på att hantera mjukvaruprojekt (Scrum). Ändå finns det metoder som ger full täckning över hela livscykeln (DSDM, RUP), medan de flesta av dem är lämpliga från kravspecifikationsfasen (till exempel FDD). Det finns alltså en tydlig skillnad mellan de olika lättrörliga metoderna för programvaruutveckling i detta avseende. DSDM och RUP behöver inte kompletterande metoder för att stödja utvecklingen av programvaran, de andra gör det i varierande grad. DSDM kan användas av vem som helst (även om bara DSDM-medlemmar kan erbjuda DSDM produkter eller tjänster). RUP är alltså en kommersiellt säljande utvecklingsmiljö (Abrahamsson, Salo, Ronkainen och Warsta, 2002). Agila metodens tolv grundprinciper är följande. Agile jämförs ofta med den rådande vattenfallsmodellen. Skillnader i uppfattningen av grundläggande filosofiska begrepp gör dock att dessa inte är förenliga med varandra. Det grundläggande problemet är att vattenfallsmodellen har utvecklats från Taylorismen och från tillverkning av fysiska varor med signifikant marginalkostnad, medan programvara är immateriell och kan dupliceras utan marginalkostnad. Feature Driven Development (FDD). Adaptive Software Development. Dynamic Systems Development Method (DSDM). Extrem programmering (XP). Lean Software Development. Vår högsta prioritet är att tillfredsställa kunden genom tidig och kontinuerlig leverans av värdefull mjukvara.
Hi3G Access AB är en svensk teleoperatör som säljer mobiltelefoni och mobilt bredband under varumärkena 3 och Hallon. Företaget ägs av Hongkongbaserade CK Hutchison Holdings (60%) och Investor AB (40%) och har sitt huvudkontor i Johanneshov i Stockholm. Företaget bedriver verksamhet inom mobiltelefoni för både privat- och företagskunder. Företaget har cirka 2 miljoner kunder. Bolaget bildades 1999 inför fördelningen av 3G-licenser för den svenska marknaden och var ett av de fyra bolag som tilldelades en licens av tillsynsmyndigheten Post- och telestyrelsen (PTS) efter en så kallad skönhetstävling. 3 är Sveriges fjärde största mobiloperatör, efter Telia, Tele2 och Telenor. 3 startades i december 2000 av Investor AB och Hutchison Whampoa och lanserades i Sverige den 3 maj 2003. År 2004 introducerades gratis telefoni inom det egna nätet och 2006 lanserades mobilt bredband, som tredje operatör i världen. Under flera år fick 3 ett dåligt betyg när de olika teleoperatörerna jämförs i undersökningar gjorda av Svenskt kvalitetsindex. Alla andra operatörer, utom just 3, fick godkänt avseende den kundupplevda täckningen. I en undersökning år 2017 rasade 3 tio enheter i betyg, vilket innebar att man var mycket nära den gräns som indikerar att ett företag har svårt att motivera sina kunder att stanna kvar. Kritiken mot företaget rörde framför allt vad kunderna upplevde som otillräcklig information vid abonnemangsteckning samt hanteringen av klagomål. I Svenskt kvalitetsindex mätning 2018 förbättrade operatören sitt resultat och dess systerbolag Hallon låg på tredje plats i fråga om kundnöjdhet. 3 har 3G-nät på två frekvenser, 2100 MHz och 900 MHz. På 2100 MHz delar man 70 % av nätet med Telenor under bolaget 3GIS som de äger 50 % vardera. Detta nät har en hastighet på upp till 42 Mbit/s i stora delar av landet. De sista 30 % motsvarar Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund och Karlskrona (med omnejd) där operatörerna bygger och driver sina egna 3G-nät på 2100 MHz. Utöver detta bygger 3 även 3G på 900 MHz vilket ger förbättrad yttäckning samt genomträngning av hus, skogar etc. Detta nät får endast 3:s kunder ta del av. Att bygga 3G på 900 MHz ger en teoretisk maxhastighet på 21 Mbit/s. Det är även en bra ersättare för GSM. Tidigare hade 3 generellt något sämre täckning än operatörer med ett GSM-nät, men med 3G på 900 MHz byggdes detta bort. Att bygga ut ett nät på 900 MHz ger ungefär fem gånger så bra täckning, i jämförelse med ett likvärdigt nät på 2100 MHz. 3 var en av de fyra operatörer som fick en 3G-licens. Orange, Tele2 och Telenor fick de andra tre, Orange valde sedan att lämna tillbaka sin licens. Utrymmet från Oranges frekvens fördelades mellan de kvarvarande operatörerna 3, Tele2 och Telenor. 3 bygger även ut 4G/LTE i Sverige, på 800 MHz och 2600 MHz. På landsbygden, i städer samt som kompletteringsband används 800 MHz. För högre hastigheter och bättre kapacitet används 2600 MHz. 3 Sverige var även världens första operatör (enligt ZTE) att ha ett LTE-nät med både FDD (Frequency Division Duplex) och TDD (Time-division duplexing). I 3:s nät går det att nå hastigheter på upp till 64 Mbit/s vid nedladdning och 9 Mbit/s vid uppladdning. Tester visar att det går att få upp till 80 Mbit/s ner och 25 Mbit/s upp med 4G-nätet. År 2018 startade 3 sin största nätsatsning sedan 2003 för att fördubbla antalet basstationer för 4G i vissa områden. Uppgraderingen av nätet gäller både 3G och 4G. Hi3G Access AB har haft följande verkställande direktörer. Peder Ramel var 2012–2018 koncernchef för 3 Skandinavien som består av 3 Danmark och 3 Sverige. Sedan 2018 är Morten Christiansen koncernchef. Chris Bannister (2000–2003). Shlomo "Momo" Liran (2004–2006). Peder Ramel: (2007–2012). Nicholas Högberg: (2012–2016). Johan Johansson: (2016–2019). Haval van Drumpt: (2019–).