Fast yttäckande radioaccess
Fast yttäckande radioaccess, på engelska Fixed Wireless Access, FWA, är en variant av trådlöst bredband, man använder radiolänk för överföring av tal, data och video. Kommunikationen sker mellan terminaler. I ett FWA-system är alla delar fast monterade och inga mobila enheter förekommer. Systemet kräver fri sikt. Kommunikationen kan ske mellan en basstation (sändare) och en terminal som exempelvis är monterad på ett hustak. Användningsområden: FWA kan användas till snabb Internetaccess och till videokonferens. FWA kan med fördel användas för bredbandaccess i områden där det på grund av stora avstånd blir kostsamt att dra fiber. Här kan alla användare ges tillgång till bredband inom sändarens täckningsområde. FWA använder frekvensbanden 3,5 GHz, 10,5 GHz, 26/28 GHz. I Sverige är det Post- och telestyrelsen som fördelar tillstånd i frekvensutrymmena. Det finns två sätt att separera trafik upp och nedströms beroende på vilken sorts trafik man har i nätet. Det ena sättet är frekvensseparering Frequency Division Duplex (FDD), det andra är separera med hjälp av tid, så kallad Time Division Duplex (TDD). TDD är ett bättre val om trafiken är asymmetrisk och varierar över tiden. Innebär att flera kommunikationskanaler kan dela på en överföringskanal. Det finns flera olika tekniker för detta, men för FWA är kanske TDMA att föredra, då TDMA kan tillhandahålla en högre överföringshastighet till en användare inom ett givet frekvensutrymme om behov uppstått. FWA använder sig vanligen av adaptiva antenner. Det är antenner som möjliggör riktad sändning från basstation till mottagare. Det minskar risken för interferens och utnyttjar frekvensen maximalt. Punkt till multipunkt (P-MP) innebär att de användare som finns inom basstationens räckvidd också kan erbjudas bredbandsaccess. Multipunkt till multipunkt (MP-MP)innebär att varje användares utrustning fungerar som en liten basstation som kan kommunicera med andra. På det sättet skapas ett nät av "basstationer". När nya "basstationer" anslutas ökar även nätets täckningsområde. Räckvidden kan variera mellan ett par kilometer och upp till 20 kilometer beroende på frekvens och uteffekt. FWA kan även användas för överföringar i 3G-nätet. Höga överföringshastigheter är möjliga med FWA. Den maximala hastigheten i dagens FWA-system är cirka 45 Mbit/s, och det finns en övre gräns för idag på 155 Mbit/s. Nästa generations system beräknas stödja 622 Mbit/s. Strålningseffekten från FWA-basstationer är så låg som 50 mW.
Radiomodem
Radiomodem är trådlösa modem som används i privata radionät där radiovågor används som kommunikationsbärare. Modemen är trådlösa och använder radioteknik istället för kabel vilket är fallet med många andra typer av modem som telefonmodem, kabelmodem och ADSL-modem. Radiomodem kan antingen kommunicera på fria frekvensband som delas med andra användare, eller kommunicera på frekvensområden som kräver tillstånd. Vanligtvis tilldelas frekvensband på VHF eller UHF bandet där flera frekvensområden finns reserverade för olika användningsområden. Vid användande av en egen frekvens minskas risken för störningar från andra användare. Kostnaden för en egen frekvens är ofta låg, varför det är att föredra, frekvenstillstånd söks hos Post- och telestyrelsen. Tillgången på fria frekvenser i Sverige är ganska god men man får acceptera att andra användares användning stundtals kan blockera kanalen. Ett radiomodemsnät är oberoende av teleoperatörer eller ISP varför användaren själv kan bestämma täckningsområde, tillgänglighet samt övriga faktorer som kan vara prioriterade för den aktuella applikationen. Viktiga faktorer som påverkar hur lång räckvidd som kan nås är antennhöjd och typ av antenn, radiomodemets mottagarkänslighet, uteffekt, kvalitet på antennkabel och kontakter samt val av frekvensband. Radiomodemsnät används vanligen i många år i applikationer som kräver hög tillgänglighet därför är det viktigt att antennsystemet installeras på rätt sätt och att alla antennkontakter och övergångar skyddas mot inträngande fukt. Radiomodem används med fördel i tidkritiska applikationer för realtidsöverföring av data där latenstiderna måste vara mycket korta. Vanliga applikationsområden för radiomodem är maskinstyrning, positioneringsapplikationer, lantmäteri, automatisk mätaravläsning, kollektivtrafik, signalljusprioritering, pumpstationsövervakning i vatten- och avloppsverk, telemetri och övervakning av infrastrukturella nät för vattenförsörjning, elnät eller fjärrvärmenät.
Piratradio i Sverige
Piratradio i Sverige, den veterligt första piratradiostationen i Sverige var "Black Peter" som sände våren 1952 från Lomsjö i Västerbotten. Det var två bröder som sände på kortvåg, på 80-m-bandet, och det valda våglängdsområdet bidrog till att ge stor täckning för sändningarna. På den tiden var nästan alla vanliga radiomottagare utrustade med kortvåg, och radiolyssnarna var vana att leta på våglängdsbanden. Därför kunde sändningarna nå en inte obetydlig del av lyssnarna i Sverige, inte minst blev lyssnarna intresserade att testa mottagningen sedan tidningarna hade börjat skriva om den mystiske "svartsändaren". Bröderna sände med den påhittade anropssignalen SM3BP, där BP bokstaverades Black Peter. Utöver mikrofon hade de även anslutit en grammofon till sändaren, och spelade mycket musik. Polisen och telegrafverket fångade in dem efter en rafflande jakt som pågick en längre tid. Exempel på mer professionella svenska piratradiostationer var de fartygsburna, där idén att sända radio från fartyg inleddes med det danska Radio Mercur, som från det lilla sändarfartyget Cheeta i Öresund med sändningar riktade mot Köpenhamn med sändningspremiär den 2 augusti 1958. Från sändarfartyget var läget även idealiskt för sändningar riktade till den svenska sidan av Sundet. Eftersom de danska ägarna inte trodde att de skulle ha så mycket lyssnare mitt på dagen och på tidiga eftermiddagar hade de sändningsuppehåll då. Landskronabon Nils-Erik Svensson hade en annan uppfattning om möjligheterna att framgångsrikt å lyssnare under de timmarna, och han lyckades genomdriva ett avtal att som inhyrd gäst på deras fartyg rikta sändaren mot de östliga delarna av Skåne under de timmar när de inte sände några program. Dessa sändningar på svenska fick sin premiär den 14 december 1958 under namnet Skånes Radio Mercur och blev en stor lyssnarframgång. Tre och ett halvt år senare, under våren 1962, namnändrades stationen till Radio Syd, efter att Britt Wadner övertagit sändarfartyget från danskarna, och ledningen för stationen från Nils-Erik Svensson. Den mest kända svenska radiopiraten blev Radio Nord, som startade i mars 1961 från Stockholms skärgård, och deras sändare kunde höras med bra kvalité över mellersta Sverige från Kalmar i söder och upp till Gävle i norr. Radio Nord fick stort genomslag med större lyssnarsiffror än Sveriges Radio inom sändarens täckningsområde, och det stiftades en särskild förbudslag som publikt gick under benämningen Lex Radio Nord, som klubbades igenom i riksdagen under våren 1962. Den tvingade Radio Nord att upphöra, vilket skedde vid midnatt den 30 juni 1962, och det danska Radio Mercur upphörde med sändningarna den 31 juli 1962 vid midnatt, men för Radio Syd förelåg förutsättningar för en helt annan tolkning av lagens text, och för dem fortsattes sändningarna till januari 1966. Andra platser där det också förekom piratradiosändningar innan närradion infördes var till exempel Helsingborg, där frekvenserna runt 102 MHz ofta användes. Även sändningar på kortvåg och mellanvåg förekom. En del sändningar skedde ifrån pojkrum, medan andra från bandspelare kopplade till sändare på till exempel Sundsbussarna mellan Helsingborg och Helsingör. Radiopiraterna har även stört ut Sveriges Radios sändningar på slavsändaren i Ängelholm. 1987 stördes Radio P4 Kristianstad på alla sändare, inklusive huvudsändaren i Hörby och slavsändarna, genom att pirater kopplade upp en lågeffektssändare utanför radiostationen och sände på P3:s frekvens som återutsändes av radiostationen. Störningen gick förbi obemärkt på grund av att sändningen gick ut på huvudsändaren med SR P4:s RDS-kod. Närradiostationen Radio Nova i Vagnhärad inledde 1990 illegala reklamsändningar, vilket bidrog till att påskynda en ändring av radiolagen så att reklamfinansierad radio möjliggjordes.
Handover
Handover (handoff på amerikansk engelska) är överlämnandet av ett pågående mobiltelefonsamtal från en cell till en annan, och/eller byte av kanal, till exempel kanalfrekvens. Processen gör det möjligt för mobilstationen (MS) att inte tappa anslutningen till nätet när den förflyttar sig. I de radiotelefoner som föregick dagens mobiltelefoner måste en användare som förflyttar sig från en basstations täckningsområde till en annan koppla ned samtalet, manuellt byta kanalfrekvens och koppla upp samtalet på nytt. I en mobiltelefon sker handover däremot automatiskt, utan hjälp av användaren. Ett begrepp som kan blandas ihop med handover är roaming, som innebär registrering av användarens position även när samtal inte pågår. En basstation (Base Transceiver Station, BTS) täcker ett visst område i det mobila telenätet, detta område kallas för en cell. Olika celler använder olika kanaler. Under ett pågående mobilsamtal kommunicerar en mobiltelefon vid ett visst ögonblick via en specifik kanal och en specifik cell. När abonnenten flyttar sig bort från basstationens försämras signalkvaliteten. Mobilstationen eller basstationen uppmäter signalkvaliteten kontinuerligt under samtalets gång, och uppmäter även mottagen signalstyrka mellan närliggande basstationer och MS vid vissa tillfällen. När signalkvaliteten förväntas bli bättre från en annan basstation sker ett handoverbeslut i den lokala mobiltelefonväxeln (som i GSM-nät kallas Base station controller, BSC, och i UMTS-nät kallas Radio Network Controller, RNC). BSC:en eller RNC:n beordrar då MS att göra eventuellt kanalbyte, och kopplar över samtalet från en basstation till en annan. Detta måste ske innan signalen blir så svag att samtalet avslutas. Om handover måste ske till en basstation som inte tillhör den lokala mobiltelefonväxelns (BSC:ens eller RNC:ns) trafikområde måste växlar och nätnoder på högre nivå blandas in. Detta kan till exempel gälla handover till angränsande trafikområden, till andra operatörer, om avtal om interoperatörshandover finnes, eller s.k. vertikal handover. Se nedan. Vertikal handover innebär handover mellan olika mobilsystem, trådlösa tekniker och infrastrukturer, som kan ha överlappande täckning i samma område. Detta i motsats till horisontell handover inom samma system. Telefonerna måste vara konstruerade så att de klarar av de två radiosystemen. Mellan dessa nät sker handover genom att mobilen mäter signalstyrkan till närliggande GSM-celler och under korta avbrott rapportera mätningarna till nätet. När det är dags för en handover, skickar UMTS-nätet begäran till GSM-nätet för att reservera plats åt förbindelsen. Därefter svarar GSM-nätet med vilken frekvens och kanal förbindelsen kan få. Sedan meddelas mobilen att en handover kommer att ske till den angivna adressen och WCDMA delen i mobilen stängs för att aktivera GSM-delen och meddelar nätet om sin närvaro. Med tekniken Unlicensed Mobile Access (UMA) är handover och roaming möjligt mellan GSM och trådlöst LAN (WLAN) vid IP-telefoni. Exempel på en sådan tjänst är Telia home free. IEEE 802.21 är en teknik för s.k. media-oberoende handover mellan en rad olika trådlösa tekniker och system. Utförs i alla FDMA- och TDMA-baserade system, såsom GSM. Den gamla förbindelsen kopplas helt bort och mobiltelefonen försöker så snabbt som möjligt ställa om sig till den nya radiokanalen. Kanalen i den gamla cellen måste släppas först innan den nya kanalen i den nya cellen kan ta över anslutningen. Detta är därför ett mycket kort avbrott under en hard handover och händer så fort utan att abonnenten lägger märke till det. Fördelen med denna teknik är att bara en kanal i taget används i cellen. Ytterligare en fördel är att MS behöver inte klara av att hantera flera kanaler samtidigt vilket gör de billigare att tillverka. Men nackdelen är om handovern inte lyckas i rätt ögonblick kan samtalet avbrytas. Nedan följer några av de vanligaste fallen då en handover är nödvändig.
Amatörradio
Tidigare var amatörradiotillståndet avgiftsbelagt, och tillståndet med tillhörande anropssignal kunde sålunda dras in antingen vid misskötsel eller vid utebliven betalning. Idag får man anropssignalen på livstid, och behöver inte längre varje år bevaka att den blir betald. QSL-service är dock avgiftsbelagd. Det är endast i Sverige i hela världen som tillstånd för radioamatörer numera inte utfärdas och tillståndsavgift saknas. Det existerar i rådande svenska rättsläge inga procedurer för att dra in eller upphäva ett utdelat amatörradiocertifikat eller en utdelad anropssignal, vilket saknar internationellt motstycke. Om frågan skulle uppkomma huruvida ett certifikat behöver dras in blir det tvingande med en domstolsprövning, vilken då fastställer rättspraxis. Klubbstationer har prefix SK (PTS) eller SA (SSA) med tvåställigt suffix. Notera att SK med tvåställigt suffix för närvarande inte delas ut. Militära amatörradiostationer har SL (FRO/PTS) som prefix. Länkstationer hade tidigare signaler där den första bokstaven efter distriktssiffran var bokstaven R, där står för repeater. Normalt har en länkstation en signal som avslutas med /R. Många länkstationer har dock varit i drift sedan 70-talet och har väl inarbetade anropssignaler. Det går numera att fortsatt få använda dessa signaler varför många sedan länge etablerade länkstationer har återgått till sin ursprungliga signal av typen SK0RIX till exempel. Svenska stationer har möjlighet att, utöver sin ordinarie signal och mot årsavgift, också skaffa specialsignaler med prefixen SA, SB, SC, SD, SE, SF, SG, SH, SI, SJ, SK, SL, SM, 7S, samt 8S. Möjligheterna vad gäller suffix varierar beroende på prefix, och prefixet SL kan endast ges till militära förband och skolor samt FRO-förbund och -avdelningar. Observera att suffix till specialsignal (till skillnad från ordinarie signal) ej är unikt utanför auktioner/aktuellt/">aktuellt distrikt: samma suffix kan återanvändas av någon annan med en annan distriktssiffra. Notera också att en specialsignal, till skillnad från contestsignal, får användas till all amatörradiotrafik. Repeaterstationer – relästationer, är länkstationer, som oftast finns placerade på höga punkter i terrängen. Dessa repeaterstationer finns i huvudsak på VHF- och UHF-banden, men har även på senare tid börjat dyka upp på HF, på 10-metersbandet. En repeaterstation har olika sändar- och mottagarefrekvenser och avståndet mellan dessa frekvenser kallas skift. Skiftet är på VHF(144 MHz) −600 kHz, och på UHF(432 MHz) i regel −2,0 MHz. På UHF har standarden för skiftet nyligen ändrats, vilket dock inte fått fullt genomslag, i motsats till VHF. Det kan förekomma −1,6 MHz (gamla rekommendationen) och +1,6 MHz, det senare gjordes som en nödlösning för att undslippa störningar från LPD-enheter, som lågeffekts-walkie-talkier, trådlösa hörlurar med mera, som delar band med radioamatörerna. Den nya standarden har tagits fram för att råda bot på det. På VHF ligger däremot alltid sändarfrekvensen 600 kHz över mottagarens frekvens. Repeatern tar emot en signal i sin mottagare och vidareutsänder den i sin sändare. Signalen återutsänds/repeteras, därav namnet repeater. Dessa repeterstationer startades ofta upp med en ton på 1750 Hz, men detta är på väg att fasas ut. Standarden som nu börjat komma, är något som kallas subtoner (CTCSS), (en låg ej hörbar ton som sändes tillsammans med bärvågen på användarens sändare). Digitala repeatrar börjar också nu göra sitt intåg. Repeaterstationer drivs i regel i regi av någon amatörradioklubb, men det är numera även vanligt med sådana, som drivs av enskilda radioamatörer. Syftet med dessa länkstationer är att få ett större täckningsområde, främst för mobil radiotrafik. På vissa ställen i landet går det att länka samman flera repeatrar och på så sätt kunna täcka upp ett stort område. En påtaglig överetablering av repeaterstationer råder i många landsändar.
