Ringsignalgenerator
En ringsignalgenerator är en elektronisk apparat eller krets. Kan vara någon av dessa typer. Typ 1 används speciellt på skolor. En tidsstyrd apparat, som ger signalering med ringklockor eller högtalare. Typ 2 används framför allt i det allmänna telenätet. En krets på telestationen genererar (alstrar) den publika ringsignalen och den kopplas in för att få telefonen att ringa. ringsignalgenerator för tidgivning. ringsignalgenerator för telesystem.
Ringsignal
Ringsignal kommer av ringa (svenskt ord, med betydelse klinga eller ljuda) och signum (latinskt ord, med betydelse tecken eller beteckning). Man ger en ringsignal för att uppmärksamma eller varsebli, någon annan eller något annat, om någonting. En ringsignal uppträder mest i akustisk, elektronisk, eller optisk form. Gemensamt för dessa former är att ringsignalen nästan bara är periodisk. Orsaken är att man så lätt som möjligt ska kunna känna igen ringsignalen. Ett exempel är handringklockan som skolfröken använde förr i skolan. Finns bara för att förstärka uppfattningen av en ringsignal på telenätet. På en ledig telefonlinje detekteras ringsignalen av ett ringsignalsrelä (telefonrelä). Reläet är en elektronisk apparat som kopplar in ström till en glödlampa. Antingen lyser lampan med fast sken eller lyser lampan i takt med ringsignalen. När telelinjen blir upptagen, släcks lampan meddetsamma. Ringsignalen är en växelspänning som är sinusformad. Den har nominell spänning AC 76 volt och en frekvens av 25 Hertz. Själva tonsignaltiden av ringsignalen är mellan 1 sekund och 1,5 sekunder. Periodtiden är 6 eller 10 sekunder lång. Telenätets ringsignal genereras av en ringsignalgenerator som oftast är på telestationen. Likströmmen till en elektrisk ringklocka. Ringklockan är en likspänningsringklocka. Växelströmmen till en elektrisk ringklocka. Ringklockan är en växelspänningsringklocka.
Digital Rights Management
Digital Rights Management (DRM), även benämnt Digital Restrictions Management, är en samlingsbeteckning för ett flertal olika tekniker som har till mål att från utgivarens perspektiv kontrollera spridning och användning av digitalt material såsom film, musik, ringsignaler och liknande. DRM-system används bland annat i DVD-spelare, många datorspel och i vissa sorters musikfiler (bland annat WMA och en del AAC-implementationer). Systemen – och konceptet – är kontroversiella. Förespråkarna hävdar att systemen är nödvändiga för att säkra upphovsmännens integritet och inkomster, kritikerna menar att de begränsar användares rättigheter mer än vad som är ändamålsenligt, eventuellt mer än vad upphovsrättslagstiftningen skulle tillåta, och är ineffektiva vad gäller de anförda motiven. Behovet att kontrollera användning och kopiering av material blev auktioner/aktuellt/">aktuellt långt före den digitala eran. Till exempel kopierades pappersremsor som styrde självspelande pianon (i användning under tidigt 1900-tal), vilket minskade inkomsterna för originalproducenten. Kopiering har blivit allt lättare och med digitala medier har skillnaden mellan original och kopia försvunnit: kvaliteten kan bibehållas exakt lika vid kopiering. Nedan några exempel på DRM-tekniker. Content Scrambling System (CSS) används från ca 1996 på DVD-skivor. Tillverkare av DVD-spelare måste genom avtal förbinda sig att begränsa hur spelarna kunde användas för att få tillgång till nycklar, som behövdes för att avkoda skivornas innehåll. Detta gällde såväl de fysiska DVD-enheterna som programvara för datorer. Fri programvara kan inte hindra en kunnig användare från att ta reda på hur programvaran fungerar, att leta fram de nycklar programvaran använder och modifiera programvaran att göra vad användaren vill (förutsatt att användaren har kontroll över datorn som används). Därför kunde man inte skriva fri programvara som skulle ha godkänts av DVD-forum och fått tillgång till nycklarna. Inte heller ofri DVD-programvara för Linux fanns tillgänglig. Man kunde alltså inte använda Linux-system för att spela upp DVD-skivor med CSS, förrän systemet knäcktes och DeCSS utvecklades (i själva verket fanns inte heller lämplig ofri programvara för Linux). DeCSS är i första hand avsett för att spela upp DVD-skivor, men det är trivialt att använda programvaran också för att kopiera skivornas innehåll. Protected Media Path är ett system i Windows Vista avsett att erbjuda en trygg omgivning för innehåll som skall kunna användas bara på vissa sätt. Systemet erbjuder en stor del av funktionaliteten för uppspelning av DRM-skyddat material och väldefinierade gränssnitt för program och programvarumoduler, som måste godkännas av Microsoft för att få tillgång till nycklarna som behövs. Systemet kontrollerar vilken annan programvara som körs, och om man till exempel laddar icke-godkänd kod till kärnan så kommer omgivningen att betraktas som osäker, varvid DRM-tolkningen upphör. Innehållet skickas inte heller vidare med full kvalitet till icke-betrodd maskinvara: monitor och högtalare måste kunna visa att de är betrodda och innehållet skickas över endast som krypterat eller på annat sätt modifierat, för att innehållet inte skulle kunna kopieras genom att avlyssna ledningarna. För DVI- och HDMI-utgångar används High-bandwidth Digital Content Protection. Förutom den normala kritiken mot DRM har systemet kritiserats för att det kan kräva att maskinvarutillverkare hemlighåller delar av maskinvarans funktion och därmed gör det svårare att tillverka fri programvara som använder maskinvaran fullt ut. Advanced Access Content System (AACS) är det DRM-system som används med Blu-ray- och HD DVD-skivor. Innehållet på skivan krypteras så att man utnyttjar skivans serienummer. Serienumret på normala tomma skivor kan inte ändras och därmed kan innehållet på en skiva inte kopieras som sådant till en annan skiva. Spelarna använder HDCP.
CD-singel
En CD-singel (cd-singel) (ibland förkortat CDS) är en musiksingel utgiven på en CD. Formatet lanserades i mitten av 1980-talet, och slog igenom i början av 1990-talet. Försäljningen minskade under 2000-talets första decennium, i samband med den digitala nedladdningens genombrott. Kommersiellt utgivna CD-singlar kan variera mellan två spår, och därmed följa samma tradition som grammofonskivornas A-sida och B-sida, och sex spår som på en EP. Vissa CD-singlar innehåller remixvarianter av ett eller flera spår, andra en musikvideo. Längden och antalet spår varierar mellan olika länder. Dire Straits "Brothers in Arms" från 1985 brukar anges som världens första CD-singel. Den hade två spår. 1987 debuterade CD-singlarna på den brittiska singellistan, och första CD-singel att toppa listan blev Whitney Houstons "I Wanna Dance with Somebody (Who Loves Me)" i maj 1987. Under sent 1980-tal lanserades även mini-CD-singeln i storleken 8 centimenter, vilken blev framgångsrik i framför allt Japan, men bara nådde begränsade framgångar i Storbritannien och USA. De kallades i Europa för "Pock it"-CD. Mini-CD-singlar förekom i Storbritannien fram till början av 1990-talet då ersattes av 12 centimenter CD's eftersom standardstorleken var billigare att tillverka. Under 1990-talet brukade amerikanska skivbolag släppa tvåspåriga CD-singlar samt flerspåriga maxi-CD-skivor. Även i Storbritannien brukade båda formaten släppas, men där brukade varje skiva i stället innehålla tre spår eller fler. Under 1990-talet släpptes allt färre singlar på CD i många länder, då skivbolagen alltmer enbart satsade på CD-album. I många länder blev singellistorna i stället en hitlista för låtar, vilket exempelvis skedde i USA med Billboard Hot 100 i december 1998, då CD-singelmarknaden minskat i USA. CD-singlarna förblev dock under en längre tid populära i Storbritannien, där manga listor fortfarande enbart var baserade på försäljning och inte speltid i radio. Under sent 1990-tal var CD-skivan det bäst säljande singelformatet i Storbritannien, medan speltid i radio dominerade i USA. När den digitala nedladdningen sedan slog igenom har CD-singeln i många länder fasats ut, och den lagliga nedladdningen började likställas med den fysiska försäljningen. År 1999 såldes 78 miljoner CD-singlar i Storbritannien, 2007 hade siffran sjunkit till 8 miljoner. Woolworths Group, som tidigare stod för en tredjedel av alla CD-försäljningen i Storbritannien, slutade sälja CD-singlar i augusti 2008. I Australien rapporterade Herald Sun att CD-singeln förväntas "dö ut". I början av juli 2009 slutade JB Hi-Fi sälja CD-singlar på grund av sjunkande försäljning, då till exempelvis listettan endast sålde cirka 350 exemplar över hela Australien. CD-singlarna kom också att flyttas från en egen avdelning i affärerna, till albumavdelningen. Detta gällde främst populära artister från Australien som Jessica Mauboy, Kylie Minogue och Delta Goodrem. ARIA-singellistan blev i stället helt baserad på den lagliga nedladdningen, och ARIA slutade även sammanställa den fysiska singelförsäljningen. Gabriella Cilmis "On a Mission" blev den sista CD-singeln att säljas hos Kmart, Target och Big W. Sanity Entertainment, som lyckades motstå nedgången längre än manga andra, slutade också sälja singlar. I september 2003 ryktades det att ringsignaler skulle sälja bättre än CD-singlarna under 2004. I juli 2009 meddelade 'The Guardian att Florence + The Machines singel 'Rabbit Heart (Raise It Up)' sålde totalt 64 exemplar, och nådde 16:e-plats på listan för mitten av veckan. I mars 2011 meddelade Mercury Records att de skulle sluta tillverka CD-singlar på grund av minskad efterfrågan samt ekonomiska förluster under 2010.
Allmänna skyddsrum i Stockholm
Under mellankrigstidens senare del blev frågan om ett civilt luftskydd aktuell. Innan dess fanns inget skydd för allmänheten mot angrepp från luften. År 1938, ett år innan utbrottet av andra världskriget, tog Stockholms stadsfullmäktige upp frågan om inrättande av ett antal större skyddsrum i Stockholm. Man framhöll att det "under de senaste oroliga veckorna framstått som en brådskande och oerhört viktig angelägenhet att Stockholms stad på ett effektivt sätt sörjer för befolkningens skyddande mot eventuella anfall från luften". År 1939 påbörjades dels ett 15-tal skyddsrum, insprängda i berg, för vartdera 300 personer, dels Nordiska kompaniets skyddsrum för personal och kunder med kapacitet för 2 000 personer. Samma år satte man även igång med ett större skyddsrum under Hötorget, avsett för 4 000 personer inklusive varuhusets PUBs personal och kunder. Totalt hade stadsfullmäktige anslagit 3,5 miljoner kronor till offentliga skyddsrum. Det anlades även icke offentliga skyddsrum, som den under Artillerigården på Östermalm. Artillerigårdens skyddsrum, bestående av två anläggningar, var avsett att ge skydd åt den tjänstgörande militära personalen på Artillerigården vid ett eventuellt flyganfall mot Stockholm. Båda skyddsrummen är identiskt utförda och består av fyra rum cirka fem meter under marken. Varje rum är 30 m² stort och totalt skulle cirka 320 personer få plats i båda skyddsrummen. Under intrycket av krigsutbrottet bedrevs arbetena med Hötorgets skyddsrum i tre skift. Byggarbetena började framför gamla Hötorgshallen i oktober 1939, några veckor efter utbrottet av andra världskriget. Torghandeln fick flytta, sedan grävdes i princip hela Hötorget upp och redan på sommaren 1940 var anläggningen färdig, till en kostnad av 1 060 000 kr i dåtidens penningvärde. Flera nya skyddsrum sprängdes in i berget och i vissa offentliga byggnader iordningställdes skyddsrum för allmänheten, exempelvis i lokaler för Stockholms stadsmuseum. Hemskydd hade tidigare organiserats i fastigheterna och överståthållarämbetet ålade nu också fastighetsägarna att göra upp planer för skyddsrum i hyreshusen. I många fall satte man genast i gång med att utföra förstärkningsarbeten i källarna. Dessa mindre skyddsrum för mellan 25 och 50 personer skulle minst skydda mot instörtning av ovanför liggande hus, vara gassäkra och ha åtminstone två utgångar. Ett sådant skyddsrum fanns kvar i källaren av Köpmangatan 7 till långt in på 1960-talet. Vid flyglarm skulle även alarmering via speciella ringsignaler i telefonen och medelst sirener från hustaken ske. Denna sirensignal från hustaken finns fortfarande idag och kallas numera "Viktigt meddelande till allmänheten" och dess funktion testas med regelbundna mellanrum. Det startades även frivilliga kurser, som anordnades för utbildning i luftskyddstjänst. I början av december 1939 hade omkring 50 000 personer i Stockholm och dess omgivningar skaffat sig en sådan utbildning. Luftskyddschefen, Erik Forsselius kunde meddela att Stockholms luftskydd nu omedelbart kunde sätta in 45 fullt utrustade brandkårer. Dessutom fanns det 2 000 personer som hade utbildats för sjukvårdstjänsten. Han beräknade även att 120 000 personer skulle behöva evakueras från centrala Stockholm, av dem hade 75 000 själva ordnat sin inkvartering. Det fanns obligatorisk och frivillig bortflyttning (evakuering). I Överståthållarämbetets kungörelse av den 8 januari 1940 hette det bland annat: "För skolbarn i de klasser, där elevernas genomsnittsålder är 9–14 år, föreligger skyldighet att bortflytta, obligatorisk bortflyttning. [...] Den frivilliga bortflyttningen gäller följande befolkningsgrupper. Civilförsvaret genomförde även luftskyddsövningar i Stockholm. Under en sådan övning 1943 uppmanades trafikanter från en spårvagn att söka skydd under "Svampen" på Stureplan. Någon ersättning för förlorad inkomst under larmtillståndet vid övningarna utbetalades dock inte.
Snabbtelefon
En snabbtelefon är en, vanligtvis högtalande, telefon som ansluts internt men inte till det allmänna telefonnätet. Snabbtelefoner används för flervägskommunikation mellan olika rum i en byggnad eller i vissa fall även mellan olika byggnader i exempelvis hemmet eller på arbetsplatsen. Dessa sänder signalerna via en kabel eller det ordinarie elnätet och kräver varken ett särskilt abonnemang eller kort för att kunna användas. Snabbtelefoner är främst stationära och kan placeras på exempelvis ett bord eller monteras på en vägg. Till privatpersoner och småföretag säljs snabbtelefonerna vanligtvis i identiska par. Ofta finns det även möjlighet att köpa till och ansluta ytterligare snabbtelefoner. På standardmodeller finns tre tryckknappar. En för att sända ut en ringsignal till andra snabbtelefoner, en för att kommunicera (hålls intryckt när man pratar, som på en komradio) och en lås-/autoknapp som innebär att man kan prata fritt utan att behöva hålla en knapp intryckt. Det går även att sända via olika kanaler. På så sätt kan man välja vilka snabbtelefoner man vill kontakta i sitt snabbtelefonnät. Snabbtelefoner kan användas som elektronisk barnvakt eller för att följa ett litet sammanträde från ett annat rum. Snabbtelefoner som sänder signaler via elnätet måste vara anslutna till samma elcentral, vilket begränsar räckvidden och kan resultera i att det inte går att använda snabbtelefonerna mellan olika byggnader. En annan nackdel med trådlösa snabbtelefoner är att snabbtelefonerna kan kontakta andras snabbtelefoner på samma frekvens och att därför smygavlyssning kan förekomma. Främst fram till 2000-talet var det vanligt att teknikbutiker sålde snabbtelefoner till allmänheten, men i samband med mobiltelefonernas ökade popularitet och olika typer av elektroniska barnvakter har de klassiska snabbtelefonerna blivit sällsynta.
