Southern Vampire Mysteries
Southern Vampire Mysteries är en bokserie av romaner av den amerikanska författaren Charlaine Harris. Serien kallas även "Sookie Stackhouse-serien" efter huvudkaraktären. Serien handlar om den telepatiska servitrisen Sookie Stackhouse som jobbar på Merlottes och om hur vampyrerna har kommit "ut ur kistan" för ca två år sedan då japanerna skapade det syntetiska blodet som uppfyllde alla deras näringsbehov. Ända sedan Sookie var liten har folk alltid sett henne som annorlunda eftersom hon har kunnat läsa tankar. På grund av det har hon inte haft så mycket framgång med sitt kärleksliv. En dag träffar hon på Bill Compton och hon kan inte höra ett ljud av vad han tänker. Det enda problemet med det är att Bill är en vampyr och ju mer de umgås desto mer indragen blir hon i vampyrernas affärer speciellt när det gäller Bills chef vampyren Eric Northman. Andra böcker av Harris som också innehåller Southern Vampire-relaterade historier. Dead Until Dark, 2001 (på svenska, Död tills mörkret faller, maj 2010). Living Dead In Dallas, 2001 (på svenska, Levande död i Dallas, maj 2010). Club Dead, 2003 (på svenska, Klubb Död, maj 2010). Dead To The World, 2004 (på svenska, Död i andras ögon, augusti 2010). Dead As A Doornail, 2005 (på svenska, Hur död som helst, augusti 2010). Definitely Dead, 2006 (på svenska, Stendöd, 2012). All Together Dead, 2007 (på svenska, Allt igenom död, 2012). From Dead To Worse, 2008 (på svenska, Från död till värre, 2012). Dead And Gone, 2009 (på svenska, Död och försvunnen, 2012). A Touch Of Dead (en samling med noveller om Sookie Stackhouse), 2009. Dead In The Family (maj 2010) (på svenska, Död i familjen, 2012). Dead reckoning (maj 2011) (på svenska, Död räkenskap 2013). Deadlocked (maj 2012) (på svenska, Dödläge, 2013). Dead Ever After (maj 2013) (på svenska, Död i all evighet, juli 2013). Powers of Detection - historien "Fairy Dust". Night's Edge - en novell. Bite - historien "One Word Answer". My Big Fat Supernatural Wedding - historien "Tacky". Many Bloody Returns - historien "Dracula Night". Wolfsbane and Mistletoe - historien "Gift Wrap". Unusual Suspects - historien "Lucky".
Matavfall i Storbritannien
Under andra världskriget infördes 8 januari 1940 ransoneringsböcker och nästan all mat var ransonerad. I augusti samma år blev det olagligt att kasta bort användbar mat, brottet kunde till och med rendera fängelsestraff. Affischer uppmanade till att använda köksavfallet som foder till djur som grisar och kycklingar. Många av dagens kampanjer för att förebygga matavfall har inspirerats av de som användes under andra världskriget. Det har diskuterats om ransoneringen och avfallskampanjerna på 1940-talet i någon egentlig mening förändrade britternas inställning. Rapporter från WRAP visar att äldre människor slänger lika mycket mat som den yngre befolkningen. År 1980 publicerades en artikel som redogjorde för stora mängder avfall i såväl hushåll som på restauranger och inom olika sektorer av matindustrin. Ökningen av mängden matavfall kan bero på en livsstilsförändring, till exempel inköp av produkter med kortare hållbarhetstid. Under senare delen av 1990-talet förvärrades matavfallsproblemet och matindustrisektorn beräknades årligen generera över 8 miljoner ton avfall. En dokumentär 1998 påvisade att flera ton ätbar mat slängdes av en Tescoaffär, vilket återuppväckte debatten. Regeringen skapade år 2000 programmet Waste och Resources Action Programme (WRAP), en regeringsfinansierad, ideell organisation inriktad på utbildning och rådgivning om hur man reducerar mängden matavfall och använder resurserna effektivare. År 2007 startade WRAP kampanjen Love Food, Hate Waste, något som rönte stor medial uppmärksamhet. Efter två år beräknades kampanjen ha förebyggt 137 000 ton matavfall och sparat 300 miljoner pund. År 2005 startade WRAP en stor undersökning för att ta reda på mängden matavfall och vilken sorts mat som slängdes, vilket resulterade i The Food We Waste Report maj 2008. I rapporten, troligen världens mest omfattande, ingick intervjuer från 2175 hushåll. Intresset har varit fortsatt stort, framförallt i media där det ofta diskuteras tillsammans med klimatpåverkan och svälten i Afrika. Mängden matavfall har blivit ett återkommande ämne under de senare internationella toppmötena, bland annat det trettiofjärde G8-mötet i Hokkaido i Japan, som en del av diskussionen om prisökningen på mat under 2007 och 2008. I juni 2009 lanserade miljöminister Hilary Benn det nya programmet War on Waste, som går ut på att reducera mängden matavfall. Bland annat skall datummärkningen tas bort och användandet av sell by begränsas, uttrycket betyder att varan inte får säljas efter det datumet. Merparten av sell by-utgångna varor slängs, även om de fortfarande är fullt ätliga och inte passerat bäst före-datum. Nya förpackningsstorlekar skall införas då EU:s regler upphävs och allt fler ensamhushåll behöver mindre förpackningar. Fem flaggskeppsanläggningar för att genom rötning producera biogas skall byggas innan slutet av mars 2011. Rötgasanläggningarna har beviljats anslag på 10 miljoner pund från WRAP:s Anaerobic Digestion Demonstration Proramme. Liz Goodwin från WRAP bedömer anläggningarna vara banbrytande, och på ett effektivt sätt kan hjälpa Storbritannien med reduceringen av koldioxidutsläpp och förbättra produktionen av hållbar mat. Hushållen står för mest matavfall, och slängde år 2007 bort 6,7 miljoner ton, runt 19 % av totalen. Potatis är den mest bortkastade varan av de undvikbara. 359 000 ton slängs bort varje år, av vilka 49 % (177 400 ton) är orörda. Brödskivor är den näst mest bortslängda maten, med 328 000 ton varje år, och äpplen den tredje, med 190 000 ton årligen. Sallad slängs bort mest sett till proportionen. 45 % av all sallad slängs oäten.
Turkana (folk)
Turkanaspråket, ett östnilotiskt språk, kallas också Turkana, eget namn för det är ŋaTurkana eller aŋajep en ŋaTurkana. Turkana kallar sig själva ŋiTurkana (Turkana). Namnet betyder Turkanafolket. De är i huvudsak halvnomadiska herdar. Kända Turkana inkluderar Paul Ereng, 1988 års olympiska mästare på 800 meter och modellen Ajuma Nasenyana. Traditionellt klär sig både män och kvinnor i wraps/saronger gjorda av rektangulära vävda material och djurhudar. Idag tillverkas oftast dessa dukar inte lokalt utan de masstillverkas i Nairobi, eller någon annanstans. Ofta bär män sina wraps som tunikor, med ena änden ansluten till den andra över höger axel, och de har handledsknivar av stål och getskinn. Män bär också pallar (så kallade ekicholong) och använder dessa som enkla stolar istället för att sitta direkt på den heta marken. Dessa pallar fungerar också som nackstöd eller för att hålla huvudet höjt från sanden och skydda eventuella ceremoniella huvuddekorationer från att skadas. Det är inte heller ovanligt att män bär flera stavar, en för promenader och balans när du bär last, den andra, vanligen smalare och längre, används för att valla boskap. Kvinnor bär traditionellt halsband, och rakar håret helt, ofta med pärlor knutna till de lösa ändarna av håret. Även män rakar sitt hår. Kvinnor bär två tygstycken, en är lindade runt midjan medan den andra täcker toppen. Traditionellt är kvinnors underkläder läderwraps täckta med pärlor av strutsäggskal. Turkana har genomarbetade kläder och klädstilar. Kläder används för att skilja mellan åldersgrupper, utvecklingsstadier, tillfällen och status. Idag har många Turkana antagit västerländsk klädsel. Detta är särskilt framträdande bland både män och kvinnor som lever i stadskärnorna i hela Turkana. Turkana är beroende av flera floder, såsom Turkwel River och Keriofloden. När dessa floder översvämmas täcks de omgivande landområdena av nya sediment och förses på så sätt med näring och vatten. När floderna torkar upp grävs brunnar i flodbädden. Det finns få, om några, kommunalt anlagda brunnar, och ofta måste familjer resa flera timmar för att få vatten till sin boskap och sig själva. Boskap är en viktig aspekt av Turkanakulturen. Getter, kameler, åsnor och zebu är de boskapsdjur som Turkanafolket föder upp. Boskap fungerar inte bara som en källa för mjölk och kött, utan den används även som form valuta och är en viktig del i samband med brudprisförhandlingar och hemgift. Ofta kommer en ung man att få en enda get för att starta sin djurhållning. Så småningom, när han har samlat tillräckligt boskap, kan djuren användas för att förhandla om hustrur. Det är inte ovanligt att Turkanamän har flera fruar. Turkana förlitar sig på sina djur för mjölk, kött och blod. Vilda frukter samlas av kvinnor från buskarna vilka sedan kokas i 12 timmar. Slaktade getter tillreds över öppen eld och bara deras inälvor och hud avlägsnas. Turkana handlar ofta med sina grannfolk, Pokots för att få majs och bönor, Marakwet för tobak och Maasai för majs och grönsaker. Från städerna köper de te till sitt mjölkte. På morgonen äter man majsgröt med mjölk, medan lunch och middag vanligen majsgröt med en gryta. Zebu äts bara under festivaler medan get konsumeras oftare. Fisk är tabu för en del av de Turkanaklaner. Efter jakten går männen ut igen för att samla honung vilket är den enda sötsak Turkana använder. Husen är byggda över en kupolformad träram som sedan täcks med till exempel ormbunksblad av Doumpalmträdet Hyphaene thebaica, hudar eller skinn. Huset är stort nog att rymma en familj med sex personer. Vanligtvis under regnperioden är de avlånga och täckta med kospillning. Djuren hålls i en mindre hage avgränsad av buskar. På grund av förändringar i klimatförhållandena har idag de flesta Turkana övergett de traditionella husen och metoderna för boskapsskötsel till förmån för mer industriella metoder.
Tunnbrödsrulle
En tunnbrödsrulle (wrap) består av mjukt tunnbröd – eller liknande bröd – som vikts eller rullats om en fyllning. Fyllningen kan vara varm eller kall. Alternativa namn är klämma (exempel: renklämma) eller wrap. Tunnbrödsrullar med varm fyllning säljs i korvkiosker och gatukök som snabbmatsmåltid. Fyllningen består då oftast av korv, potatismos, någon form av röra som gurkmajonnäs eller räksallad och ofta även rå eller rostad lök. Som regel ingår även ketchup och senap i en sådan tunnbrödsrulle. En kall tunnbrödsrulle kallas ibland (efter engelskan) wrap, alternativt klämma. Ett exempel på det senare är renklämman som är fylld med renkött som vanligen ärökt. Ett annat tuttul, en lokal rätt i Rättviksbygden med ett speciellt slags tunnbröd med potatis i degen. Tunnbrödsrullen med korv och potatismos sägs ha uppfunnits i mitten av 1960-talet av Elov "Loffe" Bråtfors, när han drev Loffes Grill i Stuvsta. Den lär i originalutförande ha haft bostongurka som enda tillbehör utöver senap och ketchup. Rätten uppmärksammas årligen på temadagen andra lördagen i maj. Svenskt tunnbröd är ojäst och traditionellt baserat på korn- eller havremjöl, numera oftare på mjöl från råg eller vete. Även andra typer av liknande bröd, med tradition från andra länder, kan användas på samma sätt. Bland annat används flera varianter av tunna bröd från östra Medelhavsområdet (inklusive lavash, gyros och tunna sorter av pitabröd – ibland definierade som "orientaliskt" eller "libanesiskt" tunnbröd) till tunnbrödsrullar.
Libanesiska köket
Libanesisk mat är den matkultur och de mattraditioner som är typiskt för Libanon. Det libanesiska köket har influenser från österländska kryddor, det iranska köket, närbelägna regioner och europeiska kök. Det som kännetecknar libanesisk mat är att den är smakrik snarare än stark. Ofta mixar man olika kryddor för att skapa kryddmix. En sådan kryddmix i Libanon kan bestå av till exempel följande kryddor. I libanesisk matlagning används stora mängder bladpersilja. Det används också mycket mynta i maten. Olivolja används ofta, men man steker inte i det, utan används snarare som smakförstärkare i sallader och maträtter. Sumak är en krydda som består av torkade och pulvriserade sumakbär och används flitigt i det libanesiska köket för sin syrliga smak som ersättning för citron. Fattoush är ett exempel på en sallad som innehåller sumak. Nötter används mycket, speciellt mandlar, pinje-, pistasch- och valnötter. Libanon är ett av få länder i Mellanöstern som inte har någon öken, och detta bidrar till ätandet av grönt. Aubergine eller äggplanta är en favorit och används ofta i libanesisk kokkonst. Sallader är uppskattat och inkluderas i libanesiska meze. I sallader används mycket olivolja, mynta och citron vilket ger den klassiska libanesiska smaken. Det finns många klassiska salladsrätter, såsom taboulé (bladpersilja med tomat, lök, bulgur och citron) eller fattoush (kryddig grönsakssallad med rostat libanesiskt bröd). Meze är den libanesiska motsvarigheten till smörgåsbord och har sina historiska rötter i det sasanidiska Iran (ordet meze är persiska för "att smaka"). Meze är små rätter, som kan serveras som en förrätt eller som huvudmåltid. I Libanon finns det många olika sorters piroger, oftast med ört- eller köttfyllning. Libanons nationalrätt heter Kebbe trabolsie, och är en mezerätt. Det är en friterad nötfärsfylld kudde med bulgur och pinjenötter. Exempel på libanesiska mezerätter är. Huvudrätterna i en libanesisk måltid utgörs oftast av kött, främst får, lamm, kyckling eller skaldjur. Det finns också flera maträtter som inte serveras på restaurang, men ofta äts i Libanon. I Libanon består dessa rätter mest av olika köttgrytor. Fågel, och främst kyckling, är väldigt uppskattat i Mellanöstern, och äts i stor utsträckning, serverat med ris, hummus, potatis och de flesta varmrätter till. Man brukar oftast äta fågel tillsammans med bröd eller sallad. I Libanon grillar man ofta kycklingarna över eld. Exempel på olika fågelrätter är Sfine mischvie, marinerad grillad kyckling, eller Shish Taouk, kycklingfilé på spett. Ofta marineras köttet varefter det grillas. Exempel på rätter är Shish kafta ma jibne, grillade nötfärsspett med getost, pinjenötter och pistaschnötter, eller Fitile ghanam, marinerad och helgrillad lammfilé med fetaostsås. Eftersom Libanon ligger vid havet så äts mycket fisk. I den libanesiska kokkonsten finns det ett flertal olika fiskar, såsom plattfisk och lax. Skaldjur som scampi, kräftor och krabba äts också. I libanesiska soppor använder man ofta linser, bönor eller ris. Grönsaker, kyckling eller fisk kan användas i soppa. Adas bel limon är linssoppa med citron, medan Shorbat samak är en fisksoppa med grönsaker. I det libanesiska köket använder man brödet som en del av maträtten. Man kan använda det som klämma, bestick eller wrap. Vanligt är pitabröd. Pitabröd med grönsaker, Araies mishvie, är ett vanligt mellanmål. Ett exempel på ett annat bröd är Khibez mosabba, libanesiskt mjukt långbröd.
