Pannband
Ett pannband är ett band som bärs runt huvudet i praktiskt eller dekorativt syfte. Pannband, gärna dekorerade med fjädrar, var en viktig modedetalj för kvinnor under 1920-talet. Pannband förekommer även i den traditionella dräkten för många grupper av amerikansk urbefolkning. Ett pannband med praktisk funktion är det svettband som bärs av idrottare för att hindra svett från att rinna ned i ögonen. Pannband används ibland vintertid istället för mössa för att skydda mot kyla.
Pannspegel
En pannspegel är en spegel med hål i mitten, som fästs på huvudet med ett pannband. Den användes förr när läkare eller annan vårdpersonal undersökte någon kroppsdel hos patienten, till exempel ögon, öron, näsa eller strupe, för att rikta ljus från en ljuskälla. Idag har pannspegeln ersatts av andra instrument, men den förekommer fortfarande som illustrerande attribut för läkare, tillsammans med bland annat stetoskop och läkarrock.
Nålbindning
Nålbindning är en ålderdomlig textilteknik där man vanligen tillverkar plagg, men även saker som väskor och filtar, av garn. Ofta är det mindre saker som nålbinds, till exempel vantar, sockor, mössor, pannband och handledsvärmare, men det går även att nålbinda större plagg, som tröjor och klänningar. Nålbundna ting går lätt att valka beroende på att teknikens öglor sys i varandra och ger glesa, elastiska formbara plagg. En kombination av ullgarn, teknik och valkning ger varma och näst intill outslitliga plagg. Själva ordet nålbindning introducerades på 1970-talet, tidigare talade man om att sy, sömma, nåla, binda eller knytta. Nät utan knutar är beteckningen på effekten man uppnår med nålbindning. Små variationer i tekniken att nålbinda gör att utseendet, strukturytan med knutarna, kan se olika ut på två par vantar även om de är nålbundna med samma garntyp. Det finns tidiga belägg för nålbindning i norra Värmland, i alla fall så tidigt som 1500-1600-talet. I centrala Uppsala när kvarteret Duvan skulle byggas hittades 1961 en socka från 1400–1500-talet. Från Söderköping finns en annan nålbunden socka som antagligen är medeltida. Bland andra fynd märks en vante från Lund, tillverkad någon gång före 1400-talet. Från de nordiska grannländerna har fler fynd, från Island finns två vantar som möjligen är 900-tal, och från Köpenhamn och Oslo finns flera medeltida vantfynd. På finskt område har man funnit en nålbunden vante från yngre järnålder. På Österrikiska museet i Wien finns en egyptisk strumpa som liknar strumpan från Uppsala. Den är ett gravfynd från fjärde till sjätte århundradet f.Kr. För att nålbinda behövs en särskilt utformad nålbindningsnål. Denna är vanligen omkring 10 centimeter lång, och med ett platt tvärsnitt vanligen tillverkad i trä, sjödränkt ek, horn eller ben. I utgrävningar av medeltida lämningar har man hittat nålar av trä eller ben med ett öga i ena ändan men också tränålar med hålet placerat mitt på nålen. Det finns även nålar med fler än ett hål, och i mer modern tid även nålar tillverkade av metall eller plast. Den vanligaste typen av garn som används till nålbindning är ull, då denna typ av garn går att skarva genom tovning. Viktigt är att garnet inte är superwash, det vill säga preparerat för maskintvätt, för dessa garner är svårskarvade och det går inte heller att valka slutresultatet. Nålbindning är inte lika allmänt känt eller utövat som exempelvis stickning eller virkning. Det förekommer dock ofta inom historiskt återskapande av vikingatiden. Inom lajv-rörelsen finns intresse för nålbindningstekniken för att tillverka strumpor och vantar som ska vara tidshistoriskt autentiska. Likaså kan det vid filmproduktioner krävas autentisk rekvisita. Exempelvis till filminspelningen av Arn – Tempelriddaren nålbands 25 par vantar i olika storlekar. Varje nålbindning börjar med en garnögla som träs över tummen, i andra änden av garnet träs nålbindningsnålen. Därefter syr man stygn runt tummen och genom en eller flera öglor. Det finns olika stygn som ger olika mönster och olika täthet i det färdiga tygstycket.
Guillermo Vilas
Guillermo Vilas, född 17 augusti 1952 i Mar del Plata, är en argentinsk vänsterhänt, tidigare professionell tennisspelare som tillhörde världseliten under 1970-talet. Han kallades av sina fans The Young Bull of Pampas. Guillermo Vilas blev professionell spelare 1969 och var en av världens 10 bästa spelare 1974-82. Han rankades som bäst som nummer 2 (1975). Vilas blev den förste manlige spelare från Sydamerika som vann singeltitlar i Grand Slam-turneringar. Vilas upptogs 1991 i International Tennis Hall of Fame. Under karriären vann Guillermo Vilas 62 singeltitlar inkluderande Italienska öppna och 4 Grand Slam (GS)-turneringar. Han hade länge rekordet i antal vunna singelmatcher i rad på grus (53), slaget i maj 2006 av Rafael Nadal. Trots att han aldrig var framstående som dubbelspelare, vann han ändå totalt 15 dubbeltitlar under karriären. Vilas vann 1974 singeltiteln i Masters genom att i finalen besegra rumänen Ilie Năstase (7-6, 6-2, 3-6, 6-4). Vilas hade sin bästa säsong 1977. Han vann då 16 av 33 turneringar, vilket förde upp honom jämsides med Rod Laver i antal vunna turneringar under en säsong. Han segrade också med rekordantalet 53 matcher i följd på grusunderlag, en segerrad som bröts vid ett möte med Ilie Nastase, som vid tillfället använde en så kallad "spaghettisträngad" racket. Denna typ av strängning förbjöds kort därpå, eftersom den tillät spelaren att slå extremt snabba hårt skruvade bollar med svårbedömda studsar som följd. Vilas bröt matchen som en protest mot att Nastase tillåtits använda strängningsvarianten (se också artikeln tennisracket). Under säsongen 1977 vann Vilas först singeltiteln i Franska öppna genom finalvinst över amerikanen Brian Gottfried (6-0, 6-3, 6-0). I september vann han singeltiteln i US Open, som då för sista gången spelades i Forest Hills. Han finalbesegrade då världsettan Jimmy Connors med siffrorna 2-6, 6-3, 7-6, 6-0. Trots att han föredrog spel på långsamma grusbanor, vann han 2 stora singeltitlar på gräs, nämligen Australiska öppna (1978 och 1979). Vid tre tillfällen mötte han Björn Borg (1975 och 1978) och Mats Wilander (1982) i finaler i Franska öppna. Han förlorade vid alla tre tillfällen, varvid särskilt förlusten mot den då 17-årige Wilander var en stor sensation. Wilander vann då sin första GS-titel genom att besegra Vilas med 1-6, 7-6, 6-0, 6-4. Guillermo Vilas spelade i det argentinska Davis Cup (DC)-laget 1970-73 och 1975-84. Han spelade totalt 81 matcher av vilka han vann 57. Säsongen 1981 nådde laget världsfinal som spelades mot USA. Vilas förlorade sin singelmatch mot John McEnroe (3-6, 2-6, 2-6). Argentinarna Vilas och Jose-Luis Clerc förlorade också dubbelmatchen mot Peter Fleming/McEnroe, och hela mötet med 3-1 i matcher. Guillermo Vilas var framför allt baslinjespelare som liksom Björn Borg med stort tålamod matade hårda överskruvade grundslag från bakplan. Hans spelstil, som liknats vid en "destruktiv metronom", i kombination med en mycket god fysik och jämnt humör, gjorde honom till en mycket effektiv spelare som tröttade ut motståndarna. Bäst lämpade sig hans spel för långsamma grusunderlag, hans serve och volley nådde aldrig samma klass som hans grundslag. Känt är hans försök att i finalen i grusturneringen Franska öppna 1982 mot Mats Wilander, växla om till ett attackerande serve-volley-spel. Han misslyckades med den taktiken och förlorade finalen. Hans spelstandard var dock så hög, att han ändå lyckades vinna flera turneringar på snabbt gräsunderlag. Liksom Björn Borg är han känd för sitt pannband som under spel höll det skulderlånga mörka håret på plats. Liksom Borg och Nastase hade Vilas en stor skara av fans. Efter segern i US Open 1977 bars han av dessa i triumf runt på stadion i Forest Hills. Vilas upphörde med tävlingsspel efter säsongen 1991.
Slunga
En slunga är ett relativt okomplicerat projektilvapen och har använts mycket länge av människan, den användes i stor omfattning från antiken till medeltiden. Slungan består i sin enklaste form av en lång remsa av läder eller tyg. Remsan har en liten pung eller skålformat tygstycke i mitten. Den som skall slunga tar tag i båda ändarna av snöret med handen, lägger i ammunition i pungen, sedan roterar man med armen så att pungen roterar i hög hastighet med ammunitionen i en cirkelbana kring armen. När man uppnått hög hastighet släpper man den ena sidan av snöret vid rätt tidpunkt för att man skall få ammunitionen att flyga iväg i rätt riktning med en hög fart. Ammunitionen utgörs oftast av runda stenar, kulor av bränd lera eller något annat med lämplig vikt och form. Det är möjligt att med träning uppnå en hög precision med slunga. Ett skott kan döda även större djur och människor, trots att slungan är ett till synes oansenligt vapen. Historiskt sett har slungan funnits sedan förhistorisk tid, då den troligtvis användes för jakt eller som vapen i strid eller på fältslag. Mest känd har slungan blivit på grund av ett stycke i bibeln (Gamla Testamentet), där David dödade Goliat med just en slunga. Man har hittat slungor i egyptiska gravar. De baleariska slungkastarna var legosoldater i den romerska armén. Vilket betyder att slungkastarna var en av de första historiskt verifierbara att delta i strid som legosoldater. Greker från antikens Grekland hade slungkastare i sina arméer, där ammunitionen var stenar som var svagt äggformade. Slungan överträffades bara av mongoliska kompositbågar i räckvidd, alla andra bågar var underlägsna i det avseendet. I modern tid används slungor främst för nöjes skull men förekommer vid uppror och våldsamma demonstrationer. Längsta dokumenterade skott med slunga är 477 m, det rekordet hålls av David Engvall i Guinness rekordbok. Det rekordet gjordes med en pil, längsta skottet med en sten gjordes av Larry Bray och var på 437,1 m. En slunga består av en remsa böjligt material (tyg, läder, skinn, rep mm) som har en fördjupning eller skålform i mitten. En rund projektil - en liten sten eller en tyngd av bly eller annat material som läggs i fördjupningen. Slungan kan modifieras så att pilar kan avfyras med den, sådana pilar kallas Kestros. Slungor har använts i jakt på småvilt som kaniner och fåglar, och även till att skrämma bort, skada och döda rovdjur eller människor. De var bland annat vanliga under medeltiden på slagfältet. Jämfört med andra projektilvapen som spjut, armborst och pilbåge har slungan flera fördelar. Fördelarna med att använda slunga är att det är ett vapen som är lättare att transportera än pilbåge, den kräver mindre skötsel, kan användas i alla väder, är lättare (kan till exempel bäras som ett pannband) och billigare att framställa och ammunitionen är också lättare och billigare att framställa. Det är möjligt att improvisera när det kommer till ammunition och välja lämpligt föremål på marken, t.ex. naturliga stenar. Det tar också kortare tid för en slungare att avfyra ett skott än för en pilbågskytt, slungarna kan på så sätt vara mer effektiva och flexibla. Slungan är okänslig mot väder och vind till skillnad mot pilbågar och armborst. Det är ovanligt med skador och i de fall skador skulle uppstå är slungan lätt att ersätta. Ammunitionspåsen sticker inte ut så mycket från kroppen och på så vis lider man mindre risk att bli upptäckt vid överraskningsanfall, jämför med ett pilkoger. Slungaren behövde bara en hand för att hantera sitt vapen, och det är betydligt tystare än andra projektilvapen. Stavslungor (latin: Fustibalus) - Man kan förbättra hävstångseffekten på en slunga genom att placera slungan i slutet av en stång. Bollslunga (Bola) - Är en eller flera projektiler som är fastknutna i ändar på ett snöre så att de kan slungas iväg. Dessa får oftast ett tilläggsnamn beroende av antalet projektiler.
Betsel
Ett betsel (käkrem) är remtyg och bett som används för att behärska och styra en häst. Olika modeller finns för ridning och körning. Remtyget består av huvudlag och tyglar (vid körning: tömmar). Bettet ligger i hästens mun. Tygel (töm) är den rem som används för att förbinda ryttarens (kuskens) hand med bettet. Betslet benämns "träns" eller "kandar" beroende på sammansättningen. Träns är ett betsel som består av huvudlag med ett tränsbett. I ett kandar består huvudlaget av ett träns med ett tränsbett (bridong) och ytterligare remtyg för att hålla fast ett stångbett. Att "tränsa" betyder att man betslar med ett träns. Träns är den vanligaste typen av betsel vid vardaglig ridning. Träns är nästan alltid gjorda av läder med metallspännen, men de kan göras av till exempel nylon och plast (vanligt inom galoppsporten och distansridningen). Nosgrimman är till för att förhindra att hästen gapar eller tar bettet mellan tänderna, men även för att stabilisera bettet och tränset. Det finns olika sorters nosgrimmor med olika funktioner och utseende. Bett är den del av tränset som sitter i hästens mun. Bettet är oftast gjort av metall men kan även göras av eller täckas i plast eller gummi eller läder för att göra bettets effekt mildare. Det finns flera typer av bett som har olika inverkan på hästen samt olika skarpa bett. Tränsbett är det vanligaste bettet som kan vara odelat, tvådelat eller tredelat med lösa eller fasta bettringar. Skarpare bett kräver en mer van ryttare då de har mer inverkan på hästen. Exempel på bett som har mer inverkan på hästen genom hävstång är kandarstång och pelhambett. Kandar är en kombination av stångbett och tränsbett. Kandar används främst vid dressyrridning. I Sverige är ridning med kandar vid dressyrtävling endast tillåtet i klasserna från Medelsvår B och uppåt, sedan Tävlingsreglementet för Dressyr 2015 började gälla. Upp till och med Medelsvår C är endast tränsbett tillåtet. Betten är ett bridongbett (oftast ett smalt tränsbett) och ett stångbett med tillhörande kindkedja. Båda betten är försedda med var sin tygel. Stångbettet är oledat och försett med sidoskänklar i ändarna som fungerar som en sorts hävstänger. Tygeln fästes i nedre delen av dessa stänger medan den kortare överdelen utgör fäste för kindkedjan som löper under hästens underkäke. Med stångtygeln stramas kindkedjan åt runt käken och ger ryttarens signal till hästen på ett tydligt sätt. Nosgrimman i huvudlaget skall vara av engelsk typ. Inom westernridningen använder man speciella träns, ofta rikt dekorerade. Westernträns har aldrig nosgrimmor men har ofta ett pannband som går runt ena örat. Man har nästan alltid stångbett eller någon form av bettlös anordning på westernträns. Bettlösa träns finns i många varianter och används för hästar som är känsliga/skadade i munnen, fungerar bättre utan bett eller för att variera med bett och förebygga eventuella munproblem. Förespråkare för mjuka metoder använder ofta bettlösa träns. Hjälptygel är ett dressyrmedel som på mekanisk väg påverkar hästens huvudställning och används tillsammans med tränstygeln. Det finns flera olika typer av hjälptyglar. Martingal, halsförlängare, thidemantygel, gramantygel, chambontygel och goghtygel. Att använda bett är inte helt problemfritt. Olika skador i hästens munhåla som sår, blåmärken och nötskador på tänderna, ses ofta i samband med användning av olika typer av bett. Bettet vilar mot lanerna, ett tandlöst område i hästens mun. När ryttaren tar i tyglarna trycks bettet mot lanerna och orsakar obehag i hästens mun. Trycket från bettet kan även ge nervskador. Hackamore ger ett tryck runt hästens nos, det har skänklar som ger en hävstångseffekt som förstärker ryttarens hand. Engelskt hackamore (ponnyhackamore) har oftast korta skänklar, bred rem över nosen och rem eller kedja under. Tyskt hackamore har längre skänklar och en tunnare, hårdare nosdel.
